~Kapitel 39~

 

Jag sjunker ner på sängen, fjädrarna i madrassen gnisslar lite och min kropp sänks djupare ner i madrassen. Boken i mina händer, min blick fixerad vid de tre orden skrivna i Severus handstil. Handstilen jag alltför väl känner igen och alltid kommer känna igen.

Jag finns här...” mumlar jag, de tre orden han skrev i boken han gav mig. Boken han köpte för min skull. Mängden omtanke i den underbara gåvan jag fått från mannen i mitt liv får mig att skaka, allt omkring mig börjar snurra och det känns som om mitt huvud är alldeles för fullt av tankar som attackerar mig från alla olika håll. Det enda som är alldeles klart är boken i mina händer. Dess hårda pärm täckt utav sträv väv känns skön mot mina handflator, en känsla av trygghet. Något fysiskt som jag verkligen kan känna. Något som binder mig till Severus, försäkrar mig om att allt inte bara är en väldigt lång och absurd dröm.

 

Dörren öppnas med en långsam knuff från utsidan, Coraline och Joshua stiger in.

Penelope?”

Jag är okej Cora, jag är okej.” mumlar jag med hes röst.

Vi menade inte, umh, jag menade inte att dra förhastade slutsatser om dig och Snape. Om du, om du verkligen tror på det här så stöttar jag dig.” Jag ser upp på mina vänner, Joshua lägger sin arm om Coraline och hon ser med värme och glädje upp på honom.

Vi, stöttar dig Penelope.” säger Joshua och jag slänger mig in i deras famnar.

Tack.” viskar jag och kramar om dem. Det är en sådan otrolig lättnad att veta att mina två bästa vänner står på min sida. Att de finns där.

 

Dagarna passerar, dagar som blir till veckor. Joshua och Coraline spenderar mer tid ensamma, jag spenderar mer tid i biblioteket. Det har gått 4 veckor och 2 dagar sen jag läste de tre orden. Sen jag öppnade det senaste brevet från Severus. Min aptit har lämnat mig helt senaste veckan, jag känner mig ensam och saknaden vilar tungt på mina axlar. Jag spenderar nästan all min tid med att studera inne på biblioteket för att styra undan mina tankar från de eggande och krossande tankarna som ekar i mitt huvud om att jag aldrig kommer få se Severus igen.

 

Senaste veckan har jag känt mitt hjärta falla isär lite till var morgon som jag inte fått något brev utav Severus. Ibland kan jag nästan höra hans röst i de tomma korridorerna på kvällarna. Hur den ekar i takt till mina fotsteg när jag vandrar från biblioteket till Ravenclaw. Ibland har jag kunnat svära på att jag sett en bit utav hans kappa försvinna runt ett hörn men var gång jag sprungit mot det har det bara varit en skugga eller ett utav spökena som glider runt eller inget alls. Bara tomhet.

 

En bok landar på bordet framför mig, jag fortsätter att skriva på min uppsats om Mörka varelser i den Svarta Skogen.

Du är sen.” säger jag med tom röst, Eric sätter sig på stolen mitt emot mig.

Kom igen! Fem minuter bara! Vi hade träning och-”

Slå upp din bok så sätter vi igång.” mumlar jag avlägset och ser upp på Eric.

Hihihi.” Ett fnitter bubblar upp, jag försöker kväva det men när jag ser på honom igen kan jag inte. Jag skrattar lite tyst. Det första skrattet på två veckor.

 

Eric ser frågande på mig,

Va? Vad har jag missat nu?” Jag pekar på hans ansikte, en tjock linje av smuts har lagt sig på hans överläpp vilket gett honom den lustigaste mustaschen jag någonsin sett. Eric tar upp en liten spegel ur sin bakficka och ser sig i den. Han börjar också fnittra och försöker tvätta bort smutsen med sin hand. Jag drar fram min trollstav och med ett vift är han skinande ren.

Nemen, icke-verbal-trollkonst. Imponerande.” säger Eric och ger mig ett strålande leende. Jag ler mot honom och rycker lite på mina axlar.

Ska vi sätta igång?” frågar jag, Eric nickar och slår upp sin bok.

 

Det är fredag, nästan fem veckor sen jag hörde något från Severus. Jag ligger i min säng, ryggen mot gaveln, en bok om trolldrycker på expert nivå i mitt knä och lugnet har lagt sig över sovsalen nu när alla har gått sin väg. Tydligen är det en stor fest nere i allrummet. Jag trivs bättre här. Det knackar på mitt fönster. Jag lutar mig framåt och lägger boken på sängbordet, slänger irriterat av mig det varma täcket och går farm till fönstret. Det glider lätt på gångjärnen, en svart uggla med orangeröda ögon stirrar på mig. Ett brev i dess näbb.

 

Jag tar tveksamt brevet från ugglan och den flyger in i rummet, landar på fotgaveln utav min säng. Jag kryper försiktigt ner i sängen med min blick fäst på den obehagligt stirrande ugglan. Mitt namn står på kuvertet som har en gulaktig färg och är gjort utav dyrt kaligrafipapper. Mina lungor känns som om de är fyllda med vatten, jag kan inte andas och mina händer börjar skaka. Jag kan känna hur all färg lämnar mitt ansikte. Jag öppnar kuvertet, plockar upp brevet och börjar läsa.

Penelope, jag hoppas att detta brev når dig. Mina tankar vilar vid dig. Du fyller mina dagar med något mer än ensamhet och mörker. Att vara ifrån dig är en plåga. Jag ber dig, ge inte upp hoppet om mig, oss. Vi kommer vara tillsammans igen. Så fort som skolåret är över vill jag att du kommer hit. Till mig. Din Severus.”

 

Jag kramar gråtandes brevet mot mitt bröst och släpper ut ett djupt andetag, det känns som om jag hållit inne det i flera veckor. Mina spända axlar sjunker ihop lite och det känns som en del av den fysiska smärtan jag varit i senaste veckorna bara försvinner, blir till luft. Severus... Du finns där ute, du finns för mig, du finns hos mig ändå... Du har inte lämnat mig, du är där! Jag kysser mjukt brevpappret och kan känna en svag doft utav honom och pepparmint men även något annat. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men doften är inte av ljus och mjuk natur, så mycket vet jag.

 

Jag vrider på pappret, en liten text finns,

Förresten, ugglan heter Drakai och om han gillar dig är han vänlig. Om inte så...” jag ser på ugglan med stora ögon, den lägger huvudet på sned och ser tillbaka på mig. Jag fnittrar lite åt dess konstiga söthet. Samma söthet som Severus har. Den där mörka mystiska men ändå... Gulliga sötheten.

Drakai?” säger jag och håller ut min arm, ugglan ser på mig en kort sekund och hoppar sedan upp på min arm för att klättra upp till min axel där den burrar upp sitt bröst för att sedan slappna av och luta sig mot mitt huvud. Jag ler ner mot honom och lägger brevet i översta lådan tillsammans med det andra brevet och boken.

