~Kapitel 9~

Senaste Kapitlet – Snapes Perspektiv

 

Tre knackningar hörs, jag ser irriterat mot dörren och släpper fjäderpennan på bordet medan jag reser mig hastigt från stolen. Jag öppnar dörren och möts utav professor Sprout som ler ett nervöst leende mot mig, mitt ena ögonbryn höjs i respons.

Sprout, ja?” Hon knäpper sina händer och ser upp på mig, hennes bastanta korta kropp tvingar mig att verkligen se nedåt, som mot andra års eleverna.

Professor Snape, jag, umh, skulle ni kunna tänka er att åka på ett studiebesök istället för mig. Jag är rädd att vi råkat ut för en attack från sniglarna i trädgården och jag måste ta hand om Mandragororna så att de klarar sig.” säger hon till mig och jag lägger irriterat armarna i kors över mitt bröst och ser nedlåtande på henne.

 

Sprout sväljer och fortsätter sedan att tala med nervös röst.

Jag, jag vet att det inte är era elever eller något sådant och inte ert ansvar men alla andra professorer är upptagna och jag såg att ni hade halva dagen tom på lektioner. Det är bara att följa med årskurs, umh, fem tror jag det är. Nej nej, årskurs sex är det som ska på studiebesök på biblioteket över dagen.” Penelope... Jag skiftar nästan omärkbart från ena foten till den andra. Så fort som Sprout nämnde årskurs sex ändrades min inställning gentemot hennes begäran.

 

Hmm, vad ger ni mig i gengäld?” frågar jag med kall röst trots att jag redan bestämt mig för att åka. Sprout ser besvärat på mig.

Umh, öh, jag skulle kunna ge er tio minuter i växthuset utan övervakning antar jag.” säger hon och jag vet vilken stor sak det är för professorn att säga det. Jag nickar kort.

Tack professor Snape. Resan börjar om tio minuter så ni bör ta er till bakgården så snabbt som möjligt.” säger Sprout, jag höjer mitt ena ögonbryn igen och ser hånande på henne. Hon vrider sig lite där hon står.

Jag tar mig dit snarast.” säger jag och innan hon hinner säga ett ord till smäller jag dörren i hennes ansikte.

 

Jag plockar hastigt ihop pappren, bläcket och fjäderpennorna på mitt skrivbord, var sak på sin plats. Sedan trär jag på mig min rock, tar min stav, skinnpåsen innehållande några galleoner och siklar hamnar i fickan på min frackrock. Efter fem minuter börjar jag vandra mot bakgården med hastiga steg, som alltid.

 

Undrar vad hon har på sig idag, om hon har håret nedsläppt eller uppsatt... Nedsläppt, hoppas jag. Penelope, vad gör du med mig? Mina tankar är inte trånande men inte heller vanliga. Penelope får mig att känna saker jag inte trodde vore möjliga, inte efter... Lily. Jag suckar nästan ohörbart. Dörren öppnar sig till bakgården och jag ser ut över alla eleverna, inga röd/lila lockar syns någonstans.

 

Minerva talar till mig och jag ser på henne medan jag ger henne en nick. Hon börjar tala till eleverna som blir tysta men jag ger hennes ord ingen notis, jag är upptagen. Jag söker efter Penelope och när eleverna börjar röra sig finner min blick hennes. Hennes isblå ögon glimmar så otroligt underbart i kontrast till det lila/röda håret som vackert ramar in hennes smala ansikte. Hon har förändrats... Hennes ansikte är så, smalt, nu. Jag undrar hur du egentligen mår Penelope. Jag känner hur mitt hjärta slår hårdare, hur min kropp vill föra mig till henne, den där energin som jag alltid kan känna flöda inom mig när hon är nära.

 

Vår blick avbryts när hennes vän, Coraline, om jag inte missminner mig, talar till henne. Det ger mig en möjlighet att beskåda henne utan att hon vet det. Jag synar henne uppifrån och ner. Min blick mer stilla, kallare när våra ögon inte möts men ändå varmare än under någon annan tid på dygnet. Hon går med sina två vänner, det är så uppenbart att de två känner mer för varandra än vänskap. Penelope kommer bli ensam när de väl blir ett par och en ilska faller över mig i takt med att tanken slingrar sig förbi. Aldrig att du ska vara ensam, aldrig att jag lämnar din sida när du behöver mig. Falska, svikande människor. Gräsligt.

 

Jag går sist av alla, ser till att alla följer med. De går huller-om-buller i ett nästan obefintligt led av kaos. Penelope och hennes vänner går nästan sist, helt plötsligt ser jag henne böja sig ner, hennes vänner fortsätter. Vad gör du? Mår du bra Penelope? Jag försöker skynda mig fram till henne men eleverna framför mig släntrar segt fram, jag känner hur irritationen byggs upp inom mig.

 

När jag till slut kommer fram ser jag henne böjd över sin sko, hennes hår glimmar underbart vackert trots att det inte finns någon sol denna molniga blåsiga dag. Jag stannar bakom henne, betraktar henne, önskar att jag kunde omfamna henne. Öppet. Mitt på gårdsplanen. Mitt bland alla runt omkring utan att bry mig om vem som ser. Jag knyter min näve frustrerat.

 

Miss Lovegood, är allt som det ska?” frågar jag med så lugn och samlad röst jag kan frammana trots frustrationen som härjar vilt inom mig. Hon ser upp på mig och reser sig, hennes blick lugnar mig genast. Som om hon har någon sorts allmakt över mig, du har fängslat mig Penelope...

Ja professor Snape, mitt skosnöre hade bara gått upp.” svarar hon med den där ljuvligt ljusa och blyga rösten, hennes kinder rosar sig. Något säger mig att skosnöret inte alls hade gått upp. Det var bara en ursäkt för att gå längst bak med mig känns det som. Eller, kan det vara så? Tanken om att hon gör allt för att vara nära mig bildar en värme runt om mitt annars isande hjärta, för första gången känns det som om mitt liv har en mening. Att skydda, stötta, ta hand om och älska denna vackert ljuvliga flicka som står framför mig.

 

Vi vandrar längst bak i ledet, då och då stöter våra händer emot varandra i någon enstaka sekund och under en längre period när vi går genom valvet. Allt dolt utav min rock från omvärlden. Vi delar en enskild stund, en enda blick, det är allt som behövs mellan oss. Sedan ropar hennes vän och hon försvinner bort från mig, jag ser hur hennes vackra långa hår skumpar och studsar från sida till sida, upp och ner i vågor när hon traskar bort till vagnen och hoppar in, lite klumpigt kanske, men, på ett... Sött, sätt. Jag ser till att alla elever är med innan jag sätter mig i samma vagn som Minerva och vi börjar rulla fram på grusvägen. Det enda i mina tankar är att jag kanske kan få se Penelope lite mer idag. Kanske till och med hinna prata med henne ostört en stund, om vad som helst, bara höra hennes blyga röst, se henne små kinder rosa sig när hon ser på mig, hur hon petar med tån av sin ena sko på tån av sin andra sko medan hennes blick flackar och sjunker av den sötaste sortens blyghet... Jag harklar mig lite besvärat på grund utav de inte helt oskyldiga tankar som vandrar i de andra tankarnas vaka.

