~Kapitel 1~

 

Jag sitter på trolldryckskonsten, professor Snape står längst fram i klassrummet och ser ut över oss medan vi läser i boken Avancerat Trolldrycks Skapande, vi ska läsa om hur man skapar trollbrygden Levande Död. Instruktionerna är komplicerade och jag håller på att läsa sidorna för andra gången, jag vill inte göra bort mig inför professor Snape. Jag tittar upp på honom där han står med sina armar i kors över sitt bröst, ljuset från fönstret gör att det ser ut som om han står i ett änglalikt sken.

 

Alla andra i salen börjar titta upp från sina böcker för att visa att de läst klart, professor Snape är inte den som väntar på att alla ska bli klara så när hälften har tittat upp börjar han tala med sin makliga och sakliga röst. Han uttalar varje ord med sådan bestämdhet att jag knappt kan sitta still på stolen i väntan på nästa ord som ska lämna hans ljuvliga läppar.

Nu, för att kunna brygga denna kraftfulla brygd, måste ni vara uppmärksamma gentemot mina ord. Levande död är fasansfull och katastrofal om ni skapar den på ett inkorrekt sätt.” Hans armar släpper taget om hans kappa och den fladdrar vackert ner tills den hänger rakt gentemot sidan av hans kropp.

 

Nu sitter jag helt still vid min bänk, jag lyssnar spänt på när professor Snape talar. Han berättar vilka ingredienser man ska använda och i vilken ordning de ska tillsättas och avslutar med,

...allt om hur man skapar brygden står i de sidor ni precis studerat. Börja.” Jag ställer alla saker i rätt ordning på min bänk. Jag läser sidorna en gång till, jag kan se att flera elever redan börjat på sina brygder. Efter en stund ser jag också att de flesta har problem med den femte ingrediensen, en form av stor böna som kallas för sopoforusböna.

 

Jag lägger ner min bok och börjar på min brygd. Jag börjar med vatten och tillför sedan malörten. Sedan fortsätter jag med att blanda i pulvret gjort av valerianarötter, sedan rör jag två varv i klockans riktning och lägger i sengångshjärnan. Jag läser i boken en gång till för att se till så allt stämmer än så länge.

 

Jag har studerat trolldryckskonst tidigare och redan läst alla böcker om det i biblioteket så jag har bredare kunskap än vad den vanliga sjätte års eleven har. Jag har läst att just sopoforusbönor, som används i Levande Död-brygden, är nästan omöjliga att skära. Vilket jag nu ser verkar stämma för det ser ut som mina klasskompisar försöker sticka en kniv i en sten. Jag lägger den på min bänk istället och krossar bönan med bladet av min kniv. På så vis får jag ut mer juice än vad jag skulle fått om jag hade lyckats skära den på något mirakulöst sätt.

 

Jag låter fyra droppar av bönans saft hamna i min kittel innan jag lägger ner den på bänken, jag läser i boken igen. Det står att man ska röra sju varv mot klockans riktning, inte med den. Men i en bok på biblioteket jag läste står det att man ska röra sju varv mot klockan och ett varv med klockan för att lyckas. Jag väljer att göra det istället, min kropp säger till mig att det är rätt sätt.

 

Jag tittar runt omkring i klassrummet, mina klasskamrater verkar inte ha lyckats, Mr Finnigan har någon grön sörja som kryper runt på bordet, Miss Parcys kittel kokar över och Miss Laviers kittel ryker det från. Ingen annan av alla eleverna i klassrummet verkar ha lyckats heller. Jag måste ha valt rätt när jag krossade och blandade annorlunda mot vad det stod i vår bok. Jag ser ner i min kittel och min brygd skiftar från den första lila-aktiga färgen till att bli genomskinlig.

 

Jag räcker upp handen, professor Snape stänger boken han läst i med en bestämd ryckning av sin hand och lägger den på bordet bakom sig, han går med långsamma, allvarliga steg mot mig medan han ser på alla andra elever runt om i salen som misslyckas totalt med sina brygder. Han ställer sig jämte mig. Jag kan känna hur små pixignomer svävar runt i min mage av upphetsningen över att få vara så nära honom.

Miss Lovegood, du räckte upp din hand?” Jag sväljer hårt och nickar, han säger mitt namn så sakligt och drar ut på varje bokstav med sin rossliga stämma.

Så, Miss Lovegood, vad är det du vill?” Hans röst är sträng och grov, lite raspig och han talar i en långsam och väldigt koncentrerad ton ännu en gång. Jag ser på honom där han står framför mig.

Professor Snape, min brygd är klar.” säger jag och ser ner i min kittel, professor Snape lutar sig över bordet och ser ner i kitteln innan han vänder sig om och hämtar ett löv från en av växterna som finns på samma bord som han lade ner sin bok på.

 

Han går tillbaka till mig och släpper bladet över min kittel, det faller långsamt innan det landar och flyter omkring i två sekunder innan det brinner upp från kanterna och in.

Uppenbarligen.” säger han bara innan han vänder sig om och går fram till sin piedestal. Han lägger armarna i kors och ser nedlåtande ut över alla elever.

För er som ännu ej lyckats med brygden, Miss Lovegood har klarat uppgiften och är tydligen den enda i denna klass med tillräckligt mycket kompetens för att klara mina uppgifter. Nästa vecka ska vi studera vart man hittar de ingredienser som behövs för att skapa de mer komplicerade trolldryckerna. Vilket, jag hoppas, att fler elever har kompetens nog att förstå” Jag ler inombords när han säger att jag är den enda med kompetens nog att klara hans uppgifter, men jag håller mitt ansikte som det varit under hela lektionen. Intetsägande. Vilket inte är det lättaste.

 

Ni som misslyckats, ni kan avbryta era handlingar och städa upp den röra ni orsakat. Miss Lovegood, du kan lämna rummet, tack för idag.” Jag nickar, plockar i ordning mina böcker och lägger dem i min svarta axelbandsväska. Jag ser upp på professor Snape. Ännu en gång nickar jag för att säga tack för idag. Han nickar tillbaka, det går nästan inte att se men det gör han faktiskt. Jag lämnar klassrummet bakom mig och går upp till min sovsal för att byta böcker till Örtläran med professor Sprout.

 

 

 

~Kapitel 2~

 

När jag går ner från min sovsal och kommer in i Ravenclaws sällskapsrum möts jag av kalla blickar från både Miss Parcy och Miss Lavier. Jag har alltid varit bra på att studera och lära mig vilket verkar störa dem eftersom de själva pluggar väldigt hårt men lyckas ändå inte lika bra som jag. Men jag kan inte påverka min kunskaps bas eller mitt sätt att lära mig på, det är en del av mig. Så jag ger dem bara ett försiktigt leende innan jag fortsätter att gå med böckerna i min axelremsväska som jag har slängt över min smala axel.

 

Vägen till växthus tre, där vår lektion är, är lite lerig och snirklig men jag försöker att undvika de största vattenpölarna. Det regnar nämligen lite, det smattrar härligt när de små dropparna landar på glastaket. Jag är den första eleven som kommer till lektionen. Professor Sprout håller på att plocka i ordning några krukor så jag plockar fram min lärobok, Köttätande träd i världen, och börjar läsa kapitel fem som vi ska arbeta med idag. Jag läser om en växt som kallas Snargaluff, en form av stubbe som kan attackera om den blir provocerad. Det står att man bör vara flera stycken när man hanterar växten, för säkerhets skull, ett litet leende sprider sig över mina läppar när jag ser på illustrationen utav stubben som ser riktigt arg ut.

 

Salen har fyllts med elever och professor Sprout slår lite försiktigt med sin stav mot en kruka av keramik för att få uppmärksamhet. Alla elever blir tysta och vi ser på henne.

God morgon klassen!” säger hon och ser tillbaka på oss.

God morgon professor Sprout!” svarar vi tillsammans.

Idag har jag inga växter att visa er, idag ska vi bara diskutera och lära oss om Snargaluffväxten. Så öppna er bok och bläddra fram till sidan 67 tack.” säger hon med sin lite skrikiga och starka röst, vi gör alla som hon säger och lektionen är i full gång inom bara ett par minuter.

 

Efter 1 timme och 30 minuter tackar professor Sprout för vår tid och vi är fria att gå till Stora Salen för att äta lunch. Jag går upp till min sovsal och lämnar mina böcker och lägger ner nästa lektions läroböcker och anteckningsblock. Sedan går jag ner till sällskapsrummet för att möta Joshua och Coraline. De sitter i en av de tre blå sofforna, jag går fram till dem och vi tar följe mot Stora Salen.

 

Så, hur lyckades du egentligen med den där levande död brygden?” frågar Coraline och ser fundersamt på mig medan vi går ner för den stora stentrappan som leder till den breda korridoren där den stora porten i till Stora Salen finns.

Jag har läst om de där bönorna, sopoforusbönorna, att de ska krossas, inte skäras, om man vill få ut mer än två droppar av deras saft. Dessutom så är de super svåra att skära.” svarar jag och ler glatt mot mina två bästa vänner.

Jo tack, det märkte jag...” suckar Joshua fram när vi passerar genom den massiva dörren in till Stora Salen. Det sitter redan fullt av elever som njuter av lunchen, skratt och sina vänners sällskap inne i salen.

 

Vi sätter oss på vår vanliga plats, bordet längst åt vänster när man kommer in i salen och på mitten ungefär. Framför mig dyker en skål av pumpasoppa med honungsdoppade pumpabitar upp. Jag börjar äta direkt och funderar på vad vi ska göra på spöktransfereringskursen idag. Jag är den enda av mig, Joshua och Coraline som tar den extra kursen. Den kostar 12 galleoner men jag vill hellre ha lektioner i saker jag kan ha nytta av än att ha rast i 1 timme och 45 minuter extra en dag i veckan. Kursen är bara på tolv veckor så jag har redan börjat fundera på vilken kurs jag kan fylla luckan med om två veckor när kursen är över.

 

Så, vad ska ni hitta på när jag har transferering?” frågar jag Coraline och Joshua, Coraline sväljer tuggana v sitt rostade bröd innan hon svarar,

Jag måste plugga inför provet i trolldryckskonst nästa vecka.” säger Coraline och suckar,

Jag med, jag förstår inget av det som står i böckerna vi fått.” svarar Joshua och drar ett djupt andetag innan han suckar ljudligt och stoppar in en till slev av broccoligratäng.

Jag hörde att professor Snape planerar ett av de svåraste proven hittills.” viskar Miss Lavier som sitter en bit ifrån oss och tydligen hört vad vi sagt. Joshua stönar till och begraver sitt huvud i sina armar som ligger i kors på bordet.

Just min tur...” säger Coraline surt och petar i sin mat med gaffeln medan hon stirrar på halvan av det rostade brödet som sorgset ligger bredvid tallriken med potatisgratäng.

 

Du lär vara den enda som klarar av provet...” säger Coraline till mig när vi rest oss från bordet och är på väg ut ur Stora Salen. Jag ser på henne och ler. Hon vet inte att enda anledningen till att jag studerar så hårt inför varje lektion i trolldryckskonst är för att jag vill imponera på professor Snape. Ingen vet det, men, jag har haft en förälskelse i honom sedan min första lektion i trolldryckskonst när jag började mitt första år på Hogwarts, han var så mörk, dyster och,,, farlig... Mina tankar börjar vandra iväg, fyllda med den enda professorn jag inte kan sluta tänka på.

 

 

 

~Kapitel 3~

 

Penelope? Hallå?” Coraline rycker tillbaka mig från min dagdröm precis innan jag går in i några sjundeårselever.

Oj, tack.” säger jag och ler lite skamset. Vi stannar bara några meter från den Stora Salen, Coraline och Joshua går till biblioteket för att plugga, deras famnar fyllda av böcker och Joshuas ögon är mörka av dysterhet. Men jag sätter mig på en utav stenbänkarna som står längs med väggarna i korridoren. Jag öppnar min bok om de tre oförlåtliga förbannelserna, jag har redan läst om Imperiusförbannelsen så jag bläddrar fram till Cruciatusförbannelsen och börjar läsa. När klockan börjar närma sig ett lägger jag ner boken och går tillbaka till Stora Salen. Jag sätter mig vid ett av borden och lägger min väska jämte mig på bänken.

 

När dörrarna öppnas kommer professor Snape in, det var konstigt, tänker jag för mig själv, han undervisar inte i denna kursen. Professor Snape går fram till det upphöjda golvet där professorerna och vår rektor Albus Dumbledore sitter när de äter. Han ställer sig med sina armar i kors över bröstet och ser allmänt omänskligt mörk och mystisk ut.

 

Jag sätter min haka i mina händer och fastnar i ännu en dagdröm, inget speciellt händer i drömmen, professor Snape står bara framför mig och ser ner på mig med bittra och djupt svarta ögon. När jag släpper taget om min dagdröm och återvänder till verkligheten så har salen fyllts av de elever som tar spöktransfererings kursen.

Vad gör professor Snape här?” hör jag elever viska.

Tystnad.” säger professor Snape med grov röst och ser ut över oss.

Jag är här för att Dumbledore bad mig, inget annat.” säger han med bestämd och sträng röst, den skickar rysningar ner över hela min rygg. En elev räcker upp handen, professor Snape nickar.

Vart är Mr Twycross?” frågar hon och ser på professor Snape.

Det är inte din angelägenhet vart Mr Twycross är, eller inte är.” säger han bara och går sedan ner för de tre trappstegen och hamnar på samma nivå som oss.

 

Jag är här för att meddela att ingen lektion kommer att hållas idag, jag är endast här för att ge er en uppgift som ska vara avslutad till nästa lektion och informera er om att nästa lektion kommer vara en timme längre än normalt för att ta igen tiden samt att ert slutprov kommer att ske då. Frågor?” säger han och stannar ungefär 15 meter framför oss. Ingen räcker upp handen, varje mun är förseglad och jag får en möjlighet att verkligen se på hans vackra ansiktsdrag på ganska nära håll i ett par sekunder.

 

Nåväl, kom fram och hämta ett pergament samt en bok om spöktransferering. På pergamentet ska ni beskriva vad som krävs för att lyckas med spöktransferering samt metoder för att uppnå en lyckad spöktransferering. Det var allt.” säger professor Snape och går genom samlingen av elever som breder väg för honom och han lämnar salen. Jag går fram tillsammans med de andra eleverna och hämtar det jag behöver sedan lämnar jag Stora Salen och går mot biblioteket.

 

När jag går genom den sista korridoren kan jag se professor Snape komma gående ut från biblioteket, påväg mot mig. Han stannar två meter framför mig och sätter sin ena hand på sin midja och drar med den andra handen fram sin rock över halva sitt bröst och håller den där med sin arm. Han ser mystisk och farlig ut i sina svarta/lila kläder. Jag stannar en meter från honom, mitt hjärta bultar hårt innanför mina revben.

 

 

 

~Kapitel 4~

 

Professor Snape?” säger jag, min blick söker försiktigt och vacklande efter hans.

Du visade stor talang på min lektion idag Miss Lovegood. Jag har aldrig haft någon annan elev som lyckats med att skapa en perfekt Levande Död brygd.” säger han med sin mörka röst och ser ner på mig, hans ögon isiga och fundersamma, det är som om han söker mina ögon efter något, men jag vet inte om det kanske är inbillning. Att det bara är något som jag önskar att han ska göra.

Tack så mycket professor Snape.” säger jag och ger ett litet leende men jag viker av från hans blick som vilar stadigt på mig.

Du lyckas bra, på alla mina lektioner faktiskt, Miss Lovegood, jag ser fram emot att se hur du hanterar mitt prov.” säger han lite triumferande och hans ögon är hårda.

Jag har hört att det ska vara det svåraste provet du tilldelat en klass under din tid som professor.” säger jag och mitt leende försvinner, min blick söker sig upp till hans.

Möjligtvis.” säger han och börjar gå förbi mig, men hans hand snuddar lite vid min och jag får gåshud över armarna av hans kalla hud mot min, det är som en chock av elektricitet far genom min kropp ut till varje fingerspets och tå. Jag vänder mig om och ser på honom, hans stora rock vackert och hotfullt svävandes, medan han försvinner ner för korridoren och svänger vänster in i en annan korridor.

 

Vad gör du här? Din kurs är ju inte över fören om 80 minuter.” säger Coraline när jag sätter mig jämte dem och lägger mina böcker med en smäll på bordet framför mig.

