~Kapitel 48~
En hand landar på min axel, helt inne i mina egna tankar har jag inte hört någon komma.
”Penelope? Är du okej?” Hör jag Eric säga men min blick är fäst vid fjärran.
”Nej.” svarar jag kort, min röst låg. Mina axlar skakar från kylan men det är skönt. Det påminner om Severus kalla händer mot min hud.
”Vad är det som är fel?” frågar Eric och hans hand lämnar min skakande axel för att ersättas utav en varm kavaj.
”Jag, saknar någon bara.” suckar jag uppgivet.
”Åh, har du, har du en pojkvän som inte går på Hogwarts?” Erics röst är lite förvånad och låter nästan lite nedstämd. Jag nickar,
”Känner jag honom, eller vet jag vem det är? Jag känner många från andra länder och skolor. Pappa reser mycket och har arbetskollegor över hela världen.” fortsätter Eric hastigt,
”Du känner inte honom, men du vet vem det är. Du har träffat honom fler gånger än jag kan räkna upp.” svarar jag tyst och fäller ner min blick mot avgrunden under oss.
”Okej, vem är det då?”
”Umh, om jag säger det så kommer du vilja ta bort din kavaj från mig och aldrig tala med mig igen skulle jag gissa på. Endast Slytherin elever verkar gilla honom. Och jag då. Men han lämnade skolan för ungefär två och en halv månad sen. I mitten utav oktober.” svarar jag med mumlande röst,
”Haha, om jag inte visste bättre skulle jag gissa på att det är Snape du snackar om.” skrattar Eric fram, jag vrider mitt huvud och ser på honom med hårda ögon.
”Du skojar?” Eric skrattar inte längre,
”Är du allvarlig? Är du anledningen till att han lämnade skolan? Har ni ett... Förhållande?” frågar Eric och stirrar på mig.
”Det är okej Eric, du kan gå. Du behöver inte prata med mig längre.” jag ser på honom och en ensam tår strilar ner för min vinterbleka kind.
”Va? Varför skulle jag inte vilja prata med dig mer?”
”För att jag är tillsammans med en man som är mer än dubbelt så gammal som mig, en man som nästan alla verkar hata.” svarar jag kallt.
”Pff, jag bryr mig inte om sådant. Du är min vän Penelope. Om han gör dig lycklig så är det ju jätte bra, men jag gillar inte att se dig så här ledsen. Men sedan så tycker jag det är bra att du funnit någon du vill vara med och Snape kanske inte är den bästa människan att välja men-”
”Du ser, det är där du misstar dig. Severus, min Severus, är inte den Snape som du känner. Han är helt annorlunda med mig, mot mig. Det går inte förklara. Man måste se det med egna ögon för att förstå.” Eric stirrar på mig och suckar sedan. Han stryker bort tåren från min kind med sin tumme.
”Ja du Penelope, jag måste erkänna att jag ett tag trodde att du levde i celibat eller något. Jag menar, man ser dig aldrig med någon kille. Hur länge har du och Snape, du vet?”
”Jag har varit förälskad i honom sen jag var typ tretton, men jag har tyckt om honom ända sedan första lektionen. Men vi har varit i ett förhållande, umh, jag kan faktiskt inte ge dig ett exakt datum men i ungefär tre och en halv månad.” Jag ser på Eric, tacksam över att han står kvar och inte visar några som helst äcklade känslor.
”Så det är därför du inte varit med någon?” Jag nickar mot Eric som ger mig ett leende.
”Jag är glad för din skull, kan inte säga att jag ser honom som det bästa valet för dig men jag dömer ingen.” säger Eric uppmuntrande och rycker nonchalant på axlarna.
”Tack Eric.” mumlar jag, min blick tillbaka på fjärran som sträcker ut sig långt bortom våra synfält.
”Så, vill du gå in igen? Det är kallt här ute och du kan bli sjuk plus att det när som helst är dags för den där tävlingen som elevkommittén har fixat.” Jag nickar mot honom och vi vänder oss om för att gå in i Stora Salen igen.
”Vad är det för tävling egentligen? Jag har inte hört något om den fören nu.” frågar jag och ser på Eric medan vi vandrar över gårdsplanen.
”Om du inte hört något om den så har du med största sannolikhet blivit nominerad.” svarar Eric och skrattar rakt ut när han ser mitt skräckslagna ansikte.
”Det är en musiktävling för ovilliga, elevkommittén gav ut ett enda informationsblad samma vecka som Dumbledore berättade om balen. Coraline är väl med i elevkommittén eller?” Jag nickar stumt mot Eric,
”Då, har hon nog nominerat dig. Endast de som inte är nominerade vet om tävlingen, de tre som fått flest röster kommer bli uppdragna på scenen för att göra något som har med musik att göra. Så, egentligen vet jag inte varför du blev nominerad. Jag menar, du spelar inga instrument, du sjunger inte, du skapar inte musik... Hmm, lustigt.” Åh, shit, shit, shit, shit! Coraline, varför har du gjort såhär mot mig?! Hur sjutton vet du att jag sjunger, eller kanske vet du att jag spelar piano?! Hur fan har du fått veta det?! Det skulle ju ingen veta. Det är ju något jag gör med mina mugglarvänner, inte med er, inte på Hogwarts. Jag har lyckats hålla det hemligt i sex år, varför gör du så här mot mig?! Men vänta lite...
”Sa du att endast de tre med flest röster ska upp på scenen?” frågar jag Eric nervöst medan vi stiger in i slottets värme,
”Ja, precis. Men jag tror att risken är stor att du åker upp på scenen för ingen vet varför du blev nominerad så alla är nyfikna skulle jag gissa på.”
”Nej, nej, nej... Jag kan inte gå upp på scenen. Jag kan inte, jag har inga musikaliska talanger!” utbrister jag med flåsande röst.
”Lugna ner dig, det är ingen fara Penelope. Då kan du ju bara säga det.” jag pustar ut och vi går in i salen där konserten är i full gång. Vi tar oss fram till mitten utav dansgolvet, min arm krokad i Erics. Elever runt om oss stirrar förvånat på oss men min blick är fäst på golvet. Mina tankar vandrar iväg igen, till Severus. Jag undrar vad han gör och om han tänker på mig men innan tankarna hunnit formas börjar vi dansa med resten av eleverna till låten 'Do the Hippogriff' som spelas på högsta volym.
~Kapitel 49~
Musiken tystnar och salen bryter ut i applåder medan Systrarna Spök bugar uppe på scenen.
”Wow, de är så otroligt grymma! Helt klart bästa bandet!” skriker Coraline bredvid mig över applåderna. Jag nickar mot henne, håller inte med dig Cora, finns mugglarband som är mycket bättre. Men, det är ju inte direkt något jag kan säga här. Jag tänker tillbaka på sommaren som var. Pappa tog med mig på en konsert i London där ett mugglarband som var helt underbart spelade, Cactus Lotus tror jag de hette, de spelade den mest ljuvliga musiken. Pappa introducerade mig för många mugglarband han hörde talas om genom alla sina resor och möten med mugglarfödda arbetskollegor.
Ordföranden i elevkommittén tar plats på scenen efter att Systrarna Spök har plockat ihop sina instrument.
”Hej alla underbara Gryffindorare, Slytherinare, Ravenclawar och Huffelpuffar! Är ni taggade!?” skriker Lazus McGordan ut över folkmassan som jublar tillbaka.
”Jag hörde er inte, ÄR NI TAGGADE?!”
”JAAAAA!” utbrister alla elever och en hel del applåder, skrikande och busvisslande bryter också ut.
”Då sätter vi igång med vår höjdpunkt för kvällen! Musiktävlingen för de ovilliga!” Eleverna bryter ännu en gång ut i jubel och Lazus McGordan plockar upp ett papper ur fickan på sin rock.
