~Kapitel 1~
Jag sitter på trolldryckskonsten, professor Snape står längst fram i klassrummet och ser ut över oss medan vi läser i boken Avancerat Trolldrycks Skapande, vi ska läsa om hur man skapar trollbrygden Levande Död. Instruktionerna är komplicerade och jag håller på att läsa sidorna för andra gången, jag vill inte göra bort mig inför professor Snape. Jag tittar upp på honom där han står med sina armar i kors över sitt bröst, ljuset från fönstret gör att det ser ut som om han står i ett änglalikt sken.
Alla andra i salen börjar titta upp från sina böcker för att visa att de läst klart, professor Snape är inte den som väntar på att alla ska bli klara så när hälften har tittat upp börjar han tala med sin makliga och sakliga röst. Han uttalar varje ord med sådan bestämdhet att jag knappt kan sitta still på stolen i väntan på nästa ord som ska lämna hans ljuvliga läppar.
”Nu, för att kunna brygga denna kraftfulla brygd, måste ni vara uppmärksamma gentemot mina ord. Levande död är fasansfull och katastrofal om ni skapar den på ett inkorrekt sätt.” Hans armar släpper taget om hans kappa och den fladdrar vackert ner tills den hänger rakt gentemot sidan av hans kropp.
Nu sitter jag helt still vid min bänk, jag lyssnar spänt på när professor Snape talar. Han berättar vilka ingredienser man ska använda och i vilken ordning de ska tillsättas och avslutar med,
”...allt om hur man skapar brygden står i de sidor ni precis studerat. Börja.” Jag ställer alla saker i rätt ordning på min bänk. Jag läser sidorna en gång till, jag kan se att flera elever redan börjat på sina brygder. Efter en stund ser jag också att de flesta har problem med den femte ingrediensen, en form av stor böna som kallas för sopoforusböna.
Jag lägger ner min bok och börjar på min brygd. Jag börjar med vatten och tillför sedan malörten. Sedan fortsätter jag med att blanda i pulvret gjort av valerianarötter, sedan rör jag två varv i klockans riktning och lägger i sengångshjärnan. Jag läser i boken en gång till för att se till så allt stämmer än så länge.
Jag har studerat trolldryckskonst tidigare och redan läst alla böcker om det i biblioteket så jag har bredare kunskap än vad den vanliga sjätte års eleven har. Jag har läst att just sopoforusbönor, som används i Levande Död-brygden, är nästan omöjliga att skära. Vilket jag nu ser verkar stämma för det ser ut som mina klasskompisar försöker sticka en kniv i en sten. Jag lägger den på min bänk istället och krossar bönan med bladet av min kniv. På så vis får jag ut mer juice än vad jag skulle fått om jag hade lyckats skära den på något mirakulöst sätt.
Jag låter fyra droppar av bönans saft hamna i min kittel innan jag lägger ner den på bänken, jag läser i boken igen. Det står att man ska röra sju varv mot klockans riktning, inte med den. Men i en bok på biblioteket jag läste står det att man ska röra sju varv mot klockan och ett varv med klockan för att lyckas. Jag väljer att göra det istället, min kropp säger till mig att det är rätt sätt.
Jag tittar runt omkring i klassrummet, mina klasskamrater verkar inte ha lyckats, Mr Finnigan har någon grön sörja som kryper runt på bordet, Miss Parcys kittel kokar över och Miss Laviers kittel ryker det från. Ingen annan av alla eleverna i klassrummet verkar ha lyckats heller. Jag måste ha valt rätt när jag krossade och blandade annorlunda mot vad det stod i vår bok. Jag ser ner i min kittel och min brygd skiftar från den första lila-aktiga färgen till att bli genomskinlig.
Jag räcker upp handen, professor Snape stänger boken han läst i med en bestämd ryckning av sin hand och lägger den på bordet bakom sig, han går med långsamma, allvarliga steg mot mig medan han ser på alla andra elever runt om i salen som misslyckas totalt med sina brygder. Han ställer sig jämte mig. Jag kan känna hur små pixignomer svävar runt i min mage av upphetsningen över att få vara så nära honom.
”Miss Lovegood, du räckte upp din hand?” Jag sväljer hårt och nickar, han säger mitt namn så sakligt och drar ut på varje bokstav med sin rossliga stämma.
”Så, Miss Lovegood, vad är det du vill?” Hans röst är sträng och grov, lite raspig och han talar i en långsam och väldigt koncentrerad ton ännu en gång. Jag ser på honom där han står framför mig.
”Professor Snape, min brygd är klar.” säger jag och ser ner i min kittel, professor Snape lutar sig över bordet och ser ner i kitteln innan han vänder sig om och hämtar ett löv från en av växterna som finns på samma bord som han lade ner sin bok på.
Han går tillbaka till mig och släpper bladet över min kittel, det faller långsamt innan det landar och flyter omkring i två sekunder innan det brinner upp från kanterna och in.
”Uppenbarligen.” säger han bara innan han vänder sig om och går fram till sin piedestal. Han lägger armarna i kors och ser nedlåtande ut över alla elever.