Professor Twycross var inte där så vi fick uppgifter av professor Snape att göra till nästa lektion och så berättade han att nästa lektion kommer vara en timme längre än vanligt och att vi har slutprov i kursen.” svarar jag medan jag släpper ut ett andetag som jag hållt inne alldeles för länge.

Oj, okej, då får du plugga då.” säger Joshua och sneglar på mig från andra sidan av bordet, jag ler mot honom och börjar läsa i boken som jag tog med från Stora Salen som lämnades av professor Snape.

 

Alltså jag förstår ingenting av det här! Gaah!” stönar Joshua fram efter ungefär 20 minuter.

Vad är det du inte förstår?” frågar jag och ser på honom, han lägger boken framför mig och pekar på ett stycke om hur man korrekt brygger Felix Felicis som i mer vardagligt språk refereras till som Flytande Lycka.

Okej, men vad av det är det du inte förstår?” frågar jag igen samtidigt som jag ger tillbaka boken.

Jag förstår inte vad det står, vad är det här för ord egentligen?” säger Joshua medan han pekar på något i boken, ”Vem pratar så här? Lyssna här, a priori, vad sjutton betyder det? Och här då, aberration? Åh, lyssna på den här, annorledes! Va sjutton är detta för språk egentligen?!” häver Joshua ur sig argt. Och smäller boken i bordet.

 

Lugna dig lite, vi är på biblioteket. Jag ska hjälpa dig. A priori betyder innan sinneserfarenheter beblandats alltså innan du har kopplat de olika sakerna kan du inte ha kunskap om det, aberration betyder avvikelse från det normala och annorledes betyder på annat sätt.” säger jag och både Joshua och Coraline stirrar på mig som om jag har två huvud.

Hur sjutton kan du veta allt det där?” utbrister Joshua efter några sekunder.

Jag läser mycket och till skillnad från andra så kommer jag ihåg det jag läst.” svarar jag bara och fortsätter sedan läsa min egen bok. Mina tankar kan inte riktigt fokuseras, de hemsöks utav de där svarta isiga ögonen och den fladdrande svarta rocken. Jag skakar på mitt huvud, Coraline byter sida i sin bok och Joshua suckar bredvid mig.

 

 

 

~Kapitel 5~

 

Klockan är halv sex när vi plockar ihop våra böcker och går ner till Stora Salen för att äta middag. Salen är full av elever och det sitter en hel del professorer vid bordet längst in i salen som är placerat på det upphöjda golvet. Golvet som Snape bara för några timmar sedan stod på och såg ut över oss med sina mystiska ögon. Jag, Coraline och Joshua sätter oss på vår vanliga plats och precis när jag börjat äta får jag syn på professor Snape som står och pratar med en elev från Slytherin, elevhemmet han har hand om. Jag stirrar på honom utan att tänka mig för och helt plötsligt vänder han sitt huvud och ser på mig, han ser mig rakt i ögonen och jag kan knappt andas.

 

Hans ögon som vanligtvis är stängda för alla åskådare och ser dystra och kalla ut ser ut att brinna nu. De är magiska och helt förtrollande, jag kan knappt slita min blick från honom. Efter ett par sekunder börjar mina kinder hetta och jag tittar generat ner i bordet, när jag tar en smygtitta på honom så är hans blick fortfarande på mig och eleven han pratade med kan jag inte se. Han vänder helt plötsligt sitt huvud och går upp till sin plats vid bordet där professor McGonagall, professor Flitwick och professor Sprout redan sitter och äter. Han tar sin plats och jag ser bort när han ännu en gång ser mig rakt i ögonen, ett leende spelar på mina läppar och jag har fjärilar i hela magen, jag kan inte äta någonting och jag känner hans ögon på mig genom hela middagen. Men jag vågar inte titta upp på honom, rädslan över att någon annan sak se tvingar min blick att stanna nere.

 

När vi reser oss upp från bänken slänger jag en titt över min axel men professor Snape sitter inte kvar och jag kan känna hur mitt humör genast blir sämre. Joshua och Coraline pratar om provet i trolldryckskonst och diskuterar hur svårt provet kan bli. Jag går i mina egna tankar men försöker följa med i samtalet. När vi går upp för trappan mot vårt elevhem ser jag honom, professor Snape, han går mot oss och vi flyttar på oss. Vi står på led så att han kan komma förbi oss i den smala trappan. Jag står sist och när han går förbi mig ser jag snett uppåt och hans ögon fastnar för en sekund i mina. Hans ögon går från kalla och mörka till varma och ljusbruna. Mitt andetag fastnar mitt i min hals. Men efter en sekund som känns som en evighet är det över och jag kan andas ut. Det känns som jag har pixignomer i hela magen, mina ben känns vingliga och den enda tanken som snurrar i mitt huvud är ifall jag drömmer eller inte..?

 

Jag ligger i min säng med boken Avancerat Trolldrycks Skapande jämte mig och boken Trolldrycker för Häxor och Trollkarlar av Expert Nivå i mitt knä, jag har läst i nästan en timme och det är dags att sova när klockan slår elva. Jag lägger böckerna på mitt nattduksbord och blåser ut ljuset. Efter tio minuter sover jag djupt och jag drömmer om brinnande, passionerade ögon och långa, svarta rockar som fladdrar i vinden.

 

Klockan ringer halv åtta och det är dags att gå upp. Coraline ligger i samma sovsal som jag och hennes klocka ringer samtidigt som min. Vi klär på oss och väntar på Joshua nere i sällskapsrummet. Han kommer ungefär tre minuter efter oss, som alltid, och vi tar sällskap på vägen mot Stora Salen där frukosten serveras.

 

Jag tror att allt jag lärde mig igår sitter kvar i min kudde..” gäspar Joshua fram när vi sätter oss vid bordet och börjar äta frukost.

Då får du plugga igen så kanske lite fastnar idag.” säger Coraline och fnittrar.

Så, vad tror ni händer på förvandlingskonsten idag?” frågar jag mellan tuggorna.

Jag har ingen aning.” svarar Joshua med munnen full av mat, Coraline skakar bara på huvudet medan hon rycker på sina smala axlar.

Hoppas det är något intressant, inte som förra veckan. När vi läste om hur man ska göra när man ska utföra transfiguration utan att säga något.” säger jag och tar ett till bet av min smörgås. Coraline nickar instämmande till det jag sagt.

Du menar den där icke-verbalt skiten?” säger Joshua, jag nickar och han suckar medgivande medan han himlar med sina ögon ner mot bordet.

 

 

 

~Kapitel 6~

 

När vi kommer till klassrum 1B är redan professor McGonagall där och skriver på tavlan, det sitter några elever i sina bänkar men det är 15 minuter kvar tills lektionen börjar så vi sätter oss och väntar.

 

När alla elever kommit in och satt sig stängs dörren i bortre delen av salen och professor McGonagall börjar prata.

Idag ska vi gå vidare i kursen och börja lära oss hur man framkallar fåglar ur sin stav. Det är rätt enkel magi men en underbar sådan. Så, vi börjar med att öva på trollstavsrörelsen, två små, mjuka stötar först en till vänster och sedan en till höger.” säger professor McGonagall och vi börjar öva eter att hon visat en gång.

 

Efter ett tag slutar vi och professor McGonagall säger,

Nu till uttalet, ni säger helt enkelt ordet Avis, säg det med mig, utan trollstavar tack. AH-viss.”

AH-viss” säger klassen.

Bra, då kan ni börja. Jag förväntar mig inte att ni kommer klara det denna lektionen så ta det bara lugnt om det inte går.” säger professor McGonagall och sätter sig i sin stol. Vi börjar alla att försöka.

 

AH-viss!” säger jag för fjortonde gången, ett blått sken sprider sig ur min trollstav men inga fåglar, jag försöker ännu en gång och är noga med mitt uttal.

AH-viss!” och först kommer ett blått sken och sedan kommer tre små, blå fåglar som kvittrar. De flyger runt mig och sjunger så vackert.

Bra gjort Miss Lovegood!” säger professor McGonagall och ler, ”fortsätt att träna!” säger hon till de andra medan mina fåglar flyger runt i klassrummet. Efter två minuter försvinner de med tre små poff.

 

Professor McGonagall kommer fram till mig.

Bra gjort Miss Lovegood, det är 20 minuter kvar av lektionen men du kan gå om du vill så ses vi vid nästa lektion.” Jag ler mot professor McGonagall och samlar sedan ihop mina saker,

Vi ses på lunchen,” viskar jag till Coraline och Joshua som ser uppgivet på mig. Jag lämnar salen och går till min sovsal för att byta böcker till min nästa lektion som jag har valt själv. Jag plockar ihop böckerna jag behöver, lägger dem i min väska och börjar långsamt gå mot Skötsel och Vård av Magiska Djur.

 

När jag kommer ut i den sista korridoren innan trapporna som flyttar sig ser jag professor Snape komma gåendes och han går rakt mot mig. Jag kan känna hur mitt hjärta bultar hårdare och hårdare desto närmre han kommer och jag sväljer hårt för att bli av med klumpen som bildats i min hals. Han stannar en meter framför mig, jag kan känna doften av hans andedräkt, den doftar av pepparmint och honung.

Miss Lovegood, något du vill säga till mig?” frågar han medan han böjer sitt ena ögonbryn, jag ser på honom och skakar långsamt på mitt huvud.

Borde inte du vara på din lektion Miss Lovegood?” frågar han i sin grova, raspiga, stränga röst.

Jag.. öm.. Jag fick gå tidigare.” säger jag stammande, jag kan känna hur mina kinder hettar.

Jasså, varför om jag får fråga?” säger han då och jag ser in i hans ögon, de brinner.

Jag.. Jag blev klar, öm, jag lyckades med min trollformel professor Snape.” svarar jag med darrande röst. Han böjer sitt ögonbryn igen, åh kan man vara sexigare? Tänker jag medan mina kinder hettar ännu mer, en slinga av mitt långa hår faller ner och jag stryker hastigt bort den med topparna av mina fingrar.

 

Och vad, exakt, var det du klarade av?” säger han och ser ner på mig med sina magnifika ögon.

Jag lyckades med Avis trollformeln, efter 15 försök, professorn.” svarar jag generat.

Femton? Huh.” säger han och ser ner på mig, ”själv klarade jag den efter elva försök.” säger han och ger mig vad som ser ut som någon form utav leende, det ryckte lite i hans mungipa.

Hur som helst, jag ser fram emot att se ditt resultat på mitt prov. Ha en bra dag, Miss Lovegood.”

 

Jag vänder mig om och ser efter honom när han går genom korridoren jag just gått genom. Inte fören han försvunnit ur mitt synfält slappnar jag av och min hud återgår till sin vanliga färg. Jag skyndar mig ner för trapporna och ut i den friska luften på bakgården. Jag drar ett djupt andetag och går sedan ner mot Hagrids. Det står redan några elever utanför Hagrids hus när jag kommer fram och efter fem minuter börjar lektionen. Hagrid pratar om kentaurer och deras ursprung, vi får ett kapitel att läsa till nästa lektion och efter 90 minuter är lektionen över och jag går mot Stora Salen för att äta lunch med Coraline och Joshua. Men mina tankar är fyllda av allt annat än kentaurer...

 

 

 

~Kapitel 7~

 

Penelope!” ropar Coraline när hon ser mig stå i dörren, de sitter inte på den vanliga platsen utan längre in i salen. Jag vinkar och går bort till dem.

Hej, förlåt att jag är sen jag gick och dagdrömde.” sa jag ursäktande när jag satte mig jämte Joshua som redan har börjat äta.

Vad dagdrömmer du om egentligen? Jag tycker jämt att du dagdrömmer, hur hänger du med på lektionerna?” frågar Joshua med mat i munnen.

Jag vet inte, jag antar att jag lyssnar egentligen men jag märker det bara inte..” säger jag och ignorerar frågan om vad jag drömmer om i hopp om att han ska glömma.

Du svarade inte på vad du drömmer om?” säger han och jag suckar.

Du vill inte veta... Du skulle tycka att jag är värsta nörden.” säger jag i ett försök att skapa någon form av lögn. Joshua ser utmanande på mig så jag suckar och säger,

Om att gå ut Hogwarts med högsta möjliga betyg...” säger jag och låtsas bli generad. Joshua ler medan Coraline glatt ser på mig,

"Om de tär någon som kommer göra det så är det du Penelope..." Hon kramar mjukt min axel och vi fnittrar lite glatt medan Joshua skyfflar in mat i sin onaturligt rymliga mun.

 

Dagen försvinner snabbt och jag ligger i min säng med en bok i mitt knä. Jag ser på klockan och konstaterar att det är dags att sova så jag blåser ut ljuset efter att jag lagt boken på nattduksbordet jämte min säng. Jag träder in i en natt av drömmar om passionerade ögon, pepparmint och fladdrande svarta rockar i vinden.

 

Helgen passerar snabbt, jag, Coraline och Joshua spenderar största delen av tiden på biblioteket med att plugga inför professor Snapes prov. Coraline tycker det är en plåga, Joshua förstår inget av det han läser och jag drömmer bort största delen av tiden men jag har läst all text och mina anteckningar tre gånger. Mycket kunskap har jag redan från alla timmar spenderade i biblioteket med massor utav böcker.

 

Klockan ringer och det är måndag, jag stänger av den och hoppar upp ur sängen, redo för en ny dag på Hogwarts. Jag klär på mig skoluniformen och tar sällskap med Coraline ner till sällskapsrummet där vi väntar på Joshua som kommer fyra minuter efter oss. Vi går tillsammans ner till Stora Salen och äter frukost. Vi diskuterar vad vi ska göra första lektionen när jag känner mig iakttagen. Jag ser mig om bland eleverna men ser ingen som tittar på mig, jag tittar mot bordet där professorerna sitter och där sitter professor Snape. Han ser på mig. När min blick möter hans går hans ögon från kalla och stränga till passionerat brinnande och ljusbruna.

 

Jag bryter kontakten efter några sekunder när jag känner att mina kinder hettar men jag smyger en och annan titt under frukosten, men han ser inte på mig igen.

Kom igen nu Penelope.” säger Coraline som redan står upp tillsammans med Joshua, jag skakar på mitt huvud för att bli av med mina tankar om professor Snape, sen reser jag mig upp och vi går mot trolldomshistorian.

 

Professor Binns är redan i klassrummet när vi kommer dit och vi är bland de sista att komma in i salen innan lektionen börjar.

God morgon klassen.” säger professor Binns medan han svävar runt i klassrummet.

God morgon professor Binns.” säger klassen till spöket som är vår professor i trolldomshistoria.

Idag ska vi läsa om 900-talets häxor. Slå upp er bok på sidan 687 tack.” och med de orden är lektionen igång.

 

Jag antecknar allt som professor Binns säger och läser i boken när det behövs. Klockan blir 10:15 och lektionen är slut. Vi samlar ihop våra böcker och går ut ur salen.

Professor Binns är så härlig att ha lektion med, tycker ni inte?” säger Coraline.

Helt klart,” säger jag, ”instämmer.” säger Joshua. Vi går till nästa lektion och dagen försvinner så snabbt att det känns som klockan haft bråttom.

 

 

 

~Kapitel 8~

 

Dagarna passerar förbi och det blir torsdag, klockan halv åtta ringer min klocka och jag går upp. Min hjärna känns avstängd och seg, tills tanken slår mig att idag gäller det. Då vaknar jag genast till liv, från topp till tå.

 

Jag, Coraline och Joshua äter frukost och diskuterar vad som kan finnas på provet i trolldryckskonst när professor Snape kommer fram till oss, jag ser honom inte fören han börjar prata.

Lycka till idag, Miss Lovegood.” säger han med sin raspiga röst, han ser snorket och nästan lite triumferande ner på mig, jag ler mot honom lite försiktigt. Hans ögon är kalla igen, inga flammor, ingen mörk brun färg, bara svart.

Öm, tack professor Snape.” säger jag och försöker hålla min röst så stabil som möjligt. Professor Snape vänder sig om och försvinner med långa steg, hans rock fladdrar vackert omkring hans gestalt, ut ur Stora Salen.

 

Jisses, känn ingen press eller så Penelope...” fnittrar Coraline fram.