 

Jag sitter lutad mot gaveln med Drakai på min axel, hans fjädrar kittlar min hals. Han avger ett hissande ljud när han andas in och ut i en sömnig slummer. Jag stryker honom lätt på bröstkorgen, mina fingrar ser onaturligt vita ut gentemot hans svarta fjädrar. Han rör sig inte under mina smekningar. Mina tankar snurrar runt tills de landar på Severus, vart han kan vara just nu. Jag vet inte men vart han än är så kommer jag vara där med honom så snart jag bara kan.

 

 

 

~Kapitel 40~ 

~Snapes Perspektiv~

 

Min penna rispar över pappret, pappret som införskaffades speciellt för att skriva till Penelope på. Jag låter mina tankar flöda tills jag finner de rätta orden att skriva till henne. När jag är klar ger jag brevet till Drakai som tar det i sin näbb och hoppar upp på min rockbeklädda arm. Jag släpper ut honom genom fönstret och ser honom försvinna i fjärran.

Hoppas det kommer fram...” säger jag med tung röst och återgår till mitt skrivbord där ett dussin halvskrivna brev ligger. Alla menade för Penelope.

 

Jag knycklar ihop de halvskrivna breven och slänger aggressivt in dem i brasan som sprakar hetsigt i eldstaden. Lågorna slukar dem hungrigt. Med mitt glas halvt fyllt utav eldwhiskey i handen vandrar jag ner för trappan till första våningen och mitt vardagsrum. Även i denna eldstad sprakar en brasa, jag sätter mig framför den men varken lågorna från eldstaden eller värmen från vätskan som ringlar ner genom min hals kan värma mig. För var dag som går känner jag hur allt blir kallare, mörkare. Utan Penelope, finns bara mörker och mardrömmar.

 

Min kropp är tung, mina axlar slokar, min blick kall och hård.

Jag måste, på något sätt kunna träffa dig Penelope. Jag, jag kan inte vänta i över ett halvår på att få se dig igen...” Det röd-lila håret, den bleka huden med de rosenröda kinderna, de tindrande isblå ögonen. Hur du ser ner på dina skor och nuddar tårna vid varandra var gång du blir generad, känner dig blyg eller blir nervös. Min Penelope...

Min Duva... När du inte finns hos mig känns mörkret så mycket hotfullare. Det känns närmare och närmre...” mumlar jag ut i mitt tomma vardagsrum.

 

Timmarna passerar, natten kryper fram och jag lämnar vardagsrummet för att ta mig till sovrummet. Jag knäpper upp varje knapp utav min frakrock och hänger den i garderoben, tar av mig skorna, drar av mig den svarta linneskjortan och hänger upp den tillsammans med byxorna på en stolsrygg. Jag lägger mig i den breda dubbelsängen med mörkgröna täcken och kuddar som på senaste tiden börjat kännas väldigt tom vilket den aldrig tidigare gjort. Ända sen jag delade de där timmarna med Penelope narren innan jag begav mig bort från Hogwarts har saknaden växt var gång jag befunnit mig i min breda säng ensam. Jag visste aldrig hur underbart det kunde vara att få dela sådana triviala ting och stunder med någon, nu känner jag mig bara berövad på värme när jag inte får dela dem med dig Penelope...

 

Sömnen jag faller in i är rastlös. Mörk. Penelopes plågade skrik, hennes sargade kropp i mina armar medan hon drar sitt sista andetag. Hur jag finner henne liggandes i en pöl utav sitt egna blod, hur det klibbar sig i hennes hår och fläckar mina händer. Jag sätter mig rakt upp i sängen och spärrar upp mina ögon medan svetten rinner längs mitt ansikte.

Penelope!!! NEJ!” skriker jag ut i skräck över att förlora henne. Jag ser mig omkring, allt är i sin ordning, jag är i huset och Penelope är säker på Hogwarts. Hennes blod fläckar inte mina händer när jag ser ner på dem och jag kan inte höra hennes skrik. Men skräcken befinner sig fortfarande inom mig.

 

Mina tankar går från mardrömmar till minnesblickar. Hur Penelope stupar ner från himlen med draken bakom sig, paniken inom mig över att jag tror att jag förlorat henne för evigt. Skräcken som fyllde hela mig den förskräckliga dagen. Jag sätter handen mot min panna och sluter mina ögon.

Penelope... Jag hoppas att du är säker på Hogwarts.” mumlar jag, det knackar på mitt sovrumsfönster och jag ser en mörk gestalt utanför med orangeröda ögon.

 

Jag släpper in Drakai som har ett brev i sin näbb. Jag tar det och Drakai sätter sig på sin pinne i ena hörnet utav rummet. Jag sätter mig i sängen och öppnar brevet med mitt namn på. Mitt hjärta slår ett extra slag när jag ser handstilen.

Sev, jag saknar dig så mycket. Hogwarts känns inte som mitt hem längre. Inte utan dig. Jag önskar så innerligt att jag kunde få se dig igen, nu. Jag, mår inte bra utan dig... Jag saknar dig, jag längtar efter dig varje dag. Sev, tack för den otroligt vackra gåvan, tack för de orden Severus. De betyder allt för mig. Jag kommer till dig så fort som nästa termin är över. Jag lovar. Din för evigt, Penelope.” Min röst blir svagare mot slutet av brevet tills den endast är en viskning ut i tomrummet.

 

Jag ser på Drakai som blinkar sina ögon i otakt mot mig,

Vad föreslår du då?” frågar jag och ser på honom, han snurrar sitt huvud ett varv och blinkar i otakt mot mig några gånger.

Drakai, det måste finnas ett sätt som jag kan-” min mening avbryts när jag stirrar mot en snöglob på min spiselkrans.

Självklart...” mumlar jag och ser på Drakai som hoar två gånger innan han burrar upp sig för att sedan somna på sin pinne. Jag plockar fram papper, bläck och fjäderpenna, den glider över pappret och skapar ord. Brevet viker jag och lägger i kuvertet som ska skickas med Drakai det första jag gör imorgon.

 

Jag somnar med en viss beslutsamhet över att jag ska på något sätt kunna träffa Penelope igen innan nästa termin är slut. Men trots det nya hoppet och beslutsamheten som infunnit sig hemsöks min sömn ändå utav mardrömmar.

 

 

 

~Kapitel 41~

 

Täcket har snurrat sig runt mitt ben, jag kränger av det och ser mig sömnigt omkring. Hm... halv åtta... Jag sätter mig hastigt upp,

HALV ÅTTA?! Coraline! Vi kommer bli sena!” ropar jag ut medan jag snubblar upp ur sängen och börjar ta på min klädnad. Coraline sätter sig sömnigt upp och ser på mig.

Huh? Va?”

Upp med dig! Vi kommer vara sena till lektionen!” hasplar jag ur mig medan jag frenetiskt försöker få någon ordning på mitt hår, jag ger snabbt upp och sätter upp det i en enkel hästsvans.

 

Coraline och jag springer ner till allrummet där Joshua står och väntar på oss,

Ni är sen-”

Jaja, vi vet, kom igen nu. Vi måste hinna äta innan lektionen börjar.” säger jag och går med raska steg förbi honom. Jag ser i ögonvrån hur Coraline och Joshua tar varandras händer.

