~Kapitel 21~
Vi flyger runt den Svarta Sjön, över den Förbjudna Skogen och vidare. Vi flyger runt slottet och jag lägger mig ner mot Vingfåles breda hals. Jag njuter av att få var i luften ett tag, bara få vara ensam. Att få en chans att hitta någon form av ordning bland kaoset som snurrar runt i mitt överfulla huvud.
Vi flyger i ett par minuter, men sedan börjar det regna igen, ännu mer än vad det gjorde tidigare så jag vänder med Vingfåle och efter två minuter landar vi där vi började vår flygtur. Jag hoppar av honom och ger honom lite pumpagodis jag har i fickan, det har blivit lite blött men Vingfåle mumsar i sig det lika nöjt som alltid. Jag stryker honom över halsen och kliar honom mjukt på pannan mellan ögonen, precis så som han tycker om när jag gör.
Jag säger hejdå till Vingfåle och ser på honom när han flyger iväg, han är så fri... tänker jag för mig själv. Jag skakar lite och jag måste erkänna att det är riktigt kallt ute nu. Speciellt i mina genomvåta kläder, det abra droppar om min långa svarta skolrock. Jag ser upp på himlen och regndropparna landar hårt mot mitt ansikte. Jag känner två händer på mina axlar och vänder mig om, jag ser in i Severus mörka ögon. De är alldeles svarta vid första anblicken men börjar snabbt att dansa för mig när mina ögon möter hans.
”Penelope, du och jag, det kan aldrig bli.” säger han med sin otroligt sexiga röst, den är hes och raspig, det låter nästan som om han måste tygla sig från något när han talar till mig. Jag ser ner på marken och kramar min bröstkorg med mina smala armar.
”Jag förstår inte...” viskar jag mellan snyftningarna,
”Penelope, jag är ingen bra man, jag kommer bara såra dig. Du är så ljus och jag, jag är så mörk. Mitt hjärta är inte vad det en gång var...” säger han med dyster röst, den är så saklig och har en total frånvaro av alla sorters känslor. Det låter som om han läser in inköpslista och det hugger i mitt hjärta över att jag kanske kommer förlora honom också, samma dag som min familj... Jag tar mod till mig och talar med så stark röst som jag bara kan,
”Men det bryr jag mig inte om.” svarar jag honom och torkar bort tårarna från mina kinder. Jag ser upp på honom, in i hans underbara ögon som brinner för mig. Men en sorg vilar över min kropp, mitt hjärta, hela mig. Både från dagens händelser och det jag upplever i just detta ögonblick, att få mitt hjärta krossat och sedan utklöst ur min bröstkorg, det är bara för mycket för en sextonåring.
”Jag måste gå...” säger jag dystert, går fram till stenen där jag suttit och plockar upp min blöta väska från marken.
”Penelope, jag...” jag avbryter honom,
”Låt bli, bara, låt bli...” säger jag och börjar gå därifrån. Efter ett par meter vänder jag mig om och jag kan se honom stå kvar ute i regnet, han har ryggen mot mig och lutar sin axel mot stenen vi tidigare lutat våra ryggar mot. Jag vänder mig framåt igen och fortsätter att gå mot slottet med tårar som våldsamt strilar ner för mina kalla kinder.
Mitt hjärta är så tungt att det känns som det ska falla rakt genom mig. Först förlorar jag mina föräldrar sedan får jag veta att mannen jag varit förälskad i sen flera år tillbaka inte kan dela sitt liv med mig. Kan det bli mycket värre? Tänker jag medan jag går med tårar, ett krossat hjärta och skakande kropp mot det förundrande slottet.
Jag byter om till torra kläder, tar med min bok om uråldrig magi ner till sällskapsrummet och sätter mig i skräddarställning framför den sprakande brasan. Jag läser, även om jag bara vill gråta så vill jag samtidigt läsa för jag mår alltid bättre när jag läser. När jag läser kan jag stänga av min hjärna och bara fokusera på bokstäverna på sidan som bildar ord, som i sin tur bildar meningar, som i sin tur bildar stycken, som i sin tur fyller sidorna, som i sin tur fyller boken... Timmarna passerar ganska fort och det är dags att lägga sig. Jag har bytt om till pyjamas, krupit ner under täcket och blåst ut ljuset. Det tar nästan tre timmar innan jag somnar och min sömn härjas av mardrömmar om mina föräldrar och Severus. De fylls av mörka vinternätter, hårda vindar som rycker i mina kläder och vatten som sakta stiger och till slut får mig att drunkna om och om igen...
Min klocka ringer halv åtta på morgonen, jag stänger av den och vänder mig om, jag somnar om efter några minuter och när jag vaknar nästa gång skiner solen in genom fönstret. Jag tittar på klockan, 13:40 står visarna på. Jag lägger mig på rygg och tittar upp på det blå tyget som bildar himmelstaket på min säng. Tårarna börjar strila längs med mina kinder och jag stryker argt bort dem med baksidan av min hand. Jag orkar inte bry mig om jag får ogiltig frånvaro, jag vill inte gå ner... Vad spelar det för roll om man har perfekt närvaro och högsta betyg om man inte har någon att dela glädjen med, om man inte har någon som älskar en som man kan berätta om det för... Det spelar ingen roll längre. tänker jag med tungt hjärta. Jag begraver mitt ansikte i den fluffiga kudden och låter ännu en gång tårarna rinna.
Timmarna passerar, jag reser mig från sängen och sätter mig i fönstret, jag ser ut över den förbjudna skogen, solen skiner och värmer mitt ansikte genom glaset. Timmarna fortsätter att passera, långsamt släpar de sig förbi. Jag gråter, låter tårarna rinna och renar långsamt min kropp från sorgen jag känner. När jag inte längre fysiskt orkar gråta plockar jag upp en gammal bok jag hittade på min mors vind före terminsstarten, jag slår upp boken och lite damm virvlar sig upp och dansar vackert i solens strålar. Jag börjar läsa och kväver långsamt alla andra tankar.
Jag flyttar mig tillbaka till sängen efter några timmar av läsande i fönstret, jag hör att det är elever ner i sällskapsrummet. Men jag hinner somna igen innan någon kommer upp på rummet. Min kropp alldeles utmattad efter alla känslor som virvlar omkring inom mig, efter en hel dag utan mat, sömnen kommer snabbt och enkelt till mig.
~Kapitel 22~
Halv åtta ringer min klocka, jag stänger av den och sätter mig upp. Det ligger ett vikt papper på mitt sängbord, jag öppnar det och läser.