”För er som ännu ej lyckats med brygden, Miss Lovegood har klarat uppgiften och är tydligen den enda i denna klass med tillräckligt mycket kompetens för att klara mina uppgifter. Nästa vecka ska vi studera vart man hittar de ingredienser som behövs för att skapa de mer komplicerade trolldryckerna. Vilket, jag hoppas, att fler elever har kompetens nog att förstå” Jag ler inombords när han säger att jag är den enda med kompetens nog att klara hans uppgifter, men jag håller mitt ansikte som det varit under hela lektionen. Intetsägande. Vilket inte är det lättaste.
”Ni som misslyckats, ni kan avbryta era handlingar och städa upp den röra ni orsakat. Miss Lovegood, du kan lämna rummet, tack för idag.” Jag nickar, plockar i ordning mina böcker och lägger dem i min svarta axelbandsväska. Jag ser upp på professor Snape. Ännu en gång nickar jag för att säga tack för idag. Han nickar tillbaka, det går nästan inte att se men det gör han faktiskt. Jag lämnar klassrummet bakom mig och går upp till min sovsal för att byta böcker till Örtläran med professor Sprout.
~Kapitel 2~
När jag går ner från min sovsal och kommer in i Ravenclaws sällskapsrum möts jag av kalla blickar från både Miss Parcy och Miss Lavier. Jag har alltid varit bra på att studera och lära mig vilket verkar störa dem eftersom de själva pluggar väldigt hårt men lyckas ändå inte lika bra som jag. Men jag kan inte påverka min kunskaps bas eller mitt sätt att lära mig på, det är en del av mig. Så jag ger dem bara ett försiktigt leende innan jag fortsätter att gå med böckerna i min axelremsväska som jag har slängt över min smala axel.
Vägen till växthus tre, där vår lektion är, är lite lerig och snirklig men jag försöker att undvika de största vattenpölarna. Det regnar nämligen lite, det smattrar härligt när de små dropparna landar på glastaket. Jag är den första eleven som kommer till lektionen. Professor Sprout håller på att plocka i ordning några krukor så jag plockar fram min lärobok, Köttätande träd i världen, och börjar läsa kapitel fem som vi ska arbeta med idag. Jag läser om en växt som kallas Snargaluff, en form av stubbe som kan attackera om den blir provocerad. Det står att man bör vara flera stycken när man hanterar växten, för säkerhets skull, ett litet leende sprider sig över mina läppar när jag ser på illustrationen utav stubben som ser riktigt arg ut.
Salen har fyllts med elever och professor Sprout slår lite försiktigt med sin stav mot en kruka av keramik för att få uppmärksamhet. Alla elever blir tysta och vi ser på henne.
”God morgon klassen!” säger hon och ser tillbaka på oss.
”God morgon professor Sprout!” svarar vi tillsammans.
”Idag har jag inga växter att visa er, idag ska vi bara diskutera och lära oss om Snargaluffväxten. Så öppna er bok och bläddra fram till sidan 67 tack.” säger hon med sin lite skrikiga och starka röst, vi gör alla som hon säger och lektionen är i full gång inom bara ett par minuter.
Efter 1 timme och 30 minuter tackar professor Sprout för vår tid och vi är fria att gå till Stora Salen för att äta lunch. Jag går upp till min sovsal och lämnar mina böcker och lägger ner nästa lektions läroböcker och anteckningsblock. Sedan går jag ner till sällskapsrummet för att möta Joshua och Coraline. De sitter i en av de tre blå sofforna, jag går fram till dem och vi tar följe mot Stora Salen.
”Så, hur lyckades du egentligen med den där levande död brygden?” frågar Coraline och ser fundersamt på mig medan vi går ner för den stora stentrappan som leder till den breda korridoren där den stora porten i till Stora Salen finns.
”Jag har läst om de där bönorna, sopoforusbönorna, att de ska krossas, inte skäras, om man vill få ut mer än två droppar av deras saft. Dessutom så är de super svåra att skära.” svarar jag och ler glatt mot mina två bästa vänner.
”Jo tack, det märkte jag...” suckar Joshua fram när vi passerar genom den massiva dörren in till Stora Salen. Det sitter redan fullt av elever som njuter av lunchen, skratt och sina vänners sällskap inne i salen.
Vi sätter oss på vår vanliga plats, bordet längst åt vänster när man kommer in i salen och på mitten ungefär. Framför mig dyker en skål av pumpasoppa med honungsdoppade pumpabitar upp. Jag börjar äta direkt och funderar på vad vi ska göra på spöktransfereringskursen idag. Jag är den enda av mig, Joshua och Coraline som tar den extra kursen. Den kostar 12 galleoner men jag vill hellre ha lektioner i saker jag kan ha nytta av än att ha rast i 1 timme och 45 minuter extra en dag i veckan. Kursen är bara på tolv veckor så jag har redan börjat fundera på vilken kurs jag kan fylla luckan med om två veckor när kursen är över.
”Så, vad ska ni hitta på när jag har transferering?” frågar jag Coraline och Joshua, Coraline sväljer tuggana v sitt rostade bröd innan hon svarar,
”Jag måste plugga inför provet i trolldryckskonst nästa vecka.” säger Coraline och suckar,
”Jag med, jag förstår inget av det som står i böckerna vi fått.” svarar Joshua och drar ett djupt andetag innan han suckar ljudligt och stoppar in en till slev av broccoligratäng.
”Jag hörde att professor Snape planerar ett av de svåraste proven hittills.” viskar Miss Lavier som sitter en bit ifrån oss och tydligen hört vad vi sagt. Joshua stönar till och begraver sitt huvud i sina armar som ligger i kors på bordet.