”De elever som under dessa korta tre veckorna varit nominerade är, Eric McCulloch, Lorraine Skruch, Sarah Everstone, Nicola Greenbrier, Eva Trume, Peter Jackson, Evan Martins, Penelope Lovegood, Lois Stone, Argilla Suella och Thomas Link! Får vi höra en applåd för de nominerade som varit helt ovetande om tävlingen tills denna kväll!” Applåder och jubel hörs, Snälla säg inte att Eric har rätt, säg inte att jag kommer behöva gå upp på den där nedrans scenen bara för att Cora nominerat mig till denna idiotiska sak!
”Då så, de tre nominerade med flest röster som ikväll kommer att tävla om hela femton galleoner är...” trummisen från Systrarna Spök tar initiativet till att ge en trumvirvel, Lazus McGordan nickar åt honom som tack,
”De tre nominerade som kommer framföra ett uppträdande för oss är... Sarah Everstone! Eric McCulloch! Och, Penelope Lovegood! Ge dem en applåd!”
Jag ser mig omkring i salen, jag blir genast blek i ansiktet, kallsvettig och mina knän börjar skaka. Nej, nej, nej, nej, nej, nej! Detta kan inte vara sant!!! NEJ, jag kan inte göra detta, jag har aldrig sjungit eller spelat piano framför någon annan än pappa och mamma ju. Detta kommer aldrig gå, jag kommer bli utskrattad, förnedrad, detta går inte! Jag kan inte! Jag börjar vända mig om för att fly ut ur salen men Coraline tar tag i min arm.
”Du ska upp på scenen med de andra två!” ropar hon över applåderna och puttar mig mot Eric som tar tag i min kallsvettiga hand och drar med mig upp på scenen där Sarah Everstone och Lazus McGordan redan står.
När vi kommit upp känner jag mig svimfärdig och allt känns suddigt och skakigt. Eric kramar min hand för att visa sitt stöd och om han inte hade hållit fast mig hade jag nog sprungit mot utgången i ren panik.
”De kommer att uppträda i den ordningen som de blev uppkallade, men, nu vill vi nog alla veta vad för talanger ni besitter och vad ni tänker framträda med på scenen för oss ikväll?” McGordan ser på Sarah Everstone som tar ett steg fram.
”Ja, vi har ju inte hunnit förbereda oss eller något så jag kommer spela gitarr, en cover på en låt av Triwizards Angel.” svarar hon, eleverna applåderar, Eric tar ett steg fram.
”Jag tänkte spela trummor för er ikväll, det blir ett par noter ur min egna låt Angel Go Home.” salen applåderar ljudligt och Eric bugar sig. Det är uppenbart att han älskar uppmärksamheten han får på scenen.
Och så var det min tur, alla ser förhoppningsfullt på mig. Jag tar ett långsamt steg framåt.
”Penelope, vad tänker du framföra?” frågar McGordan med ett leende. Jag kan känna hur mina kinder blir röda medan resten av mitt ansikte bleknar. Men sminket döljer det bra, det är jag medveten om.
”Umh, jo, alltså, jag har inga musikaliska talanger...” mumlar jag nervöst.
”Jo det har du Penelope! Jag har hört dig!” utbrister Coraline upphetsat och ler mot mig uppmuntrande.
”Kom igen Penelope, ingen av oss har någonsin hört dig sjunga, spela musik eller sett dig skapa musik. Vi håller alla på att dö av nyfikenhet!” Jag ser mig uppgivet omkring och skakar på huvudet, då börjar Joshua prata och klappa händerna en klapp mellan varje gång han säger mitt namn. Till slut håller hela salen på och jag står inte ut längre. Det är bättre att bara få det överstökat...
”Penelope, vilket tillfälle är bättre att avslöja sin musikaliska talang än det här?” säger McGordan.
”Okej, okej... Jag ska-” Jag ser mig omkring och får se ett piano bakom mig.
”Jag ska spela piano och sjunga en låt jag själv har skapat...” pustar jag fram och salen bryter ut i applåder.
”Ärade elever på Hogwarts, jag presenterar våra tre tävlanden! Sarah Everstone på gitarr, Eric McCulloch på trummor och Penelope Lovegood med Piano och sång!” applåder hörs ännu en gång men det enda jag kan tänka på är Severus. Denna låten var egentligen till dig Sev.
~Kapitel 50~
Sarah Everstone tar plats på scen med en lånad akustisk gitarr. Hon sitter på en pall och salen faller in i tystnad när McGordan stiger upp på scenen bredvid henne.
”Så här går det till, de tävlande kommer att göra sina grejer och ni röstar genom att applådera, men röstningen sker efter att alla tävlande har gjort sin grej så innan dess ber vi er att varar tysta för att skapa... Spänning... Sarah, varsågod.” säger han, sedan kliver McGordan ner från scenen.
Jag ser hur Sarah Everstone sträcker på sina långa men lite tjocka fingrar och börjar sedan spela. Hon spelar riktigt bra faktisk, mycket bättre än jag trodde men inte i klass med bandet hon gör covern på. Publiken förblir tyst även om det syns att visa vill klappa sina händer. Efter ungefär tre minuter slutar gitarren avge ljud och Sarah Everstone niger för publiken som förblir tyst. Hennes fluffiga klänning prasslar ljudligt när hon tar sig ner för de fyra trappstegen till golvet, McGordan tar plats på scenen.
”Bra jobbat Sarah, nu är det dags för Eric! Varsågoda Eric!”
”Lycka till Eric.” säger jag innan han lämnar min sida och går upp på scenen, han ler mot mig och jag nickar mot honom.
”En galleon på att Eric vinner alltihop...” viskar någon bakom mig,
”Pff, taget.” svarar någon annan. Kom igen Eric, du vinner detta. Jag har inte en chans så du måste vinna. Tänker jag och när rummet fallit ner i en total tystnad slår Eric sina trumpinnar mot varandra tre gånger innan han bryter ut i ett imponerande trumspel. Nu hörs några busvisslingar från tjejer som inte kan hålla sig men McGordan tystar dem snabbt.
Eric spelar i nästan fem minuter innan han håller upp trumpinnarna och sedan reser sig från trumsetet. Han bugar och tar sig ner från scenen. Åh nej, nu är det jag, jag kommer se ut som en idiot, detta kommer aldrig att gå. Jag kommer skämma ut mig totalt nu... Usch, jag vill bara bort härifrån nu. Denna låten var ju egentligen till dig Sev, jag skulle spela den för dig någon gång, om jag lyckades arbeta upp modet. McGordan tar plats på scenen igen.
”Tack så mycket Eric. Nu är det dags för det stora mysteriet, Penelope! Välkommen upp på scen!” Jag ser mig omkring och får uppmuntrande leenden från Joshua, Coraline, Eric, McGordan och några andra.
Jag drar ett djupt andetag och går upp på scenen. Pianot har flyttats till mitten utav scenen. Jag sätter mig ner vid det, det är alldeles blankt och vitt med guldiga detaljer. Ett sådant piano jag alltid drömt om att få spela på. Jag drar ett djupt andetag, McGordan kommer fram till mig.
”Penelope, är det en lugn låt eller?” viskar han i mitt öra, jag nickar.
”Okej, vänta med att spela tills jag säger varsågod. Och du, det kommer gå jätte bra. Jag tror inte din bästa vän skulle nominerat dig om hon inte trott på dig.” McGordan ger mig ett välmenande leende och jag nickar. Det känns lite bättre men samtidigt så mycket värre, vad är det McGordan har hittat på nu..? Tänker jag medan min mage kniper ihop sig av nervositet. Han lämnar scenen och går fram till professor Dumbledore och efter ett fåtal sekunder blir det svart i hela rummet. Inget ljus finns. Bara stjärnor på himlavalvet lyser högt ovanför våra huvud.
Efter ytterligare några sekunder skiner ett vitt ljus ner rakt ovanför mig. Jag badar i ljus, min silvriga balklänning glittrar magnifikt och mitt hår ser ut att nästan brinna i röda och lila flammor med silvriga små kristaller som blänker där de är invävda. Jag ser med endast min blick mot publiken, men jag kan inte se dem. Det är som om det bara är jag och pianot. Ensamma. Tack gode gud... Okej Penelope, det är bara du och ett piano, precis som hemma. Du klarar detta. Sätt bara fingrarna mot tangenterna och låt din röst sväva, precis som hemma.