”Miss Lovegood, klockan 08:00 skall du infinna dig på mitt kontor för diskussion. Med vänliga hälsningar Pomona Sprout.” Jag suckar djupt, lägger tillbaka pappret på bordet och gnuggar mina trötta ögon med topparna av mina fingrar. Jag tar på mig mina kläder, sätter upp mitt lila/röda långa lockiga hår i en lång femdels fläta och efter att ha suttit i några få minuter på sängen funderandes över vad som ska hända idag lämnar jag min sovsal med slopade axlar och huvudet nerböjt. Jag går genom sällskapsrummet, elever sitter och tjattrar glatt med varandra i soffan och några står otåligt lutandes mot väggen, förmodligen i väntan på en annan elev, och sen går jag vidare ut i den elevfyllda korridoren.
Det tar ungefär 10 minuter att gå till professor Sprouts kontor, hela tiden är mitt huvud nerböjt, mina händer kallsvettiga och de skakar när jag knackar på dörren till professor Sprouts kontor.
”Kom in!” ropar professor Sprout,
”God morgon Miss Lovegood. Sitt.” säger hon och pekar på en stol, hennes grå hår alltid lika yvigt och stretande under den grå/bruna hatten hon bär. Jag sätter mig långsamt ner och ser på henne försiktigt. Mina ögon är svullna efter att ha gråtit under natten.
Efter några sekunder av ögonkontakt knäpper Sprout ihop sina fingrar och lutar sig lite framåt mot bänken,
”Nu, Miss Lovegood, som jag förstår det så har dina föräldrar nyligen gått bort. Skulle du vilja prata om det?” frågar hon och ser på mig med omsorgsfulla ögon, jag skakar på mitt huvud.
”Okej, då diskuterar vi din frånvaro igår. Jag har talat med alla professorer du skulle haft igår och vi har alla enats om att ge dig giltig frånvaro på grund utav den tragiska händelsen. Det är inte mer än rättvist.” Jag nickar och ser på henne, min kropp stel och mitt ansikte orörligt. Va still Penelope, håll masken, om du rör dig nu så börjar du gråta, sitt still, sitt still, sitt still...
”Då så, du måste ta dig hem för jag har blivit informerad att om två dagar kommer dina föräldrar begravas och du har fått en veckas ledigt för att lugnt kunna ta dig hem och tillbaka samt få lite tid att bearbeta allt som hänt. Känns det okej?” Jag nickar mot henne men säger inget. Professorn nickar tillbaka mot mig och hon verkar förstå att jag inte vill tala.
”Då så, gå och packa, du möter professor Snape vid de stora portarna och han följer dig till perrongen. Han anmälde sig frivilligt att göra det, han sa något om att du var hans stjärnelev och att han kände ansvar för dig." Det sista mumlar professor Sprout nästan ohörbart, hon ser otroligt förvirrad ut eftersom att Snape inte ens tar något personligt ansvar för sitt egna elevhems elevers hälsa.
"Så, iväg med dig nu.” avslutar hon sedan med, jag reser mig upp utan ett ljud och går långsamt ut ur det luftiga kontoret.
Jag packar tanklöst och sakta. Jag vet inte ens vad jag packat, jag bara lägger i det som ligger framme. Sedan tar jag min väska och lämnar elevhemmet bakom mig. Jag går som i en dimma, ovetande om vad jag gör, men hamnar till slut framför de stora portarna där professor Snape står och väntar på mig. Min mage drar ihop sig, mitt hjärta bultar hårdare och snabbare för varje steg närmre jag kommer honom. Hans långa rock hänger magiskt ner till golvet som en svart skugga och hans armar är elegant hopknäppta framför hans mage. Jag kan inte se honom i ögonen. Min blick är nerfälld när vi börjar gå över den stora stenbron för att ta oss till vagnarna som dras av ett av mina favoritdjur, Testraler. Vi går i tystnad, jag ser hela tiden ner på marken, Snape gör inget försök till att tala med mig men då och då kan jag känna hans blick bränna mot sidan av mitt ansikte och toppen av mitt huvud..
Jag hoppar upp i vagnen och till min förvåning sätter sig professor Snape jämte mig, istället för mitt emot mig. Jag fortsätter se ner på mina skor istället för på honom. Den svarta vagnen börjar rulla.
”Miss Lovegood, jag beklagar verkligen..” säger han och lägger sin hand på min axel, jag stelnar till, han måste ha känt det för han flyttar sin hand nästan omedelbart.
”Har du någonstans att ta vägen när skolåret är slut?” frågar han sen, jag funderar en stund, alla mina släktingar bor i andra länder så till sist skakar jag på huvudet. Vart ska jag ta vägen? Vad ska hända nu? Hur ska jag kunna gå kvar på Hogwarts, jag kommer bli tvungen att flytta till ett annat land, jag kommer förlora allt jag älskar... Hogwarts, England, Engelska, Coraline, Joshua... Severus... Jag lutar mig framåt och sätter armbågarna på mina knän innan jag vilar mitt ansikte i mina små bleka händer och suckar djupt.
~Kapitel 23~
Vi är tysta i någon minut.
”Du kan... Du kan bo hos mig... Om du vill.” säger han, jag ser upp från min skor och in i hans ögon.
”Det var bara en tanke, du behöver inte, om du inte vill...” säger han lite, nästan, nervöst. Han ser inte på mig längre, han ser rakt fram. Jag studerar hans profil, hur hans halvlånga svarta hår hänger nästan rakt ner och omger hans ansikte som en ram. Hans raka hållning inbringar en känsla av självsäkerhet och auktoritet men min mage har sedan två år tillbaka sagt mig att han inte är så självsäker som han ger bild av. Hans ord hinner äntligen ikapp mig, han vill att jag ska bo hos honom... Jag bo hos, Severus? Hur skulle... Kan jag... Nej, jag vet inte, vad ska jag göra nu då..? Mitt hjärta rusar, blodet pulserar snabbt genom min kalla lilla kropp. Jag kan känna hur gropen i min mage blir alldeles varm från alla tankar om att äta frukost med honom, kyssa honom på morgonen när vi vaknar, se honom knäppa upp varje liten knapp av hans underbara frackrock innan han lägger sig i sängen bredvid mig... Jag sväljer hårt, mina kinder börjar bli röda från genereringen över mina tankar som inte längre är så oskyldiga.
Jag funderar en stund och lugnar ner mina rusande tankar, känslor och hjärta innan jag säger,
”Jag vet inte riktigt vad jag vill, kan jag, få tänka på det?! Jag söker hans profil efter svar, men han rör inte en min, men hans händer tycks knäppas lite hårdare i hans knä.