 

Vi halvt springer till Stora Salen för att hinna äta innan lektionen, salen är nästan tom på elever fem över åtta på morgonen. Några få elever sitter vid Gryffindor bordet, tre elever vid Hufflepuffs bord och självklart ett gäng på 15-16 personer vid Slytherin bordet. Vi tre sätter oss ner på våra vanliga platser och börjar äta vår frukost. Jag känner mig faktiskt lite hungrig för första gången på över en vecka.

Skönt att se dig äta ordentligt igen Penelope.” mumlar Joshua mellan tuggorna, Coraline ler mot mig och jag ler mot dem.

 

Jag fick brev från Severus... Det första brevet på fem veckor. Och, han gav mig en bok innan han åkte, jag har inte kunnat öppna den tidigare för det har känts så fel men han skrev ett par ord till mig i den och nu känns allt så mycket bättre. Nu vet jag att han finns där och att han tänker på mig, att han saknar mig.” säger jag medan vi reser oss upp från bänkarna för att ta oss till lektionen i Örtlära.

Va skönt att höra vännen, jag är glad att du mår bättre. Nu kanske du kan spendera lite mer tid med att skratta med oss istället för att rynka pannan i biblioteket?” säger Coraline och puffar mig lite i sidan. Jag skrattar åt henne,

Haha, ja kanske det, om ni två turtorduvor vill det och kan hålla er ifrån varandra så pass länge att jag faktiskt kan tala med er.” blinkar jag tillbaka, vi delar alla ett härligt skratt innan vi går in i växthuset där professor Sprout precis ska börja vår lektion tillsammans med Hufflepuffs år sex elever.

 

Dagarna passerar, jag spenderar fortfarande mycket tid i biblioteket men nu spenderar jag även mycket tid tillsammans med mina två bästa vänner. Eric har börjat sköta sina studier och fått upp många utav sina betyg vilket lett till att jag känner mig behövd och uppskattad. Jag har inte fått några fler brev från Severus men jag är nu säker på att han tänker på mig.

 

Klockan tickar på väggen och jag vaknar utvilad på morgonen av den första dagen i december. Det är lördag, underbara lör-

Snö?!” jag slänger mig upp ur sängen och springer fram till fönstret i vår sovsal. Ett brett leende placeras över mitt ansikte, mina ögon stora av förundran.

Den första snön...” mumlar jag och ser på det tjocka lagret utav pudersnö som täcker marken, det måste vara minst 60 centimeter djup snö, kanske mer. Jag klappar upphetsat händerna och slänger sedan av mig pyjamasen och klär på mig underställ, mina svarta jeans, ett svart linne med ett vackert lila mönster över bröstet och min tjocka stickade tröja. Jag tar till sist på mig mina vinter boots med hög snörning och min dunjacka.

 

Coraline sover sött i sin säng och jag drar upp täcket så att hon inte ska frysa innan jag lägger i lite mer ved i kaminen som står mitt i rummet för att sedan lämna sovsalen.

Penelope, vart ska du?” Jag stannar upp i allrummet och ser mig om, i en utav fåtöljerna sitter Lavierre, hon ser snorkigt på mig.

Umh, ut, snön har kommit.” säger jag kort och frågande.

Jaha.” svarar hon bara och ser på mig.

Umh, Lavierre, är något fel?” frågar jag och ser på henne, hon skakar på huvudet.

Inte? För du har aldrig pratat med mig, eller, inte de senaste fyra åren i alla fall.”

Nej jag antar att jag inte har det. Ha så kul ute i snön.” säger Lavierre och återgår sedan till boken i sitt knä. Jag rycker på axlarna och lämnar Ravenclaw bakom mig.

 

Jag springer försiktigt ner för de breda stentrapporna och tar alla genvägar jag kan genom slottet för att så fort som möjligt ta mig ut till den härliga snön. Jag blir nästan lite svettig från att springa i så mycket kläder även om det bara är några få minuter.

"Miss Lovegood! Inget springande i korridorerna!" hör jag professor McGonagall kommendera mig. Jag stannar upp och vänder mig, ett stort leende på mina läppar, samma leende som varit där sen jag vaknade.

"Professor McGonagall, förlåt mig, jag bara... Snön har kommit och jag-"

"Ja men ge dig iväg då. Men gå raskt, inget springande." säger McGonagall och ler lite upprymt mot mig. Jag nickar och vänder mig hastigt om. Jag går raskt tills jag svängt av från korridoren, då börjar jag springa igen.

 

Snön ligger vit och gnistrande på marken. Jag ser mig omkring, allt är så vackert och lugnt. Inga elever syns till klockan åtta på en lördagsmorgon. Jag börjar pulsa genom snön, den knarrar under mina fötter och räcker upp till mina knän. Underbara snö! Vad jag har längtat efter dig! Tänker jag där jag går med solen i ryggen och snön under mig. Jag vandrar ner till Hagrids och knackar på hans dörr.

Hej Penelope, kom in kom in.” säger Hagrid när han öppnar dörren och ser att det är jag som står på hans trappa. Jag ler mot honom och stiger in i hans lilla hus. Det doftar av hund, skog, någon sorts gryta som puttrar i en kittel ovanför brasan i den gamla eldstaden och andra dofter jag inte kan sätta fingret på.

 

Så, vad ger mig den äran?” frågar Hagrid och ler medan han plockar fram de två blå tekopparna med vita prickar.

Jag ville bara komma ner och se hur du har det, du gillar ju snön lika mycket som jag och första snön är alltid speciell.” svarar jag glatt och hoppar upp i den stora blå fåtöljen där ajg alltid sitter.

Ja det håller jag med om, jag tänkte faktiskt precis ge mig ut men en kopp te skulle vi ju kunna ta först, eller vad säger du?” Jag nickar glatt mot honom medan han häller upp det ångande varma vattnet i kopparna.

 

Jag tar koppen i mina händer och ser glatt på Hagrid. Jag tar en klunk när en tanke slår mig.

Hagrid kommer du ihåg att jag och de andra åkte in till Hogsmeade förra veckan?” Hagrid tar en klunk av sitt te,

Jajamen.”

Jag köpte något till dig.” säger jag och mina kinder blir lite röda från generingen, Hagrid sätter ner sin kopp och ser glatt på mig.

Jasså? Det hade du inte behövt göra.”

Jag vet, men jag ville. Du har alltid varit en god vän åt mig och jag har tjänat lite extra pengar genom att hjälpa Mr McCulloch med sina studier senaste veckorna.” mumlar jag medan jag plockar fram en liten ask ur min jackficka.

 

Jag räcker över den lilla asken till honom, den ser ännu mindre ut i hans stora nävar. Han ser på den och öppnar sedan locket. Hans ögon tåras en aning när han ser på den lilla gåvan jag köpt åt honom.

Penelope...” mumlar han och plockar upp den lilla gripen gjord utav kristalliserat glas.

Jag tycker den ser ut som Vingfåle med de gråa tonerna och de där gula ögonen.” säger jag och stirrar nervöst ner i min tekopp.

 

Ty-tycker du om den?”

Penelope, jag älskar den.” säger Hagrid glatt och reser sig från fåtöljen. Han ställer den lilla glasgripen på spiselkransen.

Vilken tur, jag visste inte om du skulle... Umh, bli ledsen eller så.” säger jag med lättad röst. Hagrid ser på mig och ger mig ett av sina hjärtevärmande leenden.