 

 

 

~Kapitel 10~

 

Överallt finns böcker, alla väggar är klädda av ljuvliga böcker, hylla efter hylla. Jag ser mig omkring med uppspärrade ögon, biblioteket är fantastiskt, inte alls som det på Hogwarts. Hogwarts bibliotek ser ut som en liten fläck i bibliotekshistorian i jämförelse med det här. tänker jag med förundran över hur det kan finnas så mycket böcker i världen. Jag går långsamt fram till en utav väggarna och drar med mitt finger över de dammiga böckernas ryggar. Jag ser uppåt, mot taket. Det måste vara minst 30 meter upp till taket och väggarna är täckta av underbara böcker som bara väntar på att få bli lästa. himmelriket...

 

Jag vandrar iväg från klassen som följer en utav ett femtiotal bibliotekarier som finns, helt inne i mina egna tankar medan jag viskar varje boktitel som fångar min blick när jag går förbi. Jag vandrar längre och längre in i biblioteket, det blir tystare och tystare. Det verkar ändlöst, ett himmelrike för någon som mig. Jag fortsätter att gå och läsa på bokryggarna, de verkar inte stå i någon logiska ordning på hyllorna men varje bok har sin plats, det är väldigt tydligt. Allt eftersom blir hyllorna mer och mer täckta av damm, likaså böckerna som står uppradade på dem.

Silentium, Kittelns magi, Läderlära, Sjöns Under, Drakars näste, Kentaurens Historia...” viskar jag, mitt andetag fastnar i min hals när mitt finger glider över en speciell bokrygg.

 

Jag plockar ner den från hyllan och håller den med omsorg i mina varma händer.

Den Vita Duvans Kraft...” viskar jag när jag kan ta ett andetag igen. Jag ser på den gamla boken, bindningen är ömtålig, gjort av ett rött läder med en duva inristad i guld på framsidan. Jag ser mig omkring, det finns inte en själ i närheten. Ett litet fönster, nästan precis som det jag älskar på Hogwarts bibliotek fångar min uppmärksamhet. Med kuddar, fluffiga gardiner som ram och en vacker liten lampa. Jag går bort till det och sätter mig snabbt ner bland alla kuddarna. Ett lugn lägger sig över mig, utanför fönstret kan jag se små hustak, små smala gångar mellan de olika byggnaderna och enstaka personer med varma höstkläder på sig.

 

Med varsamma händer slår jag upp boken och läser den första sidan.

'Den Vita Duvans Kraft, en bok av Nicolai Duchannes, tredje utgåvan. Den Vita Duvans Kraft skrevs av Nicolai Duchannes 1673 och trycktes för första gången 1674. Enligt Mr Duchannes skrev han boken för sin kärlek som berövades sitt liv 1663...' Wow...” viskar jag tyst för mig själv medan jag läser med snabb blick texten som vandrar över de gula sidorna som utgör boken.

 

En ensam tår strilar ner för min kind, jag tänker på dikten jag läste för Severus. Hans ord, 'du är min vita duva...', ekar i mina tankar och en värme sprider sig i min mage.

Du är min vita duva...” mumlar jag försiktigt och begraver mig sedan i boken som slukat mitt intresse helt inom bara några få sekunder. Allt runt mig blir suddigt, ur fokus, det enda som finns är jag, boken och mina tankar.

 

 

 

~Kapitel 11~

 

Jag läser om kärlek, förräderi, sorg, hat, förtvivlan... Allt det man inte önskar att någon ska behöva gå igenom läser jag om, om hur Nicolai Duchannes gick igenom det. Jag vet inte hur länge jag sitter där och läser innan jag hör Coraline och Joshua ropa mitt namn. De rycker mig ur den magiska världen boken skapat för mig, tillbaka till verkligheten. Förvirrat ser jag mig omkring, hur länge har jag..? Oj, Coraline ropar!

 

Jag torkar mina kinder där tårarna runnit från alla de känslor boken rört upp inom mig och reser mig klumpigt från fönstret.

Här borta!” ropar jag lite försiktigt medan min fot snurrar sig loss från en utav kuddarnas hörntoffsar, min röst är hes från att hålla tillbaka gråten som lagt sig som en klump i halsen.

Vi har letat efter dig hur länge som helst! Vi ska gå nu.” säger Coraline ilsket och vänder sig om för att gå tillbaka till klassen. Joshua ser på mig och jag ger honom ett ursäktande leende. Han rycker på sina axlar och skrockar lite åt mig,

Så, har du läst något intressant om quidditch nu då?” frågar jag Joshua där vi går cirka fem steg bakom Coraline som ökat takten rejält. Joshua bara skakar på huvudet och rycker sitt huvud mot Coraline. Jag förstår inte vad han menar med nicken men ger honom ett leende.

 

Innan jag hinner säga något pratar Joshua igen,

Vi borde ha förstått att du skulle fastna någonstans med en bok. Det är ju trots allt vad du älskar mest här i världen.” skrattar Joshua fram och lägger sin arm om mina axlar. Inte det jag älskar mest, inte längre... Tänker jag för mig själv, ger ett ursäktande leende åt min vän medan jag blir rosenröd om kinderna, lägger min arm om Joshua och tillsammans springer vi ikapp Coraline som jag lägger min andra arm om. Coraline smälter lite och istället för att vara irriterad skakar hon uppgivet sitt huvud och kramar om min axel lite extra med sin högar hand. Vi fnittrar lite åt varandra, åt vår lustiga vänskap.

 

Jag ska bara ställa tillbaka boken,” mumlar jag hastigt när vi närmar oss klassen. Jag har den fortfarande i min varma, beskyddande hand som vilar mot Coralines axel.

Okej, men skynda dig, fastna inte med någon ny bok i något annat fönster bara.” skrattar Coraline fram och jag armbågar henne i revbenen samtidigt som jag tar mig ur mina vänners grepp. De går tillsammans bort mot klassen medan jag går mot hyllan där boken har sin designerade plats.

 

Jag vandrar tillbaks samma väg jag tidigare gick och hittar snabbt hyllan där boken ska stå. Hålet där boken tidigare stått är ledigt, innan jag sätter tillbaks den så ser jag på den en sista gång och drar med mitt finger över omslaget. Den ingraverade duvan är markant under mitt finger, ett leende speglas på mina läppar och en sista tår kläms ut från min ögonvrå när jag hastigt försöker blinka bort dem. Det känns inte rätt att skiljas från boken, den har gripit mig med ett fast grepp och att skiljas från den utan att ha läst klart är ingen behaglig känsla. Men den glider mjukt in på sin plats i hyllan och min hand lämnar den där.

