~Kapitel 68~

 

”Penelope... Jag älskar dig. Min Duva.” mumlar Severus mot min hals medan han kysser den mjukt. Jag fnittrar glatt när hans en dag långa stubb kittlar min nacke. Jag rullar runt i det blommiga fältet så att jag ligger på sidan, bredvid honom. Solen skiner på honom och jag kan se varje ljuvligt ansiktsdrag, rynka, dipp och form hans ansikte har. Jag drar med mitt finger över hans näsrygg och ler mot honom.

Åh Severus, din buse.” viskar jag och kysser toppen av hans näsa försiktigt.

 

Han skrattar ljudligt och tar tag i mitt hår för att kunna kyssa mig men vi avbryts av en ung pojkes röst.

Pappa! Pappa!” ropar pojken med lite outvecklat tal och vi sätter oss upp mitt på det blommiga fältet,

Pappa, pappa titta va ja hitta!” utbrister den unga pojken i svarta kläder som sträcker fram sin hand mot Severus.

Vad har du hittat? Humh, en blomma, va fin.” säger Severus med len röst och tar pojken i sin famn. Vad är det här? Tänker jag och ser frågande på Severus som skrattar medan pojken jollrar glatt över att bli kittlad i gräset.

 

Likheten mellan de två är slående. Båda har svart hår, Severus är lite längre än det brukar vara och pojkens är lite kortare än axellängd. Samma utformning av näsan och samma haka. Men ögonen, pojkens ögon ser bekanta ut men de ser inte ut som Severus. de är ljust ljust blå. Som mina.

 

Vem är pappas stora pojke?” frågar Severus och blåser pojken på magen så att han kiknar.

Hihihi, ja ä ja ä!” jollrar pojken glatt och solen träffar dem båda,

Mamma, pappa kittla mig, mamma!” Jag skrattar åt pojken och en tår strilar ner för min kind när uppenbarelsen slår mig. Han kallar mig för mamma och Severus för pappa. Vår son.

Då får vi väl kittla pappa då!” utbrister jag glatt och attackerar Severus tillsammans med vår son som nu skrattar och jollrar och fnittrar, allt på en och samma gång. Helt plötsligt slutar pojken att skratta och ser bort över fältet. Han pekar på två gestalter av två människor långt bort, de närmar sig snabbt och innan jag hinner säga något är pojken på väg mot dem.

 

Måmå! Moffa!” ropar han glatt och springer klumpigt mot dem. De närmar sig så snabbt att jag redan kan se vilka de är. Min son hoppar upp i min fars famn. Jag lägger handen över mitt hjärta, pappa?

Vem är morfars stora kille?”

Ja ä, ja ä!" Ropar pojken som svar och klänger runt min fars hals. Jag börjar gråta, tysta tårar. Jag och Severus reser oss upp från marken, Severus tar min hand och vi vandrar bort mot dem men desto närmare vi kommer desto mer försvinner vår son och mina föräldrar, de blir mer och mer genomskinliga. Jag börjar springa mot dem och precis när jag ska ta tag i pojken försvinner de helt. Jag fumlar i luften men faller ner på knä med mina händer gripandes om det nu gula gräset och de vissna blommorna.

 

Jag gråter tröstlöst nu. När jag vrider mitt huvud för att se på Severus står han bara där. Alldeles stilla med ryggen mot mig. Precis som dagen vid stenpelarna på baksidan av Hogwarts efter bron.

Severus?” kallar jag men han reagerar inte. Jag reser mig upp och går fram till honom. Jag lägger min hand på hans axel men Severus försvinner, som om han varit vattenfärg i ett glas. Han flyter ut och försvinner till slut helt. Mitt framför mina ögon. Jag ser mig omkring, jag står ensam på det gula fältet, omgiven av vissna blommor och lövfria svarta träd.

SEVERUS?!” skriker jag ut, inget svar.

SEVERUS!” skriker jag igen men det enda som hörs är vindens klagan. Jag börjar springa, fortare och fortare. Men jag kommer ingenstans.

SEVERUS?! SEV?!"

 

Jag sätter mig upp med ett ryck, flämtande, och ser mig omkring i mitt och Severus sovrum. Severus ligger och sover bredvid mig. Jag minns att jag gick och la mig ensam i sängen, Severus hade haft arbete att göra. Jag märkte inte när han kom upp och la sig bredvid mig. Mitt hjärta bultar så hårt, mina tårar rinner ned för kinderna. Mamma... Pappa... Minnen från dagen då jag fick det där fruktansvärda brevet kommer tillbaka till mig. Jag sätter handen över min mun för att kväva mina snyftningar. Jag drar av mig täcket och stiger upp ur sängen så tyst jag kan för att inte väcka Severus vid min sida.

 

Jag håller handen för min mun, den andra handen torkar jag bort tårarna med så att jag ska kunna se vart jag går. Staven tas ur insidan utav min jacka som hänger på stolen bredvid sängen. Jag letar mig fram till dörren med hjälp utav månljuset som skiner in i rummet. Med en omvridning av handtaget lämnas Severus ensam i sovrummet och jag vandrar tyst ner för trappan,

Lumos...” viskar jag halvvägs ner och min stav tänds upp med ett vitt sken.

 

Jag vandrar in i köket, golvplankorna knarrar härligt under mig, bara precis så att jag kan höra det. Tekannan fylls med vatten och placeras på spisen som jag med hjälp av min stav tänder. Jag tar fram en kopp och lägger i en tepåse. Vattenkannan tjuter och det ångande vattnet blandas med smakerna från tepåsen som färgar vattnet mörkrött. Det doftar ljuvligt. Men mina tårar strilar fortfarande ner för mina kinder och gråten vilar i halsen. Det känns som jag förlorat allt ännu en gång, på nytt liksom. Det känns till och med som om jag förlorade det jag aldrig haft. En son. Min och Severus son. Jag ställer koppen på diskbänken utan att ha tagit en enda klunk och vandrar med staven i min hand ut genom köksdörren. Det knähöga gräset kittlar mig mellan tårna men frammanar inget leende. Juninatten välkomnar mig med en förvånande kraftig värme.

 

Jag sprider ut mina tår i gräset och drar sedan ihop dem medan jag vinklar fötterna uppåt och sen neråt, uppåt och neråt. Det känns skönt. Gräset dras mjukt mot mina bara lår medan jag vandrar runt i den stora övervuxna trädgården. Jag har endast en alldeles för stor gammal T-shirt på mig. Den var min pappas förut men jag har haft den sen jag var elva och skulle åka till Hogwarts för första gången. Den är svart med hög krage och stora korta armar som på mig nästan når ner till mina armbågar. Den slutar strax under min rumpa och tyget är härligt luftigt vilket gör den perfekt att sova i även när det är varmt ute.

 

Jag stannar vid trädgårdens slut, där ett staket av trä skiljer oss från skogen. Jag torkar mina tårar ännu en gång, tankarna om min mor och far, även min icke existerande son, fortfarande väldigt påtagliga.

Vad var det där för dröm egentligen?” mumlar jag för mig själv och ser upp på trädens toppar. Som svarta skuggor mot den nattljusa himlen.

