~Kapitel 11~

 

Jag svänger höger in i en liten korridor som är mörk och endast lyses upp utav några få facklor som är utsatta med långa mellanrum på väggarna. Jag går med ovanligt tunga steg mot biblioteket, det är det där provet, jag kan inte skaka av mig tankarna om att jag kanske har misslyckats... Jag är heölt uppslukad utav mina djupa tankar när jag helt plötsligt går in i något långt och svart. När jag tittar upp stirrar jag rakt in i professor Snapes ögon.

 

Öm.. Prof..Professor Snape, ursäkta, jag, jag såg er inte.” min röst darrar och mitt hjärta bultar.

Miss Lovegood, du ska var glad att jag inte ger dig kvarsittning.” säger han kyligt och böjer sitt ena ögonbryn på det där sättet som får mina knän att darra medan han ser ner på mig. Jag sväljer, hårt.

Men, det råkar vara så, att jag inte vill ge dig kvarsittning. Det skulle inte se bra ut.”

Öm, nu förstår jag inte professor Snape?” stammar jag tyst fram.

Du har toppbetyg, du missar aldrig någon lektion och har full närvaro. Jag vill inte vara orsaken för att du kanske inte uppnår det du vill.” säger han med sin grova, mörka, underbara röst och jag får rysningar av välbehag som färdas ner över min rygg.

 

Öm, tack Sir.” svarar jag kort och ser ner på hans skor.

Jag vet inte vad det är med dig, eller hur du lyckas så... Bra... På mina lektioner men jag ska nog ta reda på varför. Om du fuskar så kommer jag att få veta det.” säger han strängt och jag ser upp på honom hastigt.

Jag, jag fuskar inte... Jag bara, plugg-, öm, studerar väldigt hårt, Sir.” svarar jag försiktigt.

Humpfh, vi får väl se.” säger han och börjar sedan gå förbi mig, hans hand snuddar vid min en kort sekund, hans kalla skinn skickar rysningar upp för min arm, rysningar av välbehag. Jag ser upp på honom och han ser ner på mig med sina magnifika ögon som nu brinner i sin mörkbruna vackra färg. Åh, Snape, vad håller jag på med? Tänker jag medan jag ser honom lämna mig bakom sig och sedan försvinna ut ur mitt synfält.

 

Jag vänder mig om och går med ovanligt hastiga steg till biblioteket...

 

Jag plockar ner två böcker från hyllan märkt med namnet ”Döende språk” och sätter mig i mitt vanliga fönster och börjar leta efter bra latinska texter som inte är allt för svåra att översätta, men inte heller för enkla. Jag hittar en och ställer tillbaka den andra boken. Jag sätter mig vid bordet och plockar fram ett pergament ur min väska och börjar översätta texten jag valt. Mina tankar invaderas hela tiden av tankar om professorn som jag under snart sex års tid har tyckt om i hemlighet. Känslan av hans bleka kalla skinn emot mitt, hans ögon som brinner och skiftar från svarta till mörkbruna...

 

Klockan är halv tio när jag äntligen är klar, jag ställer tillbaka boken på sin plats och plockar ner mina saker i min axelbandsväska innan jag går till min sovsal. Coraline ligger redan och sover så jag kryper ner under täcket efter att jag tagit på mig min pyjamas. Jag somnar snabbt och drömmer om professor Snapes magiska ögon och hans kalla händer mot mina kinder och hur han omfamnar mig ståendes i astronomi tornet med solnedgången bakom oss...

 

 

 

~Kapitel 12~

 

En vecka senare...

 

Min klocka ringer halv åtta och jag går upp, Coraline håller på att fixa sitt hår, men efter ett par minuter går vi ner till sällskapsrummet där Joshua för en gångs skull väntar på oss.

#Det var värst vilken tid det tog-" Han stannar upp mitt i sin mening när jag meningsfullt nickar mot Coraline som nöjt drar i sin femradsfläta och både Joshua och jag himlar med ögonen. Vi tar följe ner till Stora Salen för att äta frukost, som vi alltid gör, varje morgon, som vi alltid gjort, varje morgon de senaste fem och ett halvt åren.

 

Herregud, jag är så nervös.” säger Coraline och suckar.

Vad är du nervös för?” frågar Joshua och ser på henne medan han fortsätter äta sin frukost.

Vad tror du? Vi får ju veta om vi klarat provet idag, och Snape säger ju alltid högt inför alla vilka som klarat sig och inte klarat sig, gud vad pinsamt om jag inte klarat det medan alla andra har gjort det!” utbrister hon och ser på Joshua som lägger ner sin sked halvt täckt av någon sorts ljusbrun gröt fylld med kärnor och köttbitar från något som förmodligen är pumpa.

Hm, tack för att du påminde mig om det, nu kan jag inte äta upp min frukost...” säger han och suckar.