"Förresten är det inte, typ, mot reglerna för elever att bo hos sina lärare?” frågar jag med svag och tunn röst, jag vill inte att han ska veta hur mycket det skulle betyda för mig att få bo hos honom efter allt som hänt. Jag vill inte att han ska se hur mycket jag längtar efter honom, jag vill inte det utav en annan anledning också, Severus, du är inte den enda som blivit sårad i ditt liv... Lämnad... tänker jag.
”Möjligtvis, vad jag har kunskap om existerar det inga regler om det. Jag kan ta upp det med professor Dumbledore.” Säger han med sin ljuvligt manliga, skrovliga, raspiga och åh så åtråvärda röst och ser ner på mig med ögon som brinner och dansar endast för mig. Jag ger honom ett litet, halvt leende, ett försök till att visa att jag faktiskt är glad över att han sitter här med mig. Men det gör ont i mig att le under dessa omständigheterna. En liten tår strilar ner för min bleka kind.
När vagnen stannar stiger han elegant av och räcker mig sedan sin hand, jag tar den, hans kalla skinn mot mitt varma ger mig rysningar. Men det är inte rysningar av obehag, det kittlar liksom till. Som om min hud är täckt av hundratals små änglahänder. Jag hoppar ner från vagnen, inte alls lika elegant och flytande som Severus, vänder mig om och tar min väska som vilat på golvet framför mina fötter under den korta resan. Vi går genom de väldiga grindarna och vidare mot perrongen. Det står ett litet rött tåg och väntar. En klump fastnar i min hals när jag försöker svälja, jag, jag ska hem. Till... Till ett tomt hus, till mitt hem som aldrig kommer bli mitt hem igen, till mina föräldrars begravning... Hur ska jag kunna, jag kommer inte klara detta. Jo, Penelope, nu stålsätter du dig, du kan gråta sen! Inte nu! SEN!
”Professor Snape...” viskar jag tyst, min röst svag och halvt kvävd från tillbaka hållandet av tårarna som tränger bakom mina ögon.
”Severus, men ja?” han sneglar ner på mig, vi går långsamt sida vid sida mot det ångande lilla tåget.
”Severus, varför, öm... du vet...” stammar jag blygt fram, Snälla, jag måste bara veta, måste tänka på något som gör mig glad... Snälla säg något....
”Varför du lyckats röra vid mitt annars kalla hjärta?” säger han, jag ser på honom, lite förvånad över att han förstod att det var just det jag helst ville veta av allt just nu.
”Ditt hjärta är inte kallt, men vad jag kan se... Så har du blivit sårad och förlorat något väldigt kärt någon gång under ditt liv. Men ja...” min röst är sås vag att den knappt hörs, jag ser ner på perronggolvet med en förlägen blick över att jag observerat så mycket hos honom under dessa åren.
Hur han går, hur han står, hur hans rock rör sig när han går, hur han lägger huvudet två millimeter på sned åt vänster när han är fundersam, hur han lägger armarna i kors över sitt bröst när han ska visa sin auktoritet... Jag har lagt märke till allt, alla små saker... Mina tankar om Severus avbryts hastigt när jag hör hans underbara röst,
”Penelope, jag vet inte vad jag ska säga, det känns konstigt för mig med men jag kan inte styra över mitt hjärta. Men vad jag inte förstår är vad en ung, smart, lysande och fantastisk kvinna som du själv ser i en äldre, mörk och dyster man som mig?” Hans ord lämnar hans mun så långsamt, nästan som om han får släpa fram dem, ända tills han talar om mig då är det som om han är helt säker på det han säger. Varje gång jag hör honom säga mitt namn är det som om något i mitt hjärta läker lite, mitt hjärta blir lite mer helt, mitt liv blir lite ljusare...
Jag funderar ett tag på vad han sagt och ser sedan upp på honom med stora ögon, jag tar ett djupt andetag och säger sedan,
”Du är speciell, ditt mörka och gåtfulla yttre är i sådan djup kontrast med hur dina ögon dansar och brinner när du ser på mig. Som om du väntar på att någon ska komma och släppa ut den mjuka, varma personen som gömmer sig så djupt inom dig att inte ens du själv kan komma ihåg eller hitta den personen. Även om den är en del av dig. Du får mitt hjärta att dansa och min själ att sjunga med bara en blick. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Men jag har tidigare haft en tendens att dras till 'bad boys' som är aggressiva och hårda på utsidan med de är gulliga och omtänksamma och respektfulla mot mig. Jag antar att jag gillar det, veta att jag lockar fram det bästa hos någon...” Jag önskar bara att jag kunde vara god nog åt någon, någon gång, åt någon... Jag önskar att jag kunde få mitt hjärta helat, ge det till någon och aldrig få tillbaka det i bitar. Jag önskar att du kunde vara den som vill ha mig, vill vara med mig, vill ta fram det bästa i mig...
Jag suckar och ser på Severus, han säger inget, bara står där som en staty. Tåget tjuter och det är dags för mig att åka. Jag plockar upp min väska och börjar gå, innan jag kliver på tåget vänder jag mig om och ser på Severus, han rör sig fortfarande inte. Undra om jag sårade honom nu? Tänk om jag saboterade allt med bara de där orden... Vad håller jag på med..? Tänker jag och en tår strilar ner för min kind, jag skakar på huvudet och går in i tåget. Jag sätter mig nära fönstret i en blå soffan i en av de 12 kupéerna. Jag ser ut över perrongen, på Severus som fortfarande inte rört sig en millimeter. Det hugger i mitt hjärta och jag lutar mig framåt med mina armar stöttade på mina ben. Mitt röd/lila hår faller fram och täcker mitt nu våta ansikte, tårar som strilar ner för mina kinder och landar på mina ljusblå jeans. Mörka fläckar lämnas i dess vaka. Mina axlar skakar när jag inser att jag är verkligen på väg hem till mina föräldrars begravning och jag kan just ha förstört alla chanser jag hade med Severus...
Efter en minut tjuter tåget igen och efter tre sekunder hörs en lätt smäll mot fönstret, jag ser upp, det är Severus. Han har satt sin bleka hand mot fönstret, jag ser på honom med rödgråtna ögon och då ser jag, en liten tår strilar ner för hans bleka kind, fläckar hans vackra ansikte, följer den skrovliga ytan av hans hud. Jag lyfter min hand och sätter den mot hans, bara glaset skiljer oss åt. Mina tårar rinner och jag ser stint in i hans vackra ögon, brinnande, dansande, mörkbruna och luften glider ut ur mina lungor. Han ser starkt tillbaka på mig och den lilla tåren droppar från hans haka.