 

Jag vänder mig om och börjar gå tillbaks till klassen, min blick vänds ibland mot hyllan där jag lämnat boken. Efter tre steg går jag in i något långt och hårt. Jag ser upp och ser rakt in i Severus dansande ögon, energin sprakar mellan oss och jag vill så gärna känna hans mjuka läppar mot mina...

Pen- Miss Lovegood? Är allt som det ska?” frågar han med sin raspiga röst och harklar sig lite. Jag ler mot honom, ett litet leende över att han höll på att kalla mig för Penelope utav misstag.

Mhm...” mumlar jag nervöst, om jag stannar kvar här mycket längre kommer jag inte kunna slita mig från att krama dig Severus... Tänker jag och går runt honom. Jag nuddar mjukt med min hand mot hans för att säga allt jag inte kan säga med ord på en sådan öppen plats.

 

Åh, Miss Lovegood, så bra! Då vandrar vi vidare!” ropar professor McGonagall och börjar gå mot utgången, eleverna lunkar efter henne i ett okontrollerat led. Jag vänder mitt huvud lite försiktigt och ser Severus som går längst bak för att se till så ingen blir lämnad kvar eller försöker smita iväg. Hans ögon dansar för mig och mitt hjärta slår extra hårt. Att det kan vara så komplicerat men ändå underbart att älska någon... Ett leende sprider sig över mina läppar medan ännu en tår strilar ner för min bleka kind, bokens budskap har borrat sig in bland mina tankar och tankarna om att förlora Severus har börjat eka.

 

Du är hopplös Penelope, man kan inte lämna dig ensam en sekund i ett bibliotek utan att du försvinner.” skrattar Coraline fram, jag ger henne ett ursäktande leende och ser ner på mina turkosa sneakers.

Dig kan man inte släppa iväg i en klädaffär utan att du försvinner i några timmar.” Ger jag som motsvar. Joshua börjar skratta,

"Vadå? Ska vi släppa loss dig i en kvastaffär eller?" Joshua ser häpet på henne, sen börjar jag skratta åt Coralines motkommentar och sen börjar Coraline också att skratta. Joshua kan inte hålla sig och börjar skratta han med. Vi skrattar ett par minuter åt varandra, våra vanor och vad som gör oss unika. Hela klassen stannar upp när McGonagall stannar till utanför bibliotekets dörrar, mitt i den väldiga entréhallen som har flera dörrar med inskriptioner på latin ovanför sig. Jag försöker läsa dem men texten är för liten för att jag ska kunna se den tydligt där vi står långt bak i ledet.

 

Vi ser upp på professor McGonagall som håller upp sin hand,

Om två timmar ska vi tillbaka till Hogwarts och då möts vi här. Tills dess får ni gå vart ni vill men om ert beteende skulle vara illa eller ge skolan problem så kommer privilegiet att få åka på utflykter att dras in omedelbart. Se så, iväg med er!” säger professorn och ler mot oss, eleverna börjar snabbt sprida ut sig från alla håll när de gått ut ur de väldiga dörrarna utav trä. Lyckliga över att få lite frihet utanför Hogwarts murar.

 

Vart ska vi gå först?” frågar Joshua upphetsat och slickar sig hungrigt om munnen, en vana han har men som han själv inte är medveten om.

Oh, kan vi inte gå till Den Röda Hatten? Jag är vrålhungrig!” utbrister Coraline med en blinkning mot mig, Joshua och jag nickar instämmande. Jag fnittrar åt Coralines blinkning som betyder 'Joshua är hungrig men vill inte säga något', men Joshua stirrar bara oförstående på oss men han är mer intresserad av att äta så säger inget. Vi börjar gå i rask takt ner för den stenbelagda gatan. Det tar bara några minuter tills vi är framme. Joshua öppnar den sneda dörren som separerar Den Röda Hatten från gatan och vi stiger alla in i värmen. Vi sätter oss vid ett bord och tre menyer uppenbarar sig framför oss, vi plockar upp dem och börjar hastigt att bläddra i dem. På jakt efter något lockande att mätta våra kurrande magar med.

 


~Kapitel 12~

 

Det tar inte lång tid innan vi alla sitter och glufsar i oss maten vi valt.

Mm! Jag va så hungrig!” klämmer Joshua fram med munnen full av honungsglaserad kyckling och bitar av olika grönsaker från salladen han har bredvid sig på en liten tallrik.

Jag håller med, detta va verkligen gott. Vart vill ni gå sen?” frågar Coraline och ler medan hon tar en till tugga av sin pumpapaj täckt med colagrädde.

Jag tänkte faktiskt gå till bokhandeln, jag ska se om de har en bok jag vill ha. Men vi kan väl mötas upp senare?” säger jag väl medveten om att ingen av dem är intresserade av att gå till en bokhandel efter att ha spenderat fyra timmar på biblioteket. Jag ser glatt på Coraline som nickar instämmande. Joshua är för upptagen med sin mat för att kunna fokusera på samtalet vid bordet.

 

Den sista tuggan av min pumpapaj smälter härligt på tungan och jag sväljer det sista från min citronsaft med litenthium karamelliserat socker i.

Vi ses sen då!” ropar jag medan jag går ut från Den Röda Hatten med blicken bakåt mot mina två vänner. som verkar diskutera något allvarligt, och börjar vandra mot bokhandeln. Vinden är kylig och hugger i min kappa, mitt hår fladdrar vildsint omkring mitt ansikte. Överallt småspringer det trollkarlar och häxor som försöker söka skydd från den starka vinden i alla de olika små butikerna. Det är en riktigt lättnad när jag stiger in i bokhandelns värme efter tio minuters raskt promenerande från restaurangen.

 

Jag slappnar av i kroppen och ser mig om i den mysiga lilla butiken. Den doftar av kanel, te och gammalt pergament. En sådan plats som jag skulle vilja jobba på efter skolan eller helst äga medan jag arbetar där.

Kan jag hjälpa till med något?” frågar en kvinna som står på en stege ungefär 3 meter upp i luften och ställer in några böcker i hyllan framför henne.

Ja, jag undrar om ni har Den Vita Duvans Kraft av Nicolai Duchannes?” säger jag och ser på kvinnan som ser ner på mig från sin upphöjda plats. Hon klättrar pustande ner för stegen och kommer fram till mig vid disken som är täckt av böcker i travar och små burkar med olika sorters teer.

 

Hennes hår är blont och lockigt, det ser nästan ut som professor Trelawneys hår, fast riktigt blont och utan scarfen och pärlorna. Hon är lite rultig men har snälla gröna ögon.