Jag är också nervös, jag brukar inte vara det inför provresultat, men jag kan inte tänka på något annat, ännu mindre äta.” säger jag och ser ner på min tallrik som är full utav mat.

 

Vi går långsamt till trolldryckskonsten och spänningen ligger som en tjock dimma runt om oss. Vi säger inget utan bara går in och sätter oss på våra platser, jag längst fram, Coraline och Joshua längst bak. Professor Snape kommer in och går i rask takt fram till sin piedestal som han alltid står vid och lutar sig mot när våra lektioner börjar. Jag stirrar upp på honom med dagdrömmande ögon innan jag rycks ut ur mina tankar av att Charline kommer halvt inspringandes och intar sin plats bredvid mig, hennes kinder är röda och jag gissar på att hon antingen försovit sig, eller mer troligt, har hånglat med sin kille någon minut för länge. Professor Snape gör ingen antydan om att hon kommit inspringandes men så fort som klockan slår 08:30 stängs dörren igen och lektionen ska börja.

 

Jag vill börja denna lektionen, med att uttrycka hur besviken jag är på majoriteten av er, tydligen har ni kompetens som förstaårselever.” Jag kan höra att hela klassen håller andan i väntan på resultaten från det ohyggligt svåra provet.

Ni har totalt misslyckats. Det var bara tre elever som klarade mitt prov men bara en som klarade av alla frågor och få nästan full poäng. Miss Lavier, Miss Parcy och Miss Lovegood. Ni var de enda tre som klarade av mitt test och ni andra har totalt misslyckats, inte ens varit nära att få ett A. Sju av er fick ett D resten fick B och K. Vilket inte är ens i närheten av acceptabla betyg.” Jag ser upp på professor Snape och, jag kan inte hjälpa det, men, jag känner mig lite glad över att jag klarade det, men jag vill vara bäst så jag väntar spänt på att få höra vem som var bäst.

 

Miss Lovegood, du fick 98 av 100 möjliga poäng, bra gjort. Miss Lavier du fick 52 av 100 poäng vilket var precis på gränsen till ett A men det är ett A, Miss Parcy du fick 58 av 100 möjliga poäng vilket är ett bra A.” Jag ler inombords när jag får veta att jag var så mycket bättre än alla andra, jag kan hör många som suckar bakom mig men jag fokuserar helt på professor Snape och visar inte några känslor alls. Som om jag klarade så här svåra prov när som helst. Snape lyfter sitt ena ögonbryn i någon sekund när han ser på mig, sen börjar han prata igen.

 

För att ni visar er inkompetens så tydligt vill jag ha tre pergament rullar på mitt skrivbord tills på måndag om...” klassen stönar och suckar, ”tystnad, om de tre senaste brygderna vi gjort samt om vart man kan hitta ingredienserna till dessa brygder.” säger han med sin grova röst. Han pratar långsamt och med en bestämd ton, han pratar inte högt men kan ändå höras ända bort till eleverna som sitter längst bak. Det är något med hans röst som bara, den när liksom vart enda skrymsle och var enda vrå, jag förstår inte hur men den är så himla mäktig och kraftfull... Tänker jag drömmande.

 

Nu, jag vill att ni slår upp sidan 567 i era böcker och läser de två följande kapitlen, tre gånger. De som inte hinner under lektionen, får läxa på detta med.” Alla öppnar sina böcker under en tyst protest mot att behöva läsa så mycket text. Jag läser snabbt igenom texten, det är bara 38 sidor så jag börjar om och läser igen, jag hinner läsa texten tre gånger innan det är dags att packa ihop. Jag lägger ner mina böcker i min väska och reser mig upp samtidigt som alla andra. Professor Snape läser i någon gammal anteckningsbok men säger,

Miss Lovegood, var vänlig och stanna kvar.” Han ser inte på mig men jag stannar och tittar bakåt mot Coraline och Joshua som rycker på sina axlar och lämnar klassrummet tillsammans med alla andra eleverna, till slut är det bara jag och professor Snape kvar...

 

 

 

~Kapitel 13~

 

När salen är tom, bara jag och professor Snape kvar, så stänger han boken och lägger den på bordet bakom sig. Han går långsamt fram till mig, jag sväljer hårt och ser ner på mina skor.

Miss Lovegood. Jag är ytterst imponerad av ditt provresultat.” säger han med sin underbara röst.

Tack, professorn.” svarar jag tyst.

Men, ditt svar på frågan om Levande Död brygden, fick mig att fundera.” Jag ser försiktigt upp på honom genom min långa lugg som hänger ner framför mina ögon. Mitt lila-röda hår gnistrar i skenet från solen utanför fönstret bakom professor Snape.

Åh?” svarar jag honom nervöst, han tittar ner på mig och lägger sina armar i kors.