Den är jätte fin.” säger han och sätter sig ner i fåtöljen igen.

 

Vi dricker upp vårt te medan vi diskuterar allt vi älskar med vintern och kommer fram till att snön helt klart är det bästa, julen på en nära andra plats. Men att tala om julen har gjort mig, sorgefylld.

Penelope?” Hagrid ser på mig med lite oroliga ögon,

Det är bara det att, detta blir den första julen jag firar utan mina, mina... Föräldrar. Det känns inte rätt.” En liten tår ringlar ner för min kind, jag stryker hastigt bort den med tröjärmen från min stickade tröja.

Det ordnar sig ska du se. Allt blir bra till slut.” Hagrid försöker trösta mig så gott det går men det är försent, tankarna snurrar redan runt i mitt huvud.

 

Men du, ska du följa med mig idag?” frågar Hagrid i ett tappert försök att distrahera mig och muntra upp mig.

Vart ska du idag då?”

Jag ska in i den Förbjudna Skogen, när första snön lägger sig blommar thranduila träden. Det är en otroligt vacker syn och jag brukar gå och titta varje år.” Jag ser på Hagrid ett tag,

Vill du följa med?” frågar han till slut, jag nickar och ger honom ett leende. Mössan jag har i ena fickan på min jacka åker på och sedan trär jag på mig tumvantarna som min mamma stickade åt mig förra vintern. De är i ett vackert turkost garn med ett vitt hjärta instickat. och sedan drar jag på mig jackan. Hagrid klär också på sig lite värmare kläder innan vi ger oss av in i den Förbjudna Skogen.

 

 

 

 

 

~Kapitel 42~

 

Snön knarrar härligt under våra fötter och jag kan höra hur grenar runt om oss viker sig under snöns vikt för att sedan rätas ut igen så fort snön fallit av.

Va härligt det är här ute och det är inte alls lika mörkt här inne på vintern även om det inte fallit så mycket snö här.” säger jag och ser upp mot de täta trädkronorna som hindrar största delen utav snön från att landa på marken.

Ja men visst är det fint. Men, skogen är lika farlig nu som innan snön kom vet du Penelope.” Jag nickar och ler mot Hagrid.

 

Vi vandrar i nästan en timme innan vi anländer vid en liten glänta där helt nakna thranduila träd står. Deras bark är svart och i skarp kontrast till det tunna lagret utav snö runt omkring. Vi sätter oss ner ett par meter bort så att vi kan se alla tretton träden.

Hagrid, varför blommar de inte?” frågar jag efter ett par minuter.

Sch, vänta och se.” Jag vrider mitt huvud så att min blick är fäst vid träden igen.

 

Minuterna tickar förbi när plötsligt en stråle av guldigt solsken tränger in genom trädkronorna ovanför thranduila träden. Ett lågt puff hörs och det ser ut som om luften är fylld utav glimmande små guldkorn som beblandas med solens ljus. Ett knackande hörs och ur varje gren på de tretton träden bryter vackra guldfärgade blommor ut. De sticker först rakt ut men snurrar sedan långsamt ut sina vackra blomblad och ännu mer guldstoft fyller luften. Det ser magiskt ut. Träden påminner mig om japanska körsbärsträd, fast, vackrare och mer livliga.

 

Hagrid... Det är underbart.” mumlar jag hänfört utan att slita blicken från det magiska undret som utvecklas rakt framför oss.

Mm, det är det. Ett av många underverk skapade av naturen.” svarar Hagrid. Vi sitter stilla i snön, beskådar de vackra träden i ett par minuter innan det är dags att bege sig tillbaka mot Hogwarts.

 

Tack så mycket Hagrid, det var underbart att få se thranduila träden.”

Tack själv Penelope, för sällskapet och gripen.”

Vi ses!”

Det gör vi, var inte en främling!” Hagrid stänger sin dörr bakom mig och jag börjar vandra upp mot skolan. Den stora klockan slår och jag kan höra den ända nere vid bron. Hmm, tolv, vart tog förmiddagen vägen? Bäst jag möter upp Cora och Joshua. Med den tanken vandrar jag snabbt mot Stora Salen.

 

Mycket riktigt, när jag anländer sitter de redan vid bordet, hand i hand, och väntar på mig. Jag ler mot dem och går fram, tar min plats och drar av mig mössa och vantar som åker ner i fickorna på min jacka innan jag tar av den och lägger den bredvid mig på bänken.

Hej, vart har du varit?” frågar Coraline nyfiket,

Åh, jag var hos Hagrid bara.” svarar jag, väl medveten om att elever inte får vara i den Förbjudna Skogen nämner jag inget om det.

Va roligt, vi har varit i allrummet största delen av dagen.”

Jaha, va mysigt.” svarar jag med ett leende och börjar äta min mat samtidigt som Coraline och Joshua.

 

Lucy och Evana kommer fram till oss, två andra tjejer från år sex som också är placerade i Ravenclaw.

Lucy, Evana, hej!” säger Coraline glatt medan tjejerna sätter sig bredvid mig.

Coraline, Joshua, Penelope.” säger de båda flickorna i takt. Vi ler alla tre mot dem,

Har ni hört det senaste?” frågar Evana med låg röst,

Va? Nej, vadå?” frågar Coraline, genast nyfiken på det senaste skvallret.

Det ryktas att Dumbledore har bestämt tillsammans med de andra professorerna att ha en jätte stor avslutningsfest, som en typ av bal nästan.” säger Lucy,

Ja och det sägs att den kommer vara sista dagen innan hemfärd nu innan julen.” Fyller Evana i med ett nöjt leende.

 

Vi ser alla tre på de båda tjejerna.

Va? Vem har sagt det?”

Det kan vi inte säga, men det sägs att Dumbledore ska berätta om det imorgon.” säger de båda två i en ton. Jag ser på Coraline, hennes ögon tindrar av förväntan. Jag får mest obehags känslor. Klänningar, klackade skor, smycken, smink, fixa håret... Nej usch, inte min grej direkt...

Ja men om det är så så vet vi ju det imorgon.” säger jag och ler mot Coraline som nickar glatt, de båda tjejerna reser sig upp från bordet och nickar glatt mot oss. Vi nickar och vinkar tillbaks mot dem. Att skvaller kan vara så jumla roligt? Folk hänger allt för mycket av sin tid till sådant där...

 

Jag ska gå en runda tänkte jag, vill ni-”

Nej, vi följer inte med, pulsa runt i snön sådär. Usch, det är kallt och blött.” avbryter Coraline mig när jag rest mig från bänken. Jag och Joshua rycker på våra axlar och fnittrar lite åt henne.

Jaja, men vi ses till middagen ikväll då, hej på er så länge.” säger jag medan jag knäpper min jacka.

Det gör vi, hej så länge.” svarar Coraline, Joshua nickar och ler mot mig innan jag vänder mig om och lämnar Stora Salen bakom mig.

 

Jag vandrar planlöst och hamnar till slut vid quidditch planen, jag vandrar genom tunneln som leder mig under läktaren och står nu på planen. Den är täckt av ljuvlig snö. Jag hör ett svischande ljud och ser upp. Eric tränar tillsammans med två andra killar från Hufflepuffs lag. Jag ser upp på dem, han verkar vara i full kontroll. Hmm, han ser lite väl kaxig ut där hans sitter utan att hålla i sig... Jag böjer mig ner och fyller händerna med snö, jag kramar det till en snöboll och med ett fnitter sylar jag iväg den mot Eric.