Eller hur...” svarar jag och suckar, men i hemlighet är jag så glad att han tog sig tid att komma fram till just mig och prata med just mig av alla sina elever, det betyder att han minns mig och lagt tid på mig. Jisses lyssna på dig själv Penelope, nu får du skärpa dig så du klarar provet! Tänker jag för mig själv och skakar på huvudet.

 

Vi lämnar Stora Salen och går till trolldryckskonsten, vi känner alla tre att luften är tjock av oro och nervositet inför provet som bara är några minuter bort.

 

 

 

~Kapitel 9~

 

Vi går in i klassrummet där professor Snape redan står och väntar på oss, jag går till bänkarna längst fram och sätter mig på min plats. Framför mig ligger tre tomma pergament, det finns en penna och en liten flaska av järn med svart bläck i. Jag sitter tyst och väntar på att alla ska komma, det tar ungefär fem minuter innan alla sitter på plats och dörren stängs.

 

Jag ser uppmärksamt på professor Snape när han börjar tala.

Idag, kommer ni att utföra ett test på de kunskaper jag hittills lärt er. Jag kommer inte att svara på några frågor under provets tid och det är obligatoriskt att stanna i en timme efter det får man lämna salen när man är klar och har lämnat in sitt prov. Låt oss börja.” säger professor Snape och knäpper med sina fingrar, två pergament med frågor dyker upp på borden och provet börjar.

 

Provet är komplicerat och har många invecklade frågor som egentligen kunde gjorts väldigt enkla med andra ordval. Jag läser igenom provpergamenten en gång innan jag börjar svara på frågorna. De första fyra frågorna är ganska enkla och jag klarar dem hyfsat fort. Sedan ska man beskriva hur man ska brygga en acceptabel Levande Död brygd, jag skriver ner det som står i våra läroböcker men lägger till det som jag läst i en annan bok i biblioteket inom parentes bara för att gardera mig mot eventuella fel.

 

Sedan är det frågor om hur man brygger Flytande Lycka och några andra enklare brygder. Efter en timme börjar salen tömmas på elever, men jag skriver så utförligt som jag bara kan så jag tar god tid på mig. Jag tar alla chanser jag får för att kunna imponera på professor Snape. När det är tio minuter kvar är det bara jag, Miss Parcy och Miss Lavier som är kvar i salen. Jag börjar arbeta på den sista frågan. Den handlar om vad man får om man blandar fem specifika ingredienser. Det är ingredienser som jag inte kan minnas att professor Snape gått igenom med oss, men jag har läst om dem i biblioteket. Man kan göra tre olika drycker av de ingredienserna, inte bara en, beroende på hur mycket av varje ingrediens man använder och i vilken ordning man tillsätter dem.

 

När det är två minuter kvar av lektionen är jag klar, jag tittar upp och ser att det bara är professor Snape och jag i salen. Jag samlar ihop mina pergament och går fram med dem till professor Snape.

Nå?” säger professor Snape och ser ner på mig medan jag räcker honom pergamenten.

Det var ett intressant test professor Snape.” svarar jag kort, jag stirrar ner på mina fötter och kan inte skapa ögonkontakt men när han fortsätter prata ser jag upp på honom.

Det ska bli intressant att se hur du klarade det Miss Lovegood.” säger han med mättad och raspigt grov röst. Jag ser in i hans ögon, de går från kalla och dolda till heta och brinnande denna gången. Jag sväljer hårt innan jag ler försiktigt upp mot honom.

 

Tack för idag.” säger han och jag vänder mig om för att lämna salen. När dörren bakom mig stängs andas jag ut och drar några djupa andetag innan jag går mot min sovsal för att byta böcker till nästa lektion.

 

 

 

~Kapitel 10~

 

Jag möter Coraline och Joshua utanför klassrummet.

Jisses, vilket sjukt prov, jag fattade knappt något!” utbrister Joshua, ”Ja, det var otroligt svårt...” instämmer Coraline och suckar. ”Hur gick det för dig?” frågar hon sedan.

Öm, bra, eller jag tror det gick bra men jag vet inte, kan ha varit helt fel ute...” suckar jag fram och ler ett halvt leende mot dem. Coraline ler tillbaka mot mig.

Om någon klarade av det så var det du Penelope!” säger Joshua irriterat medan han lossar lite på sin slips.

Jo kanske, men Parcy och Lavier var kvar ganska länge och jag är rätt orolig för att de kanske lyckades bättre än vad jag gjorde.” säger jag och kramar mina tunga, slitna böcker mot min bröstkorg.

 

Joshua tittar på mig och säger sen,

Är du galen? Det finns ingen i vår årskurs som är lika bra som du, på nästan allt faktiskt. Om någon klarar Snapes galna prov så är det du!” Jag kramar om Joshua och en liten tår lämnar mitt öga, jag stryker försiktigt bort den från min kind och ler mot honom, han ler ner mot mig eftersom att han är nästan ett huvud längre än mig och Coraline.

Joshua har rätt Penelope, om någon klarar det så är det du.” säger Coraline och jag kramar henne med.

 

Vi går in i salen och slår upp våra böcker om runor, vi valde alla tre att ha Forntida Runor. Lektionen börjar snabbt, jag känner att min hjärna inte riktigt hänger med och jag får fokusera väldigt hårt för att kunna förstå allt som står i boken. Min hjärna är alldeles slut efter professor Snapes prov och jag behöver äta för att den ska fungera ordentligt igen. Men lektionen går snabbt och vi är helt plötsligt på väg mot Stora Salen för att äta en ljuvlig lunch, som alltid doftar det gott redan när vi kommer ner för trapporna.

 

Jag kan fortfarande inte släppa att provet var så grymt svårt, jag menar, hallå liksom? Vi är inte sjundeårselever!” säger Coraline, ”Precis och jag är inte ens säker på att sjundeårselever klarar det provet!” instämmer Joshua med munnen full av mat. Jag bara ler mot dem.

Sluta le! Det är inte roligt! Bara för att du klarade av det!” utbrister Coraline, jag vinklar mitt huvud och känner mig lite sårad över att hon är arg på mig.

Jag vet inte ens om jag klarade det!” utbrister jag efter ett par sekunder när mina sårade känslor vuxit till sig lite och slänger ner min sked på bordet, jag tar min väska och reser mig från bordet.

Kom igen Penelope, gå inte, förlåt, det var inte meningen att bli arg...” säger Coraline men jag har redan börjat gå mot dörren. Jag behöver inte sitta och lyssna på när de klankar ner på mig för att jag är smart, jag är egentligen inte super smart det är bara det att jag pluggar väldigt hårt. Lite för hårt ibland till och med. Jag lämnar Stora Salen bakom mig och går mot klassrum 111 där min egenvalda kurs i Latin hålls. Mina axlar slopar lite och mitt huvud är nerböjt, blicken fäst på den gråa stenen framför mig som mina fötter landar hårt på när de för mig framåt.

 

När jag kommer dit har ilskan inom mig lagt sig och jag går in i salen utan några jobbiga tankar om provet som jag inte är säker på att jag klarat. Professor Bellamy har skrivit lite citat på tavlan och jag skriver ner dem i min anteckningsbok medan salen fylls av elever från femte, sjätte och sjunde årskurs.

God eftermiddag klassen!” ropar professor Bellamy ut, klassen svarar tillsammans,

God morgon professor Bellamy.”

Idag ska vi fokusera på citat, jag vill att ni alla skriver ner dessa citat från tavlan och översätter dem.” Alla elever börjar skriva, jag har redan skrivit ner dem så börjar nu översätta dem istället.

 

När jag är klar står det såhär i min anteckningsbok:

Dies elucescat, et mundus est, rectum in conspectu tuo.

Översättning: Dagen gryr, en värld ligger där, rakt framför dig.

Non potest esse sine luce tenebras.

Översättning: Ljus kan inte finnas utan mörker.

Opinio est, non sequitur quod excedit.

Översättning: Det är övertygelse, inte anhängare, som avgör.

 

Jag lägger ner min fjäderpenna och ser fram mot professorn som står jämte tavlan. Efter en stund är alla klara och professor Bellamy börjar prata.

Så finns det någon som skulle vilja läsa upp det första citatet och dess översättning?” säger hon, ”Åh, Miss Lavier, varsågod.” Miss Lavier reser sig upp och börjar prata. Men hon har fel översättning.

Det var väldigt bra Miss Lavier men översättningen var inte korrekt, någon annan som vill försöka?” Jag räcker upp min hand och professorn nickar, jag reser mig upp och läser.

Dies elucescat, et mundus est, rectum in conspectu tuo. Översättning: Dagen gryr, en värld ligger där, rakt framför dig.” sen sätter jag mig ner igen.

Bra Miss Lovegood, det var helt korrekt. Då tar vi nästa citat, någon som känner sig manad?”

 

Så här fortsätter vår lektion och tiden går ganska snabbt. Professor Bellamy ger oss en ganska enkel läxa, vi ska välja ut en latinsk text på minst 400 ord och översätta den. Hon gav oss flera tips på böcker där vi kan hitta latinska texter som är ungefär så långa. Jag samlar ihop mina saker och lämnar salen för att gå mot Stora Salen för att möta Joshua och Coraline men när jag kommer dit är de inte där. Jag ser mig omkring men kan inte se dem så jag rycker på axlarna och vänder mig om för att gå till biblioteket.

~Kapitel 11~

 

Jag svänger höger in i en liten korridor som är mörk och endast lyses upp utav några få facklor som är utsatta med långa mellanrum på väggarna. Jag går med ovanligt tunga steg mot biblioteket, det är det där provet, jag kan inte skaka av mig tankarna om att jag kanske har misslyckats... Jag är heölt uppslukad utav mina djupa tankar när jag helt plötsligt går in i något långt och svart. När jag tittar upp stirrar jag rakt in i professor Snapes ögon.

 

Öm.. Prof..Professor Snape, ursäkta, jag, jag såg er inte.” min röst darrar och mitt hjärta bultar.

Miss Lovegood, du ska var glad att jag inte ger dig kvarsittning.” säger han kyligt och böjer sitt ena ögonbryn på det där sättet som får mina knän att darra medan han ser ner på mig. Jag sväljer, hårt.

Men, det råkar vara så, att jag inte vill ge dig kvarsittning. Det skulle inte se bra ut.”

Öm, nu förstår jag inte professor Snape?” stammar jag tyst fram.

Du har toppbetyg, du missar aldrig någon lektion och har full närvaro. Jag vill inte vara orsaken för att du kanske inte uppnår det du vill.” säger han med sin grova, mörka, underbara röst och jag får rysningar av välbehag som färdas ner över min rygg.

 

Öm, tack Sir.” svarar jag kort och ser ner på hans skor.

Jag vet inte vad det är med dig, eller hur du lyckas så... Bra... På mina lektioner men jag ska nog ta reda på varför. Om du fuskar så kommer jag att få veta det.” säger han strängt och jag ser upp på honom hastigt.

Jag, jag fuskar inte... Jag bara, plugg-, öm, studerar väldigt hårt, Sir.” svarar jag försiktigt.

Humpfh, vi får väl se.” säger han och börjar sedan gå förbi mig, hans hand snuddar vid min en kort sekund, hans kalla skinn skickar rysningar upp för min arm, rysningar av välbehag. Jag ser upp på honom och han ser ner på mig med sina magnifika ögon som nu brinner i sin mörkbruna vackra färg. Åh, Snape, vad håller jag på med? Tänker jag medan jag ser honom lämna mig bakom sig och sedan försvinna ut ur mitt synfält.

 

Jag vänder mig om och går med ovanligt hastiga steg till biblioteket...

 

Jag plockar ner två böcker från hyllan märkt med namnet ”Döende språk” och sätter mig i mitt vanliga fönster och börjar leta efter bra latinska texter som inte är allt för svåra att översätta, men inte heller för enkla. Jag hittar en och ställer tillbaka den andra boken. Jag sätter mig vid bordet och plockar fram ett pergament ur min väska och börjar översätta texten jag valt. Mina tankar invaderas hela tiden av tankar om professorn som jag under snart sex års tid har tyckt om i hemlighet. Känslan av hans bleka kalla skinn emot mitt, hans ögon som brinner och skiftar från svarta till mörkbruna...

 

Klockan är halv tio när jag äntligen är klar, jag ställer tillbaka boken på sin plats och plockar ner mina saker i min axelbandsväska innan jag går till min sovsal. Coraline ligger redan och sover så jag kryper ner under täcket efter att jag tagit på mig min pyjamas. Jag somnar snabbt och drömmer om professor Snapes magiska ögon och hans kalla händer mot mina kinder och hur han omfamnar mig ståendes i astronomi tornet med solnedgången bakom oss...

 

 

 

~Kapitel 12~

 

En vecka senare...

 

Min klocka ringer halv åtta och jag går upp, Coraline håller på att fixa sitt hår, men efter ett par minuter går vi ner till sällskapsrummet där Joshua för en gångs skull väntar på oss.

#Det var värst vilken tid det tog-" Han stannar upp mitt i sin mening när jag meningsfullt nickar mot Coraline som nöjt drar i sin femradsfläta och både Joshua och jag himlar med ögonen. Vi tar följe ner till Stora Salen för att äta frukost, som vi alltid gör, varje morgon, som vi alltid gjort, varje morgon de senaste fem och ett halvt åren.

 

Herregud, jag är så nervös.” säger Coraline och suckar.

Vad är du nervös för?” frågar Joshua och ser på henne medan han fortsätter äta sin frukost.

Vad tror du? Vi får ju veta om vi klarat provet idag, och Snape säger ju alltid högt inför alla vilka som klarat sig och inte klarat sig, gud vad pinsamt om jag inte klarat det medan alla andra har gjort det!” utbrister hon och ser på Joshua som lägger ner sin sked halvt täckt av någon sorts ljusbrun gröt fylld med kärnor och köttbitar från något som förmodligen är pumpa.

Hm, tack för att du påminde mig om det, nu kan jag inte äta upp min frukost...” säger han och suckar.

Jag är också nervös, jag brukar inte vara det inför provresultat, men jag kan inte tänka på något annat, ännu mindre äta.” säger jag och ser ner på min tallrik som är full utav mat.

 

Vi går långsamt till trolldryckskonsten och spänningen ligger som en tjock dimma runt om oss. Vi säger inget utan bara går in och sätter oss på våra platser, jag längst fram, Coraline och Joshua längst bak. Professor Snape kommer in och går i rask takt fram till sin piedestal som han alltid står vid och lutar sig mot när våra lektioner börjar. Jag stirrar upp på honom med dagdrömmande ögon innan jag rycks ut ur mina tankar av att Charline kommer halvt inspringandes och intar sin plats bredvid mig, hennes kinder är röda och jag gissar på att hon antingen försovit sig, eller mer troligt, har hånglat med sin kille någon minut för länge. Professor Snape gör ingen antydan om att hon kommit inspringandes men så fort som klockan slår 08:30 stängs dörren igen och lektionen ska börja.

 

Jag vill börja denna lektionen, med att uttrycka hur besviken jag är på majoriteten av er, tydligen har ni kompetens som förstaårselever.” Jag kan höra att hela klassen håller andan i väntan på resultaten från det ohyggligt svåra provet.

Ni har totalt misslyckats. Det var bara tre elever som klarade mitt prov men bara en som klarade av alla frågor och få nästan full poäng. Miss Lavier, Miss Parcy och Miss Lovegood. Ni var de enda tre som klarade av mitt test och ni andra har totalt misslyckats, inte ens varit nära att få ett A. Sju av er fick ett D resten fick B och K. Vilket inte är ens i närheten av acceptabla betyg.” Jag ser upp på professor Snape och, jag kan inte hjälpa det, men, jag känner mig lite glad över att jag klarade det, men jag vill vara bäst så jag väntar spänt på att få höra vem som var bäst.

 

Miss Lovegood, du fick 98 av 100 möjliga poäng, bra gjort. Miss Lavier du fick 52 av 100 poäng vilket var precis på gränsen till ett A men det är ett A, Miss Parcy du fick 58 av 100 möjliga poäng vilket är ett bra A.” Jag ler inombords när jag får veta att jag var så mycket bättre än alla andra, jag kan hör många som suckar bakom mig men jag fokuserar helt på professor Snape och visar inte några känslor alls. Som om jag klarade så här svåra prov när som helst. Snape lyfter sitt ena ögonbryn i någon sekund när han ser på mig, sen börjar han prata igen.