Mina fingrar landar på tangenterna, känner det svala elfenbenet mot mina fingertoppar. Jag känner igen den känslan och slappnar av. Mina axlar slappnar av och min mage lugnar ner sig. Jag låter mitt huvud fyllas av noter, ord, toner och Severus. Efter ett tag börjar jag spela mjukt. (Penelope som skrivit, spelar och sjunger låten: Severus, Stay With Me) Jag tar ett djupt andetag och börjar sjunga texten jag spenderat flera timmar på att skapa under de senaste fyra veckorna när saknaden av Severus tagit över.
”All along it was a fever, A cold sweat hot-headed believer, I threw my hands in the air, said, "Show me something," He said, "If you dare, come a little closer." Round and around and around and around we go, Oh now, tell me now, tell me now, tell me now you know. Not really sure how to feel about it. Something in the way you move, Makes me feel like I can't live without you. It takes me all the way. I want you to stay, It's not much of a life you're living, It's not just something you take–it's given, Round and around and around and around we go, Oh now, tell me now, tell me now, tell me now you know. Not really sure how to feel about it. Something in the way you move, Makes me feel like I can't live without you. It takes me all the way. I want you to stay. Ooh, ooh, ooh, the reason I hold on
Ooh, ooh, ooh, 'cause I need this hole gone, Funny you're the broken one but I'm the only one who needed saving, 'Cause when you never see the light it's hard to know which one of us is caving. Not really sure how to feel about it. Something in the way you move, Makes me feel like I can't live without you. It takes me all the way. I want you to stay, stay. I want you to stay, huhuu-uuu-uu-uu-uu-uuu.” Mina fingrar rör sig försiktigt över tangenterna tills sången är avslutat.
Jag andas ut och stirrar ner på tangenterna. Salen är alldeles tyst. Ljuset tänds. Alla eleverna stirrar på mig, jag ser på professorerna och de stirrar också på mig. Jag sitter handfallen vid pianot, vad gör jag nu? Jag har totalt skämt ut mig själv... Någon börjar applådera, jag ser på eleverna men det är inte någon elev. Det är Dumbledore som applåderar, de andra professorerna följer i hans steg, McGonagall har tårar i sina ögon och inom ett par sekunder applåderar alla i salen. McGordan kommer springandes upp på scenen.
”Jag tror, att vi har en vinnare. Men, för sakens skull så ska vi rösta.” salen faller i tystnad.
”Applådera så mycket ni tycker att personen är värd. Den med mest applåder vinner. Sarah!” Salen applåderar lite grann,
”Eric!” Salen bryter ut i applåder och busvisslingar.
”Grattis Eric,” mumlar jag mot honom där han står nere vid publiken. Men han skakar på sitt huvud och ler mot mig,
”Penelope!” salen bryter ut i vilda applåder, busvisslingar och skrikande. Det är nästan ett bedövande ljud.
”Vi har en vinnare! Penelope Lovegood!” utbrister McGordon.
Jag tar emot priset på femton galleoner och sluter upp med mina vänner, alldeles yr efter vad som just hänt. Men jag hinner inte återhämta mig från chocken över att just ha sjungit och spelat piano inför halva skolan innan Coraline drar mig i armen och viskar i mitt öra...
~Kapitel 51~
Coraline lutar sig mot mig med ett finurligt leende,
”Någon väntar på dig, borta vid dörren...” viskar hon och jag ser upp från golvet, bort mot dörren som leder in i Stora Salen. Jag skulle känna igen den siluetten vart som helst.
”SEVERUS!” skriker jag, galleonerna landar på golvet i ett fasligt klinkande, jag tar tag om min silvriga balklänning och springer bort till honom så fort jag bara kan. Rakt genom hela salen, framför allas blickar. Hans ansikte är mjukt, hans läppar ler mot mig. Jag slänger mig om hans hals och kramar om honom så hårt att luften nästan går ur mig. Han tar ett chockat steg tillbaka innan hans kropp mjuknar upp.
Det är som om han blivit alldeles kall och hård under tiden vi varit ifrån varandra. Men medan hans armar snirklar sig runt min smala midja och revbenskorg mjuknar han upp och det känns som om han drar ett djupt andetag med sin ljuvliga näsa i mitt hår.
”Penelope... Jag har saknat dig så...” mumlar han in i mitt öra med den där ljuvligt hesa, mörka och underbart vackra rösten som jag så länge längtat efter att få höra igen. Den skickar rysningar av välbehag som sprider sig över hela min kropp. En känsla bara Severus kan ge mig, han får mig att känna saker jag inte trodde var möjligt och min kärlek för honom blir bara starkare.
Jag kan känna hundratals ögon som stirrar på oss, men jag bryr mig inte. Jag vill bara krama Severus, vara nära honom, känna doften och värmen från mannen jag älskar så djupt.
”Kom Penelope...” mumlar han och släpper taget om mig samtidigt som han räcker ut sin arm mot mig. Alltid en gentleman mot mig... Tänker jag medan jag snirklar in min arm i hans och dörrarna till Stora Salen flyger upp. Ljus flödar in från hallen utanför in i den nedsläckta salen. Min klänning glittrar magiskt och ljuvligt i det gula varma skenet. Den är i skarp kontrast mot Severus svarta kappa, som Yin och Yang.
Jag kan höra viskningar bakom oss, känna de nyfikna blickarna bränna i min nacke. Men, jag bryr mig inte alls just nu. Severus är här, med mig. Då spelar inget annat någon roll. Alla mina tankar om kvällen som varit, om musiktävlingen, om kvällens par, om alla som stirrade på mig när jag anlände är som bortblåsta. När Severus är nära finns inget annat för mig.
Vi lämnar Stora Salen bakom oss. Vandrar genom skolan, på väg till Severus gamla kontor, som fortfarande står tomt, verkar det som. Jag ser upp på Severus vid min sida och stannar mitt i den övergivna korridoren när verkligheten slår mig hårt i ansiktet vid åsynen av hans ljuvliga ansikte.
”Severus...” mumlar jag och ser på honom där han stannat upp och står halvt vänd mot mig, hans ansikte undrande. Jag ser in i hans ögon, hans mörkbruna, nästan svarta ögon.
”Vad är det duvan?” frågar han med den där mättade rösten som jag bara hört honom använda när han talar till mig.
”Jag älskar dig.” mumlar jag medan mina kinder blir rosiga.
”Varför har du inte skrivit till mig?” frågar jag sedan direkt efter för att inte sätta någon press på honom att avslöja vad han känner för mig. Severus ger mig ett utav de där underbara Severus-leendena, åh vad jag har saknat det där leendet...
Jag rodnar mjukt och efter att hastigt ha fällt ner blicken mot golvet ser jag upp på honom.
”Penelope...” Severus tar det sista steget mot mig och stryker bort en enda liten hårslinga som tagit sig loss från min håruppsättning och fäster den bakom mitt öra.
”Jag har arbetat, flyttat och även sagt upp en del kontakter.” Jag rynkar min panna genom att dra ihop mina ögonbryn.
”Vart jobbar du nu?” frågar jag nyfiket,
”Jag skapar nya trolldrycker och recept åt ministeriet, mig själv och andra trollkarlar och häxor. Ett högst givande arbete för mig.” svarar han mjukt och kysser toppen utav mitt huvud.
”Ett arbete jag endast hittade tack vare dig. Ett arbete som jag trivs med, mer än mitt föregående.” Severus röst är underbart mörk och hans ögon har börjat att dansa för mig. Jag minns första gången de dansade för mig, hur jag kände mig speciell när jag satt i Stora Salen och hans såg på mig från bordet där professorerna sitter. Känslan av att ha delat ett alldeles eget intimt ögonblick mitt bland alla ovetande elever och professorer.
Mina knän blir svaga vid åsynen av honom när han är sådan här. Dansande ögon, litet leende på läpparna och hans ljuvliga ansikte avslappnat, mjukt mot mig. Han kysser toppen utav mitt huvud ännu en gång och jag lutar mig in i hans omfamning.