 

Den träffar honom i ryggen och han fumlar ett par sekunder innan han får tag på kvasten med sina händer. Jag börjar skratta, han såg så otroligt lustig ut. Erics kamrater börjar också skratta, Eric ser sig omkring så jag vinkar åt honom och han går från att vara irriterad till att börja skratta han med. Han säger något till sina vänner som nickar och sedan vänder de sina kvastar och flyger rakt mot mig.

 

Jag börjar springa mot tunneln men förgäves. De sätter ner sina hälar i marken och sprutar ner hela mig med snö. Vi skrattar allihop när jag väl har lyckats resa mig upp.

Hej Penelope.” säger Eric och hoppar ner från sin kvast. Hans långa muskulösa kropp är täckt utav vinterträningskläder. Men hans kinder är liten rosenröda, jag skulle gissa på att det är för att han tränat hårt idag.

Hej Eric.” svarar jag glatt, hans vänner flyger iväg för att fortsätta öva.

Så, vad gör du här?”

Ne, jag bara vandrade runt på skolans mark och hamnade här. Tyckte du såg lite väl kaxig ut där du satt utan att hålla i dig.” säger jag glatt och Eric skrattar.

Haha, ja kanske det. Det ska inte hända igen.” svarar han och blinkar skämtsamt mot mig.

 

Jag hade gärna stannat och pratat men jag börjar bli kall och det börjar bli sent. Mina vänner väntar nog på mig.” säger jag efter att vi vandrat tyst i en minut.

Ja men vi ses ju på måndag.” svarar Eric och hoppar upp på sin kvast.

Halv fem. Och kom inte för sent!” ropar jag efter honom innan jag vänder mig om och går tillbaka till skolan för att äta middag med mina vänner.

 

 

 

~Kapitel 43~

 

Tror ni det är sant?” Coraline ser på mig med hoppfulla ögon där vi sitter på vår vanliga plats i Stora Salen.

Det märker vi nu.” säger Joshua och ser upp mot professorernas bord. Dumbledore har gått fram till piedestalen med den gyllene ugglan som magnifikt slår ut sina vingar vid rektorns anländande.

Kära elever, ännu en vinter har kommit. Snart är det dags för många av er att resa hem och träffa era familjer igen. Men, denna avslutningen kommer att vara något alldeles extra. Jag själv, tillsammans med resten av personalen, har bestämt att vi i år ska hålla en avslutningsbal!” Alla flickor i salen bryter ut i högt fnitter och små jubel medan killarna ser på varandra i hopplös förtvivlan.

Men, det kommer inte bli någon vanlig bal. Kvällen inleds med orkester och baldans men avslutas med Systrarna Spök och konsert!” säger Dumbledore och hela salen bryter ut i ett fantastiskt jubel. Överallt hör man mummel om att Systrarna Spök ska komma till Hogwarts, att det är toppbandet i år, att de är fantastiska och så vidare.

 

Ett brev har skickats till alla föräldrar och förmyndare där förklaring har skett. Det är alltså balkläder som är den obligatoriska klädkoden. Välklätt och prydligt. Jag hoppas innerligt att detta ljusar upp de sista tre veckorna här på Hogwarts!” Avslutar Dumbledore med och salen börjar tömmas på elever. Coraline är i extas när vi går mot Ravenclaw. Stackars Joshua, du hade inte en chans att komma undan... Tänker jag när jag ser hur Joshua himlar med ögonen varje gång som Coraline poängterar hur viktigt det är att han bär kostym på balen.

 

Det knackar på sovsalsdörren, jag öppnar den i min pyjamas och blir genast illröd i ansiktet när jag ser att det är professor Dumbledore som står utanför dörren.

Pro-professor? Kan jag, kan jag göra något för er?” frågar jag nervöst.

Ni kan byta om och följa med mig.” säger han och ser ner på mig över sina halvmåneformade glasögon. Jag nickar och stammar fram något, men jag vet inte riktigt vad som kom ut ur min mun. Jag stänger snabbt dörren och slänger hastigt av mig pyjamasen och tar på mig min klädnad som hängt på stolen bredvid min säng.

 

Dumbledore väntar nere i allrummet, jag går fram till honom och innan jag hinner säga något vandrar vi ut ur elevhemmet. Ute i korridoren ser jag mig omkring, inga elever... Vad är klockan egentligen?

Jag skulle inte ha öppnat den där boken...” mumlar jag för mig själv när jag ser ut genom fönstret och stirrar rakt in i mörkret av en decembernatt.

Professor Dumbledore?”

Ja Miss Lovegood?”

Umh, vart ska vi?” Dumbledore ser ner på mig där jag går vid hans sida.

Mitt kontor.” svarar han och en klump bildas i min mage. Vi vandrar resten av vägen i tystnad.

 

 

 

~Kapitel 44~

 

Penelope, jag har en del saker jag måste diskutera med dig.” Jag sväljer och ser på min rektor där han sitter mitt emot mig vid sitt stora skrivbord innan jag flackar med min blick och fäller ner den mot mina skor.

Er situation, med era föräldrar, har gjort att jag valt att ingripa. Jag har talat med Gringots huvudchef och han har gått med på att låta er ta ut 500 galleoner utan att besöka banken. För att förse er med tillräckligt med pengar för att kunna köpa allt ni behöver till balen samt tågbiljett.”

Tå-tågbiljett professorn?” Jag ser oförstående upp på honom, min röst tunn.

Ja, ni ska väl resa till prof- till Severus under julen?” Jag skakar uppgivet på mitt huvud, mina lila-röda lockar faller ner och jag tvingas fästa dem så gott det går bakom mina öron.

Jasså? Får man fråga varför?”

Umh, han, har inte sagt något om det... Det är tre veckor sen jag fick senaste brevet.” mumlar jag tillbaka. Klumpen i min mage växer sig större hastigt, det känns som om den fått tänder och nu börjat gnaga sig genom mig för att kunna sprida sig som en kylande värk i hela min kropp.

 

På det viset, men, ni är fortfarande...?” jag nickar medan mina kinder blir rosenröda.

Förstå mig inte fel Miss Lovegood, jag är glad för att Severus funnit någon att dela sitt liv med. Jag är mindre glad över situationen. Men allt händer av en anledning antar jag.”

Professorn, jag, jag ska inte gå på balen... Så, det finns ingen mening för mig att ha så mycket pengar här.” mumlar jag, Dumbledore ser misstroget på mig.

Nonsens. Självfallet att ni ska gå Miss Lovegood.”

Jag vet inte. Klänningar, smink, klackskor... Dansa. Det har aldrig varit min sak direkt. Coraline, självklart, men inte jag.”

Men, då kan ni gå för hennes skull. En häxmästare och häxmästarinna kommer att koras och jag tror att dina vänner har goda chanser till att bli det paret. Om det är som du säger.”

 

Jag ser upp på Dumbledore och suckar,

Jag antar att ni har rätt.”