Jag vet inte ens om det var en dröm eller en mardröm... Kanske en blandning av båda.” fortsätter jag att mumla för mig själv efter en suck. Jag drar in ett djupt andetag genom min näsa och vinden blåser genom mitt lockiga långa hår, det sveper omkring mitt ansikte men ligger still så fort vinden stannar upp. Jag kan höra ljudet av vågor.

 

Jag vänder mig om och ser mot huset. Mina ben känns svaga under mig. Jag tar tag om staketet men kan inte hålla mig uppe.

Mamma... Pappa...” snyftar jag fram,

Jag saknar er så...” Jag kramar mina ben mot mig och lutar ansiktet mot mina uppdragna knän. Jag snyftar försiktigt vid tankarna om att de aldrig får möta Severus, de får aldrig träffa sina framtida barnbarn, inte se mig gifta mig eller ens se mig bli en vuxen kvinna... De kommer inte få se något av det och jag får inte dela det med dem... Varför? Varför hände detta?

 

Skuldkänslorna väller över mig, skäller på mig för att jag gråter och beter mig så här när jag har Severus. Mannen jag älskar och som älskar mig. Men sorgen över mina föräldrar biter mig hårt nu när hela mitt liv har förändrats. Skuldkänslor över att jag är glad och känner lycka trots att de inte finns längre blandas och krigar med de andra skuldkänslorna.

 

Under hela sista terminen på Hogwarts har jag inte haft tid att tänka på något annat än studier. I några få sekunder har jag hunnit tänka på Severus men sen har det varit studier ännu en gång. Jag har inte tänk på hur mycket sorg jag begravt inom mig, hur många tårar jag hållit tillbaka, hur mycket gråt jag låst fast bakom en dörr inom mig. Allt det behöver komma ut. Om jag ska kunna släppa det måste det komma ut.

 

Jag hör vågorna ännu en gång, de brusar en bit bort. Jag ser mot huset, mitt och Severus hus. Det ligger fortfarande i slummer. Klockan kan inte vara mer än tre på morgonen. Jag reser mig försiktigt upp och vänder ryggen mot huset, ljudet av vågorna kommer inifrån skogen. Med ett tvekande kliv klättrar jag över staketet. Min T-shirt fastnar och en bit tyg rivs av samtidigt som mitt lår skrapas upp på den vassa träpelaren.

Ahh, satan....” mumlar jag med hopknipna läppar. Jag drar med fingret över såret men bestämmer mig för att låta det vara. Jag kan fixa det senare... Tänker jag och fortsätter in i skogen, mot ljudet av vågor.

 

Natten är inte jätte mörk, sommarnätterna är sällan det. Men ändå är jag tacksam för månens ljus som skiner ner bland trädens kronor och skänker ljus åt mig. Jag snyftar och gråter fortfarande, försöker inte längre att hindra det från att komma ut. Jag vet nu att jag måste släppa ut allt för att kunna gå vidare och vara lycklig. Jag ser framåt och skogen börjar skingra sig lite. Där framme kan jag se en strand som breder ut sig. Jag ökar på stegen trots att mitt lår protesterar mot ansträngningen och hastigheten.

 

Jag kommer ut ur skogsöppningen och möts utav en vit sandstrand. Den är inte stor, kanske hundra meter lång ungefär. Sjön ligger svart nu på natten men skummet från vågorna är vitt och vattnet gnistrar i månskenet. Jag kan se hela sjön där jag står. Den är formad lite som en flaska med lång hals där jag står och sedan breder den hastigt ut sig i en nästan rund cirkel cirka hundrafemtio meter ut. Det är otroligt vackert. Vågorna är inte stora, bara tillräckligt för att det ska brusa lite. Men de försvinner ganska snabbt nu när vinden helt avstannat.

 

Jag tar de sista stegen ut ur skogen och mina fötter landar i den silkeslena sanden. Jag vandrar hela vägen fram till sjön och sätter mig ner, försiktigt så att ingen sand kommer i mitt sår, precis så långt bort att vattnet inte når mig. Jag torkar mina tårar ännu en gång, suckar djupt och slappnar av i kroppen. Jag börjar snyfta, jag kramar mina ben och lutar hakan mot mina knän medan tårarna rinner och jag ser ut över det stillaliggande vattnet.

 

 

 

~Kapitel 69 – Snapes Perspektiv~

 

Jag stänger boken med en smäll och ställer den åter i hyllan på sin rättmätiga plats. Efter att ha blåst ut alla ljus och släkt den lilla glöd som fortfarande ligger och pyr i eldstaden tar jag mig upp till sovrummet. Dörren står lätt på glänt, jag trycker upp den försiktigt för att inte störa den ljuvliga varelsen som finns i rummet. Där ligger hon, badandes i månens sken som får hennes fantastiska hår att glänsa i sprakande röda och lila toner. Ett leende lägger sig över mina läppar, värme sprider sig inom mig. Hon är här, hos mig, med mig... Hon är här. Tänker jag medan jag vandrar fram till hennes sida utav sängen, den sidan jag annars alltid ligger på men som hon har lagt beslag på. En mindre uppoffring för dig Penelope...

 

Försiktigt stryker mina fingrar bort en av Penelopes lockar som fallit ner över pannan på henne. Hon drar ett djupt andetag och gosar ner sitt huvud djupare i den tjocka kudden vid min beröring. Jag kan inte hjälpa det, jag ler ännu en gång. Hon ser så ljuvlig ut där hon ligger och andas tungt på sidan med armarna under kudden så att huvudet verkligen trycks ner i en håla i kudden.

Min Penelope...” viskar jag och kysser henne lätt på pannan innan jag vandrar runt sängen till andra sidan. Jag ser mot hennes rygg och baksidan utav hennes huvud, försäkrar mig om att hon sover innan jag tar av mig mina kläder och kryper ner under mitt täcke. På fel sida utav sängen, men vill du sova på den sidan så är det din sida... Täcket är svalt mot min hud men det är en skön kyla i kontrast mot den varma juninatten.

 

Jag ligger och lyssnar på hennes andetag, klockan är runt halv tolv när jag somnar. Lugnt driver jag in i sömnens dvala. Lycklig över att Penelope finns vid min sida, hon fyller huset med liv och värme. Hennes blotta närvaro gör allt ljust och vackert, klart på något sätt. En sista suck undkommer mig innan sömnen har mig i ett fast grepp. Min sömn är först drömlös men snart anländer Penelope. Hennes sprakande levande hår, de glittrande isblå ögonen, leendet som kan få vem som helst att falla ner på knä. Hennes händer mot min kropp, hennes läppar, sättet hon biter i sin underläpp och hennes skratt ekar konstant omkring oss...

 

Jag gäspar stort och ser ut genom fönstret rakt framför vår säng. det är fortfarande natt ute. Jag ser mot klockan som tickar på väggen. Kvart i fyra... Sova vidare... Tänker jag och vänder mig om för att se på Penelope innan jag somnar om. Sängen är tom. Jag lyfter mitt huvud lite och är helt säker på att jag inte drömmer.

 

Penelope..?” mumlar jag och ser på den tomma kudden, oro sprider sig i min mage.