 

För att ni visar er inkompetens så tydligt vill jag ha tre pergament rullar på mitt skrivbord tills på måndag om...” klassen stönar och suckar, ”tystnad, om de tre senaste brygderna vi gjort samt om vart man kan hitta ingredienserna till dessa brygder.” säger han med sin grova röst. Han pratar långsamt och med en bestämd ton, han pratar inte högt men kan ändå höras ända bort till eleverna som sitter längst bak. Det är något med hans röst som bara, den när liksom vart enda skrymsle och var enda vrå, jag förstår inte hur men den är så himla mäktig och kraftfull... Tänker jag drömmande.

 

Nu, jag vill att ni slår upp sidan 567 i era böcker och läser de två följande kapitlen, tre gånger. De som inte hinner under lektionen, får läxa på detta med.” Alla öppnar sina böcker under en tyst protest mot att behöva läsa så mycket text. Jag läser snabbt igenom texten, det är bara 38 sidor så jag börjar om och läser igen, jag hinner läsa texten tre gånger innan det är dags att packa ihop. Jag lägger ner mina böcker i min väska och reser mig upp samtidigt som alla andra. Professor Snape läser i någon gammal anteckningsbok men säger,

Miss Lovegood, var vänlig och stanna kvar.” Han ser inte på mig men jag stannar och tittar bakåt mot Coraline och Joshua som rycker på sina axlar och lämnar klassrummet tillsammans med alla andra eleverna, till slut är det bara jag och professor Snape kvar...

 

 

 

~Kapitel 13~

 

När salen är tom, bara jag och professor Snape kvar, så stänger han boken och lägger den på bordet bakom sig. Han går långsamt fram till mig, jag sväljer hårt och ser ner på mina skor.

Miss Lovegood. Jag är ytterst imponerad av ditt provresultat.” säger han med sin underbara röst.

Tack, professorn.” svarar jag tyst.

Men, ditt svar på frågan om Levande Död brygden, fick mig att fundera.” Jag ser försiktigt upp på honom genom min långa lugg som hänger ner framför mina ögon. Mitt lila-röda hår gnistrar i skenet från solen utanför fönstret bakom professor Snape.

Åh?” svarar jag honom nervöst, han tittar ner på mig och lägger sina armar i kors.

Den frågan gjorde jag enbart för dig.” Jag drar bort min lugg från mina ögon och fäster den bakom mitt öra, jag ser honom i ögonen med förvånad blick och säger, ”jasså?” Jag känner hur min puls ökar i sin takt och mitt hjärta bultar så hårt, gjorde han den för min skull?

Ja, jag ville veta hur du lyckades med din Levande Död brygd. Vart har du lärt dig det du svarade?” Han ser ner på mig och hans mun är ett tunt streck men det finns skuggor av ett leende, eller, i alla fall utav någon form av känsla. Om den är positiv eller negativ kan jag inte läsa

 

Jag, öm, jag var i biblioteket och jag läste Trolldrycker för Häxor och Trollkarlar av Expert Nivå, den vanliga utgåvan som är lite nyare var inte där så jag läste en äldre modell och någon hade skrivit in små notiser och ändringar. Jag... Öm... Jag ville bara veta om det stämde så jag prövade på din lektion och upptäckte att de var korrekta. Så jag antar att det var någon annans kunskap jag tog nytta av Sir. Men så är det väl med nästan all kunskap, vi elever drar ju nytta utav kunskaperna vi får utifrån våra böcker och professorer...” svarar jag och jag känner hur mina kinder hettar, medan jag förklarar kan jag se hur professor Snapes mun öppnas lite och han drar ett djupt andetag när jag berättar att jag läst en äldre modell av boken.

Sir? Är något fel?” frågar jag när han inte säger något.

Självklart inte.” Jag ser ner på mina skor igen men jag vill se hans ögon, jag vill se hur de brinner när våra ögon möts så jag ser upp på honom och sekunden våra ögon möts ändras han ögon från isiga och dolda till brännande heta och helt öppna.

 

Jag vet inte vad du håller på med men det som det ser ut som är förbjudet.” säger Snape med sträng, men ändå mjuk, röst. Jag ser undrande på honom.

Håller på med? Jag förstår inte riktigt?” Han höjer sitt ena ögonbryn i någon sekund och ser på mig.

Du kan gå nu Miss Lovegood.” säger han och vänder sig om.

Okej professor. Öm, tack för en bra lektion...” säger jag och vänder mig om och börjar gå mot dörren, när jag precis ska öppna den hör jag professor Snape säga, väldigt tyst, nästan som en viskning,

Ha en bra dag... Penelope...” Mitt andetag fastnar i halsen och min puls rusar, jag kan höra varje hjärtslag i mina öron, det är nästan dövande högt.

Du med, Severus...” viskar jag tillbaka, men jag tror inte att han hörde mig.

 

Jag stänger dörren bakom mig och går ner för korridoren, tar höger, sedan vänster och vänster igen och stannar på trappan ut till bakgården. Jag drar djupa andetag av den friska luften. Han sa mitt namn, han sa faktiskt mitt namn! Herregud, vad håller jag på med?! Han är en professor, mina känslor för honom kan inte vara besvarade, han kan förlora sitt jobb om han besvarar min känslor, men han har inga känslor för mig, eller? Jag är så förvirrad, vad menade han egentligen med ”det du håller på med är föbjudet”? Vet han att jag är kär, i honom?

 

 

 

~Kapitel 14~

 

Mina tankar snurrar runt, runt, runt, helt plötsligt börjar min kropp också snurra, jag snurrar runt, runt mitt på gårdsplanen. Det är som om naturen förstår mina känslor för det börjar regna, verkligen ösregna och jag är alldeles dyblöt men jag fortsätter bara snurra, jag snurrar och snurrar och snurrar tills jag är så yr att jag inte kan stå upp på mina ben längre utan faller ner och landar på den hårda markstenen. Jag ligger där på rygg och njuter av att världen runt mig är lika förvirrande som mina känslor för professor Snape är. Regnet landar i hård droppar mot min hud.

 

Jag vet inte hur länge jag ligger där innan jag kommer på att jag måste till nästa lektion. Jag tittar på min klocka som sitter på min vänstra handled, det är tio minuter kvar till nästa lektion, jag sätter mig upp och reser mig alldeles för snabbt från marken, jag känner hur allt snurrar till och jag ramlar nästan.

Är du okej, Miss Lovegood?” det är professor Snape som pratar med mig, jag snurrar runt och ser honom stå på andra sidan av gården, under taket.

Ja, jag är okej, bara, reste mig för fort. Sir.” svarar jag stammande och börjar sedan gå mot dörren, iväg från professor Snape. Men allt snurrar fortfarande runt mig och jag måste sätta mig på en av bänkarna som står längs med väggen under taket.

 

Är du säker, Miss Lovegood?” Snape står framför mig och ser allmänt läcker ut, jag vet inte varför jag attraheras av honom så mycket. Kanske är det för att han ser så 'dark and dangerous' ut eller för att han är ouppnåbar, jag vet inte, men jag kan inte förneka att jag är oerhört attraherad av honom.

Miss Lovegood?” Hans raspiga mörka röst skickar en våg av gåshud ner för mina armar och ben,

Öm, ja, jag är okej, jag behöver bara sitta ner lite.”

Du kommer för sent till din lektion. Men du kan inte gå runt i blöta kläder, gå upp och byt om så säger jag till professor Sprout att du är lite sen men att jag höll kvar dig efter lektionen för att diskutera dina fantastiska insatser i min kurs.” Hur vet han att jag har örtlära nu? tänker jag.

 

Jag ser upp på den mörka och mystiska mannen framför mig, hans röst är förvånande mjuk, jag har aldrig sett honom se på mig på det där sättet förut. Med, omsorg och, hm, mjukhet.

Klarar du av att ta dig till din sovsal?” frågar han, jag vågar inte prata, jag är rädd att min röst ska darra för mycket så jag nickar och reser mig långsamt. Det snurrar inte så fruktansvärt mycket så jag klarar av att stanna uppe.

Tack professor Snape.” säger jag och ler, jag vet att mina vita och raka tänder kan vara ganska slående, jag ler så väldigt sällan ett fullt leende, oftast drar jag bara upp mina mungipor lite. Han ler faktiskt tillbaka, inte ett sådant leende jag ger honom men ett riktigt leende, jag har aldrig sett honom le förut, under mina sex år på Hogwarts har han nog aldrig lett förut. Inte vad jag har sett.

Ingen fara, du är, trots allt, min stjärnelev Miss Lovegood.” Jag ler igen denna gången med rodnande kinder och går förbi honom, när jag precis ska gå genom portarna in till skolan säger han, ”hoppas vi ses snart igen, Penelope.” Jag fortsätter gå och låtsas att jag inte hörde honom även om jag har en hel svärm av pixignomer i magen och mitt hjärta bultar så hårt att jag knappt kan andas.

 

 

 

~Kapitel 15~

 

Efter att jag sprungit till min sovsal, bytt kläder, plockat ihop mina böcker och torkat håret lite snabbt med min handduk springer jag ner till växthus tre. Jag är ungefär tio minuter sen och lektionen har redan börjat.

Miss Lovegood, vi har väntat på dig. Du kan ställa dig jämte Miss Finnigan där borta.” jag går bort och ställer mig mellan miss Finnigan och Coraline. Jag ler mot Coraline som ser undrande på mitt blöta hår.

Jag förklarar senare...” viskar jag tyst till henne och hon nickar.

 

Nu, vem kan berätta för mig hur man sköter en Baldingoblomma?” frågar professor Sprout.

Miss Lovegood?” säger hon och nickar mot mig, jag tar ner min hand och börjar prata.

För att sköta Baldingoblomman, den nämns mer vardagligt som Vattenskapelse Blomma, måste man se till att plantera om den en gång i veckan, vattna den aldrig och se till att den får mycket solljus. Det är också viktigt att ha ett dräneringssystem till krukan.” Svarar jag och ler mot professor Sprout, fast mitt leende egentligen är åt mina tankar på professor Snape.

 

Bra Miss Lovegood, tio poäng till Ravenclaw. Nu, vad har Baldingoblomman för användning? Miss Lavier?” säger professor Sprout och ser på Miss Lavier som ler och svarar henne,

Baldingoblomman används ofta i öknar där vatten är svårt att hitta, de lever på solljus och producera ungefär två deciliter vatten om dagen, där av är det viktigt med ett dräneringssystem, som Miss Lovegood tidigare nämnde. Deras blomblad som kan ha allt från en röd till blå eller lila färg och kan användas i olika trolldrycker.”

Bra Miss Lavier, fem poäng till Ravenclaw.”

 

Lektionen springer snabbt iväg och det är dags att gå på lunch. Men när jag ska lämna växthuset ber professor Sprout mig att komma fram till henne.

Professor Snape förklarade att han höll kvar dig efter er lektion med honom och att det var därför som du var sen och det gör inget Miss Lovegood. Det kommer inte synas någonstans att du kom lite sent, du kunde förmodligen redan det vi pratade om ändå.” säger professorn och ler lite mot mig, jag nickar och går sedan ut ur växthuset och möter upp med Coraline och Joshua.

 

Vi sätter oss på vår vanliga plats i Stora Salen, men jag kan inte äta något, jag har fullt med knutar i min mage från professor Snapes ord tidigare idag. Undrar om han såg på mig länge ut på bakgården? Det kan inte vara en tillfällighet att han stod där han stod, eller?

 

Joshua avbryter mina tankar.

Så, varför var du sen och varför är ditt hår blött?” frågar han med munnen full av mat.

Jag blev kvarhållen av professor Snape och sen vet jag inte vad som hände för helt plötsligt stod jag på bakgården i regnet, jag antar att mitt undermedvetna tyckte att jag behövde piggna till eller något.” säger jag och rycker på mina axlar.

Du missade ändå inget viktigt, inget du inte redan kunde.” säger Coraline och ler mot mig.

 

 

 

~Kapitel 16~

 

Så, ska vi mötas i biblioteket efter att jag haft min lektion i transferering?” frågar jag.

Visst, jag måste ändå plugga på läxan jag fick i spådomskonst.” säger Coraline, Joshua nickar instämmande och säger,

Jag med, den är skit tråkig men måste ändå göras...”

Jag fattar inte hur ni kan studera spådomskonst, det är ett så suddigt ämne, inga fast linjer eller böcker man kan följa. Jag är så glad att jag inte valde det.” säger jag och fnittrar lite.

Vissa av oss är inte super smarta du vet.” säger Coraline skämtsamt och knackar sig själv lite skämtsamt på huvudet. Jag skrattar åt henne, Joshua hänger på och sedan Coraline, till sist sitter vi alla och skrattar så högt att nästan alla stirrar på oss.

 

När vi lugnat ner oss tittar jag upp mot professorerna, Snape tittar på mig och han har sin hand över sin mun men jag kan se i hans ögon att han ler och jag blir alldeles varm i kroppen och ger honom ett varmt leende.

Vi tänkte dra nu, jag måste verkligen plugga.” säger Coraline som rest sig, Joshua står jämte henne.

Okej, vi ses i biblioteket om typ 2 timmar och 45 minuter.” säger jag och ler, de nickar och lämnar sedan Stora Salen. Jag öppnar min bok om spöktransferering och lägger till det sista på vår uppgift som vi fick av professor Snape att göra tills idag.

 

När Mr Twycross kommer in i Stora Salen har jag precis hunnit skriva klart min uppgift. Han går fram till den upphöjda scenen längst in i salen och vi ställer oss alla framför honom, jag gillar Mr Twycross, han är lugn men är ändå en 'inget nonsens' typ av person.

Har ni era uppgifter? Ni kan lägga dem på bordet där.” säger Mr Twycross och pekar på ett bord till vänster om oss i salen. Alla elever går långsamt dit och lämnar sina pergament rullar innan vi tar våra platser framför Mr Twycross igen.

Bra, idag tänker jag prata lite först och sen kommer vi diskutera en hel del men sedan ska ni få göra ert slutprov i spöktransferering. Så vi börjar med att tala om det ni fick i uppgift att göra...”

 

Lektionen börjar snabbt och det är efter inte lång stund dags att skriva slutprovet, jag blir klar ganska snabbt, frågorna känns otroligt enkla efter professor Snapes test förra veckan. Jag blir klar på ungefär 35 minuter och det är 25 minuter kvar av lektionen så jag plockar fram en bok ur min väska men jag hinner bara läsa några sidor innan Mr Twycross kommer fram till mig.

Miss Lovegood? Redan färdig?” frågar han och ser ner på mig, han är ingen lång man, inte särskilt attraktiv heller men han har snälla, gröna ögon.

Ja Mr Twycross.” svarar jag och ler.

Okej, jag kan ta ditt prov så kan du gå, du får veta ditt resultat via uggla om max fyra dagar.”

Okej, tack så mycket Mr Twycross.” säger jag och ger honom mitt pergament medan jag reser mig upp.

 

Jag lämnar salen bakom mig och går mot biblioteket, jag tar samma väg som alltid. Det regnar fortfarande ute, allt ser grått och trist ut.

Miss Lovegood, har inte ni lektion?” Det är professor Snape som står framför mig, jag var så upptagen med att tittat ut genom fönstret att jag inte såg honom komma fram till mig.

Jag, öm, jag är klar. Vi hade slutprov och det var ganska enkelt så jag blev klar ganska fort Sir.” Svarar jag och ser honom rakt i ögonen, de är varma och välkomnande efter någon sekund av ögonkontakt.

Huh, så bra då. Nåväl, ha en bra dag, Miss Lovegood.” Han går förbi mig och jag vänder mig om, när han tagit några steg bestämmer jag mig.

 

 

 

~Kapitel 17~

 

Professor Snape!” ropar jag, han stannar och vänder sig hastigt mot mig, hans rock fladdrar av vinden. Han ser på mig med förvånad blick.

Ja, Miss Lovegood?” Hans röst är mättad och raspig och åh så gudomlig. Gåshud byggs snabbt upp över mina armar och ben, jag kan känna hur det snart har täckt hela min kropp. Bara från att höra hans underbara röst.

Jag ville bara säga tack.” säger jag och vänder mig sedan om och går till biblioteket men jag hör honom säga,

Inga problem... Penelope...” Han säger mitt namn med sådan mjukhet att jag får rysningar på nytt och en pirrande känsla slår rot i gropen av min mage.