Dåså, kan ni ta er in till Hogsmeade med era vänner?” Jag nickar mot min professor.

Du vet, Miss Lovegood, i många år har jag sökt efter det som du och Severus fann utav en slump. Kärleken är mäktig och stark, den bör inte medlas med och den bör skyddas på alla plan och nivåer. Men, jag måste varna er. Severus, är inte den man som ni kanske tror att han är. Mörker vilar i hans förflutna och flyter genom hans ådror, var så säker på det. Men, ett gott hjärta besitter han, han behöver bara hjälp att locka fram det goda i sig.” Dumbledores ögon är stränga men välmenande, jag bara nickar. För nervös för att tala, rädd att min röst inte kommer hålla.

 

Dåså, ni kan återvända till er sovsal och om ni blir stoppad utav någon professor kan ni bara berätta att ni varit här.” Jag nickar och reser mig på lite skakiga ben, förvirrad över det underliga samtalet som just tagit plats mellan mig och min rektor.

Tack professorn.” säger jag innan jag går min väg. Korridorerna ekar tomt och kallt. Månens vita sken reflekteras mot den gnistrande snön och allt runt om slottet ser ljuvligt magiskt ut. Jag stannar ibland och ser ut genom de olika fönstren jag vandrar förbi, men kommer till slut fram till Ravenclaw och vandrar upp till min sovsal.

 

Sängen välkomnar mig mjukt och täcket begraver mig i värme. Det tar inte många minuter innan jag somnar, min sömn är drömlös och ekande tom. Det enda som ibland håller mig sällskap är ett par dansande ögon, ibland en kraxande korp. Klockan ringer och det är måndag...

 

 

 

 

 

~Kapitel 45~ 

(Tillhörande bilder i slutet av kapitlet)

 

Veckorna passerar, Coraline och Joshua får hem sina kläder, jag beställer min klänning från en skräddare i Hogsmeade och den anländer två dagar innan balen. Jag har hållit det hemligt för alla att jag ska gå, orolig över att Coraline ska vilja fixa mitt hår, smink och välja min klänning. Hysterin över balen verkar ha stigit alla flickor på skolan åt huvudet och det har varit det enda man talat om den senaste tiden. Killarna verkar mest försöka glömma alltihop och talat om Quidditch och släppt ut en och annan suckl när deras baldejt har velat prata om balen.

 

Alla saker jag behöver till balen ligger just nu gömda i botten utav min garderob, förutom klänningen som hänger i en klädpåse på en gömd krok längst bak. Joshuas kostym har även den anlänt. Den har starka linjer och jag måste säga att den passar honom väldigt bra. Kvällen innan balen spenderar Coraline och jag med att prova olika frisyrer som hon kanske kan ha. Efter några stycken har hon bestämt sig, hon hänger upp sin klänning på garderoben så att den får luftas över natten och sedan kryper vi båda till sängs. Morgondagen springer snabbt förbi och efter middagen beger vi oss all upp till våra sovsalar där tjejerna nu nervöst sminkar sig och fixar sina frisyrer. Spänningen ligger tjock i luften och nästan som ett surr finns i luften.

 

Coraline snurrar ett varv framför helkroppsspegeln i vår sovsal, iklädd sin ljuvliga blå klänning.

Vad tycker du Pene?” frågar hon och jag ser upp från min bok. Jag synar henne uppifrån och ner. Hennes honungsblonda hår ramar in hennes vackra lite runda ansikte med stora lockar. Klänningen är ljuvlig och jag kan inget annat än att le mot min bästa vän. Klänningen hon bär är ljusblå och kompletterar hennes hud perfekt, den har detaljer utav silverpärlor och en stor blomma gjord utav sidentyg i samma nyans som klänningen, även den dekorerad med silverpärlor och kristaller.

Gumman, du ser underbar ut. Joshua kommer tappa hakan när han ser dig!” säger jag och går fram till henne.

Tror du verkligen det?” frågar hon lite blygt men väldigt hoppfullt, jag nickar och kramar om henne försiktigt för att inte skrynkla klänningen.

 

Är du säker på att du klarar dig själv, ska du verkligen inte följa med oss ner? Du kan låna en klänning utav mig om du vill?” Jag ser uppskattande på Coraline men skakar på mitt huvud.

Nej, det känns inte rätt just nu. Plus, jag trivs bra här med min bok. Det vet du gumman. Gå nu ner till Joshua, han väntar på dig i allrummet.” säger jag och vi kramas en gång till innan hon tar sin väska.

Vi ses sen Pene!” säger hon,

Det gör vi Cora.” svarar jag och sedan har hon lämnat sovsalen. Jag suckar och sätter mig på sängkanten, mina tankar snurrar. Vågar jag verkligen gå ner, vågar jag det? Jag har ju spenderat mycket pengar på den där nedrans klänningen och det kommer med all säkerhet att bli ett minne för livet, men... Jag vet inte om jag vågar och det känns fel utan Severus... Jag suckar och förblir sittandes på sängkanten med min blick fäst på garderoben framför mig ett tag.

 

Jag reser mig från sängen efter tio minuter med skakande huvud och går ner i allrummet, det ligger alldeles öde. Jag vandrar tillbaka till min sovsal, säker på att jag är ensam i elevhemmet. Jag plockar fram påsen med min klänning och lägger den över sängen innan jag vandrar bort till Coralines spegel med trollstaven i min hand. Jag drar ett djupt andetag och föreställer mig sminket i mitt huvud sedan för jag stavens topp över mitt ansikte och efter ett par sekunder öppnar jag mina ögon. Flickan i spegeln stirrar tillbaka på mig, hennes ögon vackert inringade med silver och svart, hennes hy felfri och hennes läppar täckta av ett mjukt lager glans med undertoner av rosa. Är detta jag? Kan jag se ut så här? tänker jag och lutar mig närmre spegeln.

 

Jag drar ett djupt andetag och föreställer mig mitt hår, ser vart varje hårstrå ska befinna sig innan jag drar med staven i en cirkulär rörelse över det. Jag ser hur frisyren långsamt tar form, hur små glittrande pärlor utav silver flätas in och hur det lägger sig vackert i en lång lock gjord utav flera lockar ner för min rygg och avslutas med ett knäppe utav vita och silvriga pärlor baktill som håller fast min bångstyriga långa lugg. Jag stirrar på mig själv, oförmögen att känna igen flickan som stirrar tillbaka på mig genom spegeln.

 

Men efter ett par sekunder vänder jag mig om och stirrar på klädpåsen som vilar över sängen. Med långsamma steg går jag fram och öppnar påsen. Inuti ligger en vackert handsydd klänning utav silvrigt siden med vackra pärldetaljer utav vitt, silver och guld. Jag trär på mig klänningen och ser på mig själv i spegeln, jag kan se vacker ut ifall jag anstränger mig. Jag känner mig som en av de där prinsessorna i sagoberättelserna från mugglarvärlden. Som, vad heter hon nu, Askungen. Jag tar fram kartongen som innehåller mina nya skor. Deras höga klackar, hela skon, silverfärgad. Den är vackert detaljrik med blommigt och abstrakt mönster. Jag sätter i fötterna och reser mig upp, genast 11 centimeter längre.