Tåget börjar rulla efter bara 4 sekunder och Severus hand försvinner, jag kryper ihop på soffan och lägger min kappa över mina ben. Jag vet att tåget tar mig direkt till Kings Cross och ingen annanstans så jag kan slappna av. Det är ungefär 5 timmars tåg resa dit så jag plockar upp mitt block och en penna från min väska, jag börjar skissa. tankar om att det finns en chans att Severus och jag, vi kanske har en chans, en möjlighet... Det får mig att sluta gråta även om tårarna fortfarande strilar.
~Kapitel 24~
Efter ungefär tre timmar av intensivt skissande, och mycket skumpande, tittar jag på min bild som nästan är klar, den blev faktiskt väldigt bra, nästan ett perfekt porträtt av Severus. Vem försöker jag lura, jag skulle aldrig kunna fånga allt som gör Severus till Severus i en bild... Alla hans olika lager, all mystik, hans ögon... Det är omöjligt men, jag har fått ett bra porträtt av honom i alla fall. Jag stänger blocket lite uppgivet och lägger ner det i väskan. Jag drar upp mina ben igen och sluter mina ögon för en kort stund men när jag öppnar dem rullar vi redan in på perrongen. Det är dags att ta på sig jackan och lägga ner kappan i väskan. Vi stannar efter lite tjutande från rälsen, jag stiger av med min väska i handen och hela jag osar av misstycke och sorg över att vara tillbaka.
Jag går genom stationen med uppgivna steg och tar en taxi hem till vårt hus, det tar bara 10 minuter. Jag betalar den lilla taxichauffören innan jag ställer mig och tittar uppgivet på mitt hem, alla lampor är släckta, mörka moln täcker himlen och allt ser väldigt avstötande ut. Men jag öppnar till slut den lilla metallgrinden och vandrar upp för grusgången och vidare upp för de vitmålade trapporna. Trapporna som jag och min pappa målade förra sommaren efter att jag hade fått en sticka i foten från trappan. Jag låser upp dörren, går in, stänger dörren bakom mig och släpper väskan på hallgolvet med en ekande duns. Det känns som jag går in i en vägg, en tegelvägg av sorg. Jag sätter mig på golvet, jämte vår byrå som fotot från mamma och pappas bröllop står på, precis som alltid, allt ser ut som vanligt men allt är ändå helt annorlunda. Jag börjar gråta, jag gråter och gråter...
Lördag....
Jag har på mig min svarta sidenklänning som slutar strax under mina knän, jag har en stickad, tunn armkofta på mig och mina svarta pumps. Jag står mellan mammas och pappas kista. Tårarna droppar från min haka och faller mot golvet. Deras låt spelas på orgeln, låten som de dansade till på deras första dejt. Jag har min vänstra hand på mammas kista och min högra hand på pappas kista. Detta borde ingen behöva gå igenom... tänker jag för mig själv.
Jag står där, ensam, kyrkan är tom på folk. De har samlats utanför och jag sätter mig ner med min rygg lutad mot pappas mörka kista.
"Pappa... Jag vet att du och mamma träffades, umh, inte på exakt samma sätt som jag och Severus, men... Ni träffades trots er åldersskillnad... Trots att du var 36 och mamma bara 19 och det fungerade mellan er... Men jag hoppas att, om jag och Severus bestämmer oss för att vi båda vill detta, jag hoppas, att ni kan finna i era hjärtan uppe i himlen att det är okej och att ni välsignar oss." Tårarna strilar våldsamt och jag kan inte längre behärska mig, jag kryper ihop till en liten boll och gråter ända tills jag inte har några tårar kvar att ge...
Söndag...
Tåget skumpar och hoppar, det känns som det går i snigelfart, men jag vet att det inte stämmer. Jag vet att det går lika fort som i onsdags. Egentligen så skulle jag inte återvända till Hogwarts fören om tre dagar men jag vill inte vara hemma, allt påminner bara om mamma och pappa. Så jag valde att åka tillbaka, Hogwarts är trots allt mitt andra hem och saknaden och längtan efter Severus är stor. Han får mig att känna en sorts trygghet och jag behöver det nu, efter att fått mina föräldrar bortryckta ur mitt liv behöver jag säkerheten av att inte vara ensam.
Efter fem timmar stannar tåget på perrongen, jag tar på mig min kappa, tar min väska och stiger av tåget. Ingen finns på perrongen så jag börjar långsamt gå mot grindarna där vagnen står. När jag kommit fram ser jag Severus stå med ryggen mot mig, han ser på eftermiddagshimlen, solen är på väg ner. Jag går fram till vagnen och ställer mig jämte honom.
”Det är så vackert...” säger jag och ser upp på himlen som skiftar i rött, gult, blått, rosa och lila. Severus rycker till när jag pratar, han har inte sett att jag ställt mig jämte honom.
”Ja,” säger han och ser lite snabbt på mig. Sen säger han,
”Ditt underbara hår ser ut att brinna av röda och lila flammor när solen skiner på det...” Jag ser på Severus som ser ner på mig, mina ögon möter hans och genast börjar de brinna för mig, min mage drar ihop sig men fylls sedan utav en varm känsla.
Vagnen börjar rulla, Severus sitter mitt emot mig denna gången, han sitter med armarna i kors över sitt bröst och han ser underbart farlig och mystisk ut. Jag tittar ibland på honom, stjäl små blickar och varje gång blir jag varmare i magen och gåshud färdas över min kropp. Men oftast tittar jag bakåt, längs med vägen vi lämnar bakom oss, meter efter meter. På något udda sätt känns det som om jag lämnar ett liv bakom mig och påbörjar något nytt när jag anländer till Hogwarts denna gången. Jag kan inte se om Severus tittar på mig någon gång, men jag funderar inte så mycket på det just nu.
”Penelope...” säger han när vi börjar närma oss grindarna, en liten del till av mitt hjärta känns som om det precis läkt. Varje gång han säger mitt namn med den underbara rösten...
”...Jag...” Jag ser på honom och ler lite försiktigt, han verkar så nervös, det är nästan gulligt. Jag har aldrig sett Severus vara nervös eller få tunghäfta, han är alltid så självsäker och vet alltid vad han ska säga men nu verkar han rådvill.
”Vad är det Severus?” säger jag till honom med lugn och låg röst.