Den Vita Duvans Kraft? Det va konstigt...” mumlar hon för sig själv och ser på mig med undrande ögon.

Jasså, varför är det konstigt Mrs...?” frågar jag och ser förvirrat på henne.

Miss Silentia, Miss, inte Mrs. Jo, det var en man här tidigare och frågade om samma bok. Det brukar sällan hända att två personer kommer in och frågar om samma bok på samma dag.” säger hon och ser på mig med fundersamma ögon medan hon lägger handen på sin breda höft.

 

Jasså? Men, har du den Miss Silentia?” frågar jag igen, kvinnan skakar på huvudet förvirrat och ser på mig.

Förlåt? Öm, boken, visst ja, nej jag har den inte. Jag hade den en gång i tiden men inte längre är jag rädd.” säger hon medan hon ser på mig och allt annat runt omkring.

Okej, men tack ändå Miss Silentia. Ni får ha en bra dag, adjö.” säger jag innan jag vänder mig om och lämnar den lilla bokaffären bakom mig.

 

När jag kommer ut på gatan ser jag mig omkring och får syn på Joshua som står utanför ett fönster med kvastar i. Jag går bort till honom och vi börjar diskutera Quidditch, kvastar och världskuppen. Vinden har mojnat lite men den attackerar oss fortfarande med sin kyla. Sedan möter vi upp Coraline och resten av klassen. Coraline ser surt på Joshua och jag funderar på vad det är jag har missat men jag hinner inte fråga innan professor McGonagall börjar tala. Jag får syn på Severus som står bara några få meter bort från henne. Hans kappa är i skarp kontrast till den ljusgrå väggen bakom honom och dagdrömmarna börjar krypa fram.

 


~Kapitel 13~

 

Vilken dag! Det ska bli så himla skönt att sova nu, god natt Pene.” säger Coraline medan hon kryper ner under sitt täcke.

God natt Cora, vi ses imorgon...” mumlar jag innan jag somnar i min sköna säng. Min natt fylls utav drömmar om svarta rockar, kraxande korpar och vita vingar som flaxar i luften. Det är en härlig sömn, rogivande och energiåterställande. En av de skönaste nätterna jag upplevt på länge.

 

Torsdagen och fredagen passerar fort, vi går på våra lektioner, jag får mina dagliga blickar av Severus när vi möts någon kort sekund i korridorerna. Joshua och Coraline är sina vanliga jag, tjafsar om allt möjligt för att i nästa sekund skratta tillsammans med mig åt något fånigt skämt eller någon snäsig kommentar en av dem gett.

 

Jag och Coraline har bytt om till pyjamas, resten av våra sovsalskamrater har gått på någon fest ihop med Gryffindor eleverna från år sex och sju. Vi sitter i min säng och pratar om allt möjligt när Coraline chockar mig.

Penelope... Jag tror... Umh...” Hon ser besvärat på mig,

Du tror vad gumman?” Jag lägger mitt huvud på sned och ser på henne.

Umh.. Att jag typ, gillar en person, alltså som mer än en vän...” mumlar hon försiktigt fram. Jag ser glatt på henne och ger henne en stor kram.

 

Vem, vem är det du gillar? Gillar han dig?” frågar jag med upphetsad och ivrig röst. Coraline rycker lite på axlarna och suckar.

Jag har sagt till honom att jag gillar honom som mer än en vän men... Både han och jsg är rädda för att det kommer bli alldeles för komplicerat att bli tillsammans och vi vill inte förstöra det som vi redan har liksom.”

Men, om ni båda gillar varandra så tycker jag ni ska satsa, jag menar, man får ju oftast bara en chans men när man får chansen att utveckla sin relation så borde man göra det om båda vill. Så... Vem är det?” Coraline ser obekvämt på mig och suckar djupt innan hon begraver sitt ansikte i sina händer. Jag lägger en hand på hennes axel, jag har mina aningar om vem det kan vara men väntar på att hon ska samla modet att berätta för mig.

Joshua...” mumlar hon frustrerat.

 

Jag ser lite chockat på Coraline, inte för att jag inte hade mina misstankar men för att det faktiskt är så. Mina två bästa vänner.

Skämtar du? Jag visste att det var något jag hade missat!” säger jag med ivrig röst,

Så, du är inte arg?” frågar Coraline nervöst och ser upp på mig.

Arg? Varför skulle jag vara arg? Jag är jätte glad för er skull!”

Allvarligt?”

Ja gumman, jag tycker ni är jätte söta tillsammans, även om jag aldrig trodde att ni skulle bli tillsammans så tycker jag det är jätte bra att ni hittat varandra.” Coraline kramar om mig hastigt,

Tack Pene, vi var så rädda att du inte skulle tycka om det eftersom att då blir det du och ett par istället för tre bästa vänner...” viskar hon i mitt öra, jag bara skakar på huvudet. Jag hoppas bara att ni en gång kan bli lika glada för min skull om allt går som det ska med Severus... Tänker jag.

 

Coraline går och lägger sig i sin säng och vi säger god natt till varandra. Fredagen fick ett oväntat men roligt slut. En bra början på den kommande helgen tror jag allt... tänker jag precis innan jag somnar och träder in i drömmarnas land, landet där jag och Severus kan vara med varandra utan att någon bryr sig, utan att riskera att han förlorar jobbet, utan att riskera något alls. Bara han och jag.

 

Jag vaknar utvilad och pigg, Coraline hade inte riktigt samma tur som jag. Coraline är ingen morgonmänniska direkt och föredrar att ha sovmorgon på lördagar och söndagar, hon skulle säkert haft det alla andra dagar i veckan också om hon fick bestämma. Jag ler mot min nykära vän och skakar glatt lite på huvudet åt hennes rufsiga hår och morgontrötta ansikte.

 

Vilken härlig dag!” säger jag glatt medan jag sträcker på mig och ser ut genom fönstret. Solen håller på att stiga upp över sjön och allt ser magiskt vackert ut.

Åh, va tyst Penelope!” utbrister Coraline och jag skrattar åt henne, hennes hår är en enda röra, som det är varje morgon, och hon har påsar under ögonen.

Kom igen nu, det är en underbar lördag!” Jag hoppar upp ur min säng och klär snabbt på mig. Jag börjar gå mot dörren som leder ut ur vår sovsal.

Vart ska du? Klockan är kvart över sju...” mumlar Coraline sömnigt från sin liggande position i sängen med täcket hårt snurrat runt sig.

Jag ska ner och hälsa på Vingfåle. Jag möter dig på lunchen sen. Vi ses!” säger jag glatt och stänger dörren bakom mig.

 

Jag tar mig snabbt ner för trapporna och lämnar Ravenclaw elevhem bakom mig. Jag möter fyra stycken sjunde års elever från Slytherin i korridoren, de stirrar på mig med avsmak.