 

Jag går fram till spegeln och snurrar ett varv, för första gången känner jag mig vacker och ett leende smeker mina ansiktsdrag. Severus... Jag önskar att du kunde se mig nu. En riktig kvinna, ingen liten flicka med luvtröja och slitna jeans med tillhörande slitna sneakers... Jag skulle göra vad som helst för att få ha dig här hos mig nu. Med en suck ser jag in i spegeln, nervositet flaxar i min mage och jag känner mig lite yr. Osäker på om jag vågar gå in i Stora Salen börjar jag vandra från min sovsal ner mot balen.

 

______________________________________________________________________________________

MÖT GÄNGET! :D

Coraline:

Joshua:
Eric:
Penelopes klänning:
Penelopes Frisyr, Smink & Skor:
 
 
 

 

 

~Kapitel 46~


(Tillhörande musik: Carol of the Bells)

 

Korridorerna ligger öde, mina klackar avger ett klickande eko. Hjärtat slår hårdare och hårdare i min bröstkorg. Jag lutar mig fram lite försiktigt innan sista trappan. Musik hörs från Stora Salen men dörrarna är stängda. Inga elever eller professorer syns till. Med ett djupt andetag vandrar jag ned för den sista trappan. Varje steg är mättat, långsamt, i takt med den ljuvligt graciösa musiken som spelas bakom de stängda dörrarna.

 

Min klännings silvriga sidentyg släpar en decimeter längs med trappans steg. Varje steg känns som en enorm insats, hjärtat dunkar så hårt inom mig, min puls hastig och mina andetag korta. Musiken inne i salen ökar i sitt tempo, jag står framför de väldiga dörrarna. Jag klarar inte detta. Det går inte. Jag kan inte. Jag vågar inte. Tänker jag men med ett djupt andetag tar jag ett steg mot dörrarna som svänger upp långsamt för mig, jag badar plötsligt i ett vitt ljus.

 

Min klänning skimrar som om den vore gjord utav miljontals små kristaller sammanflätade till ett vackert tyg. Jag ser in i salen där största delen utav eleverna har stannat upp och nu stirrar på mig. Åh, Penelope, vad tänkte du med?! Komma en timme efter alla andra så att det verkligen märks att du är där?! Idiot! Jag ser mig hastigt omkring, hundratals ögon stirrar rakt på mig och flera personer har börjat viska. Jag kan känna hur mina kinder blir röda men sminket döljer största delen utav det.

 

Okej Penelope, nu måste du gå in. Du kan inte stå kvar här. Bara gå in och leta upp dina bästa vänner. GÅ IN NU! skriker mina tankar åt mig och jag börjar vandra in. Musiken ändras, () , och det känns som om nervositeten inom mig lägger sig lite. Människor stirrar på mig medan jag vandrar rakt in i salen fylld utav nästan varje elev på skolan. Dumbledore reser sig upp från stolen han suttit på och bugar en decimeter framåt åt mig, jag nickar tillbaka till honom. Tacksam för hans stöd. Till och med tacksam över att han övertalade mig att komma på balen för Stora Salen är verkligen just det ikväll, storslagen.

 

Eleverna börjar dansa igen och inom kort är dansgolvet fyllt utav elever som rör sig istället för elever som står och stirrar på mig. Jag vet att jag var sen men man behöver ju ändå inte stå och stirra på det sättet. Undra vart Cora och Joshua är någonstans... Min blick söker salen men jag kan inte finna dem någonstans. Men min blick stannar vid ett avlångt bord där förfriskningar är framdukade. Jag tar mig dit så snabbt jag kan för att komma bort från centrumet utav dansgolvet.

 

Jag häller upp ett glas regnbågsbål, det skiftar mellan olika färger i glaset och varje färg har sin smak. Jag tar ett par klunkar när drycken skiftar i färg och fastställer att gult är honung, vitt är vanilj, rött är hallon, blått är av någon konstig anledning körsbär och grönt är lime och citron. Jag fortsätter att söka efter mina bästa vänner från platsen jag står på men finner dem inte. Jag ställer ner det tomma glaset på bordet och backar upp mot väggen i ett försök att göra mig så osynlig jag bara kan. Jag önskar att jag kunde sjunka genom golvet för vissa stirrar fortfarande på mig. Jag slätar nervöst ut klänningen trots att den ligger precis som den ska.

 

Penelope, varför står du här och gömmer dig?” jag ser upp från golvet och möts utav Eric, stiligt uppklädd i en vackert sydd kostym.

Umh, jo, alltså...” Jag ser mig generat omkring och mumlar sedan,

Jag borde inte ha kommit hit. Se på alla, de är så vackra och uppklädda. Jag passar inte in här och jag kan inte hitta någon att prata med...” Eric ser förvånat på mig, som om jag talar ett annat språk.

Dansa med mig?” frågar han och räcker mig sin hand, jag ser upp på honom. Han ger mig ett självsäkert men inte på något sätt kaxigt leende. Han verkar helt avslappnad, som om baler är något han vistas på varje helg.

Men, din baldejt då?”

Hon står borta hos sina vänner. Dessutom så är vi inte tillsammans eller något, jag tänkte bara gå hit med henne för att hon frågade om jag ville. Så, vill du dansa?” Jag nickar och tar Erics utsträckta hand.

Men bara så du vet så är jag inget vidare bra på det.” fnittrar jag generat fram när vi vandrar arm i arm fram till kanten utav dansgolvet.

 

Klockan slår nio och orkestern är i full gång så jag och Eric fattar tag om varandra och börjar dansa en enkel vals runt i salen tillsammans med de andra eleverna.

Detta går ju fin fint ju!” säger Eric glatt och ler ner mot mig, jag nickar lite smått orolig över att jag ska trampa honom på tårna, vilket jag tyvärr gör några gånger. Men Eric säger inget.

Så, hur kommer det sig att du kom hit ensam?” Eric ler mot mig, vi är nästan i samma höjd nu när jag har mina klackskor på mig.

Det var ingen som frågade om jag ville gå och, umh, jag tänkte att detta förmodligen blir ett minne för livet så jag gick hit själv. Men jag menar...” min röst tystnar och jag slår ner min blick.

 

Vad? Vad menar du?” frågar han och doppar mig lite lätt mot golvet.

Se på mig... Jag är inte, inte i närheten av att vara så fin som alla andra är här och-”

Penelope, sluta, du är vacker. En av de vackraste här ikväll.” säger Eric och kramar min hand betryggande.

Tack Eric, men, nej. Det stämmer inte. Du ska se Coraline. Hon ser alldeles ljuvlig ut, som en vinterdröm.” Den enda jag känner mig vacker med är Severus... Hur han ser på mig, hur hans ögon brann och dansade för mig.

Penelope, såg du inte hur alla fullkomligt stirrade på dig när du kom in i salen?” Eric låter nästan lite irriterad, jag bara rycker på axlarna och skakar på huvudet och mumlar om att jag får skylla mig själv när jag kom så sent.

Penelope, flickorna stirrade för de flesta är nog fruktansvärt avundsjuka på din klänning, ditt hår, ditt smink, ja på dig och killarna kan jag med all säkerhet säga att de stirrade för de önskade att du var deras baldejt. Du ser otroligt vacker ut ikväll.” Erics röst är övertygande och han kramar min hand lite extra hårt.