Den frågan gjorde jag enbart för dig.” Jag drar bort min lugg från mina ögon och fäster den bakom mitt öra, jag ser honom i ögonen med förvånad blick och säger, ”jasså?” Jag känner hur min puls ökar i sin takt och mitt hjärta bultar så hårt, gjorde han den för min skull?

Ja, jag ville veta hur du lyckades med din Levande Död brygd. Vart har du lärt dig det du svarade?” Han ser ner på mig och hans mun är ett tunt streck men det finns skuggor av ett leende, eller, i alla fall utav någon form av känsla. Om den är positiv eller negativ kan jag inte läsa

 

Jag, öm, jag var i biblioteket och jag läste Trolldrycker för Häxor och Trollkarlar av Expert Nivå, den vanliga utgåvan som är lite nyare var inte där så jag läste en äldre modell och någon hade skrivit in små notiser och ändringar. Jag... Öm... Jag ville bara veta om det stämde så jag prövade på din lektion och upptäckte att de var korrekta. Så jag antar att det var någon annans kunskap jag tog nytta av Sir. Men så är det väl med nästan all kunskap, vi elever drar ju nytta utav kunskaperna vi får utifrån våra böcker och professorer...” svarar jag och jag känner hur mina kinder hettar, medan jag förklarar kan jag se hur professor Snapes mun öppnas lite och han drar ett djupt andetag när jag berättar att jag läst en äldre modell av boken.

Sir? Är något fel?” frågar jag när han inte säger något.

Självklart inte.” Jag ser ner på mina skor igen men jag vill se hans ögon, jag vill se hur de brinner när våra ögon möts så jag ser upp på honom och sekunden våra ögon möts ändras han ögon från isiga och dolda till brännande heta och helt öppna.

 

Jag vet inte vad du håller på med men det som det ser ut som är förbjudet.” säger Snape med sträng, men ändå mjuk, röst. Jag ser undrande på honom.

Håller på med? Jag förstår inte riktigt?” Han höjer sitt ena ögonbryn i någon sekund och ser på mig.

Du kan gå nu Miss Lovegood.” säger han och vänder sig om.

Okej professor. Öm, tack för en bra lektion...” säger jag och vänder mig om och börjar gå mot dörren, när jag precis ska öppna den hör jag professor Snape säga, väldigt tyst, nästan som en viskning,

Ha en bra dag... Penelope...” Mitt andetag fastnar i halsen och min puls rusar, jag kan höra varje hjärtslag i mina öron, det är nästan dövande högt.

Du med, Severus...” viskar jag tillbaka, men jag tror inte att han hörde mig.

 

Jag stänger dörren bakom mig och går ner för korridoren, tar höger, sedan vänster och vänster igen och stannar på trappan ut till bakgården. Jag drar djupa andetag av den friska luften. Han sa mitt namn, han sa faktiskt mitt namn! Herregud, vad håller jag på med?! Han är en professor, mina känslor för honom kan inte vara besvarade, han kan förlora sitt jobb om han besvarar min känslor, men han har inga känslor för mig, eller? Jag är så förvirrad, vad menade han egentligen med ”det du håller på med är föbjudet”? Vet han att jag är kär, i honom?

 

 

 

~Kapitel 14~

 

Mina tankar snurrar runt, runt, runt, helt plötsligt börjar min kropp också snurra, jag snurrar runt, runt mitt på gårdsplanen. Det är som om naturen förstår mina känslor för det börjar regna, verkligen ösregna och jag är alldeles dyblöt men jag fortsätter bara snurra, jag snurrar och snurrar och snurrar tills jag är så yr att jag inte kan stå upp på mina ben längre utan faller ner och landar på den hårda markstenen. Jag ligger där på rygg och njuter av att världen runt mig är lika förvirrande som mina känslor för professor Snape är. Regnet landar i hård droppar mot min hud.

 

Jag vet inte hur länge jag ligger där innan jag kommer på att jag måste till nästa lektion. Jag tittar på min klocka som sitter på min vänstra handled, det är tio minuter kvar till nästa lektion, jag sätter mig upp och reser mig alldeles för snabbt från marken, jag känner hur allt snurrar till och jag ramlar nästan.

Är du okej, Miss Lovegood?” det är professor Snape som pratar med mig, jag snurrar runt och ser honom stå på andra sidan av gården, under taket.

Ja, jag är okej, bara, reste mig för fort. Sir.” svarar jag stammande och börjar sedan gå mot dörren, iväg från professor Snape. Men allt snurrar fortfarande runt mig och jag måste sätta mig på en av bänkarna som står längs med väggen under taket.