Vart brinner det? För ditt hår verkar ha fått tag på flammorna! Hahahah!” skrattar en utav killarna fram och den andra killen och de två tjejerna börjar också skratta. Det vänder sig i min mage, jag hatar konflikter och kan inte hantera när människor klankar ner på mitt utseende. Så jag springer hela vägen till bakgården och busvisslar på Vingfåle samtidigt som jag springer över den rangliga gamla bron mot Hagrids. Mina tankar vilar hos Severus och tankarna om att det kommer bli mycket viskande, tasslande och elaka kommentarer från människor runt omkring ifall vi går ut med vår relation. En suck undkommer mina flåsande läppar.

 

Jag ser Vingfåle landa bara några meter framför bron, magknipen från Slytherin elevernas elaka ord och mina påträngande tankar om Severus och min relation lämnar mig. Jag saktar ner lite på mina steg. Vingfåle ser på mig med förväntansfulla ögon och jag ler mot honom innan jag kramar hans kraftfullt byggda hals.

 

Redo för en liten flygtur Vingfåle?” frågar jag med ett leende, Vingfåle vänder på sig så att sidan av hans kropp är mot mig och jag hoppar snabbt upp på hans breda rygg. Vi sätter av i full galopp, brunt gräs sprätter upp runt oss och efter fyra språng är vi uppe i luften. Det känns underbart att känna vinden i mitt hår, se solen långsamt stiga upp bakom bergen vid den Svarta sjöns slut. Min blick färdas över topparna och solen, så... Majestätiskt.

 

Vingfåle avger ett nöjt läte, lite gurglande och spinnande medan vi flyger över sjön och sedan stiger igen. Jag lutar mig framåt och kramar hans breda hals, hans fjädrar kittlar mig i ansiktet och jag ler. Ett befriande leende, ett sådant där leende som man bara kan le efter att man tagit sig genom en tragedi man inte borde varit med om och upplever något man älskat, och fortfarande älskar, ännu en gång. Vingfåle måste känt av mitt leende för han tjuter igen, det ekar mot vattnet och träden...

 

Jag skrattar och sluter mina ögon, njuter av att känna mig viktlös. Känna vinden i mitt lila/röda hår som fladdrar mjukt runt mitt ansikte. Vingfåle tjuter igen, fast det låter som om det kommer långt bort ifrån horisonten. Hmm... Vingfåle rörde inte sig när han lät. Jag öppnar långsamt mina ögon och sätter mig upp. Då hör jag ljudet igen, Vingfåle byter riktning och tar i allt vad han kan med sina vingar och flyger tillbaka mot Hogwarts. Jag hör ljudet igen, det kommer närmre.

 

Jag vänder mitt huvud för att se vad det är. Jag ser bara en svart skugga, solen är bakom varelsen och gör det omöjligt för mig att se vad det är. Mitt hjärta börjar rusa, adrenalinet pumpas ut i min kropp, det känns som någon knutit ett snöre runt min strupe för jag kan knappt andas.

 

Vingfåle, flyg! Vi måste tillbaka!” skriker jag så högt jag kan i panik, Vingfåle ökar takten och kämpar så hårt han kan med att flyga tillbaka till Hogwarts. Då hör jag ljudet igen, det är inte långt bakom oss nu, jag får kalla kårar över min rygg, jag vänder mitt huvud för att se vad det är men Vingfåle flaxar till och jag ramlar istället nästan av hans rygg, jag hinner inte se vad det är bakom oss innan jag hör vrålet igen, det är öronbedövande.

 

Vingfåle!” skriker jag i ren panik och han drar in sina vingar för att kunna öka farten medan han lutar sin kropp framåt och glider i högre och högre hastighet mot vattnet. Jag kan se stranden och Hogwarts men det är en bit kvar. Då hör jag vrålet igen, så nära att jag kan känna vibrationerna från det i hela min kropp. Jag känner hur varje muskel i min kropp skakar av rädsla. Jag vänder mitt huvud i ren panik, i ett försök att se vad som är bakom oss och jag känner blodet isa sig i mina ådror när jag ser den...

 

 


~Kapitel 14~

 

Min blick är fäst vid den enorma varelsen som flyger bara några korta meter bakom oss, den kommer närmre för varje vingslag dess brunröda vingar tar. Dess massiva kropp skapar en svart skugga på vattnet under sig. Mitt hjärta slår så hårt att jag knappt kan höra vinden som viner förbi mig,. En drake, en drake vid Hogwarts...!? Mina tankar snurrar så snabbt att jag själv knappt hinner med.

Vingfåle, skynda dig, den kommer närmre!” skriker jag i ren, skräckslagen, blodisande panik. Vingfåle slår frenetiska slag med sina vingar och jag kan se hur stranden närmar sig. Draken vrålar ännu en gång och jag stänger mina ögon hårt medan jag begraver mitt ansikte i Vingfåles fjädrar.

 

Jag kan höra panikartade rop nerifrån marken, det är Hagrids röst, jag kan inte höra vad han skriker, han är för långt bort. Jag öppnar mina ögon och ser att marken är under oss och vi närmar oss Hagrids hem. Det är långt ner till marken men tanken att hoppa flyger ändå genom mitt huvud. Men det är för högt, jag skulle aldrig överleva ett sådant fall.

Vingfåle, skynda dig...” viskar jag, min röst strypt av paniken som pulserar genom hela min kropp.

 

Vingfåle frustar och pustar av ansträngningen från att flyga i sådan hastighet. Jag kan känna drakens varma andedräkt mot min rygg, jag kniper ihop mina ögon igen och tårar strilar ner för mina kinder. Den enda i mina tankar är Severus. Severus...Åh Sev...

 

Draken vrålar ännu en gång, jag vet inte vad som händer, Vingfåle vinglar till och jag känner hur draken är precis bakom oss. Vingfåle avger ett plågat skri och vinglar ännu en gång till, jag öppnar mina ögon. Draken är bredvid oss och det enda jag hinner se är dess sylvassa klor och hur de drar Vingfåle rakt över hans vinge. Han vrålar och vi störtar mot marken, jag kniper ihop mina ögon och skriker ut i ren panik och skräck.

 

Vingfåle snurrar runt i luften så jag hamnar på hans mage. Han fäller omsorgsfullt sina framben om mig och virar in mig i sina enorma vingar, den ena bruten och blodig. Jag griper tag om hans långa fjädrar och känner hur våra kroppar slår ner hårt i marken med en hög, dov smäll. Vi studsar några gånger innan vi stannar och jag kan känna hur gripen under mig drar korta ytliga andetag. Jag kan inte röra mig, frusen av skräcken, i väntan på att känna draken begrava oss i lågorna från dess eldsprutande gap.