Penelope?” säger jag lite högre, inget svar. Jag reser mig ur sängen, tar på mig mina svarta byxor i all hast och min vita bomullskjorta som är knapplös, bara tre korssnörningar längst upp vid halsen. Jag knyter snöret i en knut medan jag vandrar runt sängen.

 

Jag tar min stav och stoppar den i byxfickan innan jag lämnar sovrummet och går ner för trappan in till vardagsrummet.

Penelope?” säger jag igen, huset ligger tyst. Vart är du någonstans? Min puls börjar slå lite fortare. Jag vandrar genom vardagsrummet, genom hallen och in i köket, hon syns inte till någonstans. Köksdörren slår igen, den måste ha stått på glänt. Tänker jag och vänder mig om, då ser jag en tekopp på köksbänken. Den är fortfarande full och lite ljummen känner jag när jag lägger handen om den. Det doftar vanilj, Penelopes favoritte.

 

Jag ropar på henne ännu en gång men får inget svar denna gång heller. Min puls slår hårdare.

Penelope? Vart är du?” ropar jag med min mörka nattligt hesa röst. Men inget svar. Ingen ljuvlig stämma som ekar från någon plats i huset. Inget nynnande, inget ljud av tassande fötter mot trägolvet. Dörren, tom säng, varmt te... DÖRREN! Jag sliter upp dörren och ser ut över trädgården, den är tom. Jag vandrar ut ur huset. Mina bara fötter möts av gräset. Det känns konstigt mot min hud. Jag minns inte när jag var barfotad utomhus senast.

Penelope?” ropar jag högt ut i natten men inget svar, gräset är böjt framför mig. Det leder i en liten, nästan osynlig, stig bort mot staketet.

 

Tänk om de hittat mig? Tänk om de vill hämnas eller vill ha tillbaka... PENELOPE! Mina tankar rusar, mitt hjärta härjar inom mig. Jag känner mig skräckslagen för första gången på otroligt länge, jag minns knappt senaste gången jag kände såhär. Jag springer bort till staketet men jag kan inte se henne någonstans. Minnen från den hemska dagen då jag såg Penelope störta mot marken på Vingfåles rygg härjar sig fram inom mig med väldig kraft. Bygger upp oron och rädslan ytterligare några grader.

Penelope?!” ropar jag ännu högre, jag har inte höjt min röst såhär mycket sen den där hemska dagen då draken kom till Hogwarts, dagen då Penelope kunde ha dött. Tankarna om Penelope och hur nära döden hon var den dagen slår ut i full panik inom mig nu. Jag tar tag om träpelaren till staketet vid slutet av vår tomt men flyttar snabbt min hand. Den är blöt. Vilket är konstigt. De senaste dagarna har varit varma och torra.

 

Jag ser på min hand, jag blir tvungen att kisa i mörkret men jag ser vad det är. Blod... Något fladdrar till när en vindpust kommer, det är en bit tyg, från tröjan Penelope sov i.

PENELOPE?!” ropar jag ut så högt jag kan. Jag hugger tag om pelaren igen och hivar mig hastigt över staketet, jag plockar fram min stav ur fickan och sveper med den över mitt huvud.

Expecto Patronum!” min hjort uppenbarar sig hastigt och börjar sin sprint in i skogen. Jag följer efter så fort jag bara kan, mina fötter värker och de sticks av både stenar, barr, kottar och grenar men jag måste skynda mig. Penelope... Jag kommer... Tankarna snurrar runt omkring allt som jag varit med om under mitt liv. Alla jag haft någon varm och ömsesidig kontakt med har försvunnit ur mitt liv på hemskaste möjliga sätt. Det får inte hända igen.

 

Jag vet att det finns en sjö längre fram, men jag har bara kommit halvvägs dit än så länge. Min hjort stannar upp och jag tappar min fokus, den försvinner i ett litet sken. Framför mig kommer Penelope gåendes med en haltande gångstil.

Penelope.” säger jag och hon stannar upp, hon ser på mig och hennes mun öppnas. Hennes ögon blir större, hon biter sig i underläppen och stirrar på mig. Jag suckar, lättad över att se henne. Att hon är oskadd. Men hennes svullna röda ögon avslöjar att tårar för inte längesedan läkt ner över hennes lite vårsolsbruna kinder.

 

Jag släpper mina hämningar, murarna jag byggt och går fram till henne med hastiga steg. Jag tar henne i mina armar och kramar henne tätt mot min kropp. Håller om henne hårt och drar in ett djupt andetag. Drar in hennes doft och känner hennes kroppsvärme beblandas med min egna. Jag är svag, för dig är jag svag, med dig kan jag vara svag, hos dig får jag vara svag... Och det är okej... Tänker jag medan jag släpper en tår som strilar ner för min bleka kind.

 

Penelope...” mumlar jag, jag låter mina läppar kyssa toppen utav hennes huvud upprepade gånger. Hennes hår doftar underbart och jag drar in ett djupt andetag till. Hennes armar vilar runt min breda midja, det är precis att hennes smala armar når omkring mig så att hon kan knäppa sina händer bakom min rygg.

Severus, vad är det?” frågar hon med sitt ansikte tryckt mot min bröstkorg.

Jag hörde att du ropade på mig, jag kom tillbaka så fort jag kunde Sev. Vad är det?” frågar hon igen när jag inte svarat första gången.

Jag trodde...” mumlar jag men jag kan inte fortsätta. Penelope griper tag om min skjorta och håller fast mig hos sig, som om hon vill att jag ska känna mig trygg på något sätt.

Sev... Vad trodde du?” mumlar hon in i min bröstkorg.

 

Jag drar ett djupt andetag.

Penelope, duvan min, jag har inte... Jag har inte varit helt ärlig mot dig.” säger jag med svag, hes, matt och entonig röst. Penelope viker tillbaka sitt huvud. Hennes isblå ögon ser rakt in i mina.

Jag vet.” säger hon och uppriktigheten i hennes ögon får mig att tappa andan. Så öppna för mig att läsa, allt ligger blottat. Hennes kärlek för mig, hennes djupa känslor, hennes sorg, hennes oro, hennes djupa sår. Allt. Som om vi inte längre behöver ord för att visa våra känslor för varandra.

Förlåt.” mumlar jag och kysser hennes fylliga läppar, svullna efter att ha gråtit. Hennes läppar svullnar alltid efter att hon gråtit och hur hemskt det än känns att erkänna så är det då jag älskar att kyssa dem som mest.

Be inte om ursäkt, berätta för mig istället...” mumlar hon mot mina läppar. Jag bryter kyssen helt och nickar. Jag tar hennes hand i min och börjar gå men minns hennes halt.

 

Penelope, stanna.” säger jag bestämt, hon stannar och lägger huvudet på sned mot mig medan hon biter sig i underläppen. Hennes kinder blir lite rosenröda. Undra vad du funderar på... Du får den där blicken ofta när jag talar till dig. Jag hukar mig lite framåt,

Lägg din arm om min nacke.” säger jag med bestämd röst, Penelope ser fundersamt på mig men gör som jag säger. Med en arm om hennes lilla rygg och en arm under hennes ben tar jag ett stadigt tag och lyfter upp henne i min famn. Hon väger knappt något och hennes kroppsformer anpassar sig snabbt mot mina.