”Hmm... Jag har saknat den doften... Hallon, Vanilj och du Penelope.” mumlar han och jag fnittrar lite.
”Sev?” säger jag där vi står mitt i korridoren med armarna om varandra och mitt huvud lutat mot hans bröstkorg.
”Mm hmm?” Det vibrerar härligt i hans bröst var gång han talar,
”Varför har du sagt upp kontakten med människor?” frågar jag försiktigt, Snälla låt det inte vara på grund utav mig...
”För att jag inte vill ha dig i närheten utav sådana människor Penelope.” svarar han bara, lugnt och simpelt. Jag suckar.
”Du kan inte göra så, du kommer avsky mig för det senare Sev...”
”Nonsens. Jag bestämmer vilka som ska vara i mitt liv och ditt liv. Du ska inte vara nära sådana människor, du är så oskyldig och ljuvlig. Jag vill behålla dig så så länge jag kan... Min Penelope, min vita duva.” svarar Severus och ser ner på mig, jag ser upp på honom och nickar blygt. Värme samlas i en pöl i nedre delen utav min mage när han talar med en sådan bestämd röst, rösten från en auktoritet.
Han lutar sig ner mot mig och jag sträcker mig upp på tå, våra läppar möts och jag får gåshud över hela kroppen. Hans kalla, smala läppar mot mina varma fylliga. De passar varandra perfekt. Han smakar av honung, mint och utav honom. Den godaste av alla smaker, Severus Snape. Jag känner hur hans hand glider mjukt över sidentyget på min klänning. Min hand åker upp i hans halvlånga svarta hår som känns lent mellan mina fingrar. Mitt hjärta bultar så hårt, min puls rusar och vi är båda andfådda när vi bryter kyssen. Jag drar ner mina händer och vilar dem på hans hivande bröstkorg, jag kan känna hur hans hjärta frenetiskt pumpar där inne och känslan är otroligt betryggande. Känslan av hans knäppta händer vilandes på min svank.
”Jag har saknat dig så Penelope.” säger han och mina isblå ögon möter hans dansande mörkbruna. Den där energin som är så obeskrivlig, den man nästan kan ta på sprakar omkring oss. Jag tar Severus hand och drar med honom genom korridoren med ett leende på mina läppar. Han ler ner mot mig och följer efter. Vi vandrar hastigt genom slottet, genom korridorer, upp för trappor, genom smala gångar, förbi fönster och valv. Till slut står vi i den del av skolan som alltid ligger öde. Nu mer än vanligtvis.
~Kapitel 52~
Jag ser på Severus där vi står i ett tomt rum, det enda ljus kommer från månen utanför de valvade fönstren som omringar oss. Hans vackra ansikte, den mörka rocken, knapparna på hans frackrock. Jag knäpper långsamt upp dem, en efter en. Min kinder blir lite röda utav rodnad över mina vulgära tankar. Jag ser generat ner mot hans bröstkorg med huvudet lätt på sned. Severus tar mina smala små händer i sina grova och ser in i mina ögon när jag ser upp på honom. Jag hann bara knäppa upp tre knappar men det är tillräckligt för att avslöja vad han har under. En vit skjorta i bomullstyg. Jag sväljer hårt när jag märker att jag kan se hans hals för första gången.
”Penelope, du är otroligt vacker ikväll.” Severus röst är låg, jag backar från honom och snurrar ett varv så att han kan se hela klänningen men han bara skakar på huvudet.
”Inte klänningen Penelope. Du är vacker ikväll.” säger han medan han går fram till mig och sätter sina fingrar under min haka.
”Men, jag föredrar dig som du brukar se ut. Med håret nedsläppt, enkla kläder och inget smink. Men, du är som vackrast när du sover.” mumlar han innan vi delar ännu en passionerad kyss. Glädjen över hans ord är obeskrivlig, glädjen över att jag faktiskt står här med mannen i mitt liv som jag inte träffat på flera veckor är överväldigande. Han tycker att jag är vacker...
”Hur länge stannar du?” frågar jag när vi andfått bryter kyssen.
”Jag kan inte stanna, jag var bara tvungen att träffa dig.” jag slår ner min blick, modfälld, men Severus tvingar upp mitt ansikte med sitt finger under min haka. En tår strilar ner för min kind i en tyst protest.
”Jag vill inte skiljas från dig igen.”
”Du måste, du måste stanna här och jag måste återvända.” han ser på mig och stryker bort tåren med baksidan utav sin fria hand.
”Jag önskar bara att jag kunde vara med dig... Utan dig känns inget rätt.” mumlar jag, föraktet för Hogwarts byggs långsamt inom mig. Det är inte rättvist. Bara för att vi är professor och elev, umh, var professor och elev så måste vi väl ändå få träffas nu? De kan inte hindra oss på det sättet. Det är inte rättvist!
”Det är orättvist, men det är inte lång tid kvar.” säger Severus med den där långsamt släpande men ändå hårda rösten. Som om han har byggt upp mängder av ilska bakom de få orden.
”Vadå inte lång tid!? Det är ett och ett halvt år kvar innan jag kan lämna det här stället bakom mig och vara hos dig!” utbrister jag i ren ilska. Det är första gången jag någonsin har höjt rösten mot Severus, första gången jag har höjt rösten åt någon på väldigt länge.
”Penelope.” Severus röst är låg, men otroligt mjuk mot mig. Hans ögon är hårda men samtidigt dansar de. Som om han vill visa för mig att han känner som jag men måste kontrollera sin ilska.
”Nej, det är ju sant! Det är för lång tid! Jag klarar inte det!” Severus ser oförstående på mig nu. Som om han inte förstår att det känns som ett levande helvete att vara utan honom.
”Severus jag älskar dig men jag klarar inte det!” Severus ögon blir svarta och hans kropp rätar sig.
”Vad menar du?” frågar han med mörk röst, ingen skugga utav mjukheten finns kvar. Jag slänger upp mina händer i luften och skakar på huvudet, tårarna har börjat rinna av frustrationen och sorgen.
”Jag klarar inte av det!” utbrister jag och vänder mig hastigt om medan jag kramar mina armar mot min bröstkorg. Severus står still ett tag innan jag känner hans armar snirkla sig runt min midja.
”Penelope...” viskar han i mitt öra och drar min kropp mot sin. Min rygg mot hans bröstkorg, hans läppar vid mitt öra.
”Penelope. Du får inte säga så.” Jag vrider mitt huvud lite och ser på honom, en silvergrå glittrande tår strilar ner för hans skrovliga kind. Jag drar efter andan och lägger mina armar över hans armar för att trycka dem mot mig ännu hårdare.
”Inte säga va- Åh, Sev, jag ska inte lämna dig. Jag älskar dig. Jag finns här men jag klarar inte av att vara utan dig under så lång tid. Jag vill vara med dig varje dag. Allt känns mörkt utan dig.” mumlar jag och sträcker upp min hand mot hans ansikte där tåren vilar. Jag stryker mjukt bort den med mina varma fingertoppar.
”Jag älskar dig med Penelope.” viskar han in i mitt öra och det känns som om mina knän ska vika sig under min vikt.
”Gö-gör du?”
”Ja.”
Jag vänder mig långsamt om, Severus armar fortfarande runt mig. Jag ser upp på mannen jag älskar, mannen som äntligen sagt att han älskar mig.
”Jag vill bara vara med dig.”
”Och jag med dig.” svarar han och vi delar ännu en explosiv kyss. Den sprakar av passion och den där auran av energi man kan känna runt oss blir explosivt laddad. Severus läppar pressas mot mina och jag kan höra hur hans hjärta slår inuti hans stadiga bröstkorg. Mina ben känns skakiga och svaga, om det inte vore för Severus stadiga arm om min kropp hade jag fallit ihop. Men han stöttar mig med en arm om min midja. Den andra handen vilar svalt mot min brännande nacke. Jag kan känna hur hela min kropp kommer till liv när jag är med honom. Färger verkar klarare, månen vackrare, luften svalare och allt blir samtidigt alldeles suddigt.