 

Är du säker, Miss Lovegood?” Snape står framför mig och ser allmänt läcker ut, jag vet inte varför jag attraheras av honom så mycket. Kanske är det för att han ser så 'dark and dangerous' ut eller för att han är ouppnåbar, jag vet inte, men jag kan inte förneka att jag är oerhört attraherad av honom.

Miss Lovegood?” Hans raspiga mörka röst skickar en våg av gåshud ner för mina armar och ben,

Öm, ja, jag är okej, jag behöver bara sitta ner lite.”

Du kommer för sent till din lektion. Men du kan inte gå runt i blöta kläder, gå upp och byt om så säger jag till professor Sprout att du är lite sen men att jag höll kvar dig efter lektionen för att diskutera dina fantastiska insatser i min kurs.” Hur vet han att jag har örtlära nu? tänker jag.

 

Jag ser upp på den mörka och mystiska mannen framför mig, hans röst är förvånande mjuk, jag har aldrig sett honom se på mig på det där sättet förut. Med, omsorg och, hm, mjukhet.

Klarar du av att ta dig till din sovsal?” frågar han, jag vågar inte prata, jag är rädd att min röst ska darra för mycket så jag nickar och reser mig långsamt. Det snurrar inte så fruktansvärt mycket så jag klarar av att stanna uppe.

Tack professor Snape.” säger jag och ler, jag vet att mina vita och raka tänder kan vara ganska slående, jag ler så väldigt sällan ett fullt leende, oftast drar jag bara upp mina mungipor lite. Han ler faktiskt tillbaka, inte ett sådant leende jag ger honom men ett riktigt leende, jag har aldrig sett honom le förut, under mina sex år på Hogwarts har han nog aldrig lett förut. Inte vad jag har sett.

Ingen fara, du är, trots allt, min stjärnelev Miss Lovegood.” Jag ler igen denna gången med rodnande kinder och går förbi honom, när jag precis ska gå genom portarna in till skolan säger han, ”hoppas vi ses snart igen, Penelope.” Jag fortsätter gå och låtsas att jag inte hörde honom även om jag har en hel svärm av pixignomer i magen och mitt hjärta bultar så hårt att jag knappt kan andas.

 

 

 

~Kapitel 15~

 

Efter att jag sprungit till min sovsal, bytt kläder, plockat ihop mina böcker och torkat håret lite snabbt med min handduk springer jag ner till växthus tre. Jag är ungefär tio minuter sen och lektionen har redan börjat.

Miss Lovegood, vi har väntat på dig. Du kan ställa dig jämte Miss Finnigan där borta.” jag går bort och ställer mig mellan miss Finnigan och Coraline. Jag ler mot Coraline som ser undrande på mitt blöta hår.

Jag förklarar senare...” viskar jag tyst till henne och hon nickar.

 

Nu, vem kan berätta för mig hur man sköter en Baldingoblomma?” frågar professor Sprout.

Miss Lovegood?” säger hon och nickar mot mig, jag tar ner min hand och börjar prata.

För att sköta Baldingoblomman, den nämns mer vardagligt som Vattenskapelse Blomma, måste man se till att plantera om den en gång i veckan, vattna den aldrig och se till att den får mycket solljus. Det är också viktigt att ha ett dräneringssystem till krukan.” Svarar jag och ler mot professor Sprout, fast mitt leende egentligen är åt mina tankar på professor Snape.

 

Bra Miss Lovegood, tio poäng till Ravenclaw. Nu, vad har Baldingoblomman för användning? Miss Lavier?” säger professor Sprout och ser på Miss Lavier som ler och svarar henne,

Baldingoblomman används ofta i öknar där vatten är svårt att hitta, de lever på solljus och producera ungefär två deciliter vatten om dagen, där av är det viktigt med ett dräneringssystem, som Miss Lovegood tidigare nämnde. Deras blomblad som kan ha allt från en röd till blå eller lila färg och kan användas i olika trolldrycker.”

Bra Miss Lavier, fem poäng till Ravenclaw.”

 

Lektionen springer snabbt iväg och det är dags att gå på lunch. Men när jag ska lämna växthuset ber professor Sprout mig att komma fram till henne.

Professor Snape förklarade att han höll kvar dig efter er lektion med honom och att det var därför som du var sen och det gör inget Miss Lovegood. Det kommer inte synas någonstans att du kom lite sent, du kunde förmodligen redan det vi pratade om ändå.” säger professorn och ler lite mot mig, jag nickar och går sedan ut ur växthuset och möter upp med Coraline och Joshua.

 

Vi sätter oss på vår vanliga plats i Stora Salen, men jag kan inte äta något, jag har fullt med knutar i min mage från professor Snapes ord tidigare idag. Undrar om han såg på mig länge ut på bakgården? Det kan inte vara en tillfällighet att han stod där han stod, eller?

 

Joshua avbryter mina tankar.

Så, varför var du sen och varför är ditt hår blött?” frågar han med munnen full av mat.