 

Hon fnittrar lite och jag ler ner mot henne, det är inget sådant leende som jag log när hon sov men jag ler oavsett mot henne. Hon är otroligt lätt i min famn, Duvan... Du behöver äta lite mer... Du kan inte väga mer än femtiofem, kanske femtiosex kilon. Det är inte bra. Tänker jag medan jag vandrar genom skogen med Penelope i min famn.

Sev, raring,”

Mmh?”

Jag, jag kan gå. Du behöver inte bära mig.” fnittrar hon fram, jag ser ner på henne och böjer mitt ena ögonbryn, hon ser ner och förblir tyst. Men jag kan känna genom hennes kropp att hon ler och slappnar av i min famn. På något sätt så känns det rätt att ha henne i min famn såhär.

 

När vi kommer fram till staketet sätter jag ner henne på andra sidan och tar mig sedan över det med två kliv. Jag lyfter upp Penelope i min famn igen och bär in henne i köket. Jag sätter ner henne försiktigt på diskbänken.

Vad hände?” Jag ser allvarligt på henne och sedan på hennes lår. Min puls rusar lite när jag ser hennes vackert skulpterade ben med alldeles len hud.

Jag skulle klättra över staketet men... Jag är lite klumpig, jag är inte smidig och elegant och graciös som du Sev...” huttrar och mumlar hon fram med lite irriterad röst. Jag småler lite mot henne, du är så söt när du blir irriterad på det där sättet.

Sitt kvar här...” säger jag och ger henne en kyss på pannan,

Okej Sev.” svarar hon enkelt och jag går ut till mitt skjul. Jag säger lösenordet, dörren öppnas och jag går in.

 

I en ask på en utav mina många hyllor ligger tre små askar med samma innehåll. En sorts salva jag arbetade på under en månads tid, den är testad och redo att användas så jag tar med den in i köket där Penelope sitter på diskbänken.

Sitt still nu.” säger jag med bestämd, men ändå välmenande röst. Jag ser allvarligt på henne och hon biter sig i underläppen. Skulle så gärna lossa den där läppen från dina tänder med mina egna tänder... Tänker jag och ser sedan ner på hennes skadade lår. Ännu en gång ökar min puls lite vid åsynen av hennes lena lår som fortfarande är blekt.

 

Med en klick salva på mitt finger stryker jag över såret, hon rycker till när jag först nuddar och jag känner mig nästan elak som smörjer vidare. Men jag intalar mig att det är för hennes bästa.

Det kommer vara borta imorgon.” talar jag ut med låg röst och skruvar på locket.

Varför inte bara använda din stav?” frågar Penelope och lägger sitt huvud på sned, hon ser så oerhört oskyldig och söt ut var gång hon lutar huvudet på det sättet. Jag skakar på mitt huvud och ser in i hennes isblå ögon, de är alldeles ljuvliga och förtrollande. Som om jag inte kan dölja något för henne.

 

Magi läcker såret, men märkena efter såret finns kvar. Denna salvan, man kan säga att den vevar tillbaka tiden ungefär. Det kommer inte finnas några spår av det här såret. Jag vill behålla dig som du är Penelope...” det sista nästan viskar jag, generad över att mina tankar senaste tiden blivit grövre och mer sexuellt inriktade. Penelopes kinder blir rosenröda och hon biter ännu en gång tag i läppen. Jag lägger asken med salva på diskbänken och placerar mina händer på diskbänken, en på var sida av hennes ben. mina tummar snuddar hennes varma lår och jag kan känna lenheten av hennes hud mot mina grova händer. Jag lutar mig mot henne, hör hur hon drar in ett kort andetag och ger henne en varm och omsorgsfull kyss. Med mina tänder lossar jag varsamt läppen från hennes egna.

 

 

 

~Kapitel 70~

Vid en stjärna i texten starta denna:

*We as Human – Redemption

Vid två stjärnor i texten starta denna:

**We as Human – We Fall Apart

 

Jag vaknar av solens strålar mot mitt ansikte, det är lördag och jag har varit hemma i lite mer än en vecka. Jag vänder mig om och möts utav profilen av Severus sovanda ansikte. Han ser alldeles ljuvlig ut, jag följer hans näsa med min blick och landar slutligen på hans tunna, smala läppar. Jag ler för mig själv och kysser honom försiktigt på kinden innan jag smygande stiger upp för att inte väcka honom. Han slumrar vidare när jag stänger sovrumsdörren bakom mig.

 

Nere i köket sätter jag på en kanna med vatten för att göra te. Jag vandrar långsamt runt i köket och plockar fram koppar, te, socker och frukost. Jag har på mig en golvlång morgonrock utav silvrigt siden. Det var en gåva från Severus, tyget är ljuvligt skönt mot min bara hud. Efter ett par minuter på spisen tjuter tekannan pipigt och jag häller upp det ångande vattnet i de två kopparna som står på vårt nya köksbord. Jag köpte helt nya möbler till köket eftersom jag tyckte det gamla såg trist och slitet ut. Jag lägger ner vaniljte i min kopp och enkelt svart te i Severus innan jag vänder mig om och vandrar tillbaka mot vårt sovrum.

 

Huset ligger i dvala, men utanför kvittrar det fåglar. De gröna löven på träden fladdrar i vinden och solen skiner starkt och klart. Det är väldigt varmt, redan klockan åtta på morgonen. Trappan knakar lite under mina fötter, sovrumsdörren glider lätt och ljudlöst upp när jag sätter handen mot dörrknoppen och vrider om den. Jag tappar nästan andan över synen som möter mig. Severus står i bara sina svarta välpressade linnebyxor, dekorerade med ett glänsande svart bälte. Han har ryggen mot mig, jag har aldrig sett honom utan kläder tidigare. Han har haft skjorta på sig under nätterna och han har gått upp innan mig samt gått och lagt sig efter mig. På så sätt helt berövat mig chansen att få skåda den man jag älskar utan kläder.

 

Men nu står han här framför mig, halvt klädd, halvt avklädd. Hans svarta hår nuddar vid de breda axlarna som ser så otroligt kyssvänliga ut. Jag står där på utsidan av tröskeln, stirrandes på mannen i mitt liv. Det tar ett tag innan jag ser varför han valt att dölja sin överkropp, jag har varit så upptagen med att bara stirra på honom att jag inte lagt märke till det. Jag har varit så hänförd över att få se hans vackra ryggtavla att jag inte tillät mina ögon att se. Men jag ser det nu och dra hastigt efter andan vilket hörs ljudligt i det annars tysta sovrummet. Severus snurrar hastigt runt och ser på mig, jag stirrar på honom med tårar i ögonen. Han slänger sig hastigt mot byrån några steg från honom och får tag i sin trollstav. Han sveper ilsket med den och dörren flyger igen framför ansiktet på mig med en ljudlig smäll som ekar genom hela huset.