 

Severus flyger genom mina tankar, Vingfåles kropp blir slapp där vi ligger på marken. Vingfåle ligger på sin sida med mig gömd innanför sina vingar nu. Hans framben faller tungt till marken med mig emellan och jag kan inte känna hans andetag längre. Vingfåle... Vingfåle, snälla, lämna mig inte... Inte nu, snälla, jag vill inte dö, jag vill inte dö ensam, jag vill inte att du ska dö. Mina tankar rusar igenom mitt huvud på bara några få sekunder. Jag blundar och accepterar mitt öde, accepterar att allt är över. Allt blir svart, snurrar runt och blir sedan helt stilla. Det sista jag hör innan jag försvinner bortom medvetandets kant är ett plågsamt vrål från draken, sen blir allt tyst och vitt.

 

 


~Kapitel 15~

 

Jag skakar mitt huvud, jag ligger på fluffigt grönt gräs, men runt om mig finns hylla efter hylla av böcker. Jag ser med suddig blick på miljön runt mig. Två starka ljus bländar mig plötsligt och jag vänder bort mitt huvud medan min hand reflexmässigt flyger upp för att skydda mina ögon från skenet.

Var inte rädd raring...” Jag känner igen den rösten och rysningar kryper över min rygg, tårar slår sig fram längs med mina kinder.

Mamma..?” viskar jag medan jag ser upp mot platsen där de två ljusen bländat mig.

Raring, var inte rädd.” säger hon igen, jag reser på mig och stirrar på min mamma och min pappa. De står framför mig, inte riktigt mänskliga men ändå verkliga.

 

Mamma? Pappa? Vad.. Är jag död?” frågar jag med skärrad röst.

Nej raring, ditt sinne må ha funnit frid men din kropp är inte redo att ge upp. Inte ditt hjärta heller...” viskar min mamma med sin änglaröst, den hon alltid hade när hon tröstade mig som liten. När jag kröp upp i hennes famn och grät i timmar över barnsliga saker som egentligen inte betyder något längre. Saker som är helt betydelselösa i livet, saker jag nu aldrig skulle fälla tårar över.

 

Men, varför är jag här? Va-varför är ni här?” jag ser förvirrat på dem och tar två steg framåt på skakiga ben.

Du är här för att din själ bar dig hit, vi är här för att vi lever inom dig. Följer varje steg du tar genom livet.” säger min pappa och ler mot mig.

Men, jag förstår inte...” Något silvrigt droppar från min haka, någon form utav tårar.

Jag vet raring, det är förvirrande, men vi har inte mycket tid.”

Mycket tid för vad?” frågar jag och ser på min mamma.

Älskade Pelly, lyssna noga och ta orden till dig...” viskar min pappa och ser på mig, deras vålnader blir långsamt svagare framför mig, deras bländande ljus tonas ner.

 

Jag ser på min pappa och lyssnar intensivt.

En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” viskar min pappa och jag ser hur de långsamt försvinner mer och mer. Sorg pumpas ut från mitt hjärta tillsammans med det pulserande blodet som flyter fram i mina ådror. Sorgen över att jag kommer förlora mina föräldrar ännu en gång.

 

Men, jag förstår inte? Vad betyder det? Mamma..?” säger jag förtvivlat och ser med stora ögon på min mamma, sökandes efter råd.

Det måste du förstå själv min raring.”

Men vi finns hos dig älskade Pelly, varje steg du tar finns vi där hos dig... Vi älskar dig Pelly, vi finns där, även när du inte ser oss...” Mamma tar pappas hand och de ler båda mot mig, sorgliga men vackra leenden.

 

Deras vålnader bleknar, blir till två små ljus som sedan blir till två starka sken som stiger och försvinner upp i den stjärnklara himlen ovanför. Allt omkring mig börjar snurra, jag faller ner mot marken, det gröna gräset tar mjukt emot mig. Sorgen känns så påtaglig, som nålar i mitt hjärta. Jag sluter mina ögon och allt blir vitt...

 

Det vita blir långsamt grått och sedan svart, står still. Sedan börjar det snurra, fortare och fortare tills medvetslösheten börjar släppa min kropp och mina sinnen. Jag kan höra röster, det är svårt att höra vad de säger först men sedan blir de klarare och starkare.

Penelope!!!”

Penelope?!”

Hagrid! Hämta Madam Pomfrey! NU!”

Penelope, Penelope kan du höra mig?!” Det är Severus röst jag hör, tror jag, jag har aldrig hört honom låta så här. Jag blir mer och mer medveten om vad som händer omkring mig, Jo, det är du, Severus... Men, är jag inte... död..?

 

Jag försöker öppna mina ögon men min kropp lyssnar inte, jag hör förtvivlan i Severus röst medan han skriker mitt namn.

Penelope?! Penelope, hör du mig?! Penelope!” Han skriker mitt namn om och om igen. Jag känner hur värmen från Vingfåles nu livlösa kropp lämnar mig, en arm under mina knän och en om min rygg. Händerna håller mig stadigt medan jag lyfts uppåt.

 

Jag skulle känna igen de händerna, den doften, den känslan när som helst. Jag är i Severus famn och vi rör oss i hastig fart, uppåt tror jag, men allt snurrar så jag är inte säker.

Penelope... Penelope du får inte... Penelope...” mumlar Severus hela tiden, jag försöker öppna mina ögon och kämpa mot medvetslösheten men den kräver min kropp och mina sinnen ännu en gång och allt blir svart och stilla.

 

 

 

 

~Kapitel 16~

Senaste tiden - Snapes perspektiv...

 

Pergamentrullarna hopar sig på mitt skrivbord, rulle efter rulle flyttas de från orättat till rättat.

Alla dessa prov... Varför alltid sätta prov för alla årskurser på samma vecka...” suckar jag irriterat fram. Solen skiner in genom fönstret bakom mig, skänker ljus i mitt annars mörka kontor. Mina tankar är oklara, ofokuserade. De kretsar kring henne istället för det arbete som ligger framför mig. Jag lutar mig bakåt i stolen, släpper pennan så att bläcket stänker över skrivbordet.

 

Jag vandrar in till det skymda rummet bakom lönnväggen. Bestämda steg för mig framåt. Till bokhyllan. Boken hamnar i min hand och efter en bläddring av första sidan håller jag i pappret som jag förvarat så länge. Kanterna nöta från alla gånger jag hållit det, läst det, tittat på det. Pappret som Penelope tappade den där lektionen, täckt med en dikt utgjord utav bokstäver i svart bläck. Jag suckar ännu en gång. Varje gång jag är borta från henne känns det som mörkret släpar sig tillbaka, försöker dra mig tillbaka in. Penelope, det enda ljuset. Mitt ljus. Min vita Duva.

 

Ett vrål hörs, det avbryter mina tankar, pappret hamnar i boken och boken på bordet vid soffan. Jag går raskt till fönstret och ser ut. Vrålet hörs igen. Det vibrerar i väggarna. Jag ser mig omkring, jag ser något långt i fjärran. Mina ögon kissar sig och mina läppar drar ihop sig i koncentration. Jag tar chockat och skrämt ett steg bakåt när min blick till slut skådar klart vad som flyger i fjärran.