”Har du funderat på, mitt erbjudande?” säger han och jag vet att det inte var vad han hade tänkt säga, hans kroppsställning ändras och en känsla av besvikelse sprider sig lite i min mage, över att han inte vill eller vågar berätta vad han verkligen ville ha sagt.
”Ja, men jag har inte bestämt mig... Inte för att jag har någon annanstans att ta vägen...” det sista viskar jag, men han hör mig.
”Penelope, du måste bo någonstans...” säger han tillbaka och ser med allvarliga ögon på mig. Jag vet Severus men att bo hos dig, det kan ge dig väldigt mycket problem... jag ser med mjuka ögon på honom, mitt hår blåser över mitt ansikte i tjocka remsor, jag fäster det bakom mitt öra i ett enda drag med mina smala fingrar.
”Jag vet, men det är några månader kvar innan detta året är slut. Och jag... Jag vill inte orsaka besvär eller problem för dig, Severus.” mumlar jag blygt fram.
"Inte alls Penelope..." säger Severus och han ler mot mig, inget vanligt leende utan ett Severus leende, han drar upp ena mungipan lite. Det kanske inte ser ut som något leende men hans ögon säger allt.
~Kapitel 25~
Vagnen stannar vid grindarna, Severus hoppar elegant ner från vagnen och räcker mig sin maskulina hand, jag tittar på hans utsträckta hand ett par sekunder, men väljer att hoppa ner utan att ta den. Jag ser ner på mina skor en stund efter att jag hoppat ner. Han stänger långsamt sin hand och lägger sina armar i kors över sitt bröst precis på det där sättet som jag älskar, det skickar gåshud över min rygg. Att se honom stå med sådan auktoritet och värdighet, sådan manlig styrka.
Jag tar min väska över axeln och börjar gå med tunga steg mot de väldiga grindarna. Professor Snape följer efter ungefär 30 centimeter bakom mig. Efter tre steg stannar jag, han går ett steg förbi mig och vänder sig sedan om mot mig, hans rock fladdrar så vackert i den starka vinden och hans långa blanksvarta hår fladdrar lite när vinden far genom det men det ramar hela tiden in hans ansikte. Mitt röd/lila hår flyger från sida till sida, dess långa strån lägger sig trotsigt över mitt ansikte men jag stryker bak det med ett enkelt drag av toppen utav mina fingrar och fäster det bakom mitt lilla öra.
”Penelope?” säger han, rysningar färdas över mig när hans vackra röst uttalar just mitt namn, och han ser på mig. Jag svarar inte, jag bara ser på honom med mitt huvud på sned, mina ögon stora och mina läppar i ett halvhjärtat leende.
Jag funderar, funderar och funderar. Efter ungefär två minuter har jag bestämt mig. Professor Snape står tålmodigt och väntar på mig. Jag ser upp på himlen, det är som om vinden försöker säga mig något, den trycker mig mot honom och i det ögonblicket vet jag.
Jag tar två långsamma, avsedda, steg mot honom, han rör sig inte, jag stannar precis framför honom och ser upp på honom. Jag lägger min hand på hans arm och ser honom i ögonen. De går från att vara kalla och dolda till att dansa och brinna för mig. Jag sträcker mig långsamt upp på mina tår så jag nästan hamnar i ögonhöjd med honom, Mitt hjärta slår så hårt, det pumpar blod ut i alla mina kroppsdelar men ändå känner jag mig svimfärdig. Jag lutar mig fram, mitt hjärta slår så hårt att det nästan gör ont i mig, och jag ger honom en otroligt lätt kyss på hans kalla, bleka kind. Att mina läppar äntligen rör vid hans hud, efter så många år av drömmande, fantiserande och längtande, det är överväldigande. Jag kan känna hur han stelnar till, som om hans kropp förvandlats till sten när mina läppar rört vid honom. Men när jag lutar mig tillbaka och sjunker ner på mina fötter igen så kan jag se hans ögon och hur de lyser av, glädje, något jag aldrig sett i hans ögon förut...
”Penelope...” viskar han fram genom nästan stängda läppar, hans röst är ansträngd och motstridig, den raspar sig fram genom hans hals.
”Severus?” viskar jag tillbaka med låg, nervös och skakig röst. Mina ben skakar, mina händer skakar och jag känner mig svimfärdig.
”Vi kan inte, vi får inte, det går inte...” säger han och en liten tår slår sig fri från hans ögonvrå, jag stryker lätt bort den med min tumme. Min mage i en enda stor knut över hans ord, de ord jag absolut inte vill höra just nu. Jag sätter mina händer ovanpå hans maskulina bröstkorg, mina fingrar stryker det mörklila tyget som jag alltid trott ska vara strävt och hårt men det är silkeslent och mjukt. Jag ser ner på mina händer, hur de vilar på mina drömmars mans bröstkorg, sedan ser jag upp, rakt in i hans otroliga ögon.
”Vem är det som bestämmer vem man ska älska? Vem bestämmer över våra hjärtan? Vem bestämmer att vi inte kan älska varandra? Vem Severus?” viskar jag med gråt i halsen, tårarna börjar strila ner för mina kalla kinder. Det känns som om jag har blivit krossad av ett troll, som om någon pressat ut all lycka ur min kropp.
Han slappnar av efter en kort stund, hans armar faller till sidorna av hans kropp för en sekund innan han omfamnar mig. Tårar strilar ner för mina kinder och jag kramar om honom.Jag tänker inte släppa dig, jag tänker inte ge upp dig, om jag så måste sluta på Hogwarts så gör jag det. Det spelar ingen roll, jag kommer aldrig att låta dig gå Severus... Vi står så, helt lugna, den vackra himlen som lyser upp tillvaron, träden som kastar långa skuggor bakom oss. Allt är så lugnt. Allt utom mina tankar.
Då harklar sig någon bakom professor Snape, han släpper mig och jag släpper honom. Jag vrider mitt huvud och vi stirrar båda två på personen som står bakom oss. Det är professor McGonagall. Mitt hjärta börjar bulta hårdare igen och jag blir alldeles blek i ansiktet, jag kan känna det.
”Professor McGonagall.” viskar jag fram, jag kan inte hejda tårarna som nu rinner i två stadiga strömmar från mina ögon och ner över mina kinder innan de droppar från min lilla haka. Hon går fram till oss med sina händer på höfterna, hennes steg är bestämda.
”Nå, ska någon förklara för mig vad som händer?” säger hon med sin snälla men ändå genomträngande och stränga röst.