”Just min tur...” säger Coraline surt och petar i sin mat med gaffeln medan hon stirrar på halvan av det rostade brödet som sorgset ligger bredvid tallriken med potatisgratäng.
”Du lär vara den enda som klarar av provet...” säger Coraline till mig när vi rest oss från bordet och är på väg ut ur Stora Salen. Jag ser på henne och ler. Hon vet inte att enda anledningen till att jag studerar så hårt inför varje lektion i trolldryckskonst är för att jag vill imponera på professor Snape. Ingen vet det, men, jag har haft en förälskelse i honom sedan min första lektion i trolldryckskonst när jag började mitt första år på Hogwarts, han var så mörk, dyster och,,, farlig... Mina tankar börjar vandra iväg, fyllda med den enda professorn jag inte kan sluta tänka på.
~Kapitel 3~
”Penelope? Hallå?” Coraline rycker tillbaka mig från min dagdröm precis innan jag går in i några sjundeårselever.
”Oj, tack.” säger jag och ler lite skamset. Vi stannar bara några meter från den Stora Salen, Coraline och Joshua går till biblioteket för att plugga, deras famnar fyllda av böcker och Joshuas ögon är mörka av dysterhet. Men jag sätter mig på en utav stenbänkarna som står längs med väggarna i korridoren. Jag öppnar min bok om de tre oförlåtliga förbannelserna, jag har redan läst om Imperiusförbannelsen så jag bläddrar fram till Cruciatusförbannelsen och börjar läsa. När klockan börjar närma sig ett lägger jag ner boken och går tillbaka till Stora Salen. Jag sätter mig vid ett av borden och lägger min väska jämte mig på bänken.
När dörrarna öppnas kommer professor Snape in, det var konstigt, tänker jag för mig själv, han undervisar inte i denna kursen. Professor Snape går fram till det upphöjda golvet där professorerna och vår rektor Albus Dumbledore sitter när de äter. Han ställer sig med sina armar i kors över bröstet och ser allmänt omänskligt mörk och mystisk ut.
Jag sätter min haka i mina händer och fastnar i ännu en dagdröm, inget speciellt händer i drömmen, professor Snape står bara framför mig och ser ner på mig med bittra och djupt svarta ögon. När jag släpper taget om min dagdröm och återvänder till verkligheten så har salen fyllts av de elever som tar spöktransfererings kursen.
”Vad gör professor Snape här?” hör jag elever viska.
”Tystnad.” säger professor Snape med grov röst och ser ut över oss.
”Jag är här för att Dumbledore bad mig, inget annat.” säger han med bestämd och sträng röst, den skickar rysningar ner över hela min rygg. En elev räcker upp handen, professor Snape nickar.
”Vart är Mr Twycross?” frågar hon och ser på professor Snape.
”Det är inte din angelägenhet vart Mr Twycross är, eller inte är.” säger han bara och går sedan ner för de tre trappstegen och hamnar på samma nivå som oss.
”Jag är här för att meddela att ingen lektion kommer att hållas idag, jag är endast här för att ge er en uppgift som ska vara avslutad till nästa lektion och informera er om att nästa lektion kommer vara en timme längre än normalt för att ta igen tiden samt att ert slutprov kommer att ske då. Frågor?” säger han och stannar ungefär 15 meter framför oss. Ingen räcker upp handen, varje mun är förseglad och jag får en möjlighet att verkligen se på hans vackra ansiktsdrag på ganska nära håll i ett par sekunder.
”Nåväl, kom fram och hämta ett pergament samt en bok om spöktransferering. På pergamentet ska ni beskriva vad som krävs för att lyckas med spöktransferering samt metoder för att uppnå en lyckad spöktransferering. Det var allt.” säger professor Snape och går genom samlingen av elever som breder väg för honom och han lämnar salen. Jag går fram tillsammans med de andra eleverna och hämtar det jag behöver sedan lämnar jag Stora Salen och går mot biblioteket.
När jag går genom den sista korridoren kan jag se professor Snape komma gående ut från biblioteket, påväg mot mig. Han stannar två meter framför mig och sätter sin ena hand på sin midja och drar med den andra handen fram sin rock över halva sitt bröst och håller den där med sin arm. Han ser mystisk och farlig ut i sina svarta/lila kläder. Jag stannar en meter från honom, mitt hjärta bultar hårt innanför mina revben.
~Kapitel 4~
”Professor Snape?” säger jag, min blick söker försiktigt och vacklande efter hans.
”Du visade stor talang på min lektion idag Miss Lovegood. Jag har aldrig haft någon annan elev som lyckats med att skapa en perfekt Levande Död brygd.” säger han med sin mörka röst och ser ner på mig, hans ögon isiga och fundersamma, det är som om han söker mina ögon efter något, men jag vet inte om det kanske är inbillning. Att det bara är något som jag önskar att han ska göra.
”Tack så mycket professor Snape.” säger jag och ger ett litet leende men jag viker av från hans blick som vilar stadigt på mig.
”Du lyckas bra, på alla mina lektioner faktiskt, Miss Lovegood, jag ser fram emot att se hur du hanterar mitt prov.” säger han lite triumferande och hans ögon är hårda.