~Kapitel 53~
”Måste du åka?” frågar jag med sorgsna ögon när vi står på gårdsplanen vid ingången till Hogwarts. Severus lägger sin hand mot min kind och synar mig noggrant, som om han försöker memorera varje liten detalj med mitt ansikte. En rysning vandrar ner för min ryggrad, men jag vet inte om den kommer från välbehag eller obehag.
”Ja, jag måste. Men det är bara några få månader kvar tills vi träffas igen Duvan.” svarar han mig och smeker kärleksfullt mitt vinterbleka ansikte. Hans röst är rosslande hes, härligt grov och samtidigt sagolikt len.
”Jag fick ha dig i en timme, den bästa timmen sen du lämnade Hogwarts.” säger jag och ler upp mot honom, jag synar hans ansikte noga men fastnar med blicken i hans.
”Du sjöng underbart vackert ikväll Penelope. Jag visste inte att du kunde sjunga eller spela piano. Varför har du ej nämnt detta tidigare?” Severus ler ner mot mig, ett lite stramt men ljuvligt leende. Hans röst mjuk och len. Mina kinder blir lite rosenfärgade från alla känslor som bubblar hastigt inom mig. Min mage känns som en kittel.
Jag rycker hastigt på axlarna,
”Jag ville inte att någon skulle veta. Jag trodde inte att någon här visste men Coraline hade tydligen tjuvlyssnat.” suckar jag fram.
”Sedan kan jag inte hålla med om att jag sjunger särskilt bra. Visst mina... mina föräldrar tyckte om det och investerade mycket tid och pengar i mina intressen men jag har aldrig sjungit inför människor innan just på grund av att jag inte är något vidare bra.” suckar jag nervöst fram och viker av med min blick en kort sekund.
”Penelope, du har en ljuvlig röst, du både sjunger och spelar underbart.”
”Låten, den... Den skrev jag till dig. Jag har jobbat på den sen du åkte härifrån Sev.”
”Det var vackert.” Severus kysser min panna och jag ser upp på honom.
”Jag vill inte att du ska lämna mig.” säger jag sorgset och kramar om honom hårt, som om jag kan på något sätt hålla fast honom här hos mig.
”Jag lämnar dig aldrig Penelope. Jag finns hos dig, alltid. Men jag måste åka tillbaka till huset. Till mitt jobb.”
”Men, du hämtar mig väl när jag kommer till Kings Cross? Jag får väl bo hos dig? Du har väl inte ångrat dig?” mumlar jag desperat in i hans bröstkorg. Rädslan för att bli lämnad, som jag så många gånger blivit, känns påtryckande. Severus skrockar lite, det är ett ljuvligt ljud. Speciellt när jag har örat mot hans stabila bröstkorg.
”Självklart. Du får inte bo på någon annan plats, du ska vara hos mig.” svarar Severus och kramar om mig. Hans famn är så ljuvlig och varm, en plats där jag känner mig säker från allt ont i världen. Hans röst är så klar och bestämd, den där speciella rösten som jag blev förälskad i.
”Penelope, jag måste åka nu. Jag har redan varit här längre än vad Dumbledore tillåter mig.”
”Men, men...” förtvivlan bubblar upp inom mig, som om kitteln håller på att koka över.
”Penelope...” Severus sätter sina händer på sidorna utav mitt ansikte och ser mig djupt i ögonen. Jag ser hur hans dansar en brinnande dans för mig, hur den glädjen och värmen i hans blick är bara för mig.
”Jag älskar dig.” viskar han med mjuk röst. Andra gången jag får höra de orden och det är en alldeles magiskt ljuvlig känsla.
”Och jag älskar dig Sev, med hela mitt hjärta.” viskar jag tillbaka medan en tår strilar ner för min kind. Vi delar en sista kyss innan han elegant stiger in i vagnen bakom honom och stänger dörren.
Jag ser hur vagnen rullar över bron, på väg bort från Hogwarts. Bort från mig ännu en gång. Men denna gången är det annorlunda. Nu har jag bestämt mig för att inte låta Hogwarts, Dumbledore eller någon annan skilja mig och Severus åt. På något sätt kommer det att lösa sig, det måste gå att lösa på ett eller annat sätt. Tänk Penelope, tänk Penelope, tänk, tänk, tänk! Jag tar klänningens kant i min hand, snön ligger vit på gårdsplanen där Severus vagn nyss stod.
Mina klackskorsbeklädda fötter landar mjukt och snön knastrar under mina steg. Den har ännu en gång börjat falla från den grå skyn ovan Hogwarts takkronor och månen lyser klart och starkt på himlavalvet när molnen ibland skingrar sig. Det bildas som vita strimmor utav ljus som får allt det rör vid att gnistra. Det är alldeles underbart vackert. Jag ser mig omkring, ingen finns där. Musiken från Stora Salen når mina öron. En mjuk, klassisk melodi spelas från orkestern. Jag släpper taget om min klänning och låter den falla ner så att den vilar ovanpå snön. Gåshud kryper upp över mina armar från den kalla vinden som långsamt ökar i styrka. Snön virvlar runt mig och allt känns otroligt magiskt för en kort stund.
Jag drar upp min klänning och tar fram staven som jag har fäst längst med mitt lår. Jag drar stavens topp över mitt hår, alla pärlor, kristaller och spännen försvinner, mitt hår sprids ut i vackra röd/lila lockar som fladdrar runt mitt ansikte när vinden drar i dem. Att ha håret utsläppt känns mer som mig, tillåter mig att tänka. Jag vandrar fram och tillbaka i kylan. Tills tanken slår mig. Jag vet exakt vad jag måste göra. Jag vrider mitt huvud och ser bort mot bron, vagnens spår är nu täckta av ny pudersnö och det finns inga tecken på att bara för tio minuter sedan hade det rullat en vagn där. Längtan drar i mig och jag vänder mig om mot Hogwarts. Med bestämda steg vandrar jag in i Stora Salen för att hitta professor Dumbledore.
”Professor Dumbledore, skulle jag kunna få byta några ord med er?” frågar jag när jag tagit mig genom halva salen, till platsen där professorerna står. Dumbledore ser menande på mig, som om han redan vet vad jag vill diskutera med honom. känslan är kuslig och hans intensiva blick är lika kuslig.
”Ni kan komma upp till mitt kontor imorgon klockan tio så kan vi diskutera.” säger han och jag nickar mot honom. Jag återsluter till mina vänner och berättar vad som hänt för dem. Coraline och Joshua lyssnar och svarar när det krävs men efter tio minuter och ganska många suckar så bestämmer vi oss för att avsluta samtalet.
”Jag tänkte gå upp och lägga mig, klockan är trots allt halv två.” ropar jag till mina vänner över musiken. Coraline kramar om mig och plockar fram de femton galleonerna som jag tappade på golvet tidigare.
”Tack!”
”Ingen fara, vi ses imorgon men våga inte väcka mig innan klockan tolv!” skrattar Coraline fram och ger mig en kram,
”Jag ska ta hand om henne.” säger Joshua när jag ger honom en kram också.
”Bra det, hon verkar alldeles för upprymd just nu.” säger jag tillbaka och lämnar sedan salen efter att jag delat ett litet skratt med Joshua.
Jag kryper ner i min säng efter att ha hängt upp klänningen, tvättat av mig sminket, masserat mina ömma fötter lite och borstat mitt hår.
”Vilken dag.. Vilken natt...” Jag fick i alla fall ha dig i en timme Sev, det är mer än vad jag kunde drömma om att jag skulle få idag och imorgon ska jag prata med Dumbledore. Jag blåser ut ljuset och somnar med ett leende på mina läppar. Mina drömmar fyllda av mörka rockar, brinnande ögon, dansande fötter och mjuka kalla läppar. En mörk röst, rösten av min skyddsängel, som viskar ”jag älskar dig” om och om igen.