Jag blev kvarhållen av professor Snape och sen vet jag inte vad som hände för helt plötsligt stod jag på bakgården i regnet, jag antar att mitt undermedvetna tyckte att jag behövde piggna till eller något.” säger jag och rycker på mina axlar.

Du missade ändå inget viktigt, inget du inte redan kunde.” säger Coraline och ler mot mig.

 

 

 

~Kapitel 16~

 

Så, ska vi mötas i biblioteket efter att jag haft min lektion i transferering?” frågar jag.

Visst, jag måste ändå plugga på läxan jag fick i spådomskonst.” säger Coraline, Joshua nickar instämmande och säger,

Jag med, den är skit tråkig men måste ändå göras...”

Jag fattar inte hur ni kan studera spådomskonst, det är ett så suddigt ämne, inga fast linjer eller böcker man kan följa. Jag är så glad att jag inte valde det.” säger jag och fnittrar lite.

Vissa av oss är inte super smarta du vet.” säger Coraline skämtsamt och knackar sig själv lite skämtsamt på huvudet. Jag skrattar åt henne, Joshua hänger på och sedan Coraline, till sist sitter vi alla och skrattar så högt att nästan alla stirrar på oss.

 

När vi lugnat ner oss tittar jag upp mot professorerna, Snape tittar på mig och han har sin hand över sin mun men jag kan se i hans ögon att han ler och jag blir alldeles varm i kroppen och ger honom ett varmt leende.

Vi tänkte dra nu, jag måste verkligen plugga.” säger Coraline som rest sig, Joshua står jämte henne.

Okej, vi ses i biblioteket om typ 2 timmar och 45 minuter.” säger jag och ler, de nickar och lämnar sedan Stora Salen. Jag öppnar min bok om spöktransferering och lägger till det sista på vår uppgift som vi fick av professor Snape att göra tills idag.

 

När Mr Twycross kommer in i Stora Salen har jag precis hunnit skriva klart min uppgift. Han går fram till den upphöjda scenen längst in i salen och vi ställer oss alla framför honom, jag gillar Mr Twycross, han är lugn men är ändå en 'inget nonsens' typ av person.

Har ni era uppgifter? Ni kan lägga dem på bordet där.” säger Mr Twycross och pekar på ett bord till vänster om oss i salen. Alla elever går långsamt dit och lämnar sina pergament rullar innan vi tar våra platser framför Mr Twycross igen.

Bra, idag tänker jag prata lite först och sen kommer vi diskutera en hel del men sedan ska ni få göra ert slutprov i spöktransferering. Så vi börjar med att tala om det ni fick i uppgift att göra...”

 

Lektionen börjar snabbt och det är efter inte lång stund dags att skriva slutprovet, jag blir klar ganska snabbt, frågorna känns otroligt enkla efter professor Snapes test förra veckan. Jag blir klar på ungefär 35 minuter och det är 25 minuter kvar av lektionen så jag plockar fram en bok ur min väska men jag hinner bara läsa några sidor innan Mr Twycross kommer fram till mig.

Miss Lovegood? Redan färdig?” frågar han och ser ner på mig, han är ingen lång man, inte särskilt attraktiv heller men han har snälla, gröna ögon.

Ja Mr Twycross.” svarar jag och ler.

Okej, jag kan ta ditt prov så kan du gå, du får veta ditt resultat via uggla om max fyra dagar.”

Okej, tack så mycket Mr Twycross.” säger jag och ger honom mitt pergament medan jag reser mig upp.

 

Jag lämnar salen bakom mig och går mot biblioteket, jag tar samma väg som alltid. Det regnar fortfarande ute, allt ser grått och trist ut.

Miss Lovegood, har inte ni lektion?” Det är professor Snape som står framför mig, jag var så upptagen med att tittat ut genom fönstret att jag inte såg honom komma fram till mig.

Jag, öm, jag är klar. Vi hade slutprov och det var ganska enkelt så jag blev klar ganska fort Sir.” Svarar jag och ser honom rakt i ögonen, de är varma och välkomnande efter någon sekund av ögonkontakt.

Huh, så bra då. Nåväl, ha en bra dag, Miss Lovegood.” Han går förbi mig och jag vänder mig om, när han tagit några steg bestämmer jag mig.

 

 

 

~Kapitel 17~

 

Professor Snape!” ropar jag, han stannar och vänder sig hastigt mot mig, hans rock fladdrar av vinden. Han ser på mig med förvånad blick.

Ja, Miss Lovegood?” Hans röst är mättad och raspig och åh så gudomlig. Gåshud byggs snabbt upp över mina armar och ben, jag kan känna hur det snart har täckt hela min kropp. Bara från att höra hans underbara röst.