”Jag har hört att det ska vara det svåraste provet du tilldelat en klass under din tid som professor.” säger jag och mitt leende försvinner, min blick söker sig upp till hans.
”Möjligtvis.” säger han och börjar gå förbi mig, men hans hand snuddar lite vid min och jag får gåshud över armarna av hans kalla hud mot min, det är som en chock av elektricitet far genom min kropp ut till varje fingerspets och tå. Jag vänder mig om och ser på honom, hans stora rock vackert och hotfullt svävandes, medan han försvinner ner för korridoren och svänger vänster in i en annan korridor.
”Vad gör du här? Din kurs är ju inte över fören om 80 minuter.” säger Coraline när jag sätter mig jämte dem och lägger mina böcker med en smäll på bordet framför mig.
”Professor Twycross var inte där så vi fick uppgifter av professor Snape att göra till nästa lektion och så berättade han att nästa lektion kommer vara en timme längre än vanligt och att vi har slutprov i kursen.” svarar jag medan jag släpper ut ett andetag som jag hållt inne alldeles för länge.
”Oj, okej, då får du plugga då.” säger Joshua och sneglar på mig från andra sidan av bordet, jag ler mot honom och börjar läsa i boken som jag tog med från Stora Salen som lämnades av professor Snape.
”Alltså jag förstår ingenting av det här! Gaah!” stönar Joshua fram efter ungefär 20 minuter.
”Vad är det du inte förstår?” frågar jag och ser på honom, han lägger boken framför mig och pekar på ett stycke om hur man korrekt brygger Felix Felicis som i mer vardagligt språk refereras till som Flytande Lycka.
”Okej, men vad av det är det du inte förstår?” frågar jag igen samtidigt som jag ger tillbaka boken.
”Jag förstår inte vad det står, vad är det här för ord egentligen?” säger Joshua medan han pekar på något i boken, ”Vem pratar så här? Lyssna här, a priori, vad sjutton betyder det? Och här då, aberration? Åh, lyssna på den här, annorledes! Va sjutton är detta för språk egentligen?!” häver Joshua ur sig argt. Och smäller boken i bordet.
”Lugna dig lite, vi är på biblioteket. Jag ska hjälpa dig. A priori betyder innan sinneserfarenheter beblandats alltså innan du har kopplat de olika sakerna kan du inte ha kunskap om det, aberration betyder avvikelse från det normala och annorledes betyder på annat sätt.” säger jag och både Joshua och Coraline stirrar på mig som om jag har två huvud.
”Hur sjutton kan du veta allt det där?” utbrister Joshua efter några sekunder.
”Jag läser mycket och till skillnad från andra så kommer jag ihåg det jag läst.” svarar jag bara och fortsätter sedan läsa min egen bok. Mina tankar kan inte riktigt fokuseras, de hemsöks utav de där svarta isiga ögonen och den fladdrande svarta rocken. Jag skakar på mitt huvud, Coraline byter sida i sin bok och Joshua suckar bredvid mig.
~Kapitel 5~
Klockan är halv sex när vi plockar ihop våra böcker och går ner till Stora Salen för att äta middag. Salen är full av elever och det sitter en hel del professorer vid bordet längst in i salen som är placerat på det upphöjda golvet. Golvet som Snape bara för några timmar sedan stod på och såg ut över oss med sina mystiska ögon. Jag, Coraline och Joshua sätter oss på vår vanliga plats och precis när jag börjat äta får jag syn på professor Snape som står och pratar med en elev från Slytherin, elevhemmet han har hand om. Jag stirrar på honom utan att tänka mig för och helt plötsligt vänder han sitt huvud och ser på mig, han ser mig rakt i ögonen och jag kan knappt andas.
Hans ögon som vanligtvis är stängda för alla åskådare och ser dystra och kalla ut ser ut att brinna nu. De är magiska och helt förtrollande, jag kan knappt slita min blick från honom. Efter ett par sekunder börjar mina kinder hetta och jag tittar generat ner i bordet, när jag tar en smygtitta på honom så är hans blick fortfarande på mig och eleven han pratade med kan jag inte se. Han vänder helt plötsligt sitt huvud och går upp till sin plats vid bordet där professor McGonagall, professor Flitwick och professor Sprout redan sitter och äter. Han tar sin plats och jag ser bort när han ännu en gång ser mig rakt i ögonen, ett leende spelar på mina läppar och jag har fjärilar i hela magen, jag kan inte äta någonting och jag känner hans ögon på mig genom hela middagen. Men jag vågar inte titta upp på honom, rädslan över att någon annan sak se tvingar min blick att stanna nere.
När vi reser oss upp från bänken slänger jag en titt över min axel men professor Snape sitter inte kvar och jag kan känna hur mitt humör genast blir sämre. Joshua och Coraline pratar om provet i trolldryckskonst och diskuterar hur svårt provet kan bli. Jag går i mina egna tankar men försöker följa med i samtalet. När vi går upp för trappan mot vårt elevhem ser jag honom, professor Snape, han går mot oss och vi flyttar på oss. Vi står på led så att han kan komma förbi oss i den smala trappan. Jag står sist och när han går förbi mig ser jag snett uppåt och hans ögon fastnar för en sekund i mina. Hans ögon går från kalla och mörka till varma och ljusbruna. Mitt andetag fastnar mitt i min hals. Men efter en sekund som känns som en evighet är det över och jag kan andas ut. Det känns som jag har pixignomer i hela magen, mina ben känns vingliga och den enda tanken som snurrar i mitt huvud är ifall jag drömmer eller inte..?