~Kapitel 54 ~
~Snapes perspektiv~
Jag stiger in i den svarta vagnen med vemodighet. Saknaden av henne redan påtaglig. Jag känner hur blotta frånvaron av hennes närvaro tillåter mörkret och skuggorna att dra i mig. Vagnen börjar rulla, bort från henne. Jag ser ut genom fönstret och får en skymt utav den glittrande silvriga klänningen och hennes ljuvliga hår. Penelope... Vagnen skumpar, jag lutar huvudet bakåt och stirrar upp i taket. Tillbaka till mörkret. Min kropp känns tung utan hennes ljusa närvaro.
Efter nästan tjugo minuter stiger jag av vagnen vid Hogsmeade perrongen. Jag vandrar in i stationshuset, en man sitter bakom glaset och jag stiger fram.
”Flampulver. Enmansresa.” säger jag med kort och mörk ton. Mannen iklädd röd uniform nickar och knappar in något på en liten maskin. Ett kvitto kommer ut och han ger det till mig. Jag ser summan, Tre galleoner och 7 siklar. Hutlöst. Tänker jag men betalar mannan och får en påse utav siden innehållande svart flampulver. Jag stiger bort till en utav de två eldstäderna och kliver hukandes in.
”Meadow Lane.” säger jag med tydlig röst och kastar flampulvret mot mina fötter. Gröna lågor slukar mig och med ett poff går jag upp i rök. Några sekunder senare kliver jag ut ur eldstaden i mitt egna hus, huset jag flyttat till för lite mindre än en månad sedan för att kunna ge Penelope ett bättre hem än det jag tidigare ockuperade.
Huset är öde och tomt. Ekande, kallt. Jag kliver ur eldstaden och med hjälp av min stav förflyttar jag ved från korgen in i eldstaden och tänder brasan enkelt. Sedan utförs samma ritual i vardagsrummet som även det är ödsligt tomt bortsett från några av mina bokhyllor och min mörkgröna soffa samt den nedsuttna svarta fåtöljen. Jag sätter mig i den och stirrar in i de röda lågorna men allt jag ser framför mig är hennes hår och hur det glimmar i solnedgångens röda sken.
Timmarna passerar, jag tänker på Penelope och på all tid som jag kommer vara tvungen att spendera utan henne de närmsta ett och ett halvt åren. Jag kunde inte erkänna för henne hur krossande känslan är. Inte heller kunde jag erkänna min rädsla över att hon ska finna någon annan eller glömma sina känslor för mig. Vad kan en vacker ung flicka som hon, se i en gammal brusten man som mig... Det kommer jag aldrig förstå. Hur ska jag, jag, kunna göra henne lycklig? Hon som skulle kunna få vilken man som helst ner på sina bara knän. Hur kan hon ha valt mig? Mina tankar är djupa och nedvärderande mot mitt egna inre men mina känslor för henne har alltid vuxit och vuxit det kan jag inte motstrida. Nu finns det ingen återvändo och ändå känner jag ett visst lugn landa inom mig vid tanken på att få ha henne i mitt liv. Att få dela allt med henne, känslan lugnar mig så mycket att jag somnar i fåtöljen.
Jag vaknar med ett ryck, det knackar på dörren. Vem i helsike kan det vara?! Jag slänger ett irriterat öga ut genom ett utav vardagsrummets fönster. Det är becksvart ute. Jag vandrar ut i hallen och ser på väggklockan som jag går förbi, kvart över tre på natten. Det knackar igen, denna gången mer bestämt.
”Jag kommer.” mumlar jag irriterat. Jag öppnar dörren med ett ryck, min trollstav i min andra hand men jag möts utav ett ansikte jag inte var beredd på.
”Albus?” säger jag förvånat och ser på min före detta chef som står framför mig, iklädd sin vanliga grå klädnad och han inspekterar mig över sina halvmåneformade glasögon med kalla mörkgrå ögon.
”God afton Severus.” säger han och stiger in i min hall trots utebliven inbjudan.
”Vad gör du här?” frågar jag när vi satt oss i köket runt det slitna gamla köksbordet med de omatchande stolarna. Jag ser med kalla, känslolösa ögon på Albus.
”Det är Penelope.” säger han och ser tillbaka på mig, alldeles lugn. Jag kan känna hur mitt hjärta hoppar över ett slag vid de orden och sedan börjar min puls att rusa och någon form av krampaktig smärta sprider sig inom mig, en form utav panik. Men på utsidan förblir jag densamma.
”Imorgon ska jag möta henne på mitt kontor. Hon vill diskutera en sak med mig, och jag har ganska starka aningar om vad det handlar om.” fortsätter han och min puls lugnar sig snabbt och återgår till normalt tempo när jag får informationen att det inte hänt henne något.
”Jasså?” svarar jag honom och höjer mitt ena ögonbryn mot Albus.
”Ja. Jag tror att hon kommer komma med någon idé om hur hon ska kunna vara med dig. Jag måste ställa dig en fråga Severus.” Jag ser irriterat på honom.
”Du tappade all din rätt att fråga mig något för länge sedan Albus, det är vi båda medvetna om.” säger jag med hård och kort ton. Albus nickar, men fortsätter.
”Ja, men denna frågan handlar inte så mycket om dig som den gör om Penelope. Jag vill veta att du verkligen är beredd att stå vid flickans sida. Det är inte dig jag bryr mig om, inte heller bryr jag mig så vidare mycket om flickan. Men, jag kan inte se på medan hon offrar sin framtid för dig. Det går till och med över mina etiska gränser.” Jag fnyser mot Albus, vart har dina "etiska regler" varit alla andra gånger? Befängt. Tänker jag ilsket.
Jag ser med iskalla ögon på mannen som jag känner en viss avsky mot. Att han vågar tala till mig så. Fortsätter mina tankar, men jag samlar mig.
”Tror du ej att jag, under all denna tid, tänkt ut alla möjliga scenarion och utvägar och allt har varit lika skrämmande hemskt. Men inte en enda gång har jag nått en annan slutsatts än att jag vill vara med henne och att hon vill vara med mig.” Jag reser mig upp från stolen,
”Jag står vid hennes sida, genom all tid och mark.” avslutar jag kort och lägger armarna i kors över bröstet.
Albus reser sig upp.
”Då så, då är det avgjort.” säger han och jag följer honom ut till dörren. Dörren gnisslar lite när Albus öppnar den men han vänder sig om efter ett steg ut genom dörren.
”Severus, en sak till,” jag höjer mitt ögonbryn,
”Penelope är en sådan flicka man möter en gång i livet, om man har tur. Klanta inte till detta. Ännu en gång.” Albus röst är hård, menad att smärta mig eftersom att vi båda vet att han talar om Lily. Jag smäller igen dörren mitt framför hans näsa och staplar ilsket upp till sovrummet där jag genast byter om och lägger mig under det svala täcket. Rädd att jag kommer göra något jag senare skulle ångra försöker jag somna istället.
Resten utav natten blandas mina drömmar om Penelope med mardrömmar om Lily och sedan mardrömmar om Penelope. Hur jag finner henne livlös med glansiga tomma ögon på vårt sovrumsgolv. Jag vaknar flera gånger av mitt egna vrål och mitt hjärta som bultar så hårt att det värker.
”Jag har lämnat det där bakom mig, jag har flyttat, sagt upp kontakten med de människorna. Jag kommer hålla henne säker på alla sätt jag kan. Hon kommer vara säker, hon kommer vara trygg, hon kommer vara säker, hon kommer vara trygg.” mantras om och om igen var gång mina ögon slå upp i panik.
Jag vaknar nästa morgon utmattad från nattens skrämmande drömmar. Jag sätter mig på sängkanten i bara underkläder och en rysning färdas över mina ben från min bara hud mot golvplankorna. Jag reser mig med en suck och klär snabbt på mig innan jag beger mig ut till det lilla skjulet på bakgården som jag rustat upp. Där inne har jag kittlar, flaskor med alla olika ingredienser, örter, växter, djurdelar och trolldrycksböcker, även allt annat jag behöver till mitt nya arbete. Att skapa nya trolldrycker till privatköpare och affärsköpare men även ministeriet. Klockan har inte ens slagit sju men jag är redan igång med dagens arbete, i en viss hast att få bort fokusen från Penelopes livlösa ögon som spelas upp på loop inuti mitt huvud.