 

Hur gick det?” frågar Coraline direkt när jag sätter mig jämte henne i biblioteket.

Det gick bra, jag klarar det nog, nästan garantera.” svarar jag och fnittrar lite,

Hur går det för er då?” Jag ser på båda mina vänner,

Det går förvånansvärt bra, vi blev klara med spådomskonstläxan för ungefär tio minuter sedan så nu pluggar jag runor och Joshua läser någon tidning om quidditch.” svarar Coraline med en skakning av sitt huvud.

Jag tyckte att jag hade pluggat tillräckligt...” säger Joshua tankspritt, Coraline och jag fnittrar lite sedan tar jag upp boken Avancerat Trolldrycks Skapande och börjar plugga på nästa kapitel och kapitlet efter det så jag är förberedd inför professor Snapes nästa lektion.

 

När klockan är halv 7 går vi ner till Stora Salen för att äta middag, vi sätter oss på vår vanliga plats och jag lyckas få ner några skedar med pumpapaj täckt med honungskräm. Men min mage är fortfarande full med knutar och fjärilar och det börjar göra riktigt ont nu, det är som om jag går och spänner mig hela tiden. Väntar, väntar på något men vad? Vad väntar jag på?

 

Jag tittar upp mot professorerna, Snape sitter på sin vanliga plats och han ser på mig, men bara en kort sekund, men den sekunden räcker för att ge mig rysningar och gåshud som färdas från mina händer, över mina armar, ner för min rygg och ner för mina ben. Jag ser ner på min tallrik men ser tillbaka mot honom igen, han ser mig i ögonen och jag kan inte hjälpa det, jag ler, ett väldigt litet leende, bara för honom. Han ler tillbaka, han ler mot mig, bara mig...

 

 

 

~Kapitel 18~

 

Det är måndag, jag, Joshua och Coraline sitter i Stora Salen och äter lunch. Ett skri hörs,

Åh, posten är här!” utbrister Coraline och ser upp mot det förtrollade taket. Det kommer massvis med ugglor i alla färger, storlekar och former. De släpper små paket, brev, tidningar, ja allt möjligt. Jag ler ett mjukt leende, jag har alltid älskat när hela Stora Salen fylls av ugglor med glada meddelande från familj och vänner till många av eleverna som studerar hårt på Hogwarts.

 

En vit uggla med röda ögon flyger mot mig, den har ett bundet pergament som den håller fast med näbben. Den släpper det rakt framför mig och flyger sedan iväg. Jag tar bort snöret och rullar upp pergamentet. Det är mina resultat i spöktransfereringen. Jag läser snabbt genom det, så här står det:

'Kära Miss Penelope Lovegood, du har klarat examensprovet i Spöktransferering, du fick full pott och har tilldelats högsta möjliga transfereringsgrad. Du var den enda i din klass som tilldelades högsta rankning. Jag vill att du kontaktar mig om ett års tid för att uppgradera din rankning inom spöktransferering. Med Vänliga Hälsningar Mr Twycross.'

 

Klarade du det?” frågar Coraline spänt, jag räcker henne pergamentet medan jag nickar glatt och uppspelt över att fått högsta möjliga rankning för min ålder. Hon läser det högt så att Joshua också kan höra, sedan ler hon och kramar om mig samtidigt som hon säger,

Härligt Penelope! Bra gjort!” Joshua instämmer genom att nicka glatt.

Tack, jag är så himla nöjd! Jag trodde att jag skulle klara det, men, full pott!” säger jag och skrattar tillsammans med Coraline och Joshua.

 

Det kommer ännu en uggla, en grå uggla med svarta och vita prickar på vingarna, den seglar lågt och släpper två brev framför mig. Jag ser förvånat på dem, mamma och pappa brukar bara skicka brev sista helgen varje månad, det är ju först om två veckor. Jag plockar upp breven och ser på dem. Jag lägger det ena i min väska, det är från min kusin så det kan jag läsa senare. Jag öppnar det andra brevet som ligger i ett blått kuvert.

 

Jag börjar läsa det, tyst för mig själv, 'Miss Lovegood, jag är ledsen över att behöva informera dig om detta. Dina föräldrar har omkommit i en bilolycka i mugglarvärlden. Jag ser helst att du...' Jag slutar läsa, min hand åker upp och täcker min öppnade mun. Min andra hand, som håller i det ljusgula pappret, börjar att skaka våldsamt, tårarna börjar rinna ner för mina kinder, jag tar min väska och med brevet i hand så springer jag gråtandes ut ur salen. Jag hör att Coraline och Joshua ropar efter mig men jag vill inte prata med dem, kan inte prata med dem.Jag måste bort härifrån, nu! Jag måste... Detta kan inte... Nej, det kan inte hända... Detta händer inte! Jag kommer vakna i min säng när som helst! Men jag vaknar inte i min säng...

 

Jag springer ut mot bakgården och över den gamla rangliga bron som leder till Hagrids och den förbjudna skogen. Precis efter bron står det sex stycken höga stenar, jag sätter mig i gräset med ryggen mot en av dem. Gräset är blött och det blåser kalla vindar som biter mig i kinderna. Mina kinder är alldeles våta från tårarna, mina andetag är ytliga och hastiga, mitt hjärta dunkar hårt inuti min bröstkorg.

 

Jag läser klart brevet, jag börjar från början, 'Miss Lovegood, jag är ledsen över att behöva informera dig om detta. Dina föräldrar har omkommit i en bilolycka i mugglarvärlden. Jag ser helst att du kontaktar mig snarast via uggla eller med hjälp av en professor genom transferering. Jag kan inte berätta så mycket just nu, jag hörde nyheterna bara tio minuter innan jag skrev detta brev. Jag har mer information åt dig när vi kan tala med varandra.

Jag beklagar verkligen din förlust, Högaktningsfullt Emilie Bardcross.'

 

Jag kramar brevet mot min bröstkorg och gråter, tårarna rinner, min kropp rycker av kylan och paniken. Jag drar snabba korta andetag, på gränsen till hyperventilerar Jag kan inte, jag förstår inte, varför?! Vart ska jag ta vägen efter skolan? Vem ska jag, hur ska jag kunna, varför... tänker jag där jag sitter i gräset med min rygg mot den kalla stenen. Mörka moln börjar ringla in från långt bortom bergen, som om naturen anpassar sig efter mitt kaotiska och sorgdränkta inre...

 

 

 

~Kapitel 19~

 

Jag vet inte hur länge jag suttit där, men minst två timmar, när det börjar regna. Himlen öppnar sig och regnet öser ner. Mitt hår klibbar sig mot min panna och rygg, det lyser i en klar lila/röd färg mot mina kläder av svart tyg. Mina kläder droppar av vatten och jag fryser. Men jag kan inte resa på mig, det är som om min kropp är gjuten i betong. Det låter som om någon går på bron, men det är nog bara regnet tänker jag innan jag begraver mitt huvud i mina armar lutandes mot mina uppdragna knän med det stora stenblocket bakom min rygg.

 

Miss Lovegood?” hör jag någon säga, jag tittar upp, jag känner igen den där rösten så väl. Rösten jag under sex år har memorerat och spelat upp i mina tankar så många gånger om... Det är professor Snape, han har kommit fram till mig och står i det ösande regnet, hans kläder droppar och hans hår ligger platt mot hans huvud. Han ser gudomlig ut med vattendroppar som droppar från hans ögonbryn och väldefinierade näsa.

Mm?” mumlar jag fram, mitt hjärta dränkt i sorg.

Är det något som är fel?” frågar han och han låter nästan orolig. Jag skakar på mitt huvud, jag vill inte att han ska veta. Vill inte att han ska se, vill inte att någon ska veta eller se...

Varför, om jag får fråga, sitter ni ute i regnet, och gråter?” frågar han och hukar sig framför mig så att hans ögon hamnar på nästan samma nivå som mina. Jag ser på honom med mina rödgråtna ögon.

 

Jag räcker honom brevet, det är fuktigt från mina tårar som landat på det och de få regndroppar som lyckats falla på det. Han läser det snabbt och ger sedan tillbaka det till mig medan han ser på mig. Hans ansikte har knappt ändrats men ändå ser det ut som om en sorg sveper över det. Han sätter sig jämte mig på den blöta marken och lutar sin rygg mot samma sten som jag. Som om det var något han gjorde varje dag, som om han alltid gör så. Men jag vet, professor Snape gör inte så. Han skulle aldrig sänka sig ner till den nivån, sänka sig så att han är i samma höjd som en liten gråtandes Ravenclaw elev. Mitt hjärta dunkar så hårt, från sorg, från smärta, från alla panikartade tankar som flyger genom mitt huvud, från kaoset som virvlar inom mig. Kaoset som kommer när man förlorar det man älskar ovillkorligt, ens familj.

 

Jag vet inte vad som händer men jag lutar mig mot honom, lägger mitt huvud på hans axel och lägger min arm över hans bröstkorg. Efter två sekunder av tvekan lägger han sin arm om mina axlar och flätar ihop sina fingrar med varandra så att jag är omsluten av honom. Jag kan inte sluta gråta och det gör inget, jag vill bara släppa ut allt. För en gångs skull ska jag bara vara jag, inte spela stark, inte låsa undan smärtan... För en gångs skull. Jag gråter in i hans svarta rock, jag kan känna varje andetag som rosslande letar sig ner i hans expanderande lungor. Kan höra hans hjärta slå under mitt öra men inget av det spelar någon roll just nu.

 

Efter ett tag slutar mina tårar att rinna, det finns inga fler tårar jag kan spilla. Min kropp skakar fruktansvärt våldsamt och mina tänder slår i varandra när min haka åker upp, ner, upp, ner, upp, ner...

Miss Lovegood...” Jag suckar och säger innan han hunnit säga något mer,

Penelope, jag heter Penelope, jag har redan hört dig säga mitt namn. Jag heter Penelope, Severus.” Jag känner att han drar ett djupt andetag innan han fortsätter att prata. Jag undrar om jag gick för långt nu...?Att kalla honom för Severus... 

Penelope... Om du inte vill bli riktigt sjuk föreslår jag att du går in och byter kläder, sätter dig framför brasan och blir varm, dina läppar börjar bli blå och du skakar.” Hans ögon ser ner på mig, en droppe som runnit från hans bleka panna ner för hans säregna vackra näsa faller ner och landar på min kind när jag ser upp på honom.

 

Jag ler varje gång han säger mitt namn, även om det är ett ytterst litet leende som förmodligen inte ens syns.

Jag vill sitta kvar här, det regnar inte längre ändå, men du kan gå, om du vill..”

Miss Lo.. Penelope... Jag tänker inte lämna dig ensam här.” Hans ögon är välmenande och hans ansikte har ett strängt uttryck, nästan ett argt uttryck över att han hörde mig säga att han kan gå och lämna mig ensam.

Severus, vad är det här?” frågar jag och lutar mitt huvud bakåt så att jag kan se hans underbara ansikte i dess helhet.

Vad menar du?” frågar han och ser ner på mig, hans ansikte är grovt och har hårda linjer men hans ögon, hans ögon dansar, för mig...

 

 

 

~Kapitel 20~

 

Du vet vad jag menar, det här,” säger jag och gestikulerar mot våra kroppar som är så nära varandra de kan komma för tillfället. Han ser ner på våra kroppar som är täckta av blöta kläder, tätt tryckta mot varandra. Han suckar, något jag aldrig har hört min professor göra under alla mina år på Hogwarts, och lutar sedan sitt huvud bakåt och ser upp mot himlen. Jag sluter mina ögon och lutar mitt huvud mot hans axel igen.

 

Ett vrål hörs och sedan en duns följd av tunga steg mot marken. Jag öppnar snabbt mina ögon och ser vad det är som händer. Det är Vingfåle, han har landat bara någon meter från oss. Jag känner hur Severus spänner sig, som om han är nervös, jag skulle inte säga rädd för det tror jag inte han är men nervös tror jag nog att han är. Jag kravlar mig ur hans famn och ställer mig upp. Vingfåle tittar nyfiket på mig.

Penelope, kom tillbaka, du vet inte vad den där varelsen kan göra.” säger professor Snape och reser sig långsamt upp bakom mig.

 

Jag vänder mitt huvud och ser på honom innan jag ler och tar ett steg närmre mot Vingfåle. Vingfåle stegrar sig på ett lekfullt sätt och jag springer mot honom, han börjar hoppa runt som en upphetsad liten valp, vi busar lite och sedan stannar vi upp och han trycker sitt stora huvud mot min bröstkorg, jag kramar honom. Jag tittar på professor Snape som står på samma ställe. Han ser spänd ut, mer spänd än vanligt vill säga. En varm känsla sprider sig i min hand när den vilar mot Vingfåles mjuka fjäderklädda hals.

 

Professor Snape, du skulle behöva slappna av lite oftare.” säger jag och jag försöker verkligen att le lite mot honom, men det är svårt med sorgen som tynger ner hela mitt hjärta, han ser det och ler lite tillbaka innan han slappnar av lite i sina breda axlar. Jag går med raska steg runt Vingfåle och innan Severus hunnit säga något har jag hoppat upp.

Kommer du?” frågar jag och ser på honom med mina rödgråtna ögon.

Upp på den där? Jag föredrar att ha mina fötter fast placerade på jorden.” säger han och lägger armarna i kors, han ser underbar ut. Mina tårar börjar välla upp igen, jag tänker på mina föräldrar, som nu inte finns längre. På hur mitt liv aldrig kommer bli det samma igen... Vart ska jag bo, vart ska jag leva...

 

Jag ska flyga en runda, du kan antingen följa med mig eller stanna kvar här.” säger jag och ser med trotsiga ögon på honom. Han ler och skakar på huvudet, jag manar på Vingfåle och efter tre galoppsprång är vi uppe i luften.

~Kapitel 21~

 

Vi flyger runt den Svarta Sjön, över den Förbjudna Skogen och vidare. Vi flyger runt slottet och jag lägger mig ner mot Vingfåles breda hals. Jag njuter av att få var i luften ett tag, bara få vara ensam. Att få en chans att hitta någon form av ordning bland kaoset som snurrar runt i mitt överfulla huvud.

 

Vi flyger i ett par minuter, men sedan börjar det regna igen, ännu mer än vad det gjorde tidigare så jag vänder med Vingfåle och efter två minuter landar vi där vi började vår flygtur. Jag hoppar av honom och ger honom lite pumpagodis jag har i fickan, det har blivit lite blött men Vingfåle mumsar i sig det lika nöjt som alltid. Jag stryker honom över halsen och kliar honom mjukt på pannan mellan ögonen, precis så som han tycker om när jag gör.

 

Jag säger hejdå till Vingfåle och ser på honom när han flyger iväg, han är så fri... tänker jag för mig själv. Jag skakar lite och jag måste erkänna att det är riktigt kallt ute nu. Speciellt i mina genomvåta kläder, det abra droppar om min långa svarta skolrock. Jag ser upp på himlen och regndropparna landar hårt mot mitt ansikte. Jag känner två händer på mina axlar och vänder mig om, jag ser in i Severus mörka ögon. De är alldeles svarta vid första anblicken men börjar snabbt att dansa för mig när mina ögon möter hans.

 

Penelope, du och jag, det kan aldrig bli.” säger han med sin otroligt sexiga röst, den är hes och raspig, det låter nästan som om han måste tygla sig från något när han talar till mig. Jag ser ner på marken och kramar min bröstkorg med mina smala armar.

Jag förstår inte...” viskar jag mellan snyftningarna,

Penelope, jag är ingen bra man, jag kommer bara såra dig. Du är så ljus och jag, jag är så mörk. Mitt hjärta är inte vad det en gång var...” säger han med dyster röst, den är så saklig och har en total frånvaro av alla sorters känslor. Det låter som om han läser in inköpslista och det hugger i mitt hjärta över att jag kanske kommer förlora honom också, samma dag som min familj... Jag tar mod till mig och talar med så stark röst som jag bara kan,

Men det bryr jag mig inte om.” svarar jag honom och torkar bort tårarna från mina kinder. Jag ser upp på honom, in i hans underbara ögon som brinner för mig. Men en sorg vilar över min kropp, mitt hjärta, hela mig. Både från dagens händelser och det jag upplever i just detta ögonblick, att få mitt hjärta krossat och sedan utklöst ur min bröstkorg, det är bara för mycket för en sextonåring.