Jag ligger i min säng med boken Avancerat Trolldrycks Skapande jämte mig och boken Trolldrycker för Häxor och Trollkarlar av Expert Nivå i mitt knä, jag har läst i nästan en timme och det är dags att sova när klockan slår elva. Jag lägger böckerna på mitt nattduksbord och blåser ut ljuset. Efter tio minuter sover jag djupt och jag drömmer om brinnande, passionerade ögon och långa, svarta rockar som fladdrar i vinden.
Klockan ringer halv åtta och det är dags att gå upp. Coraline ligger i samma sovsal som jag och hennes klocka ringer samtidigt som min. Vi klär på oss och väntar på Joshua nere i sällskapsrummet. Han kommer ungefär tre minuter efter oss, som alltid, och vi tar sällskap på vägen mot Stora Salen där frukosten serveras.
”Jag tror att allt jag lärde mig igår sitter kvar i min kudde..” gäspar Joshua fram när vi sätter oss vid bordet och börjar äta frukost.
”Då får du plugga igen så kanske lite fastnar idag.” säger Coraline och fnittrar.
”Så, vad tror ni händer på förvandlingskonsten idag?” frågar jag mellan tuggorna.
”Jag har ingen aning.” svarar Joshua med munnen full av mat, Coraline skakar bara på huvudet medan hon rycker på sina smala axlar.
”Hoppas det är något intressant, inte som förra veckan. När vi läste om hur man ska göra när man ska utföra transfiguration utan att säga något.” säger jag och tar ett till bet av min smörgås. Coraline nickar instämmande till det jag sagt.
”Du menar den där icke-verbalt skiten?” säger Joshua, jag nickar och han suckar medgivande medan han himlar med sina ögon ner mot bordet.
~Kapitel 6~
När vi kommer till klassrum 1B är redan professor McGonagall där och skriver på tavlan, det sitter några elever i sina bänkar men det är 15 minuter kvar tills lektionen börjar så vi sätter oss och väntar.
När alla elever kommit in och satt sig stängs dörren i bortre delen av salen och professor McGonagall börjar prata.
”Idag ska vi gå vidare i kursen och börja lära oss hur man framkallar fåglar ur sin stav. Det är rätt enkel magi men en underbar sådan. Så, vi börjar med att öva på trollstavsrörelsen, två små, mjuka stötar först en till vänster och sedan en till höger.” säger professor McGonagall och vi börjar öva eter att hon visat en gång.
Efter ett tag slutar vi och professor McGonagall säger,
”Nu till uttalet, ni säger helt enkelt ordet Avis, säg det med mig, utan trollstavar tack. AH-viss.”
”AH-viss” säger klassen.
”Bra, då kan ni börja. Jag förväntar mig inte att ni kommer klara det denna lektionen så ta det bara lugnt om det inte går.” säger professor McGonagall och sätter sig i sin stol. Vi börjar alla att försöka.
”AH-viss!” säger jag för fjortonde gången, ett blått sken sprider sig ur min trollstav men inga fåglar, jag försöker ännu en gång och är noga med mitt uttal.
”AH-viss!” och först kommer ett blått sken och sedan kommer tre små, blå fåglar som kvittrar. De flyger runt mig och sjunger så vackert.
”Bra gjort Miss Lovegood!” säger professor McGonagall och ler, ”fortsätt att träna!” säger hon till de andra medan mina fåglar flyger runt i klassrummet. Efter två minuter försvinner de med tre små poff.
Professor McGonagall kommer fram till mig.
”Bra gjort Miss Lovegood, det är 20 minuter kvar av lektionen men du kan gå om du vill så ses vi vid nästa lektion.” Jag ler mot professor McGonagall och samlar sedan ihop mina saker,
”Vi ses på lunchen,” viskar jag till Coraline och Joshua som ser uppgivet på mig. Jag lämnar salen och går till min sovsal för att byta böcker till min nästa lektion som jag har valt själv. Jag plockar ihop böckerna jag behöver, lägger dem i min väska och börjar långsamt gå mot Skötsel och Vård av Magiska Djur.
När jag kommer ut i den sista korridoren innan trapporna som flyttar sig ser jag professor Snape komma gåendes och han går rakt mot mig. Jag kan känna hur mitt hjärta bultar hårdare och hårdare desto närmre han kommer och jag sväljer hårt för att bli av med klumpen som bildats i min hals. Han stannar en meter framför mig, jag kan känna doften av hans andedräkt, den doftar av pepparmint och honung.
”Miss Lovegood, något du vill säga till mig?” frågar han medan han böjer sitt ena ögonbryn, jag ser på honom och skakar långsamt på mitt huvud.
”Borde inte du vara på din lektion Miss Lovegood?” frågar han i sin grova, raspiga, stränga röst.
”Jag.. öm.. Jag fick gå tidigare.” säger jag stammande, jag kan känna hur mina kinder hettar.
”Jasså, varför om jag får fråga?” säger han då och jag ser in i hans ögon, de brinner.