Jag ville bara säga tack.” säger jag och vänder mig sedan om och går till biblioteket men jag hör honom säga,

Inga problem... Penelope...” Han säger mitt namn med sådan mjukhet att jag får rysningar på nytt och en pirrande känsla slår rot i gropen av min mage.

 

Hur gick det?” frågar Coraline direkt när jag sätter mig jämte henne i biblioteket.

Det gick bra, jag klarar det nog, nästan garantera.” svarar jag och fnittrar lite,

Hur går det för er då?” Jag ser på båda mina vänner,

Det går förvånansvärt bra, vi blev klara med spådomskonstläxan för ungefär tio minuter sedan så nu pluggar jag runor och Joshua läser någon tidning om quidditch.” svarar Coraline med en skakning av sitt huvud.

Jag tyckte att jag hade pluggat tillräckligt...” säger Joshua tankspritt, Coraline och jag fnittrar lite sedan tar jag upp boken Avancerat Trolldrycks Skapande och börjar plugga på nästa kapitel och kapitlet efter det så jag är förberedd inför professor Snapes nästa lektion.

 

När klockan är halv 7 går vi ner till Stora Salen för att äta middag, vi sätter oss på vår vanliga plats och jag lyckas få ner några skedar med pumpapaj täckt med honungskräm. Men min mage är fortfarande full med knutar och fjärilar och det börjar göra riktigt ont nu, det är som om jag går och spänner mig hela tiden. Väntar, väntar på något men vad? Vad väntar jag på?

 

Jag tittar upp mot professorerna, Snape sitter på sin vanliga plats och han ser på mig, men bara en kort sekund, men den sekunden räcker för att ge mig rysningar och gåshud som färdas från mina händer, över mina armar, ner för min rygg och ner för mina ben. Jag ser ner på min tallrik men ser tillbaka mot honom igen, han ser mig i ögonen och jag kan inte hjälpa det, jag ler, ett väldigt litet leende, bara för honom. Han ler tillbaka, han ler mot mig, bara mig...

 

 

 

~Kapitel 18~

 

Det är måndag, jag, Joshua och Coraline sitter i Stora Salen och äter lunch. Ett skri hörs,

Åh, posten är här!” utbrister Coraline och ser upp mot det förtrollade taket. Det kommer massvis med ugglor i alla färger, storlekar och former. De släpper små paket, brev, tidningar, ja allt möjligt. Jag ler ett mjukt leende, jag har alltid älskat när hela Stora Salen fylls av ugglor med glada meddelande från familj och vänner till många av eleverna som studerar hårt på Hogwarts.

 

En vit uggla med röda ögon flyger mot mig, den har ett bundet pergament som den håller fast med näbben. Den släpper det rakt framför mig och flyger sedan iväg. Jag tar bort snöret och rullar upp pergamentet. Det är mina resultat i spöktransfereringen. Jag läser snabbt genom det, så här står det:

'Kära Miss Penelope Lovegood, du har klarat examensprovet i Spöktransferering, du fick full pott och har tilldelats högsta möjliga transfereringsgrad. Du var den enda i din klass som tilldelades högsta rankning. Jag vill att du kontaktar mig om ett års tid för att uppgradera din rankning inom spöktransferering. Med Vänliga Hälsningar Mr Twycross.'

 

Klarade du det?” frågar Coraline spänt, jag räcker henne pergamentet medan jag nickar glatt och uppspelt över att fått högsta möjliga rankning för min ålder. Hon läser det högt så att Joshua också kan höra, sedan ler hon och kramar om mig samtidigt som hon säger,

Härligt Penelope! Bra gjort!” Joshua instämmer genom att nicka glatt.

Tack, jag är så himla nöjd! Jag trodde att jag skulle klara det, men, full pott!” säger jag och skrattar tillsammans med Coraline och Joshua.

 

Det kommer ännu en uggla, en grå uggla med svarta och vita prickar på vingarna, den seglar lågt och släpper två brev framför mig. Jag ser förvånat på dem, mamma och pappa brukar bara skicka brev sista helgen varje månad, det är ju först om två veckor. Jag plockar upp breven och ser på dem. Jag lägger det ena i min väska, det är från min kusin så det kan jag läsa senare. Jag öppnar det andra brevet som ligger i ett blått kuvert.

 

Jag börjar läsa det, tyst för mig själv, 'Miss Lovegood, jag är ledsen över att behöva informera dig om detta. Dina föräldrar har omkommit i en bilolycka i mugglarvärlden. Jag ser helst att du...' Jag slutar läsa, min hand åker upp och täcker min öppnade mun. Min andra hand, som håller i det ljusgula pappret, börjar att skaka våldsamt, tårarna börjar rinna ner för mina kinder, jag tar min väska och med brevet i hand så springer jag gråtandes ut ur salen. Jag hör att Coraline och Joshua ropar efter mig men jag vill inte prata med dem, kan inte prata med dem.Jag måste bort härifrån, nu! Jag måste... Detta kan inte... Nej, det kan inte hända... Detta händer inte! Jag kommer vakna i min säng när som helst! Men jag vaknar inte i min säng...