~Kapitel 55~
Jag vaknar av ett pickande ljud, jag sätter mig sömnigt rakt upp i sängen. En svart uggla sitter utanför fönstret till vår sovsal. Jag tassar fram och öppnar fönstret, ugglan ser sig lite omkring innan han flyger bort till Coraline och släpper brevet på hennes sängbord. Ugglan flyger sedan ut samma väg som den kom och jag stänger fönstret. Jag slänger en nyfiken blick mot brevet han lämnat på hennes bord men ser sedan på klockan. Visarna står på kvart över åtta så jag byter om från pyjamas till mina vardagskläder. Borstar snabbt mitt hår och stoppar i fötterna i mina lila sneakers. Med en viftning utav min trollstav knyter de sig och jag ler glatt mot mig själv. Icke-verbal magi är inte det enklaste att utföra.
Jag vandrar ner till Stora Salen och sätter mig på den vanliga platsen vid Ravenclaws bord, min frukost dyker upp och jag börjar äta en skål med gröt, täckt utav socker, kanel och honung. Salen ligger nästan helt öde, bara tre killar från Hufflepuff sitt vid sitt bord. Det är rätt skönt faktiskt att få lite lugn och ro medan man äter. Efteråt struttar jag runt lite i slottet som ligger i dvala så här tidigt efter gårdagens festligheter. Men när klockan blir kvart i tio börjar jag gå mot Dumbledores kontor. Elever har börjat vandra genom korridorerna i sina vardagskläder, glatt skrattandes eller trött gäspande. Men det är ändå ganska tyst och lugnt.
Två minuter i tio knackar jag på dörren som genast öppnar sig.
”Professor Dumbledore?” ropar jag ut medan jag vandrar genom dörrvalvet.
”Miss Lovegood, kom in.” svarar Dumnbledore medan han vandrar ner för trappan från andra planet i hans kontor. Vi tar plats vid hans massiva skrivbord av mörk ek.
”Ni ville diskutera något med mig?” Jag nickar stumt mot Dumbledore, plötsligt otroligt nervös när min rektor inspekterar mig över glaset på hans halvmåneformade glasögon.
”Nå? Vad önskar ni diskutera Miss Lovegood?” frågar han efter en minut av tystnad.
Jag ser lite besvärat på honom,
”Umh, jag... Jo, alltså... Hm, ni är ju medveten om min och professor, umh, Severus Snapes relation...” Dumbledore nickar och ser roat på mig, jag vrider mig lite i stolen under hans intensiva blick.
”Jo, alltså, jag undrade om det finns någon möjlighet att jag under denna terminen som börjar nu efter jul kan få tenta av allt som jag egentligen ska göra nästa årskurs?” frågar jag med snabba och snubblande ord medan mina kinder blir rosenröda. Dumbledore rätar på sig lite.
”Ni vill verkligen detta?” frågar han bara enkelt medan han ler mot mig.
Hans fråga ger mig en smärre chock, jag vet inte riktigt vad han syftar på längre så jag bara nickar.
”Dåså, jag talar med alla professorer så att de kan ge er allt material ni behöver och sedan rekommenderar jag att ni genast tar tag i studierna. Trots den stundande julen.”
”Tro mig... Jag vill inget hellre än att glömma bort denna julen som kommer...” en tår slår sig fri från mitt öga. Tankarna om mina föräldrar, om Vingfåle, om Snape, om allt som gått fel detta året forsar likt en vildsint flod in bland mina vardagliga tankar och tar över totalt.
”Jag förstår Miss Lovegood. Professor Binns har väldigt få lektionstimmar den kommande terminen och jag kommer be honom att hjälpa er så mycket som möjligt för att underlätta.” Jag nickar mot Dumbledore men kan inte se honom i ögonen. Jag pillar frenetiskt på en bit icke-existerande bit ludd på mina jeans, bara för att sysselsätta mina händer.
”Jag föreslår en varm kopp te och en bra bok eller trevligt sällskap idag Miss Lovegood.” säger Dumbledore precis innan jag ska lämna hans kontor.
”Tack professorn.” mumlar jag och nickar mot honom innan jag börjar vandringen tillbaka till Ravenclaw. Mitt huvud fullt utav tankar om allt som hänt och allt som kommer hända. Men jag beslutar att behålla allt detta för mig själv. Ifall att jag misslyckas vill jag inte att någon ska veta om det. Det är bäst så... Inte ens Sev får veta detta. Tänker jag medan jag vandrar genom de kala, ekande tomma korridorerna.
Jag stannar upp vid ett fönster mitt i en tom korridor, halvvägs till Ravenclaw. Min blick vandrar över himlen som är ljusgrå, på vissa ställen spricker molntäcket och strålar av solsken letar sig ner mot marken som är täckt av vit snö. Det glimmar och gnistrar. Jag minns vintern under mitt första år på Hogwarts, jag hade åkt hem över hela lovet. Det hade blivit bakning, snöbollskrig, julklappar, granjakt, julpyssel och flera mysiga kvällar med mamma och pappa, men jag minns en dag speciellt.
Vädret var som det är idag, kramsnö låg på vår gräsmatta där hemma och pappa tycket vi skulle gå ut och bygga en snögubbe men efter att flera gånger ha misslyckat hade pappa sagt att vi kunde göra en snöhäst istället. Vi lyckades med det och vi var ute i flera timmar. Jag minns hur mamma kom ut med pepparkakor och ingefärste till oss. Hon hade skrattat åt pappa när han brände tungan på den varma drycken men han hade gett igen genom att kasta en snöboll på henne och då bröt ett snöbollskrig ut. Jag och mamma mot pappa som försökte gömma sig bakom vår nygjorda snöhäst.
Jag suckar och ser ut över landskapet bortom skolan. Jag tänker på alla saker jag kommer sakna, på hur denna julen kommer bli svår. Mina tankar vandrar hela vägen till Severus, hur jag önskar att vi kunde spendera denna julen tillsammans Sev... Jag vet inte hur jag ska klara av denna julen, allt är förändrat, inget är det samma längre. Jag suckar djupt och snyftar till lite. En känsla av tomhet och kyla lägger sig inom mig, jag huttrar lite och kramar mina armar.
"Vad ska jag göra..." mumlar jag för mig själv där jag står i min ensamhet.
En röst hörs bredvid mig,
"Du kan börja med att berätta vad som är fel." hör jag Eric säga till mig med försiktig röst. Jag vrider mig hastigt om och torkar kvickt mina kinder med armen av min tröja. Eric ser på mig medan jag ger honom ett framtvingat leende.
"Penelope, är allt som det ska?" frågar han och ställer sig bredvid mig med en hand på min axel. Jag skakar på mitt huvud, uppgiven. Han stryker med sin tumme upp och ner.
"Allt är annorlunda nu..." mumlar jag och sjunker ner på bänken som står bredvid oss, Eric sätter sig bredvid mig. Våra knän snuddar vid varandra och vi låter dem vara så.
"Hur menar du?" frågar han och tar min kalla hand i sin.
"Mina föräldrar är döda Eric, hur kan allt vara det samma? Jag vet inte hur jag ska fira denna julen, jag vet inte hur denna vintern ska kunna bli bra som alla andra år utan pepparkaksbak, julpyssel, myskvällar, snöbollskrig... Det må låta fjantigt för andra men för mig är det viktiga saker... Jag vill bara att allt, nästan allt, ska vara som det var förut." mumlar jag fram med min blick fäst på min hand i Erics händer.
"Du får helt enkelt göra det bästa av situationen... Jag vet att det är svårt, jag vet hur det är när allt ena sekunden är precis som det ska och i nästa sekund så är hela världen omkastad i ett enda stort kaos..." svarar Eric och jag ser upp på honom, förvånad över att höra honom säga en sådan sak.
"Hur kan du veta det?" frågar jag snyftandes, Eric ger mig ett försiktigt leende.