”Jag.. Jag blev klar, öm, jag lyckades med min trollformel professor Snape.” svarar jag med darrande röst. Han böjer sitt ögonbryn igen, åh kan man vara sexigare? Tänker jag medan mina kinder hettar ännu mer, en slinga av mitt långa hår faller ner och jag stryker hastigt bort den med topparna av mina fingrar.
”Och vad, exakt, var det du klarade av?” säger han och ser ner på mig med sina magnifika ögon.
”Jag lyckades med Avis trollformeln, efter 15 försök, professorn.” svarar jag generat.
”Femton? Huh.” säger han och ser ner på mig, ”själv klarade jag den efter elva försök.” säger han och ger mig vad som ser ut som någon form utav leende, det ryckte lite i hans mungipa.
”Hur som helst, jag ser fram emot att se ditt resultat på mitt prov. Ha en bra dag, Miss Lovegood.”
Jag vänder mig om och ser efter honom när han går genom korridoren jag just gått genom. Inte fören han försvunnit ur mitt synfält slappnar jag av och min hud återgår till sin vanliga färg. Jag skyndar mig ner för trapporna och ut i den friska luften på bakgården. Jag drar ett djupt andetag och går sedan ner mot Hagrids. Det står redan några elever utanför Hagrids hus när jag kommer fram och efter fem minuter börjar lektionen. Hagrid pratar om kentaurer och deras ursprung, vi får ett kapitel att läsa till nästa lektion och efter 90 minuter är lektionen över och jag går mot Stora Salen för att äta lunch med Coraline och Joshua. Men mina tankar är fyllda av allt annat än kentaurer...
~Kapitel 7~
”Penelope!” ropar Coraline när hon ser mig stå i dörren, de sitter inte på den vanliga platsen utan längre in i salen. Jag vinkar och går bort till dem.
”Hej, förlåt att jag är sen jag gick och dagdrömde.” sa jag ursäktande när jag satte mig jämte Joshua som redan har börjat äta.
”Vad dagdrömmer du om egentligen? Jag tycker jämt att du dagdrömmer, hur hänger du med på lektionerna?” frågar Joshua med mat i munnen.
”Jag vet inte, jag antar att jag lyssnar egentligen men jag märker det bara inte..” säger jag och ignorerar frågan om vad jag drömmer om i hopp om att han ska glömma.
”Du svarade inte på vad du drömmer om?” säger han och jag suckar.
”Du vill inte veta... Du skulle tycka att jag är värsta nörden.” säger jag i ett försök att skapa någon form av lögn. Joshua ser utmanande på mig så jag suckar och säger,
”Om att gå ut Hogwarts med högsta möjliga betyg...” säger jag och låtsas bli generad. Joshua ler medan Coraline glatt ser på mig,
"Om de tär någon som kommer göra det så är det du Penelope..." Hon kramar mjukt min axel och vi fnittrar lite glatt medan Joshua skyfflar in mat i sin onaturligt rymliga mun.
Dagen försvinner snabbt och jag ligger i min säng med en bok i mitt knä. Jag ser på klockan och konstaterar att det är dags att sova så jag blåser ut ljuset efter att jag lagt boken på nattduksbordet jämte min säng. Jag träder in i en natt av drömmar om passionerade ögon, pepparmint och fladdrande svarta rockar i vinden.
Helgen passerar snabbt, jag, Coraline och Joshua spenderar största delen av tiden på biblioteket med att plugga inför professor Snapes prov. Coraline tycker det är en plåga, Joshua förstår inget av det han läser och jag drömmer bort största delen av tiden men jag har läst all text och mina anteckningar tre gånger. Mycket kunskap har jag redan från alla timmar spenderade i biblioteket med massor utav böcker.
Klockan ringer och det är måndag, jag stänger av den och hoppar upp ur sängen, redo för en ny dag på Hogwarts. Jag klär på mig skoluniformen och tar sällskap med Coraline ner till sällskapsrummet där vi väntar på Joshua som kommer fyra minuter efter oss. Vi går tillsammans ner till Stora Salen och äter frukost. Vi diskuterar vad vi ska göra första lektionen när jag känner mig iakttagen. Jag ser mig om bland eleverna men ser ingen som tittar på mig, jag tittar mot bordet där professorerna sitter och där sitter professor Snape. Han ser på mig. När min blick möter hans går hans ögon från kalla och stränga till passionerat brinnande och ljusbruna.
Jag bryter kontakten efter några sekunder när jag känner att mina kinder hettar men jag smyger en och annan titt under frukosten, men han ser inte på mig igen.
”Kom igen nu Penelope.” säger Coraline som redan står upp tillsammans med Joshua, jag skakar på mitt huvud för att bli av med mina tankar om professor Snape, sen reser jag mig upp och vi går mot trolldomshistorian.
Professor Binns är redan i klassrummet när vi kommer dit och vi är bland de sista att komma in i salen innan lektionen börjar.
”God morgon klassen.” säger professor Binns medan han svävar runt i klassrummet.
”God morgon professor Binns.” säger klassen till spöket som är vår professor i trolldomshistoria.
”Idag ska vi läsa om 900-talets häxor. Slå upp er bok på sidan 687 tack.” och med de orden är lektionen igång.
Jag antecknar allt som professor Binns säger och läser i boken när det behövs. Klockan blir 10:15 och lektionen är slut. Vi samlar ihop våra böcker och går ut ur salen.
”Professor Binns är så härlig att ha lektion med, tycker ni inte?” säger Coraline.