 

*Jag står där, stum och chockad. Vad såg jag precis? Tänker jag medan jag stirrar på den stängda dörren som för bara två sekunder sedan hade stått öppen. På andra sidan dörren finns mannen i mitt liv, med ett dödsätarmärke på armen och långa tjocka ärr över ryggen. Sev... Du kan inte vara en dödsätare... Det kan du bara inte vara. Och, vart kommer de där ärren ifrån? Vem har gjort så mot dig?! Jag känner paniken inom mig men tyglar den. Jag drar ett djupt andetag och vrider på dörrens handtag ännu en gång men nu känns den tung som sten och öppnas inte.

 

Dörren öppnas inte trots att jag trycker på den, den är låst. Jag drar fram min trollstav ur morgonrockens ficka och riktar den mot låset, jag sätter handen på handtaget så att Severus inte ska hinna låsa den igen.

Alohomora.” säger jag och i samma sekund som låset går upp vrider jag handtaget och trycker upp dörren. Jag fumlar klumpigt in i rummet, min puls slår hårt medan jag ser mig omkring i rummet som lyses upp utav solens morgonstrålar. Severus har tagit på sig sin vita bomullskjorta och sitter på sängkanten med ryggen mot mig. Han har händerna knutna framför sig medan han sitter framåtlutad med armbågarna stödjandes på sina knän.

 

Gå.” mumlar han, Severus röst är hes och kall. Hård på ett sätt jag aldrig hört och så kraftfull att jag nästan vill springa därifrån. Men mina ben rör sig inte, jag stålsätter mig långsamt. Jag tänker inte överge dig. Inte nu. Inte någonsin. Jag drar ett djupt andetag och tar två steg mot honom, träplankorna knarrar under mina bara fötter.

Penelope, gå.” säger Severus med sin dystra röst och jag haltar till mitt i steget men skakar av mig den bestämda tonen som Severus besitter trots att hans röst nästan är svart av dysterhet. Jag har gåshud över hela kroppen, inte den bra sorten som Severus vanligtvis ger mig...

 

Jag tar mod till mig och vandrar runt sängen, Severus blick är fäst på sina knutna händer, knölarna är nästan vita från kraften han använder när han pressar dem mot varandra. Jag sätter mig på knä framför honom och lägger staven på golvet bredvid mig. Mitt hjärta bultar så hårt i min bröstkorg att jag kan känna en smak av järn i min torra mun. Jag drar bort luggen från mina ögon med darrande fingrar och fäster den bakom mitt öra.

Severus...” viskar jag med ostadig röst medan jag kväver tårarna som vill ringla ner för mina kinder. Severus reagerar inte, hans ögon är svarta och nästan intetsägande medan blicken hålls fäst på hans egna händer.

 

Jag lägger mina varma händer ovanpå hans kalla och håller dem där ett par sekunder innan jag kan känna hur hans händer långsamt börjar slappna av, ytterst lite. Nästan omärkbart. Jag ser upp på honom.

Severus, se på mig.” mumlar jag sorgset. Han rör sig inte. En känsla av rädsla blandad med förtvivlan ringlar sig fram i min kropp, mina händer vilar fortfarande ovanpå Severus och mina knän värker från att sitta på det hårda golvet. Men jag tänker inte resa mig.

Severus, snälla, se på mig.” mumlar jag medan jag försöker strypa gråten som bubblar upp i min hals.

Varför? Jag kommer inte få se dig vid min sida resten av mitt ynkliga liv.” säger Severus i en kall viskning. Hans röst är så otroligt låg men jag hör honom ändå klart och tydligt. Han talar med en röst som nästan är livlös, som om han stängt av på något sätt. Som om han gått tillbaka till mannen han var innan mina känslor för honom kom ut i det öppna. Innan den där fruktansvärda dagen då mina föräldrar lämnade detta liv.

Sev, jag ska ingenstans. Jag är här. Snälla se på mig.” ber jag honom förtvivlat med darrande röst. Minnena av att själv bli lämnad, ratad och övergiven bubblar omtumlande inom mig och skräcken jag så många gånger känt kan jag nu känna i Severus kalla händer under mina handflator.

 

Severus vrider långsamt upp sitt huvud mot mig, men hans ögon förblir svarta och nästintill livlösa.

Sev, jag ska ingenstans. Du är samma man för mig nu som du var igår...” mumlar jag, min blick fäst i hans, jag söker hans ögon efter de där lågorna. Efter den där flamman som brukar tändas då vi skådar på varandra.

Jag är din och min kärlek tillhör dig, bara dig. Jag ska ingenstans. Vad du gjort innan, vad du gått igenom. Allt det har gjort dig till mannen som sitter framför mig nu. Mannen som jag älskar av hela mitt hjärta.” säger jag och nu kan jag inte hålla inne tårarna eller gråten som vill ut. Jag snyftar en gång och sedan börjar jag gråta men fortsätter ändå att prata, inget ska få hindra mig från att få dig att förstå...

Jag älskar dig Sev, du är den enda för mig. Om vi någonsin skiljs åt kommer det vara för att någon bänder loss mina kalla döda fingrar från dig... Jag är din och jag vill inte spendera en enda dag utan dig. Jag ska ingenstans....” min röst blir svagare och svagare, mer och mer kväv från gråten. Smärtan från mitt förflutna är påtaglig i min röst. Sorgen jag själv upplevt häller bränsle åt mardrömsmonstren som härjar inom mig med svarta minnen av sorg, smärta och kyla.

 

**En gnista tänds i Severus ögon, han öppnar sina händer och drar hastigt upp mig från det hårda golvet. Upp i hans famn. Mina knän jublar av glädje från att komma bort från det hårda golvet. Han pressar mig mot sin kropp och jag hör hur han drar in djupa andetag med sin näsa begravd i mitt lockigt toviga hår. Jag lägger armarna om hans axlar och kramar honom tillbaka så hårt jag bara kan.

 

Förlåt mig...” säger Severus med mörk och hes röst. Jag rycker till och med mina händer på hans grova axlar trycker jag ifrån så pass mycket att jag kan se honom i ögonen. Hans armar är fortfarande lindade runt min smala midja.

Vad pratar du om? Det finns inget att förlåta Sev.” mumlar jag och torkar mina kinder med högra armen utav min morgonrock.

Jo... Jag borde ha berättat för dig. Gett dig en chans att gå.” svarar han simpelt och känslolöst, som om alla mina känslor kan bli ogjorda bara för den han var tidigare. Som om han tror att mina känslor kanske inte är så starka. Jag vet inte riktigt hur jag ska känna så jag reser mig hastigt från hans knä med en hård tryckning utav min vänstra arm mot hans axel. Min puls rusar och min mage är fylld av knutar.

 

Är det det du vill? Vill du att jag ska gå?” min röst är svag men ändå hög och jag försöker att hålla den stabil medan tårarna flödar.

Vill du jag ska gå Severus?!” skriker jag sedan ut, ilska pumpar i mig blandat med sorg och förtvivlan. Det känns som om mitt hjärta ska krossas. Severus ser oförstående på mig där jag står två steg bort från honom och flåsar ilsket medan tårarna flödar och mina händer skakar. Jag Känner mig helt plötsligt alldeles ensam. Ingenstans att gå, ingenstans att ta vägen. Som om jag är bruten, kall och övergiven, lämnad åt mörkret här i världen. Ilskan inom mig får värme att pumpa genom mina kropp och små svettpärlor bildas på min rygg. Berikade av rädsla.