 

Jag springer ut mot bakgården och över den gamla rangliga bron som leder till Hagrids och den förbjudna skogen. Precis efter bron står det sex stycken höga stenar, jag sätter mig i gräset med ryggen mot en av dem. Gräset är blött och det blåser kalla vindar som biter mig i kinderna. Mina kinder är alldeles våta från tårarna, mina andetag är ytliga och hastiga, mitt hjärta dunkar hårt inuti min bröstkorg.

 

Jag läser klart brevet, jag börjar från början, 'Miss Lovegood, jag är ledsen över att behöva informera dig om detta. Dina föräldrar har omkommit i en bilolycka i mugglarvärlden. Jag ser helst att du kontaktar mig snarast via uggla eller med hjälp av en professor genom transferering. Jag kan inte berätta så mycket just nu, jag hörde nyheterna bara tio minuter innan jag skrev detta brev. Jag har mer information åt dig när vi kan tala med varandra.

Jag beklagar verkligen din förlust, Högaktningsfullt Emilie Bardcross.'

 

Jag kramar brevet mot min bröstkorg och gråter, tårarna rinner, min kropp rycker av kylan och paniken. Jag drar snabba korta andetag, på gränsen till hyperventilerar Jag kan inte, jag förstår inte, varför?! Vart ska jag ta vägen efter skolan? Vem ska jag, hur ska jag kunna, varför... tänker jag där jag sitter i gräset med min rygg mot den kalla stenen. Mörka moln börjar ringla in från långt bortom bergen, som om naturen anpassar sig efter mitt kaotiska och sorgdränkta inre...

 

 

 

~Kapitel 19~

 

Jag vet inte hur länge jag suttit där, men minst två timmar, när det börjar regna. Himlen öppnar sig och regnet öser ner. Mitt hår klibbar sig mot min panna och rygg, det lyser i en klar lila/röd färg mot mina kläder av svart tyg. Mina kläder droppar av vatten och jag fryser. Men jag kan inte resa på mig, det är som om min kropp är gjuten i betong. Det låter som om någon går på bron, men det är nog bara regnet tänker jag innan jag begraver mitt huvud i mina armar lutandes mot mina uppdragna knän med det stora stenblocket bakom min rygg.

 

Miss Lovegood?” hör jag någon säga, jag tittar upp, jag känner igen den där rösten så väl. Rösten jag under sex år har memorerat och spelat upp i mina tankar så många gånger om... Det är professor Snape, han har kommit fram till mig och står i det ösande regnet, hans kläder droppar och hans hår ligger platt mot hans huvud. Han ser gudomlig ut med vattendroppar som droppar från hans ögonbryn och väldefinierade näsa.

Mm?” mumlar jag fram, mitt hjärta dränkt i sorg.

Är det något som är fel?” frågar han och han låter nästan orolig. Jag skakar på mitt huvud, jag vill inte att han ska veta. Vill inte att han ska se, vill inte att någon ska veta eller se...

Varför, om jag får fråga, sitter ni ute i regnet, och gråter?” frågar han och hukar sig framför mig så att hans ögon hamnar på nästan samma nivå som mina. Jag ser på honom med mina rödgråtna ögon.

 

Jag räcker honom brevet, det är fuktigt från mina tårar som landat på det och de få regndroppar som lyckats falla på det. Han läser det snabbt och ger sedan tillbaka det till mig medan han ser på mig. Hans ansikte har knappt ändrats men ändå ser det ut som om en sorg sveper över det. Han sätter sig jämte mig på den blöta marken och lutar sin rygg mot samma sten som jag. Som om det var något han gjorde varje dag, som om han alltid gör så. Men jag vet, professor Snape gör inte så. Han skulle aldrig sänka sig ner till den nivån, sänka sig så att han är i samma höjd som en liten gråtandes Ravenclaw elev. Mitt hjärta dunkar så hårt, från sorg, från smärta, från alla panikartade tankar som flyger genom mitt huvud, från kaoset som virvlar inom mig. Kaoset som kommer när man förlorar det man älskar ovillkorligt, ens familj.

 

Jag vet inte vad som händer men jag lutar mig mot honom, lägger mitt huvud på hans axel och lägger min arm över hans bröstkorg. Efter två sekunder av tvekan lägger han sin arm om mina axlar och flätar ihop sina fingrar med varandra så att jag är omsluten av honom. Jag kan inte sluta gråta och det gör inget, jag vill bara släppa ut allt. För en gångs skull ska jag bara vara jag, inte spela stark, inte låsa undan smärtan... För en gångs skull. Jag gråter in i hans svarta rock, jag kan känna varje andetag som rosslande letar sig ner i hans expanderande lungor. Kan höra hans hjärta slå under mitt öra men inget av det spelar någon roll just nu.