”Helt klart,” säger jag, ”instämmer.” säger Joshua. Vi går till nästa lektion och dagen försvinner så snabbt att det känns som klockan haft bråttom.
~Kapitel 8~
Dagarna passerar förbi och det blir torsdag, klockan halv åtta ringer min klocka och jag går upp. Min hjärna känns avstängd och seg, tills tanken slår mig att idag gäller det. Då vaknar jag genast till liv, från topp till tå.
Jag, Coraline och Joshua äter frukost och diskuterar vad som kan finnas på provet i trolldryckskonst när professor Snape kommer fram till oss, jag ser honom inte fören han börjar prata.
”Lycka till idag, Miss Lovegood.” säger han med sin raspiga röst, han ser snorket och nästan lite triumferande ner på mig, jag ler mot honom lite försiktigt. Hans ögon är kalla igen, inga flammor, ingen mörk brun färg, bara svart.
”Öm, tack professor Snape.” säger jag och försöker hålla min röst så stabil som möjligt. Professor Snape vänder sig om och försvinner med långa steg, hans rock fladdrar vackert omkring hans gestalt, ut ur Stora Salen.
”Jisses, känn ingen press eller så Penelope...” fnittrar Coraline fram.
”Eller hur...” svarar jag och suckar, men i hemlighet är jag så glad att han tog sig tid att komma fram till just mig och prata med just mig av alla sina elever, det betyder att han minns mig och lagt tid på mig. Jisses lyssna på dig själv Penelope, nu får du skärpa dig så du klarar provet! Tänker jag för mig själv och skakar på huvudet.
Vi lämnar Stora Salen och går till trolldryckskonsten, vi känner alla tre att luften är tjock av oro och nervositet inför provet som bara är några minuter bort.
~Kapitel 9~
Vi går in i klassrummet där professor Snape redan står och väntar på oss, jag går till bänkarna längst fram och sätter mig på min plats. Framför mig ligger tre tomma pergament, det finns en penna och en liten flaska av järn med svart bläck i. Jag sitter tyst och väntar på att alla ska komma, det tar ungefär fem minuter innan alla sitter på plats och dörren stängs.
Jag ser uppmärksamt på professor Snape när han börjar tala.
”Idag, kommer ni att utföra ett test på de kunskaper jag hittills lärt er. Jag kommer inte att svara på några frågor under provets tid och det är obligatoriskt att stanna i en timme efter det får man lämna salen när man är klar och har lämnat in sitt prov. Låt oss börja.” säger professor Snape och knäpper med sina fingrar, två pergament med frågor dyker upp på borden och provet börjar.
Provet är komplicerat och har många invecklade frågor som egentligen kunde gjorts väldigt enkla med andra ordval. Jag läser igenom provpergamenten en gång innan jag börjar svara på frågorna. De första fyra frågorna är ganska enkla och jag klarar dem hyfsat fort. Sedan ska man beskriva hur man ska brygga en acceptabel Levande Död brygd, jag skriver ner det som står i våra läroböcker men lägger till det som jag läst i en annan bok i biblioteket inom parentes bara för att gardera mig mot eventuella fel.
Sedan är det frågor om hur man brygger Flytande Lycka och några andra enklare brygder. Efter en timme börjar salen tömmas på elever, men jag skriver så utförligt som jag bara kan så jag tar god tid på mig. Jag tar alla chanser jag får för att kunna imponera på professor Snape. När det är tio minuter kvar är det bara jag, Miss Parcy och Miss Lavier som är kvar i salen. Jag börjar arbeta på den sista frågan. Den handlar om vad man får om man blandar fem specifika ingredienser. Det är ingredienser som jag inte kan minnas att professor Snape gått igenom med oss, men jag har läst om dem i biblioteket. Man kan göra tre olika drycker av de ingredienserna, inte bara en, beroende på hur mycket av varje ingrediens man använder och i vilken ordning man tillsätter dem.
När det är två minuter kvar av lektionen är jag klar, jag tittar upp och ser att det bara är professor Snape och jag i salen. Jag samlar ihop mina pergament och går fram med dem till professor Snape.
”Nå?” säger professor Snape och ser ner på mig medan jag räcker honom pergamenten.
”Det var ett intressant test professor Snape.” svarar jag kort, jag stirrar ner på mina fötter och kan inte skapa ögonkontakt men när han fortsätter prata ser jag upp på honom.
”Det ska bli intressant att se hur du klarade det Miss Lovegood.” säger han med mättad och raspigt grov röst. Jag ser in i hans ögon, de går från kalla och dolda till heta och brinnande denna gången. Jag sväljer hårt innan jag ler försiktigt upp mot honom.
”Tack för idag.” säger han och jag vänder mig om för att lämna salen. När dörren bakom mig stängs andas jag ut och drar några djupa andetag innan jag går mot min sovsal för att byta böcker till nästa lektion.
~Kapitel 10~
Jag möter Coraline och Joshua utanför klassrummet.
”Jisses, vilket sjukt prov, jag fattade knappt något!” utbrister Joshua, ”Ja, det var otroligt svårt...” instämmer Coraline och suckar. ”Hur gick det för dig?” frågar hon sedan.
”Öm, bra, eller jag tror det gick bra men jag vet inte, kan ha varit helt fel ute...” suckar jag fram och ler ett halvt leende mot dem. Coraline ler tillbaka mot mig.