För det verkar verkligen vara så! Du döljer saker för mig, du låter mig inte älska dig för den du är! Varje gång som något händer så säger du att jag kommer lämna dig!”

 

Mina tårar flödar ner för min kinder och mina händer skakar, jag ser med röda ögon på Severus som sitter handfallen på sängkanten. Jag suckar uppgivet och slänger upp händerna i luften medan jag skakar på mitt huvud. Jag vänder mig om, går ut ur sovrummet och ner för trappan med snabba steg. Brädorna knarrar irriterat under mig, mitt hår flaxar omkring mitt ansikte och sidentyget från min morgonrock fladdrar argsint. Jag hinner komma hela vägen till ytterdörren innan Severus hunnit ifatt mig.

 

Han tar tag i min skakande hand och håller ett fast grepp. Jag vrider mitt huvud och stirrar ilsket på honom med sårad blick och sorgefyllda ögon. Hans kinder fuktiga från tårarna som nu börjat rinna ner för hans ljuvligt skrovliga hud. Jag kan känna hans hud mot min hand bara från minnet.

Gå inte...” mumlar han svagt. Hans röst är så mjuk och skör att mitt hjärta drar ihop sig från smärtan att jag fått honom att låta så. Jag börjar skaka i hela kroppen medan panik sprider sig i mina lemmar. En känsla av hopplöshet, en känsla av hjälplöshet. Som om allt jag gör blir fel, inget jag kan göra kan få allt detta att bli okej. Men just nu vill jag bara känna Severus armar om mig, hur hans närhet slår bort alla tvivel i mitt hjärta och hur min värme slår bort allt mörker inom honom. River murarna som omringar hans hjärta.

Snälla, jag... Stanna.” viskar Severus och drar lite i min arm men stannar upp efter bara en bråkdel utav en sekund. Jag ser honom i ögonen, mina rödgråtna och hans glansiga. Vi står så, frusna i hallen.

 

 

 

~Kapitel 71~


Tillhörande musik:

 

Minuterna tickar förbi, vi bara stirrar på varandra, samma energi som alltid finns där sprakar omkring oss. Min arm mjuknar och hans grepp om min handled likaså. Jag vrider min hand så att den glider in i hans, jag ser med försiktig blick ner på våra händer där de vilar i varandras. Min tumme smeker hans handflata och jag suckar tyst.

Penelope...” viskar Severus med lugn och känsloladdad röst samtidigt som han rätar upp sig från sin lite framåtlutande position. Jag ser tveksamt upp på honom. Severus... Du är så... Magnifik. Så länge som du älskar mig spelar inget annat någon roll... Varför kan du inte förstå det? Varför kan du inte se hur mycket jag vill ha dig..? Mina tankar seglar långsamt genom mitt huvud, mina tänder biter min underläpp och jag slappnar av i min kropp. Hans närvaro har sådan kraftfull inverkan på min kropp.

 

Severus ser försiktigt på mig och tar sedan ett steg mot mig, jag står still, låter honom komma till mig. Efter ytterligare ett steg tornar han upp sig framför mig och den där energin som finns runt om oss sprakar. Jag kan nästan se det mjuka skenet som sprakande vilar omkring oss.

Penelope...” andas Severus ut och med sin fria hand drar han loss min läpp från mina tänders grepp.

Stanna.” mumlar han med mörk röst fylld av längtan och hopp. Jag ser på honom och innan han hunnit reagera kysser jag honom passionerat. Jag drar i hans krage och hans händer drar min höft mot hans kropp, vi är så tätt man kan komma. Mina läppar nästan mosas mot hans, min puls rusar, mitt hjärta slår så hårt. Jag kan knappt andas. Jag känner mig låst till honom och samtidigt känner jag mig så lätt att jag svävar. Känslan är obeskrivlig.

 

Mina händer letar sig upp i hans hår, hans händer letar sig ner över mina höfter, de glider mjukt över sidentyget. Den där värmen jag alltid känt nära honom samlas ännu en gång som en het boll i nedre delen utav min mage. Jag andas flåsandes in små andetag, Severus andetag är hastiga och korta. Jag kan känna smaken av honom, doften av honom, känslan av hans händer som griper tag om mina höfter så hårt att jag känner mig mer säker än någonsin förut. Jag låter mina händer dra mjukt i hans svarta hår, känner hur det glider mellan mina fingrar. Han hummar uppskattande mot mina läppar. Att känna honom så nära, min kropp blir som hypnotiserad. Det känns som om vi flyter i en mjuk dimma av glödhet passion.

 

Severus hivar enkelt upp min 52 kg lätta kropp i sin famn och transfererar oss till sovrummet. Mina läppar fortfarande flåsandes tryckta mot hans och mina händer i hans hår. Kan man älska någon så här? Det är nästan övernaturligt, sådant här kan inte existera i vår värld. Jag förstår inte hur jag kunde finna det här... Men just nu, just nu spelar det ingen roll... Mina tankar virvlar fram och jag känner hur bollen av glödhet passion i nedre delen av min mage får mina ben att bli alldeles mjuka. Severus går med raska steg fram till sängen där han mjukt lägger ner mig ovanpå täcket. Jag vill inte släppa mitt grepp om honom, jag vill känna hur hans kropp är tryckt mot min. Vill höra hans upphetsade andetag och känna hans hår glida genom mina fingrar. Jag ser upp på honom medan han långsamt backar ett steg bort från mig. Severus, stanna här...

 

Penelope... Jag älskar dig. Stannar du hos mig? Oavsett vad jag gjort i mitt liv innan du anlände?” frågar Severus, hans bröst stiger och sjunker i takt med hans flåsande andetag och den har den där rosslande härligt hesa tonen. Jag ser på honom, rakt in i hans ögon som är mörkbruna och dansar vilt för mig. Jag nickar men han skakar på huvudet. Jag reser mig upp från sängen och går fram till honom. Jag lägger mina händer på hans bröstkorg, jag kan känna hans hjärta bulta hårt under mina handflator.

Jag stannar, oavsett vad." viskar jag och kysser mjukt hans hals.

"Jag älskar dig. Bara dig. Ingen annan än dig.” fortsätter jag och ser upp på honom. Severus nickar mot mig och tar mina händer i sina. Han leder mig med dominerande kroppsrörelser bort mig till sängen igen och vi sätter oss på kanten.

 

Jag lägger mjukt min hand på hans lår och ser med stora ögon på honom. Mina tankar snurrar hastigt och jag rodnar genast över deras sexuella natur. Tankarna om att slita av honom kläderna, känna hans läppar vandra över varje centimeter utav min kropp. Känna hans grova händer smeka min bara hud och höra honom flåsa mitt namn. Mina kinder blir bara rödare och rödare men innan jag hinner kasta mig över mannen i mitt liv börjar han tala,

Duvan?” Jag ser upp på honom och låter rodnaden försvinna i takt med att min fokus på hans röst blir större,

Mm, vad är det Sev?” svarar jag honom, min tumme smeker försiktigt hans lår med korta och lite nervösa drag.