”Professor Snape tröstade bara mig, jag... öm... har det lite svårt just nu och... jag började gråta och... Mina föräldrar är döda. Professor Snape ville bara hjälpa till.” säger jag och ser på professor McGonagall med röda, tårfyllda ögon. Snälla, det är ingen lögn, det är inte sanningen heller, men det är ingen lögn, snälla tro på mig... tänker jag medan mina ögon söks utav professor McGonagalls.
”Åh vännen, självklart, vad dumt av mig. Självklart. Bra Severus.” säger hon sedan ursäktande och ler vänligt mot Severus som behåller sitt lugn och ser ut som han alltid gör. Hur kan han alltid vara så lugn..? Han tappar aldrig fattningen, han vet alltid vad han ska säga och göra... Severus, du har så mycket att avundas, du är så speciell och jag förstår inte hur du har kunnat bli sådan men en dag får jag nog veta... McGonagall avbryter mina tankar,
”Jag började bara undra vart ni tagit vägen, ni är 15 minuter sena. Nåväl, ni är här nu. Kom nu Miss Lovegood, Severus.” säger hon med en nick mot Severus och vänder sig sedan om, Severus sneglar ner mot mig och ger mig ett litet leende, om man inte står där jag står så hade man inte sett hans leende, jag ler tillbaka och snuddar medvetet vid hans hand. Jag kommer inte kunna klara över ett år med bara små handsnuddningar, korta möten i korridoren... Om jag kan bo hos Severus så kanske vi kan... Jag vet inte, jag är alldeles för snurrig för att tänka just nu... Jag snuddar ännu en gång vid Severus hand, han ser ner på mig med sina vackra ögon och ett lugn lägger sig i gropen av min mage, jag vet att vi på något sätt kommer ordna detta, vi måste.
~Kapitel 26~
Lördag....
Jag går mot professor Snapes kontor, jag har knappt sett honom på hela veckan och under våra lektioner har han bettet sig som om inget hänt. Det gjorde ont i mitt hjärta men jag vet att det är för det bästa. Men var gång han såg på mig sa hans ögon allt han ville men inte kunde. Varje gång våra ögon möttes var det som om energi sprakade runt oss, det gick inte att hålla någon form av kontroll på min puls. Mitt hjärta bultar så hårt var gång mina ögon fångas av hans.
Jag går med långsamma steg upp för trappan, mina skor klickar tyst mot stentrappans steg och knackar till slut på hans dörr. Dörren öppnas långsamt efter bara en sekund, gångjärnen gnisslar på ett hemtrevligt sätt och jag går med skakiga ben in, men det är ingen där. Mitt hjärta hoppar över ett slag, har jag missat honom..?. Då kommer han fram från ett litet angränsande rum till sitt kontor fyllt med lådor, flaskor, burkar och massor utav andra saker. Nästan som ett eget litet personligt lager av trolldrycks saker.
”Miss Lovegood?” säger han med sin underbara röst, men hans blick säger 'Penelope' så jag ler glatt mot honom, fjärilar fladdrar runt i min mage men ersätts snabbt av en skön värme i gropen av min mage. Jag säger mjukt,
”Professor Snape.” Min röst är alldeles len och allt från värme och kärlek gentemot min professor. Han ler sitt speciella severus-leende tillbaka mot mig och viftar med sitt manliga, bleka finger, jag följer efter honom mer än villig att vara nära honom på alla sätt jag bara kan.
Vi går in i det lilla rummet där han just varit, jag följer hans varje rörelse med mina ögon och behöver inte ens fokusera på det. Det bara sker automatiskt. Severus viskar något mot hyllan längst in i rummet, en rysning färdas över min rygg över att höra hans ljuvliga röst i ett annat läge än "professor-läget" och en liten vindpust hörs från väggen. Hyllan öppnar sig, magi är egentligen fantastiskt, synd bara att man blir så van vid det... Man slutar uppskatta alla de små sakerna. Jag följer efter honom genom den gömda dörren och helt plötsligt står vi i ett litet rum utan fönster. Men taket är förtrollat, precis som i Stora Salen, så man kan se himlen. Den är vacker med ett spel utav vita moln som då och då släpper igenom lite solljus. Fint damm virvlar i ett vackert spel av mönster och virvlar i de enstaka strålarna av ljus och jag ser på de små dammkornen.
Jag ser mig omkring med nyfiken blick. Det finns en soffa, två fåtöljer, ett litet bord av sten och bokhyllor fyller alla väggarna. Det måste vara minst 2000 böcker på hyllorna... Längst bort brinner en liten brasa inuti någon form av kristallkula, skenet är blått istället för rött och gult. Jag går fram till en utav bokhyllorna, jag drar med mitt finger över de gamla böckerna. Här finns allt, verkligen allt som inte finns i Hogwarts bibliotek. Jag skulle kunna läsa alla dessa ljuvligheterna... Jag vänder mig om mot professorn som mystiskt och underbart ser på mig. Hans kropp och halva ansikte är dolt bland skuggorna, jag ler stort mot honom, böcker har alltid varit en av mina passioner och att veta att mannen jag så länge drömt om delar den passionen är underbart.
Han puttar igen väggen bakom sig med sin ena hand och går fram till mig, rocken fladdrar och omsluter honom som en väldig skugga och han ser lika farlig, mörk, vacker och mystisk ut som alltid. Han sträcker på sig, hans kropp är så nära mig att hans rock nuddar vid mig, och plockar ner en bok som finns på det översta hyllplanet, han blåser på den och ett moln av damm virvlar runt i luften i ett vackert mönster avspeglat i de få solstrålarna som just nu skiner genom täcket av moln. Precis så som dammet gjorde när vi steg in i rummet.
Han sträcker fram den till mig försiktigt, jag tar emot den, min hand snuddar vid hans och hans kalla skinn skickar gåshud över min kropp och det enda jag vill är att känna de ljuvligt grova händerna överallt på mig i den sekunden. Men istället läser jag bokens titel högt,
”Brygder för trollkarlar som förstår dess själ” jag öppnar den med ett oförstående uttryck i mina ögon och läser inledningsorden,
”För dig som är minst 100 år gammal och har under din tid arbetat med komplicerade trolldrycker. Denna bok är endast för dig som förstår trollbrygdskonstens själ. Endast den som förstår dess själ kommer kunna läsa de följande sidorna, ingen besvärjelse kan avslöja denna boks innehåll. Om du anser dig värdig, öppna boken och se efter...”