”Om någon klarade av det så var det du Penelope!” säger Joshua irriterat medan han lossar lite på sin slips.
”Jo kanske, men Parcy och Lavier var kvar ganska länge och jag är rätt orolig för att de kanske lyckades bättre än vad jag gjorde.” säger jag och kramar mina tunga, slitna böcker mot min bröstkorg.
Joshua tittar på mig och säger sen,
”Är du galen? Det finns ingen i vår årskurs som är lika bra som du, på nästan allt faktiskt. Om någon klarar Snapes galna prov så är det du!” Jag kramar om Joshua och en liten tår lämnar mitt öga, jag stryker försiktigt bort den från min kind och ler mot honom, han ler ner mot mig eftersom att han är nästan ett huvud längre än mig och Coraline.
”Joshua har rätt Penelope, om någon klarar det så är det du.” säger Coraline och jag kramar henne med.
Vi går in i salen och slår upp våra böcker om runor, vi valde alla tre att ha Forntida Runor. Lektionen börjar snabbt, jag känner att min hjärna inte riktigt hänger med och jag får fokusera väldigt hårt för att kunna förstå allt som står i boken. Min hjärna är alldeles slut efter professor Snapes prov och jag behöver äta för att den ska fungera ordentligt igen. Men lektionen går snabbt och vi är helt plötsligt på väg mot Stora Salen för att äta en ljuvlig lunch, som alltid doftar det gott redan när vi kommer ner för trapporna.
”Jag kan fortfarande inte släppa att provet var så grymt svårt, jag menar, hallå liksom? Vi är inte sjundeårselever!” säger Coraline, ”Precis och jag är inte ens säker på att sjundeårselever klarar det provet!” instämmer Joshua med munnen full av mat. Jag bara ler mot dem.
”Sluta le! Det är inte roligt! Bara för att du klarade av det!” utbrister Coraline, jag vinklar mitt huvud och känner mig lite sårad över att hon är arg på mig.
”Jag vet inte ens om jag klarade det!” utbrister jag efter ett par sekunder när mina sårade känslor vuxit till sig lite och slänger ner min sked på bordet, jag tar min väska och reser mig från bordet.
”Kom igen Penelope, gå inte, förlåt, det var inte meningen att bli arg...” säger Coraline men jag har redan börjat gå mot dörren. Jag behöver inte sitta och lyssna på när de klankar ner på mig för att jag är smart, jag är egentligen inte super smart det är bara det att jag pluggar väldigt hårt. Lite för hårt ibland till och med. Jag lämnar Stora Salen bakom mig och går mot klassrum 111 där min egenvalda kurs i Latin hålls. Mina axlar slopar lite och mitt huvud är nerböjt, blicken fäst på den gråa stenen framför mig som mina fötter landar hårt på när de för mig framåt.
När jag kommer dit har ilskan inom mig lagt sig och jag går in i salen utan några jobbiga tankar om provet som jag inte är säker på att jag klarat. Professor Bellamy har skrivit lite citat på tavlan och jag skriver ner dem i min anteckningsbok medan salen fylls av elever från femte, sjätte och sjunde årskurs.
”God eftermiddag klassen!” ropar professor Bellamy ut, klassen svarar tillsammans,
”God morgon professor Bellamy.”
”Idag ska vi fokusera på citat, jag vill att ni alla skriver ner dessa citat från tavlan och översätter dem.” Alla elever börjar skriva, jag har redan skrivit ner dem så börjar nu översätta dem istället.
När jag är klar står det såhär i min anteckningsbok:
Dies elucescat, et mundus est, rectum in conspectu tuo.
Översättning: Dagen gryr, en värld ligger där, rakt framför dig.
Non potest esse sine luce tenebras.
Översättning: Ljus kan inte finnas utan mörker.
Opinio est, non sequitur quod excedit.
Översättning: Det är övertygelse, inte anhängare, som avgör.
Jag lägger ner min fjäderpenna och ser fram mot professorn som står jämte tavlan. Efter en stund är alla klara och professor Bellamy börjar prata.
”Så finns det någon som skulle vilja läsa upp det första citatet och dess översättning?” säger hon, ”Åh, Miss Lavier, varsågod.” Miss Lavier reser sig upp och börjar prata. Men hon har fel översättning.
”Det var väldigt bra Miss Lavier men översättningen var inte korrekt, någon annan som vill försöka?” Jag räcker upp min hand och professorn nickar, jag reser mig upp och läser.
”Dies elucescat, et mundus est, rectum in conspectu tuo. Översättning: Dagen gryr, en värld ligger där, rakt framför dig.” sen sätter jag mig ner igen.
”Bra Miss Lovegood, det var helt korrekt. Då tar vi nästa citat, någon som känner sig manad?”
Så här fortsätter vår lektion och tiden går ganska snabbt. Professor Bellamy ger oss en ganska enkel läxa, vi ska välja ut en latinsk text på minst 400 ord och översätta den. Hon gav oss flera tips på böcker där vi kan hitta latinska texter som är ungefär så långa. Jag samlar ihop mina saker och lämnar salen för att gå mot Stora Salen för att möta Joshua och Coraline men när jag kommer dit är de inte där. Jag ser mig omkring men kan inte se dem så jag rycker på axlarna och vänder mig om för att gå till biblioteket.