Kan vi bara, kan vi bara ligga här ett tag?” frågar han med mjuk och försiktig röst. Jag ser på honom, men mina ögon mjuknar snabbt och jag ger honom en lätt puss på hans kind.

Självklart Sev.” viskar jag i hans öra med ett litet leende. Vi lägger oss i mitten utav sängen, tätt tätt ihop. Jag kan känna alla rörelser hans kropp gör och vetskapen om att han ligger bredvid mig. Att Severus älskar mig, den är obeskrivlig. Trots allt kaos finns han där.

 

 

 

 

~Kapitel 72~


Tillhörande musik:


 

Jag ligger med mitt huvud på Severus arm, min rygg mot hans bröstkorg och mage. Hans näsa är begravd i mitt tjocka hår och hans arm vilar stadigt över min midja. Hans finger smeker insidan av min överarm med mjuka drag och ett leende finns på mina läppar. En känsla av ro vilar inom mig, vi har legat såhär i över en timme nu. Ingen av oss har brutit tystnaden som omger oss. Ett lugn vilar över oss och det känns som om vi skulle kunna gå genom eld, klara vad som helst. Han gör mig hel på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

 

Men mina tankar har börjat spöka, varför sa du inget? Varför har vi inte pratat om allt sådant här innan... Varför släpper du inte in mig, låter mig älska hela dig precis som du är..? Du gör mig hel, låt mig göra dig hel... Mina tankar snurrar så fort nu att jag knappt hinner följa tanketrådarna till slutdestinationen där de byter till en annan tråd.

Penelope? Är allt som det ska?” frågar Severus plötsligt. Jag ligger stilla men svarar honom med en annan fråga.

Varför sa du inget?” Jag kan höra Severus svälja och han haltar till lite med sin tumme.

Jag gjorde bara inte det.” viskar han och kysser mjukt min blottade nacke.

Severus?” mumlar jag med lätt röst.

Mm?” Jag drar ett djupt andetag,

Är du rädd?” frågar jag sedan, min röst är nervös och en känsla av oro vilar över mig. Severus tumme stannar och det blir dödligt tyst i sovrummet. Jag väntar på hans svar i tystnaden.

 

Efter nästan två minuter då det känns som världen slutat snurra svarar han mig.

Ja.” svarar han simpelt, en lättnande känsla tar vid inom mig. Jag med...

Var det därför som du flyttad hit, sa upp kontakten med vissa människor och valde ett annat yrke nu när jag lever med dig?” frågar jag med försiktig röst och lägger min hand ovanpå hans hand som stilla vilar på min arm. Gesten är liten men fylld utav känslor jag inte kan beskriva med ord.

Ja.” säger han kort och fångar mina fingrar i glipan mellan sina.

Tack...” mumlar jag och vänder mig om, jag ger Severus en mjuk kyss. Jag kan känna hur hans kropp slappnar av lite efter att ha spänt sig på grund utav mina frågor.

"Jag kommer aldrig sluta att älska dig. När du ser på mig så känner jag mig speciell. Jag har aldrig träffat någon som dig och jag vill att du alltid ska komma ihåg att du är speciell, du är den för mig. Jag kommer alltid finnas vid din sida." viskar jag mjukt och smeker Severus kind. Han drar in mig i en mjuk kram, han trycker mig mot sin kropp och jag lägger mitt ena ben över hans för att kunna komma ännu närmre.

 

Jag kryper ihop i hans famn, mitt huvud på hans bröstkorg och hans arm stadigt lindad om mig med handen vilandes på mitt vänstra höftben. Hans andra hand ligger stadigt ovanpå min hand som vilar på hans bröstkorg.

Vad hände med...” börjar jag mumla men tvekar,

Min rygg?” fyller Severus i och jag nickar utan att se upp på honom. Severus suckar och kramar om mig lite hårdare ett par sekunder innan han drar ett djupt andetag och jag kan känna hur han vrider sitt ansikte upp mot taket.

 

Innan jag berättar något måste jag förklara något för dig. Jag är inte en dödsätare, utåt ja, men det är inte där min lojalitet vilar. Innan du kom in i mitt liv tillhörde min lojalitet Dumbledore. Jag blev dödsätare för att kunna rapportera från den sidan till denna sidan.” Severus tystnar så jag nickar,

Men, senaste åren så har jag glidit över till den sidan mer och och mer. Mörkret kändes tryggare, jag kände mig övergiven och ensam i världen. De blev min familj och en trygghet för mig. Men sen kom du Penelope och du är det enda som spelar någon roll för mig nu. Den enda. Jag valde att flytta och riva upp hela mitt liv för att du ska vara säker. För att inget ska hända dig. Om något skulle hända dig...” Severus röst dör ut i tystnad och han kysser toppen utav mitt huvud med intensitet. Jag kan höra på hans röst hur jobbigt det är att prata om allt detta så jag förblir tyst, jag bara kryper lite närmare honom för att visa att jag är där. Att jag lyssnar på honom.

 

Voldemort hade skickat en kvinna som heter Bellatrix Lestrange för att söka upp personer som kunde besitta information av kvalitet och jag hamnade i hennes klor. Hon är en sadistisk och grym människa. Hon föredrar personlig kontakt före magi när hon ska tortera sina offer.” Severus tystnar när han hör mina snyftningar och känner hur jag griper tag om hans skjorta. Han kysser toppen utav mitt huvud ännu en gång och hyschar lugnande innan han kramar mig ytterligare lite hårdare och sedan fortsätter att berätta.

Hon torterade mig i flera dagar, jag tappade räkningen till slut. Men Voldemort ansåg att min tortering inte ledde någon vart och han gav mig ett val. Torteras till döds eller byta sida och skifta min lojalitet till honom. Jag valde att ändra min ståndpunkt, jag kände mig redan förråd av Dumbledore och den sidan. Men på order av Voldemort fick jag inte göra mig av med ärren, de skulle bevittnas som krigsärr. Något att vara stolt över enligt honom. Vad han inte visste var att målet med allt var att han skulle ta in mig och se mig som en lojal dödsätare för att jag skulle kunna rapportera om hans rörelser till Dumbledore.” Mina tårar strilar ner för mina kinder, faran som Severus varit utsatt för är chockerande och nästan kvävande. Tänk alla gånger som du... Åh Severus, om jag bara hade vetat... Jag hade gjort något, vad som helst. Aldrig att du ska behöva gå igenom sådan smärta igen, aldrig mer att du ska vara ensam. Aldrig mer.

 

Severus röst är mörk och hård, jag ser upp på honom och tappar nästan andan när jag ser hur härjat och hårt hans ansikte ser ut att vara. Hur han ser plågad ut, förstörd på ett grundläggande plan.

Du behöver aldrig vara med om det igen Sev. Sev, se på mig.” Severus vrider ner sitt ansikte så att han ser på mig. Hans ögon hårda och hans läppar nerdragna i ett bittert streck.

Jag är här nu, inget ska någonsin få skada dig igen. Jag låter inget hända dig.” Severus ger mig ett litet leende och kysser min panna medan han kramar min hand. Hela hans kropp mjuknar när han får omfamna mig.

Jag älskar dig Penelope.” mumlar han med läpparna mot min varma panna.