"Jag må vara en ganska bekymmerslös kille och i all rätt så är jag nog väldigt privat av mig... Men, jag förlorade min mamma när jag var tretton och pappa, typ, tappade förståndet så har i princip förlorat honom med. Nu har jag bara mig själv, antar jag. Men jag har accepterat mitt liv nu så jag funderar inte mycket på det. Det blir lättare med tiden Penelope-" svarar Eric, jag sitter bara stum och ser på honom. Han stryker bort en lock av mitt hår och fäster den bakom mitt lilla öra.
"Jag visste inte..." mumlar jag bara med svag röst, chockad över att få veta en sådan sak om Eric som inte tycks ha några problem i världen, utåt sett.
Eric rycker på axlarna,
"Det gör inget, det är bara Sprout och Dumbledore som vet. Jag pratar aldrig om det."
"Mm hmm." nickar jag. Eric kramar min han lite snabbt innan han släpper taget och lägger sin arm om mig. Jag kryper närmre och han kramar om mig ordentligt. Jag torkar bort ytterligare några tårar och låter honom trösta mig.
"Det blir bättre Penelope, och, du har ju Snape. Och mig, och Coraline och Joshua har du också. Du är inte ensam." säger han och jag nickar lite snabbt. Eric släpper mig och jag ger honom ett litet tacksamt leende.
"Vill du följa med mig till quidditchträningen? Då har du något annat att göra ett tag, istället för att tänka på allt jobbigt. Plus att du får kasta snöbollar mot oss så att vi kan öva på att vara vaksamma. Låter det bra?" frågar Eric och jag ler tacksamt ännu en gång mot honom medan jag nickar och reser mig från bänken.
Eric reser sig också, han är ungefär ett huvud längre än mig.
"Det låter jätte bra, tack Eric. Du är en bra vän." säger jag och ger honom en kram,
"Möt mig vid bakgården om tio minuter så tar vi följe, jag måste bara byta om först." Jag nickar och vi går skilda vägar. Jag skyndar mig upp till Ravenclaw och byter om till varmare och mer snövänliga kläder och skor. Jag möter upp Eric och vi tar oss ner till planen. Medan Hufflepuffs lag tränar quidditch kastar jag snöbollar på dem allihopa med hjälp av min trollstav. Jag får in en hel del träffar och under de två timmarna som träningen varar har jag väldigt roligt.
"Du borde kanske inte fått kasta snöbollar, haha!" skrattar Eric fram och ruskar på sig så att en massa snö faller ut från insidan av hans kläder efter träningens slut. Jag rycker bara på axlarna lite snabbt,
"Kanske inte, du frågade aldrig hur bra jag var på det så du får väl skylla dig själv lite." fnittrar jag sedan fram lite finurligt. Eric skakar halvt frustrerad och halvt glad på sitt huvud.
"Lunch?" frågar han och jag nickar. Vi vandrar tillsammans mot Stora Salen efter att Eric bytt om och tvättat av sig lite snabbt medan jag väntade utanför omklädningsrummet. Vi möter Coraline och Joshua precis när vi ska gå in i salen och vi gör alla sällskap borta vid Huffelpuffs bord tillsammans med resten av quidditchlaget. Lunchen blir en härlig blandning av skratt, skämt, quidditchsnack och god mat. Då och då kan jag se hur Eric ser på mig och ler generat när jag tar honom på bar gärning, men jag lägger ingen större vikt vid det.
Slottet töms på elever och en del professorer, det blir lugnt och stilla. Dagarna spenderas i biblioteket med böcker, te och lugn. Jag öppnar och stänger bok efter bok, fyller pergament efter pergament med bokstäver, ord, meningar, paragraf efter paragraf. Dagarna börjar flyta ihop och jag låter alla mina julklappar vila under min säng. Min kudde blir våt från alla tårar jag fäller under juldagen och julaftonsdagen. Sorgen över att ha förlorat mina föräldrar är överväldigande. Jag spenderar flera timmar av nätterna med att vandra runt i de mörka korridorerna och kanten utav den förbjudna skogen. Snön täcker alla ytor och får allt att glittra så ljuvligt, men ingen julglädje infinner sig i mitt hjärta eller mina tankar. Inte fören jag återvänder tillbaka till Ravenclaw efter en tre timmars lång kvällspromenad den 26 december och ser ett packet under granen med ordet ”Duvan” skrivet i Severus vackra handstil tar jag tag i mina julklappar.
Jag har fått fyra stycken, en från Joshua och Coraline, en från min moster och hennes tre söner, en från mina morföräldrar och en från Severus. Jag börjar med det från mina bästa vänner. Det är en liten berlock formad som ett litet hjärta utav vitt silver med bokstaven S vackert ingraverad inuti berlocken och plats för ett litet foto på andra väggen av berlocken. Värmen från att ha sådana underbara vänner sprider sig hastigt inom mig. Jag hänger det genast runt halsen. Sedan öppnar jag det från mina morföräldrar som är en liten svart katt utav porslin med röda ögon och när jag håller i katten kurrar den mjukt ihop sig i min hand och slickar sig om sina läppar. Jag placerar katten på mitt nattduksbord där den snabbt sätter sig upp och ser glatt på mig innan den kryper ihop till en liten porslinscirkel och somnar stelt.
Jag tar paketet från min moster och öppnar det, inuti finns ett foto på mina föräldrar. De står i en vacker glänta med sina armar om varandra och skrattar ljuvligt mot kameran, mot mig, innan de kysser varandra och sedan vinkar mot mig. Jag placerar handen mot glaset i den silvriga vackert smidda ramen.
”Mamma, pappa... Jag saknar er så. Om ni bara visste. Om ni bara kunde vara här, om ni kunde få träffa Sev. Min ljuvliga Sev. Ni skulle nog älska honom efter ett tag tror jag...” tårarna börjar strila och jag kramar ramen mot min bröstkorg.
Till slut tar jag upp paketet från Severus. Det är ganska stort och ganska tungt med. Det är inslaget med ett vackert skimrande lila papper och knutet med rött silkessnöre. Jag knyter upp snöret som landar på sängen där jag sitter i skräddarställning. Jag viker upp pappret och möts utav ett mörklila tyg. Samma färg som Severus frackrock har. Jag lyfter upp tyget och vecklar ut det. Det är en vackert skräddarsydd kappa. Första tanken jag får är att den ej kommer passa, att mina bröst kommer vara för stora och mina höfter för breda.
Min hand glider över det mjuka tyget, inte alls samma tyg som Severus frackrock är gjord utav utan samma tyg som hans enorma svarta rock är gjord utav. Svävande lätt men varmt och ganska tjockt. Jag reser mig från sängen och håller upp kappan framför mig. Jag tar ett djupt andetag och trär i armarna, jag har endast ett par svarta jeans och ett svart linne på mig så kappan glider lätt med hjälp av innertyget utav siden. Jag knäpper de fyra knapparna och viker ner den höga kragen som är detaljerad med ett ringlande mönster i en tråd utav lite ljusare lila. Men detaljerna är bara synliga om man är inom en meters synhåll. Kappan är otroligt skön och den passar mig som en handske.
Jag går fram till Coralines garderob och öppnar den, där inne hänger en stor spegel och jag ser på mig själv. Herre jizzes... Jag ser ju... Jag... Jag ser ju bra ut, jag ser ut som, som om jag faktiskt hör till Sev. Min ljuvliga Sev. Åh vad jag älskar den, jag måste komma ihåg att tacka dig... Jag ser mig i spegeln ett tag, sätter ner händerna i de stora fickorna och känner hur min hand möts utav något strävt men ändå lent. Jag fiskar upp en liten lapp ur fickan och läser den högt i min ensamhet.
”Penelope, denna kappa är gjord endast för dig, endast för din kropp. Jag önskar innerligt att den behagar dig min Duva. Din Severus, alltid.” Jag kramar lappen mot mitt bröst och suckar djupt.
Dagarna fortsätter att passera, jag spenderar dem i biblioteket med alla mina böcker, eleverna och professorerna återvänder till skolan och det är söndag när jag återförenas med mina två bästa vänner. Jag möter dem i allrummet, en brasa sprakar värmande i eldstaden, tjocka vita flingor faller utanför fönstret och en doft av kanel sprider sig från min tekopp.
Kommentera