 

Jag måste gå...” säger jag dystert, går fram till stenen där jag suttit och plockar upp min blöta väska från marken.

Penelope, jag...” jag avbryter honom,

Låt bli, bara, låt bli...” säger jag och börjar gå därifrån. Efter ett par meter vänder jag mig om och jag kan se honom stå kvar ute i regnet, han har ryggen mot mig och lutar sin axel mot stenen vi tidigare lutat våra ryggar mot. Jag vänder mig framåt igen och fortsätter att gå mot slottet med tårar som våldsamt strilar ner för mina kalla kinder.

 

Mitt hjärta är så tungt att det känns som det ska falla rakt genom mig. Först förlorar jag mina föräldrar sedan får jag veta att mannen jag varit förälskad i sen flera år tillbaka inte kan dela sitt liv med mig. Kan det bli mycket värre? Tänker jag medan jag går med tårar, ett krossat hjärta och skakande kropp mot det förundrande slottet.

 

Jag byter om till torra kläder, tar med min bok om uråldrig magi ner till sällskapsrummet och sätter mig i skräddarställning framför den sprakande brasan. Jag läser, även om jag bara vill gråta så vill jag samtidigt läsa för jag mår alltid bättre när jag läser. När jag läser kan jag stänga av min hjärna och bara fokusera på bokstäverna på sidan som bildar ord, som i sin tur bildar meningar, som i sin tur bildar stycken, som i sin tur fyller sidorna, som i sin tur fyller boken... Timmarna passerar ganska fort och det är dags att lägga sig. Jag har bytt om till pyjamas, krupit ner under täcket och blåst ut ljuset. Det tar nästan tre timmar innan jag somnar och min sömn härjas av mardrömmar om mina föräldrar och Severus. De fylls av mörka vinternätter, hårda vindar som rycker i mina kläder och vatten som sakta stiger och till slut får mig att drunkna om och om igen...

 

Min klocka ringer halv åtta på morgonen, jag stänger av den och vänder mig om, jag somnar om efter några minuter och när jag vaknar nästa gång skiner solen in genom fönstret. Jag tittar på klockan, 13:40 står visarna på. Jag lägger mig på rygg och tittar upp på det blå tyget som bildar himmelstaket på min säng. Tårarna börjar strila längs med mina kinder och jag stryker argt bort dem med baksidan av min hand. Jag orkar inte bry mig om jag får ogiltig frånvaro, jag vill inte gå ner... Vad spelar det för roll om man har perfekt närvaro och högsta betyg om man inte har någon att dela glädjen med, om man inte har någon som älskar en som man kan berätta om det för... Det spelar ingen roll längre. tänker jag med tungt hjärta. Jag begraver mitt ansikte i den fluffiga kudden och låter ännu en gång tårarna rinna.

 

Timmarna passerar, jag reser mig från sängen och sätter mig i fönstret, jag ser ut över den förbjudna skogen, solen skiner och värmer mitt ansikte genom glaset. Timmarna fortsätter att passera, långsamt släpar de sig förbi. Jag gråter, låter tårarna rinna och renar långsamt min kropp från sorgen jag känner. När jag inte längre fysiskt orkar gråta plockar jag upp en gammal bok jag hittade på min mors vind före terminsstarten, jag slår upp boken och lite damm virvlar sig upp och dansar vackert i solens strålar. Jag börjar läsa och kväver långsamt alla andra tankar.

 

Jag flyttar mig tillbaka till sängen efter några timmar av läsande i fönstret, jag hör att det är elever ner i sällskapsrummet. Men jag hinner somna igen innan någon kommer upp på rummet. Min kropp alldeles utmattad efter alla känslor som virvlar omkring inom mig, efter en hel dag utan mat, sömnen kommer snabbt och enkelt till mig.

 

 

 

~Kapitel 22~

 

Halv åtta ringer min klocka, jag stänger av den och sätter mig upp. Det ligger ett vikt papper på mitt sängbord, jag öppnar det och läser.

Miss Lovegood, klockan 08:00 skall du infinna dig på mitt kontor för diskussion. Med vänliga hälsningar Pomona Sprout.” Jag suckar djupt, lägger tillbaka pappret på bordet och gnuggar mina trötta ögon med topparna av mina fingrar. Jag tar på mig mina kläder, sätter upp mitt lila/röda långa lockiga hår i en lång femdels fläta och efter att ha suttit i några få minuter på sängen funderandes över vad som ska hända idag lämnar jag min sovsal med slopade axlar och huvudet nerböjt. Jag går genom sällskapsrummet, elever sitter och tjattrar glatt med varandra i soffan och några står otåligt lutandes mot väggen, förmodligen i väntan på en annan elev, och sen går jag vidare ut i den elevfyllda korridoren.

 

Det tar ungefär 10 minuter att gå till professor Sprouts kontor, hela tiden är mitt huvud nerböjt, mina händer kallsvettiga och de skakar när jag knackar på dörren till professor Sprouts kontor.

Kom in!” ropar professor Sprout,

God morgon Miss Lovegood. Sitt.” säger hon och pekar på en stol, hennes grå hår alltid lika yvigt och stretande under den grå/bruna hatten hon bär. Jag sätter mig långsamt ner och ser på henne försiktigt. Mina ögon är svullna efter att ha gråtit under natten.

 

Efter några sekunder av ögonkontakt knäpper Sprout ihop sina fingrar och lutar sig lite framåt mot bänken,

Nu, Miss Lovegood, som jag förstår det så har dina föräldrar nyligen gått bort. Skulle du vilja prata om det?” frågar hon och ser på mig med omsorgsfulla ögon, jag skakar på mitt huvud.

Okej, då diskuterar vi din frånvaro igår. Jag har talat med alla professorer du skulle haft igår och vi har alla enats om att ge dig giltig frånvaro på grund utav den tragiska händelsen. Det är inte mer än rättvist.” Jag nickar och ser på henne, min kropp stel och mitt ansikte orörligt. Va still Penelope, håll masken, om du rör dig nu så börjar du gråta, sitt still, sitt still, sitt still...

 

Då så, du måste ta dig hem för jag har blivit informerad att om två dagar kommer dina föräldrar begravas och du har fått en veckas ledigt för att lugnt kunna ta dig hem och tillbaka samt få lite tid att bearbeta allt som hänt. Känns det okej?” Jag nickar mot henne men säger inget. Professorn nickar tillbaka mot mig och hon verkar förstå att jag inte vill tala.

Då så, gå och packa, du möter professor Snape vid de stora portarna och han följer dig till perrongen. Han anmälde sig frivilligt att göra det, han sa något om att du var hans stjärnelev och att han kände ansvar för dig." Det sista mumlar professor Sprout nästan ohörbart, hon ser otroligt förvirrad ut eftersom att Snape inte ens tar något personligt ansvar för sitt egna elevhems elevers hälsa.

"Så, iväg med dig nu.” avslutar hon sedan med, jag reser mig upp utan ett ljud och går långsamt ut ur det luftiga kontoret.

 

Jag packar tanklöst och sakta. Jag vet inte ens vad jag packat, jag bara lägger i det som ligger framme. Sedan tar jag min väska och lämnar elevhemmet bakom mig. Jag går som i en dimma, ovetande om vad jag gör, men hamnar till slut framför de stora portarna där professor Snape står och väntar på mig. Min mage drar ihop sig, mitt hjärta bultar hårdare och snabbare för varje steg närmre jag kommer honom. Hans långa rock hänger magiskt ner till golvet som en svart skugga och hans armar är elegant hopknäppta framför hans mage. Jag kan inte se honom i ögonen. Min blick är nerfälld när vi börjar gå över den stora stenbron för att ta oss till vagnarna som dras av ett av mina favoritdjur, Testraler. Vi går i tystnad, jag ser hela tiden ner på marken, Snape gör inget försök till att tala med mig men då och då kan jag känna hans blick bränna mot sidan av mitt ansikte och toppen av mitt huvud..

 

Jag hoppar upp i vagnen och till min förvåning sätter sig professor Snape jämte mig, istället för mitt emot mig. Jag fortsätter se ner på mina skor istället för på honom. Den svarta vagnen börjar rulla.

Miss Lovegood, jag beklagar verkligen..” säger han och lägger sin hand på min axel, jag stelnar till, han måste ha känt det för han flyttar sin hand nästan omedelbart.

Har du någonstans att ta vägen när skolåret är slut?” frågar han sen, jag funderar en stund, alla mina släktingar bor i andra länder så till sist skakar jag på huvudet. Vart ska jag ta vägen? Vad ska hända nu? Hur ska jag kunna gå kvar på Hogwarts, jag kommer bli tvungen att flytta till ett annat land, jag kommer förlora allt jag älskar... Hogwarts, England, Engelska, Coraline, Joshua... Severus... Jag lutar mig framåt och sätter armbågarna på mina knän innan jag vilar mitt ansikte i mina små bleka händer och suckar djupt.

 

 

 

~Kapitel 23~

 

Vi är tysta i någon minut.

Du kan... Du kan bo hos mig... Om du vill.” säger han, jag ser upp från min skor och in i hans ögon.

Det var bara en tanke, du behöver inte, om du inte vill...” säger han lite, nästan, nervöst. Han ser inte på mig längre, han ser rakt fram. Jag studerar hans profil, hur hans halvlånga svarta hår hänger nästan rakt ner och omger hans ansikte som en ram. Hans raka hållning inbringar en känsla av självsäkerhet och auktoritet men min mage har sedan två år tillbaka sagt mig att han inte är så självsäker som han ger bild av. Hans ord hinner äntligen ikapp mig, han vill att jag ska bo hos honom... Jag bo hos, Severus? Hur skulle... Kan jag... Nej, jag vet inte, vad ska jag göra nu då..? Mitt hjärta rusar, blodet pulserar snabbt genom min kalla lilla kropp. Jag kan känna hur gropen i min mage blir alldeles varm från alla tankar om att äta frukost med honom, kyssa honom på morgonen när vi vaknar, se honom knäppa upp varje liten knapp av hans underbara frackrock innan han lägger sig i sängen bredvid mig... Jag sväljer hårt, mina kinder börjar bli röda från genereringen över mina tankar som inte längre är så oskyldiga.

 

Jag funderar en stund och lugnar ner mina rusande tankar, känslor och hjärta innan jag säger,

Jag vet inte riktigt vad jag vill, kan jag, få tänka på det?! Jag söker hans profil efter svar, men han rör inte en min, men hans händer tycks knäppas lite hårdare i hans knä.

"Förresten är det inte, typ, mot reglerna för elever att bo hos sina lärare?” frågar jag med svag och tunn röst, jag vill inte att han ska veta hur mycket det skulle betyda för mig att få bo hos honom efter allt som hänt. Jag vill inte att han ska se hur mycket jag längtar efter honom, jag vill inte det utav en annan anledning också, Severus, du är inte den enda som blivit sårad i ditt liv... Lämnad... tänker jag.

Möjligtvis, vad jag har kunskap om existerar det inga regler om det. Jag kan ta upp det med professor Dumbledore.” Säger han med sin ljuvligt manliga, skrovliga, raspiga och åh så åtråvärda röst och ser ner på mig med ögon som brinner och dansar endast för mig. Jag ger honom ett litet, halvt leende, ett försök till att visa att jag faktiskt är glad över att han sitter här med mig. Men det gör ont i mig att le under dessa omständigheterna. En liten tår strilar ner för min bleka kind.

 

När vagnen stannar stiger han elegant av och räcker mig sedan sin hand, jag tar den, hans kalla skinn mot mitt varma ger mig rysningar. Men det är inte rysningar av obehag, det kittlar liksom till. Som om min hud är täckt av hundratals små änglahänder. Jag hoppar ner från vagnen, inte alls lika elegant och flytande som Severus, vänder mig om och tar min väska som vilat på golvet framför mina fötter under den korta resan. Vi går genom de väldiga grindarna och vidare mot perrongen. Det står ett litet rött tåg och väntar. En klump fastnar i min hals när jag försöker svälja, jag, jag ska hem. Till... Till ett tomt hus, till mitt hem som aldrig kommer bli mitt hem igen, till mina föräldrars begravning... Hur ska jag kunna, jag kommer inte klara detta. Jo, Penelope, nu stålsätter du dig, du kan gråta sen! Inte nu! SEN!

 

Professor Snape...” viskar jag tyst, min röst svag och halvt kvävd från tillbaka hållandet av tårarna som tränger bakom mina ögon.

Severus, men ja?” han sneglar ner på mig, vi går långsamt sida vid sida mot det ångande lilla tåget.

Severus, varför, öm... du vet...” stammar jag blygt fram, Snälla, jag måste bara veta, måste tänka på något som gör mig glad... Snälla säg något....

Varför du lyckats röra vid mitt annars kalla hjärta?” säger han, jag ser på honom, lite förvånad över att han förstod att det var just det jag helst ville veta av allt just nu.

Ditt hjärta är inte kallt, men vad jag kan se... Så har du blivit sårad och förlorat något väldigt kärt någon gång under ditt liv. Men ja...” min röst är sås vag att den knappt hörs, jag ser ner på perronggolvet med en förlägen blick över att jag observerat så mycket hos honom under dessa åren.

 

Hur han går, hur han står, hur hans rock rör sig när han går, hur han lägger huvudet två millimeter på sned åt vänster när han är fundersam, hur han lägger armarna i kors över sitt bröst när han ska visa sin auktoritet... Jag har lagt märke till allt, alla små saker... Mina tankar om Severus avbryts hastigt när jag hör hans underbara röst,

Penelope, jag vet inte vad jag ska säga, det känns konstigt för mig med men jag kan inte styra över mitt hjärta. Men vad jag inte förstår är vad en ung, smart, lysande och fantastisk kvinna som du själv ser i en äldre, mörk och dyster man som mig?” Hans ord lämnar hans mun så långsamt, nästan som om han får släpa fram dem, ända tills han talar om mig då är det som om han är helt säker på det han säger. Varje gång jag hör honom säga mitt namn är det som om något i mitt hjärta läker lite, mitt hjärta blir lite mer helt, mitt liv blir lite ljusare...

 

Jag funderar ett tag på vad han sagt och ser sedan upp på honom med stora ögon, jag tar ett djupt andetag och säger sedan,

Du är speciell, ditt mörka och gåtfulla yttre är i sådan djup kontrast med hur dina ögon dansar och brinner när du ser på mig. Som om du väntar på att någon ska komma och släppa ut den mjuka, varma personen som gömmer sig så djupt inom dig att inte ens du själv kan komma ihåg eller hitta den personen. Även om den är en del av dig. Du får mitt hjärta att dansa och min själ att sjunga med bara en blick. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Men jag har tidigare haft en tendens att dras till 'bad boys' som är aggressiva och hårda på utsidan med de är gulliga och omtänksamma och respektfulla mot mig. Jag antar att jag gillar det, veta att jag lockar fram det bästa hos någon...” Jag önskar bara att jag kunde vara god nog åt någon, någon gång, åt någon... Jag önskar att jag kunde få mitt hjärta helat, ge det till någon och aldrig få tillbaka det i bitar. Jag önskar att du kunde vara den som vill ha mig, vill vara med mig, vill ta fram det bästa i mig... 

 

Jag suckar och ser på Severus, han säger inget, bara står där som en staty. Tåget tjuter och det är dags för mig att åka. Jag plockar upp min väska och börjar gå, innan jag kliver på tåget vänder jag mig om och ser på Severus, han rör sig fortfarande inte. Undra om jag sårade honom nu? Tänk om jag saboterade allt med bara de där orden... Vad håller jag på med..? Tänker jag och en tår strilar ner för min kind, jag skakar på huvudet och går in i tåget. Jag sätter mig nära fönstret i en blå soffan i en av de 12 kupéerna. Jag ser ut över perrongen, på Severus som fortfarande inte rört sig en millimeter. Det hugger i mitt hjärta och jag lutar mig framåt med mina armar stöttade på mina ben. Mitt röd/lila hår faller fram och täcker mitt nu våta ansikte, tårar som strilar ner för mina kinder och landar på mina ljusblå jeans. Mörka fläckar lämnas i dess vaka. Mina axlar skakar när jag inser att jag är verkligen på väg hem till mina föräldrars begravning och jag kan just ha förstört alla chanser jag hade med Severus...