Penelope.” Min röst nästan ohörbar när jag ser hur hon flyger Vingfåle långt bort över sjön, hennes lila/röda hår flaxande omkring hennes huvud. Jag kan se hur hon ligger tryckt mot gripens kropp, dess vingar frenetiskt flaxande. Vrålet hörs ännu en gång.

 

För en sekund är det som om tiden står still, min kropp frusen, okunnig till att göra något. Men min hjärna hoppar igång. Penelope! Penelope! Måste ta mig dit! Skriker mina tankar åt mig, jag vänder mig hastigt om och springer. Min rock fladdrar argsint om mig, mina andetag korta och ytliga av min dåliga kondition och mitt hjärta bankar. Men, det slår av rädsla. Jag hör vrålet ännu en gång. Blodet isar sig vid dess läte. Jag springer över bakgården när jag hör det igen och denna gången är det nära, närmre än vad jag tidigare trott.

 

Jag springer över bron och ser Penelope och gripen, de är några hundra meter från att kunna landa, de är fortfarande för högt upp. Bakom dem flyger den, en enorm Ungersk Taggsvans. Dess gap öppet och redo att spruta eld. Varje vingslag för den närmre henne. Paniken griper tag i mig när jag springer ner för den branta backen. Ett vrål från draken hörs, jag ser upp, den är jämsides med gripen och med Penelope. Dess vassa klor utfällda, redo att slå till. Den drar över Vingfåles vinge som avger ett hissnande skrik vid smärtan.

 

Men det skriket är inget gentemot vad jag hörde efter det. Penelope skriker i ren panik och förskräckelse. Det skär i mitt hjärta och tårarna trycker på, mitt hjärta dunkar så hårt.

PENELOPE!!!” vrålar jag ut och ser hur de störtar mot marken, hur Vingfåle skyddande viker sina enorma vingar om henne innan de kraschar ner i marken och studsar ett par meter.

Vingfåle! Penelope!” hör jag Hagrid skrika där han halvt lufsande springer mot dem trots att draken närmar sig, den gör sig redo att begrava dem i dödliga lågor, jag drar min stav,

REDUCTO!!!” En röd blixt skjuter ut ur min stav och träffar draken så hårt att den tappar sin balans, flyger bakåt i rasande fart och störtar ner i i den Svarta Sjön där vattnet begraver den.

 

Jag springer för allt jag orkar fram till gripen, fram till Penelope. Jag känner hur färgen försvinner från mitt ansikte, hur mitt hjärta frenetiskt pumpar, min kropp stel, som om all värme lämnat den.

Penelope!!!” skriker jag förtvivlat medan jag flyttar Vingfåles blodiga vinge,

Penelope?!” skriker jag med skärrad röst ut, paniken pumpas ut i mitt blod och fyller hela min kropp när jag ser henne ligga med stängda ögon inklämd mellan gripens framben.

 

Hagrid! Hämta Madam Pomfrey och Dumbledore! NU!” vrålar jag åt Hagrid som snabbt nickar och börjar springa trots sorgen och rädslan som är uppenbar i hans ögon. Jag flyttar Vingfåles ena framben,

Penelope, Penelope kan du höra mig?!” Du får inte lämna mig, du får inte lämna mig, du får inte dö! Snurrar mina tankar medan jag ser på hennes toviga hår och uppskrapade ansikte som är alldeles blekt. Snälla, jag vill se in i de ögonen, jag vill se hennes hår gnistra i solen, jag vill se henne sitta med sina vänner i Stora Salen och skratta, jag vill se henne leva. Snälla, du har bestulit mig allt, du får inte ta henne också!

 

Penelope?! Penelope, hör du mig?! Penelope!” skriker jag om och om igen, min röst förtvivlad, min kropp skakar. Jag sätter en arm under hennes lealösa knän och en om hennes rygg och håller i henne så stadigt jag bara kan när jag lyfter upp henne från marken, bort från gripens nu livlösa kropp. Jag börjar med långa kliv på skakiga ben vandra uppåt, upp för den branta backen och jag kan känna hur hennes kropp ligger helt avslappnad i min famn, som om hon kämpar för allt hon kan bara för att stanna hos mig.

 

Penelope... Penelope du får inte... Penelope...” mumlar jag hela tiden till henne medan jag känner en tår strila ner för min kind, den landar i hennes hår som nu ser glanslöst ut. Jag känner hur hennes andetag blir kortare som om hon gått från medvetande till medvetslöshet i min famn. Panikens svarta skuggor drar i mig från alla håll. Mina ådror känns fyllda utav is, kylan drar i mig. Fyller mig medan jag så snabbt jag bara kan vandrar mot slottet.

 

Jag möter madam Pomfrey precis innanför porten, jag berättar med förtvivlad röst vad som hänt. Hon vill lägga Penelope på båren hennes medhjälpare bär men jag vägrar släppa henne. Jag vägrar släppa taget om henne tills jag lägger henne i sjukhussängen. Jag flyttar mig snabbt så att madam Pomfrey får göra det hon gör bäst, jag kan inte se på så jag vänder mig om och stirrar ut genom fönstret.

 

För första gången på flera år kan jag inte stänga ner, kan inte stänga av, kan inte hindra sorgen eller smärtan. Tårarna strilar tyst ner för mina kinder medan mina tankar snurrar hastigt och hysteriskt. Det tar över en timme innan madam Pomfrey sätter sin hand på min axel och nickar mot mig.

Kommer... Klarar hon sig?” frågar jag med så stabil röst jag bara kan frammana,

Hon klarar sig, men hon behöver vila. Hon sover nu. Men, ni kan stanna professor Snape. Se till att ingen kommer in som inte behöver vara här just nu.” säger madam Pomfrey och hennes ögon ser kallt och strängt på mig. Det är bara så hon ser ut. Jag nickar stumt.

 

Hon lämnar rummet och jag sätter mig på stolen bredvid Penelopes säng, tar hennes varma hand i min och kramar den försiktigt. Penelope... Du är så oskyldig, så ljus, så ren... Du, du förtjänar inget av det som hänt dig. Om jag kunde så skulle jag ta bort all smärta du någonsin känt i ditt liv.

Men det kan jag inte... Men, kanske kan jag hindra att ny smärta tränger sig in i ditt liv. Kanske... Kanske borde jag ge mig av, skydda dig från mörkret inom mig...” min röst svag och jag kan känna sorgen vrida sig inom mig när jag låter orden komma fram.