 

Efter ett tag slutar mina tårar att rinna, det finns inga fler tårar jag kan spilla. Min kropp skakar fruktansvärt våldsamt och mina tänder slår i varandra när min haka åker upp, ner, upp, ner, upp, ner...

Miss Lovegood...” Jag suckar och säger innan han hunnit säga något mer,

Penelope, jag heter Penelope, jag har redan hört dig säga mitt namn. Jag heter Penelope, Severus.” Jag känner att han drar ett djupt andetag innan han fortsätter att prata. Jag undrar om jag gick för långt nu...?Att kalla honom för Severus... 

Penelope... Om du inte vill bli riktigt sjuk föreslår jag att du går in och byter kläder, sätter dig framför brasan och blir varm, dina läppar börjar bli blå och du skakar.” Hans ögon ser ner på mig, en droppe som runnit från hans bleka panna ner för hans säregna vackra näsa faller ner och landar på min kind när jag ser upp på honom.

 

Jag ler varje gång han säger mitt namn, även om det är ett ytterst litet leende som förmodligen inte ens syns.

Jag vill sitta kvar här, det regnar inte längre ändå, men du kan gå, om du vill..”

Miss Lo.. Penelope... Jag tänker inte lämna dig ensam här.” Hans ögon är välmenande och hans ansikte har ett strängt uttryck, nästan ett argt uttryck över att han hörde mig säga att han kan gå och lämna mig ensam.

Severus, vad är det här?” frågar jag och lutar mitt huvud bakåt så att jag kan se hans underbara ansikte i dess helhet.

Vad menar du?” frågar han och ser ner på mig, hans ansikte är grovt och har hårda linjer men hans ögon, hans ögon dansar, för mig...

 

 

 

~Kapitel 20~

 

Du vet vad jag menar, det här,” säger jag och gestikulerar mot våra kroppar som är så nära varandra de kan komma för tillfället. Han ser ner på våra kroppar som är täckta av blöta kläder, tätt tryckta mot varandra. Han suckar, något jag aldrig har hört min professor göra under alla mina år på Hogwarts, och lutar sedan sitt huvud bakåt och ser upp mot himlen. Jag sluter mina ögon och lutar mitt huvud mot hans axel igen.

 

Ett vrål hörs och sedan en duns följd av tunga steg mot marken. Jag öppnar snabbt mina ögon och ser vad det är som händer. Det är Vingfåle, han har landat bara någon meter från oss. Jag känner hur Severus spänner sig, som om han är nervös, jag skulle inte säga rädd för det tror jag inte han är men nervös tror jag nog att han är. Jag kravlar mig ur hans famn och ställer mig upp. Vingfåle tittar nyfiket på mig.

Penelope, kom tillbaka, du vet inte vad den där varelsen kan göra.” säger professor Snape och reser sig långsamt upp bakom mig.

 

Jag vänder mitt huvud och ser på honom innan jag ler och tar ett steg närmre mot Vingfåle. Vingfåle stegrar sig på ett lekfullt sätt och jag springer mot honom, han börjar hoppa runt som en upphetsad liten valp, vi busar lite och sedan stannar vi upp och han trycker sitt stora huvud mot min bröstkorg, jag kramar honom. Jag tittar på professor Snape som står på samma ställe. Han ser spänd ut, mer spänd än vanligt vill säga. En varm känsla sprider sig i min hand när den vilar mot Vingfåles mjuka fjäderklädda hals.

 

Professor Snape, du skulle behöva slappna av lite oftare.” säger jag och jag försöker verkligen att le lite mot honom, men det är svårt med sorgen som tynger ner hela mitt hjärta, han ser det och ler lite tillbaka innan han slappnar av lite i sina breda axlar. Jag går med raska steg runt Vingfåle och innan Severus hunnit säga något har jag hoppat upp.

Kommer du?” frågar jag och ser på honom med mina rödgråtna ögon.

Upp på den där? Jag föredrar att ha mina fötter fast placerade på jorden.” säger han och lägger armarna i kors, han ser underbar ut. Mina tårar börjar välla upp igen, jag tänker på mina föräldrar, som nu inte finns längre. På hur mitt liv aldrig kommer bli det samma igen... Vart ska jag bo, vart ska jag leva...

 

Jag ska flyga en runda, du kan antingen följa med mig eller stanna kvar här.” säger jag och ser med trotsiga ögon på honom. Han ler och skakar på huvudet, jag manar på Vingfåle och efter tre galoppsprång är vi uppe i luften.

Kommentera

Publiceras ej