 

Efter en minut tjuter tåget igen och efter tre sekunder hörs en lätt smäll mot fönstret, jag ser upp, det är Severus. Han har satt sin bleka hand mot fönstret, jag ser på honom med rödgråtna ögon och då ser jag, en liten tår strilar ner för hans bleka kind, fläckar hans vackra ansikte, följer den skrovliga ytan av hans hud. Jag lyfter min hand och sätter den mot hans, bara glaset skiljer oss åt. Mina tårar rinner och jag ser stint in i hans vackra ögon, brinnande, dansande, mörkbruna och luften glider ut ur mina lungor. Han ser starkt tillbaka på mig och den lilla tåren droppar från hans haka.

 

Tåget börjar rulla efter bara 4 sekunder och Severus hand försvinner, jag kryper ihop på soffan och lägger min kappa över mina ben. Jag vet att tåget tar mig direkt till Kings Cross och ingen annanstans så jag kan slappna av. Det är ungefär 5 timmars tåg resa dit så jag plockar upp mitt block och en penna från min väska, jag börjar skissa. tankar om att det finns en chans att Severus och jag, vi kanske har en chans, en möjlighet... Det får mig att sluta gråta även om tårarna fortfarande strilar.

 

 

 

~Kapitel 24~

 

Efter ungefär tre timmar av intensivt skissande, och mycket skumpande, tittar jag på min bild som nästan är klar, den blev faktiskt väldigt bra, nästan ett perfekt porträtt av Severus. Vem försöker jag lura, jag skulle aldrig kunna fånga allt som gör Severus till Severus i en bild... Alla hans olika lager, all mystik, hans ögon... Det är omöjligt men, jag har fått ett bra porträtt av honom i alla fall. Jag stänger blocket lite uppgivet och lägger ner det i väskan. Jag drar upp mina ben igen och sluter mina ögon för en kort stund men när jag öppnar dem rullar vi redan in på perrongen. Det är dags att ta på sig jackan och lägga ner kappan i väskan. Vi stannar efter lite tjutande från rälsen, jag stiger av med min väska i handen och hela jag osar av misstycke och sorg över att vara tillbaka.

 

Jag går genom stationen med uppgivna steg och tar en taxi hem till vårt hus, det tar bara 10 minuter. Jag betalar den lilla taxichauffören innan jag ställer mig och tittar uppgivet på mitt hem, alla lampor är släckta, mörka moln täcker himlen och allt ser väldigt avstötande ut. Men jag öppnar till slut den lilla metallgrinden och vandrar upp för grusgången och vidare upp för de vitmålade trapporna. Trapporna som jag och min pappa målade förra sommaren efter att jag hade fått en sticka i foten från trappan. Jag låser upp dörren, går in, stänger dörren bakom mig och släpper väskan på hallgolvet med en ekande duns. Det känns som jag går in i en vägg, en tegelvägg av sorg. Jag sätter mig på golvet, jämte vår byrå som fotot från mamma och pappas bröllop står på, precis som alltid, allt ser ut som vanligt men allt är ändå helt annorlunda. Jag börjar gråta, jag gråter och gråter...

 

Lördag....

 

Jag har på mig min svarta sidenklänning som slutar strax under mina knän, jag har en stickad, tunn armkofta på mig och mina svarta pumps. Jag står mellan mammas och pappas kista. Tårarna droppar från min haka och faller mot golvet. Deras låt spelas på orgeln, låten som de dansade till på deras första dejt. Jag har min vänstra hand på mammas kista och min högra hand på pappas kista. Detta borde ingen behöva gå igenom... tänker jag för mig själv.

 

Jag står där, ensam, kyrkan är tom på folk. De har samlats utanför och jag sätter mig ner med min rygg lutad mot pappas mörka kista.

"Pappa... Jag vet att du och mamma träffades, umh, inte på exakt samma sätt som jag och Severus, men... Ni träffades trots er åldersskillnad... Trots att du var 36 och mamma bara 19 och det fungerade mellan er... Men jag hoppas att, om jag och Severus bestämmer oss för att vi båda vill detta, jag hoppas, att ni kan finna i era hjärtan uppe i himlen att det är okej och att ni välsignar oss." Tårarna strilar våldsamt och jag kan inte längre behärska mig, jag kryper ihop till en liten boll och gråter ända tills jag inte har några tårar kvar att ge...

 

Söndag...

 

Tåget skumpar och hoppar, det känns som det går i snigelfart, men jag vet att det inte stämmer. Jag vet att det går lika fort som i onsdags. Egentligen så skulle jag inte återvända till Hogwarts fören om tre dagar men jag vill inte vara hemma, allt påminner bara om mamma och pappa. Så jag valde att åka tillbaka, Hogwarts är trots allt mitt andra hem och saknaden och längtan efter Severus är stor. Han får mig att känna en sorts trygghet och jag behöver det nu, efter att fått mina föräldrar bortryckta ur mitt liv behöver jag säkerheten av att inte vara ensam.

 

Efter fem timmar stannar tåget på perrongen, jag tar på mig min kappa, tar min väska och stiger av tåget. Ingen finns på perrongen så jag börjar långsamt gå mot grindarna där vagnen står. När jag kommit fram ser jag Severus stå med ryggen mot mig, han ser på eftermiddagshimlen, solen är på väg ner. Jag går fram till vagnen och ställer mig jämte honom.

Det är så vackert...” säger jag och ser upp på himlen som skiftar i rött, gult, blått, rosa och lila. Severus rycker till när jag pratar, han har inte sett att jag ställt mig jämte honom.

Ja,” säger han och ser lite snabbt på mig. Sen säger han,

Ditt underbara hår ser ut att brinna av röda och lila flammor när solen skiner på det...” Jag ser på Severus som ser ner på mig, mina ögon möter hans och genast börjar de brinna för mig, min mage drar ihop sig men fylls sedan utav en varm känsla.

 

Vagnen börjar rulla, Severus sitter mitt emot mig denna gången, han sitter med armarna i kors över sitt bröst och han ser underbart farlig och mystisk ut. Jag tittar ibland på honom, stjäl små blickar och varje gång blir jag varmare i magen och gåshud färdas över min kropp. Men oftast tittar jag bakåt, längs med vägen vi lämnar bakom oss, meter efter meter. På något udda sätt känns det som om jag lämnar ett liv bakom mig och påbörjar något nytt när jag anländer till Hogwarts denna gången. Jag kan inte se om Severus tittar på mig någon gång, men jag funderar inte så mycket på det just nu.

 

Penelope...” säger han när vi börjar närma oss grindarna, en liten del till av mitt hjärta känns som om det precis läkt. Varje gång han säger mitt namn med den underbara rösten...

...Jag...” Jag ser på honom och ler lite försiktigt, han verkar så nervös, det är nästan gulligt. Jag har aldrig sett Severus vara nervös eller få tunghäfta, han är alltid så självsäker och vet alltid vad han ska säga men nu verkar han rådvill.

Vad är det Severus?” säger jag till honom med lugn och låg röst.

Har du funderat på, mitt erbjudande?” säger han och jag vet att det inte var vad han hade tänkt säga, hans kroppsställning ändras och en känsla av besvikelse sprider sig lite i min mage, över att han inte vill eller vågar berätta vad han verkligen ville ha sagt.

Ja, men jag har inte bestämt mig... Inte för att jag har någon annanstans att ta vägen...” det sista viskar jag, men han hör mig.

Penelope, du måste bo någonstans...” säger han tillbaka och ser med allvarliga ögon på mig. Jag vet Severus men att bo hos dig, det kan ge dig väldigt mycket problem... jag ser med mjuka ögon på honom, mitt hår blåser över mitt ansikte i tjocka remsor, jag fäster det bakom mitt öra i ett enda drag med mina smala fingrar.

Jag vet, men det är några månader kvar innan detta året är slut. Och jag... Jag vill inte orsaka besvär eller problem för dig, Severus.” mumlar jag blygt fram.

"Inte alls Penelope..." säger Severus och han ler mot mig, inget vanligt leende utan ett Severus leende, han drar upp ena mungipan lite. Det kanske inte ser ut som något leende men hans ögon säger allt.

 

 

 

~Kapitel 25~

 

Vagnen stannar vid grindarna, Severus hoppar elegant ner från vagnen och räcker mig sin maskulina hand, jag tittar på hans utsträckta hand ett par sekunder, men väljer att hoppa ner utan att ta den. Jag ser ner på mina skor en stund efter att jag hoppat ner. Han stänger långsamt sin hand och lägger sina armar i kors över sitt bröst precis på det där sättet som jag älskar, det skickar gåshud över min rygg. Att se honom stå med sådan auktoritet och värdighet, sådan manlig styrka.

 

Jag tar min väska över axeln och börjar gå med tunga steg mot de väldiga grindarna. Professor Snape följer efter ungefär 30 centimeter bakom mig. Efter tre steg stannar jag, han går ett steg förbi mig och vänder sig sedan om mot mig, hans rock fladdrar så vackert i den starka vinden och hans långa blanksvarta hår fladdrar lite när vinden far genom det men det ramar hela tiden in hans ansikte. Mitt röd/lila hår flyger från sida till sida, dess långa strån lägger sig trotsigt över mitt ansikte men jag stryker bak det med ett enkelt drag av toppen utav mina fingrar och fäster det bakom mitt lilla öra.

Penelope?” säger han, rysningar färdas över mig när hans vackra röst uttalar just mitt namn, och han ser på mig. Jag svarar inte, jag bara ser på honom med mitt huvud på sned, mina ögon stora och mina läppar i ett halvhjärtat leende.

 

Jag funderar, funderar och funderar. Efter ungefär två minuter har jag bestämt mig. Professor Snape står tålmodigt och väntar på mig. Jag ser upp på himlen, det är som om vinden försöker säga mig något, den trycker mig mot honom och i det ögonblicket vet jag.

 

Jag tar två långsamma, avsedda, steg mot honom, han rör sig inte, jag stannar precis framför honom och ser upp på honom. Jag lägger min hand på hans arm och ser honom i ögonen. De går från att vara kalla och dolda till att dansa och brinna för mig. Jag sträcker mig långsamt upp på mina tår så jag nästan hamnar i ögonhöjd med honom, Mitt hjärta slår så hårt, det pumpar blod ut i alla mina kroppsdelar men ändå känner jag mig svimfärdig. Jag lutar mig fram, mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont i mig, och jag ger honom en otroligt lätt kyss på hans kalla, bleka kind. Att mina läppar äntligen rör vid hans hud, efter så många år av drömmande, fantiserande och längtande, det är överväldigande. Jag kan känna hur han stelnar till, som om hans kropp förvandlats till sten när mina läppar rört vid honom. Men när jag lutar mig tillbaka och sjunker ner på mina fötter igen så kan jag se hans ögon och hur de lyser av, glädje, något jag aldrig sett i hans ögon förut...

 

Penelope...” viskar han fram genom nästan stängda läppar, hans röst är ansträngd och motstridig, den raspar sig fram genom hans hals.

Severus?” viskar jag tillbaka med låg, nervös och skakig röst. Mina ben skakar, mina händer skakar och jag känner mig svimfärdig.

Vi kan inte, vi får inte, det går inte...” säger han och en liten tår slår sig fri från hans ögonvrå, jag stryker lätt bort den med min tumme. Min mage i en enda stor knut över hans ord, de ord jag absolut inte vill höra just nu. Jag sätter mina händer ovanpå hans maskulina bröstkorg, mina fingrar stryker det mörklila tyget som jag alltid trott ska vara strävt och hårt men det är silkeslent och mjukt. Jag ser ner på mina händer, hur de vilar på mina drömmars mans bröstkorg, sedan ser jag upp, rakt in i hans otroliga ögon.

Vem är det som bestämmer vem man ska älska? Vem bestämmer över våra hjärtan? Vem bestämmer att vi inte kan älska varandra? Vem Severus?” viskar jag med gråt i halsen, tårarna börjar strila ner för mina kalla kinder. Det känns som om jag har blivit krossad av ett troll, som om någon pressat ut all lycka ur min kropp.

 

Han slappnar av efter en kort stund, hans armar faller till sidorna av hans kropp för en sekund innan han omfamnar mig. Tårar strilar ner för mina kinder och jag kramar om honom.Jag tänker inte släppa dig, jag tänker inte ge upp dig, om jag så måste sluta på Hogwarts så gör jag det. Det spelar ingen roll, jag kommer aldrig att låta dig gå Severus... Vi står så, helt lugna, den vackra himlen som lyser upp tillvaron, träden som kastar långa skuggor bakom oss. Allt är så lugnt. Allt utom mina tankar.

 

Då harklar sig någon bakom professor Snape, han släpper mig och jag släpper honom. Jag vrider mitt huvud och vi stirrar båda två på personen som står bakom oss. Det är professor McGonagall. Mitt hjärta börjar bulta hårdare igen och jag blir alldeles blek i ansiktet, jag kan känna det.

Professor McGonagall.” viskar jag fram, jag kan inte hejda tårarna som nu rinner i två stadiga strömmar från mina ögon och ner över mina kinder innan de droppar från min lilla haka. Hon går fram till oss med sina händer på höfterna, hennes steg är bestämda.

Nå, ska någon förklara för mig vad som händer?” säger hon med sin snälla men ändå genomträngande och stränga röst.

Professor Snape tröstade bara mig, jag... öm... har det lite svårt just nu och... jag började gråta och... Mina föräldrar är döda. Professor Snape ville bara hjälpa till.” säger jag och ser på professor McGonagall med röda, tårfyllda ögon. Snälla, det är ingen lögn, det är inte sanningen heller, men det är ingen lögn, snälla tro på mig... tänker jag medan mina ögon söks utav professor McGonagalls.

 

Åh vännen, självklart, vad dumt av mig. Självklart. Bra Severus.” säger hon sedan ursäktande och ler vänligt mot Severus som behåller sitt lugn och ser ut som han alltid gör. Hur kan han alltid vara så lugn..? Han tappar aldrig fattningen, han vet alltid vad han ska säga och göra... Severus, du har så mycket att avundas, du är så speciell och jag förstår inte hur du har kunnat bli sådan men en dag får jag nog veta... McGonagall avbryter mina tankar,

Jag började bara undra vart ni tagit vägen, ni är 15 minuter sena. Nåväl, ni är här nu. Kom nu Miss Lovegood, Severus.” säger hon med en nick mot Severus och vänder sig sedan om, Severus sneglar ner mot mig och ger mig ett litet leende, om man inte står där jag står så hade man inte sett hans leende, jag ler tillbaka och snuddar medvetet vid hans hand. Jag kommer inte kunna klara över ett år med bara små handsnuddningar, korta möten i korridoren... Om jag kan bo hos Severus så kanske vi kan... Jag vet inte, jag är alldeles för snurrig för att tänka just nu... Jag snuddar ännu en gång vid Severus hand, han ser ner på mig med sina vackra ögon och ett lugn lägger sig i gropen av min mage, jag vet att vi på något sätt kommer ordna detta, vi måste.

 

 

 

~Kapitel 26~

 

Lördag....

 

Jag går mot professor Snapes kontor, jag har knappt sett honom på hela veckan och under våra lektioner har han bettet sig som om inget hänt. Det gjorde ont i mitt hjärta men jag vet att det är för det bästa. Men var gång han såg på mig sa hans ögon allt han ville men inte kunde. Varje gång våra ögon möttes var det som om energi sprakade runt oss, det gick inte att hålla någon form av kontroll på min puls. Mitt hjärta bultar så hårt var gång mina ögon fångas av hans.

 

Jag går med långsamma steg upp för trappan, mina skor klickar tyst mot stentrappans steg och knackar till slut på hans dörr. Dörren öppnas långsamt efter bara en sekund, gångjärnen gnisslar på ett hemtrevligt sätt och jag går med skakiga ben in, men det är ingen där. Mitt hjärta hoppar över ett slag, har jag missat honom..?. Då kommer han fram från ett litet angränsande rum till sitt kontor fyllt med lådor, flaskor, burkar och massor utav andra saker. Nästan som ett eget litet personligt lager av trolldrycks saker.