Jag står med boken i min hand och ser på professor Snape,
”Jag vågar inte öppna... Och, jag är itne tillräckligt gammal för att läsa denna, inte du heller Severus...” viskar jag tyst och stänger mina ögon uppgivet. Mina händer skakar av nervositet, tänk om jag inte är värdig nu eller någonsin?
”Penelope...” säger han och lägger sina händer under mina händer som tungt håller i boken, jag tittar på honom, hans kalla skinn skickar rysningar av välbehag,
”Öppna den.” säger han till mig med tålmodig röst, en röst jag aldrig tidigare hört honom använda. Jag sväljer hårt och blinkar bort en tår av nervositet. Jag drar ett djupt andetag och bläddrar i boken.
Tomt, sidorna är tomma... Jag visste det, tänker jag och ska precis stänga boken när Severus säger,
”Vänta...” Jag ser på honom igen och sedan ner i den tomma boken ännu en gång. Efter några sekunder börjar delar av text komma fram, enstaka ord och bokstäver, sedan hela meningar och till sist kan jag läsa boken som jag håller i mina smala små händer.
”Jag visste det...” utbrister Severus i en viskning.
”Vad då? Jag förstår inte?” viskar jag oroligt med min blick fäst på boken, rädd att orden försvinner om jag tittar bort.
”Penelope, jag är den enda trollkarl som någonsin lyckats läsa denna bok innan min 100 års dag, du är den enda häxan...” viskar han i sin grova, underbara röst.
”Men, vad betyder det?” viskar jag nervöst.
”Det betyder att du och jag är samma... Vi är en.” Severus drar hastigt fram sin trollstav och först blir jag rädd, men han uttalar trollformeln 'Expecto Patronum'. En hjort uppenbara sig och jag håller ut min hand, den går under den och min hand flyter längs dess rygg. Ett blått glittrande sken omsluter min bleka hand och en form av värme sprider sig upp för min arm. Jag ser på Severus med en blick som säger allt jag önskar att jag kunde säga till honom just nu, drar sedan fram min trollstav och uttalar trollformeln jag med. Min hjort uppenbara sig. De är nästan identiska, Severus hjort är lite större än min hjort bara.
De springer i en cirkel runt mig och Severus, sprider ett blått, ljust sken omkring oss och sedan i hela rummet. Jag ser honom i ögonen, de får mig att tappa andan. Boken glider långsamt ur mina stela händer och landar på golvet, nästa sekund är jag i hans famn, hans armar om mig och mina armar om honom.
”Penelope, detta är, så obegripligt och absurt, jag förstår inte hur vi kan vara menade för varandra när jag är så mycket äldre än dig. Jag förstår det inte...” viskar han i mitt öra med den där mjuka rösten som han aldrig använt fören idag.
”Det spelar ingen roll Severus, nu vet vi att det är meningen att detta ska vara. Om jag så måste sluta på skolan för att kunna vara med dig så gör jag det... Jag vill vara med dig Severus, jag vill bo med dig...” En enorm tyngd lättar från mina axlar så fort som jag nämner orden, som om de har tyngt ner mig genom att vara osagda.
”Penelope, du är den smartaste eleven på Hogwarts på ungefär 25 år, du tror väl inte jag tänker låta min stjärnelev gå?” viskar han och skrockar lite lätt. Det är första gången jag hör honom skratta, jag ler generat in i hans bröstkorg,
”Men hur ska vi göra då?” frågar jag oroligt och ser upp på honom.
”Vi löser det Penelope, på något sätt. Jag tänker aldrig släppa dig...” svarar han och sänker sin blick ner till mina ögon, våra läppar är så nära... Om jag bara hade sträckt på mig nu...
”Jag kommer aldrig släppa dig Severus.” viskar jag tillbaka. Jag kan känna hur han drar ett djupt andetag och kramar om mig ännu hårdare, hans stora händer, hans breda armar och hans känslor för mig låter mig glömma allt för en stund.
Vi sjunker ner till golvet, jag lutar mig mot Severus axel, han lutar sig mot bokhyllan bakom oss. Mitt lila/röda hår blandas med hans svarta, våra hjortar ligger på varsin sida om oss. Hans hjort jämte mig och min hjort jämte honom. Allt är lugnt, stilla, jag kan höra Severus hjärtslag, hur de bultar och slår, kanske för mig.
”Du vet inte hur länge jag väntat på dig Penelope...”
”Alldeles för länge Severus, alldeles för länge....” Jag ser upp på honom och han ser ner på mig, om jag bara sträcker på mig lite... tänker jag och mina tankar fylls snabbt av alla ögonblick jag skulle vilja ha delat med honom under min tid på Hogwarts...
~Kapitel 1 – Snapes Perspektiv ~
Eleverna sitter rakt och tyst, läser boken Avancerat Trolldrycks Skapande. Jag står med armarna i kors, min yta hård och respektingivande. Ljuset från det enda fönstret bakom mig vilket lyser upp mina elever. Jag ser på dem alla, men blicken flackar och fastnar i ett par sekunder på henne. Hon bläddrar tillbaka till början för att läsa texten en andra gång. Som hon gör var gång i min kurs. Alltid den flitiga eleven...
Hennes huvud rör sig och jag ser bort, på alla andra eleverna. Jag kan se i ögonvrån hur hon ser på mig. Undrar vad hon tänker, att hon hatar mig förmodligen, som alla andra elever. Eleverna börjar se upp från sina böcker och jag slösar ingen tid. Jag börjar tala när hälften tittat upp.
”Nu, för att kunna brygga denna kraftfulla brygd, måste ni vara uppmärksamma gentemot mina ord. Levande död är fasansfull och katastrofal om ni skapar den på ett inkorrekt sätt.” Min kappa faller ner mot mina sidor när jag släpper den med en flik av min handled. Jag kan se hur hon sitter stilla, rakt och spänt. Som om hon måste anstränga sig för att orka lyssna på det jag säger.
Efter att jag talat klart börjar eleverna röra sig vid sina bänkar, jag ser otåligt på dem. Hon är den enda som ställer upp ingredienserna i korrekt ordning, som vanligt, alltid den smarta. tänker jag medan jag studerar hennes ansikte var gång hon ser ner i kitteln eller boken. Hennes smala ansikte, inramat av det vackra håret, hennes klarblå ögon, hennes lilla raka näsa och hennes fylliga läppar. Hur hon biter underläppen var gång hon koncentrerar sig lite extra. Jag har lagt märke till allt. Jag skakar mitt huvud lite smått och ser irriterat ut över mina andra elever som alla verkar vara totalt inkompetenta och inte ha möjligheten att utföra de enklaste uppgifterna. Varför slösar jag min tid på sådant här? Jag tar upp en bok och börjar läsa inför nästa klass jag ska ha.