 

Timmarna går, jag sitter hos Penelope hela tiden, håller hennes hand, baddar hennes panna med en fuktig trasa när det behövs, talar till henne när helst jag finner några ord att säga. Min hjärna i totalt kaos, förvirrad över allt som hänt. Jag får tid att tänka tillbaka på allt som hänt, allt som kunde hänt, allt som inte borde hänt. Men var gång jag tänker på Penelope känner jag ingen ilska, inget hat, ingen sorg. Hon är det ljusa i mitt liv, det enda.

Penelope... Vakna snart... Snälla.” viskar jag i hennes öra, hennes hår doftar av rosor och grip, av jord och läkemedel. Inte en doft jag länkar till den vanliga Penelope men ändå hon på något sätt. Jag kramar hennes hand ännu en gång i väntan på att hon ska vakna.

 

 


~Kapitel 17~

 

Jag ligger på något mjukt och varmt. Någon håller min hand och mumlar tyst för sig själv, jag vet vems hand det är. Det grova skinnet och kylan säger mig allt. Det är Severus hand. Jag öppnar försiktigt mina ögon, det är så ljust i rummet att jag är tvungen att stänga dem igen, tårar strilar ner för mina kinder när jag minns vad som hände. Hur Vingfåle offrade sig själv för att rädda mitt liv, hur hans hjärta slutade slå under min kropp. Hur han drog sitt sista andetag, hur hans plågade skrik ekade över sjön när drakens klor rev upp hela hans vinge och bröt benen... En våg utav gåshud från obehag färdas ner för min rygg och mina ben. Tvingar var hårstrå att stå rakt upp.

 

Jag öppnar försiktigt mina ögon igen och vrider långsamt mitt huvud, jag ser rakt in i Severus ögon. En ensam tår strilar ner för hans bleka kind.

Penelope..?” viskar han med rädsla inbäddad i sin hesa mörka röst. Rösten jag trodde att jag aldrig skulle få höra igen, rösten jag trodde skulle för evigt vara förlorad för mig.

Severus...” viskar jag svagt tillbaka. Mitt huvud bultar, min arm värker och mitt ben pulserar av smärta.

Penelope...” viskar han igen med en lättnad i sin röst. Innan jag hinner reagera reser han sig från sin stol och omfamnar mig mjukt, mitt i sjukhusflygeln. Han sätter sig i sängen bredvid mig och håller med stadiga armar om mig medan han lutar sina mjuka, kalla läppar mot mitt bultande huvud. Severus... Jag har längtat efter att få känna dina läppar mot min hud... Men, ville aldrig att det skulle vara såhär... En tår strilar ner för min upprivna kind från den hårda landningen.

 

Severus, tänk om någon ser oss...” viskar jag med svag och orolig röst.

Det spelar ingen roll längre Penelope, jag tänker lämna Hogwarts. Jag klarar inte av det här längre...” säger han med stel och långsam röst. Den där rösten jag föll för i klassrummet, den av distans och mörker. Jag kan känna hur paniken över att förlora honom också sprider sig genom min kropp. Förlorar min föräldrar, förlorar Vingfåle, förlora Severus... Jag... Detta får inte hända... Tänker jag och mina tårar rinner.

Severus, du får inte, du kan inte göra så här... Snälla...” Mina ögon bedjande, min läpp skakar och fler tårar slår sig loss för att vandra ned för den bleka kinden som är min.

 

Jag lämnar dig aldrig. Jag lämnar skolan för att kunna vara med dig, Penelope.” säger han och vi ser varandra i ögonen, de dansar för varandra, den där obeskrivliga energin som flödar mellan oss är så intensiv att jag knappt kan hålla mig från att hoppa upp i hans famn. Men, min skadade kropp förhindrar mig från att röra mig, minsta rörelse gör ont. Det är en gnagande smärta som är konstant blandat med en skjutande smärta var gång jag andas, var gång min kropp rör sig minsta millimeter.

 

Va-vad hände Severus?” mumlar jag försiktigt, jag kan inte få bitarna på plats i mina tankar. Varför dog jag inte, varför försvann draken, vart kom den ifrån... frågorna snurrar runt runt i mitt huvud.

Jag vet inte varför det var en drake här, den var långt ifrån sitt hem men professor Dumbledore har skickat en uggla till ministeriet. Vi borde få svar snart, men jag skulle inte förvänta mig för mycket. Jag vet inte riktigt vad som hände innan du störtade mot marken och mitt hjärta... Höll på att stanna. Men, Vingfåle räddade ditt liv. En otroligt älskvärd och omsorgsfull varelse, hade han inte omfamnat och gömt dig så hade du nog inte...” Severus faller in i tystnad, jag kan höra hans hjärtslag, de är så snabba. Hans röst som annars är så mättad och kontrollerad verkar nu vara ostabil och så låg att den knappt hörs. Jag vrider långsamt mitt huvud för att se på honom, men det gör för ont så jag lägger tillbaka huvudet mot hans axel, njuter av att känna hans armar om mig.

 

Severus drar ett djupt andetag, innan jag hinner säga något till honom fortsätter han.

Jag hörde drakens vrål och såg ut genom mitt fönster, jag såg dig och vingfåle och jag vet inte vad som hände, jag kunde bara tänka på att du var i fara. Jag tog mig dit så fort jag kunde. När jag hörde Hagrid skrika Vingfåles namn och sedan ditt trodde, trodde jag mitt hjärta skulle stanna Penelope. Jag tog mig fram till honom och såg draken skada Vingfåle och sedan störtade ni, jag använde Reducto besvärjelsen för att avvärja draken från er på marken och den störtade ner i sjön, jag tror att den drunknade för den kom aldrig upp igen.” Severus tumme stryker mig metodiskt över armen och det är en lugnande rörelse, samma känsla som när vi var inne i vårt rum och han hade sin hand på min nacke.

 

Men tankarna om att jag hade varit död om inte Severus hade varit där är tillräckligt för att skapa mer panik i min kropp som börjar skaka våldsamt när det sjunker in att Vingfåle dog för mig och Severus räddade mig från en fruktansvärd död. Jag lutar mig in i mannen jag älskar och griper efter hans rock.

 

Du har förändrats Sev... Du, du är annorlunda. Mer... Mjuk. Jag gillar det. Men, jag älskar dig som du är. Precis så som du var förr och även så som du är nu och även så som du kommer att vara i framtiden. Jag älskar dig. Ett skakigt andetag får mina revben att värka och mina tänder tar ett stadigt tag om min underläpp. Severus stryker mig fortfarande över armen, hans kalla hud mot min. Det är inte en sådan där varm och fluffig omfamning som man kan se bland andra nykära par. Den är nära men ändå med ett form av avstånd. Men den är mer värd än någon fluffig, ur-gullig omfamning. Det är en Severus-omfamning. De är speciella i en alldeles egen klass. Kall och avstånds tagande men ändå så varm och full av kärlek.

fan fiction, fan-fiction, fanfiction, harry potter, hogwarts, penelope lovegood, severus snape, snape,

Kommentera

Publiceras ej