 

Miss Lovegood?” säger han med sin underbara röst, men hans blick säger 'Penelope' så jag ler glatt mot honom, fjärilar fladdrar runt i min mage men ersätts snabbt av en skön värme i gropen av min mage. Jag säger mjukt,

Professor Snape.” Min röst är alldeles len och allt från värme och kärlek gentemot min professor. Han ler sitt speciella severus-leende tillbaka mot mig och viftar med sitt manliga, bleka finger, jag följer efter honom mer än villig att vara nära honom på alla sätt jag bara kan.

 

Vi går in i det lilla rummet där han just varit, jag följer hans varje rörelse med mina ögon och behöver inte ens fokusera på det. Det bara sker automatiskt. Severus viskar något mot hyllan längst in i rummet, en rysning färdas över min rygg över att höra hans ljuvliga röst i ett annat läge än "professor-läget" och en liten vindpust hörs från väggen. Hyllan öppnar sig, magi är egentligen fantastiskt, synd bara att man blir så van vid det... Man slutar uppskatta alla de små sakerna. Jag följer efter honom genom den gömda dörren och helt plötsligt står vi i ett litet rum utan fönster. Men taket är förtrollat, precis som i Stora Salen, så man kan se himlen. Den är vacker med ett spel utav vita moln som då och då släpper igenom lite solljus. Fint damm virvlar i ett vackert spel av mönster och virvlar i de enstaka strålarna av ljus och jag ser på de små dammkornen.

 

Jag ser mig omkring med nyfiken blick. Det finns en soffa, två fåtöljer, ett litet bord av sten och bokhyllor fyller alla väggarna. Det måste vara minst 2000 böcker på hyllorna... Längst bort brinner en liten brasa inuti någon form av kristallkula, skenet är blått istället för rött och gult. Jag går fram till en utav bokhyllorna, jag drar med mitt finger över de gamla böckerna. Här finns allt, verkligen allt som inte finns i Hogwarts bibliotek. Jag skulle kunna läsa alla dessa ljuvligheterna... Jag vänder mig om mot professorn som mystiskt och underbart ser på mig. Hans kropp och halva ansikte är dolt bland skuggorna, jag ler stort mot honom, böcker har alltid varit en av mina passioner och att veta att mannen jag så länge drömt om delar den passionen är underbart.

 

Han puttar igen väggen bakom sig med sin ena hand och går fram till mig, rocken fladdrar och omsluter honom som en väldig skugga och han ser lika farlig, mörk, vacker och mystisk ut som alltid. Han sträcker på sig, hans kropp är så nära mig att hans rock nuddar vid mig, och plockar ner en bok som finns på det översta hyllplanet, han blåser på den och ett moln av damm virvlar runt i luften i ett vackert mönster avspeglat i de få solstrålarna som just nu skiner genom täcket av moln. Precis så som dammet gjorde när vi steg in i rummet.

 

Han sträcker fram den till mig försiktigt, jag tar emot den, min hand snuddar vid hans och hans kalla skinn skickar gåshud över min kropp och det enda jag vill är att känna de ljuvligt grova händerna överallt på mig i den sekunden. Men istället läser jag bokens titel högt,

Brygder för trollkarlar som förstår dess själ” jag öppnar den med ett oförstående uttryck i mina ögon och läser inledningsorden,

För dig som är minst 100 år gammal och har under din tid arbetat med komplicerade trolldrycker. Denna bok är endast för dig som förstår trollbrygdskonstens själ. Endast den som förstår dess själ kommer kunna läsa de följande sidorna, ingen besvärjelse kan avslöja denna boks innehåll. Om du anser dig värdig, öppna boken och se efter...”

 

Jag står med boken i min hand och ser på professor Snape,

Jag vågar inte öppna... Och, jag är itne tillräckligt gammal för att läsa denna, inte du heller Severus...” viskar jag tyst och stänger mina ögon uppgivet. Mina händer skakar av nervositet, tänk om jag inte är värdig nu eller någonsin? 

Penelope...” säger han och lägger sina händer under mina händer som tungt håller i boken, jag tittar på honom, hans kalla skinn skickar rysningar av välbehag,

Öppna den.” säger han till mig med tålmodig röst, en röst jag aldrig tidigare hört honom använda. Jag sväljer hårt och blinkar bort en tår av nervositet. Jag drar ett djupt andetag och bläddrar i boken.

 

Tomt, sidorna är tomma... Jag visste det, tänker jag och ska precis stänga boken när Severus säger,

Vänta...” Jag ser på honom igen och sedan ner i den tomma boken ännu en gång. Efter några sekunder börjar delar av text komma fram, enstaka ord och bokstäver, sedan hela meningar och till sist kan jag läsa boken som jag håller i mina smala små händer.

 

Jag visste det...” utbrister Severus i en viskning.

Vad då? Jag förstår inte?” viskar jag oroligt med min blick fäst på boken, rädd att orden försvinner om jag tittar bort.

Penelope, jag är den enda trollkarl som någonsin lyckats läsa denna bok innan min 100 års dag, du är den enda häxan...” viskar han i sin grova, underbara röst.

Men, vad betyder det?” viskar jag nervöst.

Det betyder att du och jag är samma... Vi är en.” Severus drar hastigt fram sin trollstav och först blir jag rädd, men han uttalar trollformeln 'Expecto Patronum'. En hjort uppenbara sig och jag håller ut min hand, den går under den och min hand flyter längs dess rygg. Ett blått glittrande sken omsluter min bleka hand och en form av värme sprider sig upp för min arm. Jag ser på Severus med en blick som säger allt jag önskar att jag kunde säga till honom just nu, drar sedan fram min trollstav och uttalar trollformeln jag med. Min hjort uppenbara sig. De är nästan identiska, Severus hjort är lite större än min hjort bara.

 

De springer i en cirkel runt mig och Severus, sprider ett blått, ljust sken omkring oss och sedan i hela rummet. Jag ser honom i ögonen, de får mig att tappa andan. Boken glider långsamt ur mina stela händer och landar på golvet, nästa sekund är jag i hans famn, hans armar om mig och mina armar om honom.

Penelope, detta är, så obegripligt och absurt, jag förstår inte hur vi kan vara menade för varandra när jag är så mycket äldre än dig. Jag förstår det inte...” viskar han i mitt öra med den där mjuka rösten som han aldrig använt fören idag.

Det spelar ingen roll Severus, nu vet vi att det är meningen att detta ska vara. Om jag så måste sluta på skolan för att kunna vara med dig så gör jag det... Jag vill vara med dig Severus, jag vill bo med dig...” En enorm tyngd lättar från mina axlar så fort som jag nämner orden, som om de har tyngt ner mig genom att vara osagda.

Penelope, du är den smartaste eleven på Hogwarts på ungefär 25 år, du tror väl inte jag tänker låta min stjärnelev gå?” viskar han och skrockar lite lätt. Det är första gången jag hör honom skratta, jag ler generat in i hans bröstkorg,

Men hur ska vi göra då?” frågar jag oroligt och ser upp på honom.

Vi löser det Penelope, på något sätt. Jag tänker aldrig släppa dig...” svarar han och sänker sin blick ner till mina ögon, våra läppar är så nära... Om jag bara hade sträckt på mig nu...

Jag kommer aldrig släppa dig Severus.” viskar jag tillbaka. Jag kan känna hur han drar ett djupt andetag och kramar om mig ännu hårdare, hans stora händer, hans breda armar och hans känslor för mig låter mig glömma allt för en stund.

 

Vi sjunker ner till golvet, jag lutar mig mot Severus axel, han lutar sig mot bokhyllan bakom oss. Mitt lila/röda hår blandas med hans svarta, våra hjortar ligger på varsin sida om oss. Hans hjort jämte mig och min hjort jämte honom. Allt är lugnt, stilla, jag kan höra Severus hjärtslag, hur de bultar och slår, kanske för mig.

Du vet inte hur länge jag väntat på dig Penelope...”

Alldeles för länge Severus, alldeles för länge....” Jag ser upp på honom och han ser ner på mig, om jag bara sträcker på mig lite... tänker jag och mina tankar fylls snabbt av alla ögonblick jag skulle vilja ha delat med honom under min tid på Hogwarts...

 

 

 

~Kapitel 1 – Snapes Perspektiv ~ 

 

Eleverna sitter rakt och tyst, läser boken Avancerat Trolldrycks Skapande. Jag står med armarna i kors, min yta hård och respektingivande. Ljuset från det enda fönstret bakom mig vilket lyser upp mina elever. Jag ser på dem alla, men blicken flackar och fastnar i ett par sekunder på henne. Hon bläddrar tillbaka till början för att läsa texten en andra gång. Som hon gör var gång i min kurs. Alltid den flitiga eleven...

 

Hennes huvud rör sig och jag ser bort, på alla andra eleverna. Jag kan se i ögonvrån hur hon ser på mig. Undrar vad hon tänker, att hon hatar mig förmodligen, som alla andra elever. Eleverna börjar se upp från sina böcker och jag slösar ingen tid. Jag börjar tala när hälften tittat upp.

Nu, för att kunna brygga denna kraftfulla brygd, måste ni vara uppmärksamma gentemot mina ord. Levande död är fasansfull och katastrofal om ni skapar den på ett inkorrekt sätt.” Min kappa faller ner mot mina sidor när jag släpper den med en flik av min handled. Jag kan se hur hon sitter stilla, rakt och spänt. Som om hon måste anstränga sig för att orka lyssna på det jag säger.

 

Efter att jag talat klart börjar eleverna röra sig vid sina bänkar, jag ser otåligt på dem. Hon är den enda som ställer upp ingredienserna i korrekt ordning, som vanligt, alltid den smarta. tänker jag medan jag studerar hennes ansikte var gång hon ser ner i kitteln eller boken. Hennes smala ansikte, inramat av det vackra håret, hennes klarblå ögon, hennes lilla raka näsa och hennes fylliga läppar. Hur hon biter underläppen var gång hon koncentrerar sig lite extra. Jag har lagt märke till allt. Jag skakar mitt huvud lite smått och ser irriterat ut över mina andra elever som alla verkar vara totalt inkompetenta och inte ha möjligheten att utföra de enklaste uppgifterna. Varför slösar jag min tid på sådant här? Jag tar upp en bok och börjar läsa inför nästa klass jag ska ha.

 

Hon räcker upp sin hand, jag lägger boken på podiet framför mig och går fram till hennes bänk. Jag ser ner på henne. Jag får anstränga mig otroligt för att hålla mitt ansikte och mina ögon uttryckslösa.

Miss Lovegood, du räckte upp din hand?” säger jag sakligt, men jag får anstränga mig för att hålla rösten monoton, hålla den sådan som den alltid är med elever. Hon nickar stelt, som om hon är livrädd för mig.

Så, Miss Lovegood, vad är det du vill?” frågar jag lika sakligt och monotont som tidigare. Hon ser upp på mig med sina klarblå ögon och en värme ringlar sig om mitt hjärta för en kort sekund. De är så oskyldiga och rena.

Professor Snape, min brygd är klar.” säger hon och ser ner i sin kittel, jag lutar mig över bordet, ser ner i kitteln. Hon har faktiskt klarat det. Hmm, kanske inte. Jag testar den. Jag vänder mig om och hämtar ett löv från en av växterna som finns på samma bord som jag lade ner min bok på.

 

Jag släpper lövet och det landar mitt i kitteln. Det flyter omkring i två sekunder innan det brinner upp från kanterna och in. Jag blir faktiskt förvånad över att hon klarar det.

Uppenbarligen.” säger jag innan jag vänder mig och går till främre delen av salen. Jag lägger frustrerat armarna i kors och ser nedlåtande ut över alla mina inkompetenta elever.

För er som ännu ej lyckats med brygden, Miss Lovegood har klarat uppgiften och är tydligen den enda i denna klass med tillräckligt mycket kompetens för att klara mina uppgifter. Nästa vecka ska vi studera vart man hittar de ingredienser som behövs för att skapa de mer komplicerade trolldryckerna. Vilket, jag hoppas, att fler elever har kompetens nog att förstå” Min röst är kall och hård, eleverna suckar uppgivet och kastar ilskna blickar på Penelope.

 

Men hon är inte intresserad av vad de gör. Hon ser bara på mig. Hennes ansikte orörligt, hon visar ingen antydan på att det var en svår uppgift eller att jag ens är mänsklig i hennes ögon. Något som liknar total ignorans finns i hennes ansikte, men hennes ögon är inte lika intet sägande gentemot mig.

Ni som misslyckats, ni kan avbryta era handlingar och städa upp den röra ni orsakat. Miss Lovegood, du kan lämna rummet, tack för idag.” säger jag nästan direkt.

 

Penelope plockar ihop sina saker och innan hon går ser hon på mig och nickar, jag nickar kort tillbaka. Undrar vad den nicken betydde? De andra eleverna städar i salen och lämnar den sedan. Jag ställer mig mitt i salen och ser mig omkring. Jag vandrar mot främre delen av salen men stannar vid bänken där hon alltid sitter. Jag drar handen över den slitna bänken. En doft av lavendel, honung och ytterligare en doft som jag ej kan placera dröjer sig kvar vid hennes plats. Doften får mina axlar att slappna av och jag suckar djupt. Är det möjligt att hon är vad som krävs för att jag ska börja leva igen..? Jag ser ner på bänken, ett papper ligger vid dess ben, jag suckar och böjer mig ner för att plocka upp det. Jag minns att ett papper gled ut ur hennes bok när hon stängde den, kan detta vara hennes? Jag ser på handstilen, det är det. Jag lägger det i innerfickan på min rock och lämnar sedan salen.

 

Dagen passerar hastigt och jag kan äntligen njuta av lite tid i mitt mörka kontor. Jag spenderar största delen av kvällen med att rätta pergament från fyrans prov och sjuans tentamen. Men, tankar om henne slingrar sig hela tiden in hos mig och jag blir till slut tvungen att sluta rätta.

 

Hennes hår,

Hennes leende,

Hennes sätt att gå,

Hennes skratt,

Hennes ögon,

Allt med henne...

 

Jag ställer ner fjäderpennan i sitt bläckställ... Den vinglar lite men stannar sedan upp. Jag läser orden jag skrivit, orden som beskriver henne. Penelope Lovegood. Hur kunde det komma till detta? Mitt hjärta var hårt som sten, mörkt. Sedan kom du, Penelope. Ditt röd-lila hår, det enda jag tänker på. Ett litet leende sprider sig över mina läppar när jag tänker på kvinnan som aldrig skulle kunna se på mig så som jag ser på henne...

 

Hur skulle en ung vacker blomma som hon kunna älska ett hjärtlöst, kallt, mörkt monster som mig. Det vore helt otänkbart. En suck hörs när jag sitter i min ensamhet med endast ett ljus som lyser upp mörkret runt omkring mig. Pergamentrullarna hopar sig, betyg, läsa, rätta, slösa talang på elever som inte förtjänar det.

 

Jag ser tillbaka på mitt liv, tänker på att varje människa jag älskat övergivit mig, mist sitt liv eller slutat finnas där. Kan jag riskera allt det jag byggt upp, kan jag riskera att ännu en gång uppleva allt som jag länge undvikit? Men, hur kan jag inte tillåta henne att komma in..? Något inuti mig rör sig, slingrar sig, sprider sig när jag tänker på henne.

 

Mitt hjärta bultar alltid hårdare i närheten av henne, sättet hon ser på mig, hur hon är när hon är nära mig. Hur hon får mig att känna när jag är nära henne. Jag skakar på mitt huvud uppgivet, reser mig upp från min hårda stol och går fram till en utav alla mina hyllor inne på mitt mörka kontor. Jag tar ner en bok, öppnar den och där inne finner jag det jag så länge har undangömt. Ett papper, en dikt, skriven av henne.

 

Jag tar pappret i min hand, sätter mig i fåtöljen borta vid eldstaden i rummet ingen vet finns och läser lappen tyst för mig själv.

'Svarta ögon, svarta skuggor. Mörker sprider sig vart han går. Mystik, skönhet, sorg. En börda ingen bör bära. En mörk gestalt, klädd i svart. Han hemsöker mina drömmar. Han upptar mina tankar. En fantasi jag aldrig kommer få uppleva.' Jag undrar så innerligt vem denna handlar om...” min röst är låg, roslig och hes. Den tvingas fram genom min strupe, genom klumpen som bildats. Jag sätter min panna mot toppen av mina fingrar och stirrar på pappersbiten i min andra hand.

Penelope, vem är det som fångat dina tankar..?”