Hon räcker upp sin hand, jag lägger boken på podiet framför mig och går fram till hennes bänk. Jag ser ner på henne. Jag får anstränga mig otroligt för att hålla mitt ansikte och mina ögon uttryckslösa.
”Miss Lovegood, du räckte upp din hand?” säger jag sakligt, men jag får anstränga mig för att hålla rösten monoton, hålla den sådan som den alltid är med elever. Hon nickar stelt, som om hon är livrädd för mig.
”Så, Miss Lovegood, vad är det du vill?” frågar jag lika sakligt och monotont som tidigare. Hon ser upp på mig med sina klarblå ögon och en värme ringlar sig om mitt hjärta för en kort sekund. De är så oskyldiga och rena.
”Professor Snape, min brygd är klar.” säger hon och ser ner i sin kittel, jag lutar mig över bordet, ser ner i kitteln. Hon har faktiskt klarat det. Hmm, kanske inte. Jag testar den. Jag vänder mig om och hämtar ett löv från en av växterna som finns på samma bord som jag lade ner min bok på.
Jag släpper lövet och det landar mitt i kitteln. Det flyter omkring i två sekunder innan det brinner upp från kanterna och in. Jag blir faktiskt förvånad över att hon klarar det.
”Uppenbarligen.” säger jag innan jag vänder mig och går till främre delen av salen. Jag lägger frustrerat armarna i kors och ser nedlåtande ut över alla mina inkompetenta elever.
”För er som ännu ej lyckats med brygden, Miss Lovegood har klarat uppgiften och är tydligen den enda i denna klass med tillräckligt mycket kompetens för att klara mina uppgifter. Nästa vecka ska vi studera vart man hittar de ingredienser som behövs för att skapa de mer komplicerade trolldryckerna. Vilket, jag hoppas, att fler elever har kompetens nog att förstå” Min röst är kall och hård, eleverna suckar uppgivet och kastar ilskna blickar på Penelope.
Men hon är inte intresserad av vad de gör. Hon ser bara på mig. Hennes ansikte orörligt, hon visar ingen antydan på att det var en svår uppgift eller att jag ens är mänsklig i hennes ögon. Något som liknar total ignorans finns i hennes ansikte, men hennes ögon är inte lika intet sägande gentemot mig.
”Ni som misslyckats, ni kan avbryta era handlingar och städa upp den röra ni orsakat. Miss Lovegood, du kan lämna rummet, tack för idag.” säger jag nästan direkt.
Penelope plockar ihop sina saker och innan hon går ser hon på mig och nickar, jag nickar kort tillbaka. Undrar vad den nicken betydde? De andra eleverna städar i salen och lämnar den sedan. Jag ställer mig mitt i salen och ser mig omkring. Jag vandrar mot främre delen av salen men stannar vid bänken där hon alltid sitter. Jag drar handen över den slitna bänken. En doft av lavendel, honung och ytterligare en doft som jag ej kan placera dröjer sig kvar vid hennes plats. Doften får mina axlar att slappna av och jag suckar djupt. Är det möjligt att hon är vad som krävs för att jag ska börja leva igen..? Jag ser ner på bänken, ett papper ligger vid dess ben, jag suckar och böjer mig ner för att plocka upp det. Jag minns att ett papper gled ut ur hennes bok när hon stängde den, kan detta vara hennes? Jag ser på handstilen, det är det. Jag lägger det i innerfickan på min rock och lämnar sedan salen.
Dagen passerar hastigt och jag kan äntligen njuta av lite tid i mitt mörka kontor. Jag spenderar största delen av kvällen med att rätta pergament från fyrans prov och sjuans tentamen. Men, tankar om henne slingrar sig hela tiden in hos mig och jag blir till slut tvungen att sluta rätta.
Hennes hår,
Hennes leende,
Hennes sätt att gå,
Hennes skratt,
Hennes ögon,
Allt med henne...
Jag ställer ner fjäderpennan i sitt bläckställ... Den vinglar lite men stannar sedan upp. Jag läser orden jag skrivit, orden som beskriver henne. Penelope Lovegood. Hur kunde det komma till detta? Mitt hjärta var hårt som sten, mörkt. Sedan kom du, Penelope. Ditt röd-lila hår, det enda jag tänker på. Ett litet leende sprider sig över mina läppar när jag tänker på kvinnan som aldrig skulle kunna se på mig så som jag ser på henne...
Hur skulle en ung vacker blomma som hon kunna älska ett hjärtlöst, kallt, mörkt monster som mig. Det vore helt otänkbart. En suck hörs när jag sitter i min ensamhet med endast ett ljus som lyser upp mörkret runt omkring mig. Pergamentrullarna hopar sig, betyg, läsa, rätta, slösa talang på elever som inte förtjänar det.
Jag ser tillbaka på mitt liv, tänker på att varje människa jag älskat övergivit mig, mist sitt liv eller slutat finnas där. Kan jag riskera allt det jag byggt upp, kan jag riskera att ännu en gång uppleva allt som jag länge undvikit? Men, hur kan jag inte tillåta henne att komma in..? Något inuti mig rör sig, slingrar sig, sprider sig när jag tänker på henne.
Mitt hjärta bultar alltid hårdare i närheten av henne, sättet hon ser på mig, hur hon är när hon är nära mig. Hur hon får mig att känna när jag är nära henne. Jag skakar på mitt huvud uppgivet, reser mig upp från min hårda stol och går fram till en utav alla mina hyllor inne på mitt mörka kontor. Jag tar ner en bok, öppnar den och där inne finner jag det jag så länge har undangömt. Ett papper, en dikt, skriven av henne.
Jag tar pappret i min hand, sätter mig i fåtöljen borta vid eldstaden i rummet ingen vet finns och läser lappen tyst för mig själv.
”'Svarta ögon, svarta skuggor. Mörker sprider sig vart han går. Mystik, skönhet, sorg. En börda ingen bör bära. En mörk gestalt, klädd i svart. Han hemsöker mina drömmar. Han upptar mina tankar. En fantasi jag aldrig kommer få uppleva.' Jag undrar så innerligt vem denna handlar om...” min röst är låg, roslig och hes. Den tvingas fram genom min strupe, genom klumpen som bildats. Jag sätter min panna mot toppen av mina fingrar och stirrar på pappersbiten i min andra hand.
”Penelope, vem är det som fångat dina tankar..?”
Kommentera