 

Jag ler mot Eric som tack för att han försöker muntra upp mig och få mig på andra tankar. Vi fortsätter att dansa, vi talar om allt möjligt och helt plötsligt har fyra låtar passerat och en hand läggs på min axel. Jag vänder mig om och ser Coralines glada ansikte le mot mig.

Cora! Jag letade efter er innan, vart har ni varit?” Coraline ler mot mig och fnittrar lite, då ser jag att hennes hår är lite ruffsigt och hennes klänning lite skev.

Åh, umh... Så det är därför du inte varit här på typ en timme...” fnittrar jag fram.

 

Jag vänder mig om mot Eric,

Tack för danserna Eric men jag måste umgås lite med mina återfunna bästa vänner." fnittrar jag fram, Eric sätter enda handen i byxfickan och ser snett ner på mig. Hans ögon är otroligt lekfulla och jag kan se att han måste hålla sig för skratt.

"Plus att din baldejt ser ganska sur ut.” viskar jag och ser bort mot Joanna Davis från Hufflepuff som står och tappar med sin fot och kastar sura blickar mot oss båda. Eric skrockar lite,

Du har nog rätt. Tack för danserna, vi ses väl senare.” Eric vandrar tillbaka till sin dejt medan jag och Coraline vandrar bort till Joshua som står vid bordet med regnbågsbålet. Även han stiligt klädd i en snygg och välskuren kostym. Det perfekta paret... Tänker jag medan jag stirrar på Coraline och Joshua som delar en söt puss.

 

 

 

~Kapitel 47~

 

Klockan blir kvart i tio och orkestern tystnar. Dumbledore kliver upp på scenen och allas uppmärksamhet vänds mot honom.

Kära elever, vi har kommit till en utav höjdpunkterna på denna trevliga bal. Men innan jag avslöjar vilka som är balens Häxmästare och Häxmästarinna vill jag tacka professor McGonagall, Professor Flitwick, Professor Sprout och elevkommittén som gjort denna balen möjlig! En applåd för dem!” Applåder bryter ut i salen och en och annan busvissling med innan Dumbledore fortsätter att tala.

 

Då så, Minerva, vill ni vara så vänlig och assistera?” Professor McGonagall går upp på scenen med ett leende och ett kuvert i sin hand.

Gärna Albus, i min hand håller jag kvällens par.” Hon öppnar kuvertet och räcker det ena pappret till Dumbledore. Jag ler mot Coraline,

Du och Joshua kommer så att vinna detta.” mimar jag mot henne och hon fnittrar lite försiktigt men det syns på hela henne att hon är spänd, att hon verkligen hoppas att det blir hon och Joshua. Jag vet hur mycket tid hon lagt på att välja klänning, frisyr, sminkning, ja allt.

 

Kvällens Häxmästare är... Eric McCulloch!” utbrister Dumbledore och nästan hela salen bryter ut i applåder medan Eric kliver upp på scenen och vinkar åt alla. Det var ju föga förvånande, klart att det blir Eric. Populäraste killen på skolan. Det var ju rätt uppenbart. McGonagall tystar alla innan hon läser sin lapp.

Kvällens Häxmästarinna är... Penelope Lovegood!” utbrister McGonagall och jag ser mig förvirrat omkring, va? Vad händer? Är det jag?! Coraline puttar mig försiktigt i ryggen och jag går mot scenen, mitt ansikte avslöjar min chock och förvirring. Eric möter mig när han ser att jag nästan vänder tillbaka för att fly ut ur Stora Salen.

Jag har dig Penelope.” viskar han till mig när vi vandrar upp på scenen.

Jag klarar inte detta.. Jag, jag har scenskräck.” viskar jag tillbaka med darrande röst. Eric kramar uppmuntrande min hand och det känns lite bättre med honom vid min sida som stöd.

 

Dumbledore ger Eric en silvrig ring med en blå kristall och McGonagall ger mig en silvrig ring med en röd kristall. Ringarna anpassar sig efter våra fingrar och allt avslutas med att Eric bugar sig och jag niger uppe på scenen till applåderande och busvisslande elever.

Vi får tacka alla som röstat fram vårt par och nu måste vi be alla elever som är femton år eller yngre att dra sig tillbaka till sovsalarna. Er kväll avslutas nu. Vi har två höjd punkter kvar dock för er som är lite äldre. Först systrarna Spök och sedan musiktävlingen för de ovilliga! Men för våra äldre elever kan konserten börja! Systrarna Spök!” ropar Dumbledore stolt ut och skynket bakom oss på scenen faller ner.

 

Systrarna Spök börjar spela låten 'Magic Works', som är en utav deras lugna låtar, medan alla yngre elever lämnar salen, jag och Eric återsluter till våra vänner och professorerna stänger dörrarna till salen.

Penelope! Du vann!” utbrister Coraline glatt och kramar om mig, men besvikelsen över att all hennes möda var för inget syns ganska tydligt i hennes ögon.

Grattis Penelope!” säger Joshua och ger mig en varm kram,

Tack, men, jag förstår inte varför jag vann... Coraline, du borde vunnit och du med Joshua.”

Äsch, det är ju allmänt känt att Eric McCulloch är den snyggaste killen på skolan.” svarar Joshua skrattandes.

Du förtjänar att vinna gumman, den här klänningen, ditt hår, ditt ansikte. Ja allt. Du är så otroligt vacker ikväll!” säger Coraline och jag måste erkänna att hon ger det ett tappert försök att inte visa sin egna besvikelse. Jag ler mot båda mina vänner, ett nervöst leende, fortfarande omskakad från att ha varit på scenen.

 

Jag undrar vad Sev gör just nu... Undrar om han tänker på mig? Jag hade gjort vad som helst för att få ha dig här ikväll Sev, vad som helst. Tänker jag medan jag sippar på mitt andra glas av regnbågsbål. Jag ser på Coraline och Joshua, hur de dansar bland alla andra elever till Systrarna Spök, salen är uppumpad och full av energi men jag känner mig trött. Orkeslös. Som om all glädje inom mig har förbittrats och begravts. Saknaden av Severus har gripit mig hårt under kvällen, speciellt över att se alla med sina partners, om de är i förhållanden eller bara tillfälliga eller bara nära varandra spelar ingen roll. De blir hållna, kramade och får hålla om någon. Sev... Vad gör du just nu? Tänker du på mig? På samma sätt som jag alltid tänker på dig?

 

Jag ställer ner mitt tomma glas på bordet och ser mig omkring, alla är upptagna. Jag vandrar försiktigt och lugnt ut ur salen. Snön faller magiskt ner från himlen när jag stiger ut på gårdsplanen. Gårdsplanen var tidigare skottad men det vilar nu ett två centimeter tunt lager med kristall snö över stenplattorna. Det knastrar vackert när jag vandrar bort mot kanten där en liten mur utav sten står. Jag placerar mina händer på toppen utav den och ser ut över det förundrande och majestätiska landskapet som omringar Hogwarts. Mina tankar vilar på Severus.

FF, fan fiction, fan-fiction, fanfiction, förbjuden romans, harry potter, hogwarts, penelope lovegood, severus snape, snape,

Kommentera

Publiceras ej