Sev... Jag vill se.” säger jag med osäker röst.

 

Han ser på mig med nästan skrämda ögon men nickar sedan. Han drar upp armen på sin skjorta men jag skakar på huvudet och sätter mig upp.

"Jag bryr mig inte om det där. Det märket är inget mer än ett bleknande ärr. Det är inte den du är, den förändrar inget." mumlar jag och ser honom i ögonen.

Vad menar du då?” frågar han men innan jag hunnit svarar syns det i hans ansikte att han förstår. Han sätter sig på sängkanten och suckar. Jag kryper närmre honom och drar med mjuka fingrar upp hans skjorta. Severus lyfter sina armar och jag drar av honom hela skjortan. Den hamnar på golvet bredvid min stav. Jag kan känna hur mannen i mitt liv blir alldeles stel när hans rygg blottas för mig.

 

Jag kysser mjukt hans nacke, hans axlar. Severus stelnar till så fort mina läppar börjar sin vandring neråt. Han nästan drar sig undan, men inte riktigt. Jag vandrar med mjuka fingrar och fuktiga läppar över varje ärr han har på sin rygg medan jag räknar dem i huvudet, 27, 28, 29, 30, 31, 32, 33, 34... Mina fingrar smeker det sista ärret mjukt och jag vandrar uppåt med mina läppar igen. Severus armar hänger slött längs med hans sidor och hans rygg är lite krökt. Som om han just nu är mer avslappnad än han någonsin tidigare varit. Mina läppar fortsätter att kyssa hans nacke och axlar medan mina fingertoppar smeker varje ärr om och om igen tills Severus andetag är djupa och långsamma. Jag låter honom acceptera ärren samtidigt som jag visar att jag uppskattar honom, att jag älskar honom. Att hans ärr inte ändrar något.

 

Jag älskar dig Severus. Jag älskar allt med dig, hela dig. Du är ljuvlig och underbar, du är allt jag någonsin kunnat drömma om och mer.” viskar jag i hans öra och drar med mina handflator över hans bastanta armar, jag kan känna små små ärr. Jag tittar på hans armar, jo, även dem är märkta och täckta med flera ärr. Men inte så grova som de på ryggen. Dessa ser ut att ha gjorts med ett rakblad eller en riktigt skarp kniv.

Jag älskar det här,” jag smeker hans nacke, ”jag älskar det här,” mina händer vandrar vidare till hans lätt håriga bröstkorg, ”jag älskar det här,” mumlar jag och drar händerna över hans axlar, ”och det här,” mina läppar kysser hans skuldror, "och det här," mina händer vandrar ner och upp för hans armar, ”det här...” viskar jag i hans öra och låter mina händer vila över hans bröstkorg där jag kan känna hur hans hjärta slår stadigt och starkt.

 

Jag älskar hela dig...” mumlar jag och kryper runt så att jag sitter i hans stadiga knä med mina ben på var sida av hans ben och mina armar om hans axlar och mina händer placerade på hans skulderblad. Omfamnad utav hans starka armar med hans tårfläckade ansikte begravt i min nacke medan han snyftar mjukt. Som om jag gett honom tillåtelse att vara sig själv helt och hållet för första gången i hela hans liv. Jag håller om honom mjukt och låter honom gråta ut i tryggheten jag just gett honom. Min älskade, min Severus. Äntligen vågar du visa vem du verkligen är... Äntligen låter du mig älska hela dig. Låt mig göra dig hel igen Sev...

 

 

 

~Kapitel 73~


Tillhörande musik:

 

Severus...” mumlar jag halvt sömnigt där vi ligger i vår dubbelsäng. Efter ungefär en timme av mysande, kramande och enkla smekningar hade jag somnat i Severus famn. Jag vaknade utav att han kysste mitt huvud och kramade om mig lite extra.

Mm?” mumlar han som svar, hans hand smeker min höft.

Jag tror att vårt te är kallt och att vår frukost är förstörd...” mumlar jag sömnigt, min röst lite lätt hes. Severus skrockar sådär härligt djupt nere i sin hals, vibrationerna förs över och vandrar genom min kropp.

Ja jag tror du har rätt. Vi får helt enkelt göra nytt. Tycker du inte?” säger han sedan och ger min blottade nacke en mjuk kyss. Innan jag hunnit svara honom har han börjat resa sig upp från sängen. Jag känner hur madrassen bakom mig sjunker när han sätter sig upp för att sedan åka upp igen när han rest sig. Det är en sådan där känsla som man inte vet hur underbar den är fören man upplever den. En sådan där vardagsgrej som man vänjer sig vid.

 

Jag vänder mig om för att se på honom, han står i solens sken från fönstret, utan skjorta. Synen är ljuvlig på så många sätt. Jag studerar hans bröstkorg som har ett lager av svart, lent hår som går vidare i en sträng ner för hans mage som är alldeles ljuvlig på alla sätt och vis. Min blick vandrar vidare ner en bit. Jag rodnar lite när han ser frågande på mig.

Du är ljuvlig Sev...” mumlar jag fram och reser mig ur sängen med långsamma rörelser. Jag knyter förföriskt upp skärpet till min morgonrock och låter den sedan glida av mina axlar för att landa i en pöl omkring mina bara fötter.

 

Jag står framför Severus i bara ett par svarta trosor och en svart behå med solens strålar dansandes över mig. Hans ögon glider över min kropp och jag känner mig helt säker i hans närvaro. En känsla jag aldrig upplevt med någon annan. Severus... Jag vill ge dig hela mig. Jag vill känna hur du rör vid varje del av min kropp... Severus tar ett steg mot mig, långsamt. Han kysser mjukt min nacke och låter sin ena hand vila på min höft medan han lyfter upp mitt ansikte mot sitt med sin andra hand under min haka. En rysning färdas ner för min rygg, den lämnar spår av värme i sin vaka.

Du, är ljuvlig Duvan.” viskar han och kysser mina svullna läppar. Jag lägger mina händer på hans höfter och han drar in min halvt nakna kropp i sin famn. Jag kan känna hur hans brösthår kittlar min kind.

 

"Ska vi äta frukost Penlope?" mumlar Severus och jag nickar. Han kysser toppen utav mitt huvud sedan släpper han mig, han tar på sig sin skjorta medan jag klär på mig ett svart enkelt linne och ett par svarta shorts utav jeans som når ner till mitten utav mina lår. Vi går ner till köket och jag slänger maten som blivit förstörd av värmen och häller vårt te, som blivit kallt, i vasken. Jag sköljer ur kopparna med ljummet vatten innan jag ställer ner dem i vasken.

 

Severus plockar fram ny frukost från skafferiet och häller upp två glas utav iste istället för att ge svalka från sommarvärmen. Vi gör varsin smörgås, vi tar med det och varsitt glas iste ut på bakgården. Senaste veckan har jag spenderat största delen utav min tid här ute. Gjort i ordning hela trädgården och fått fram en mysig sittplats med bord, stolar och en soffa. Jag låter min blick glida över det klippta gräset, de friserade buskarna och det nyplanterade landet i bortre hörnet innan jag ler nöjt för mig själv och fortsätter att gå. Severus sätter sig i soffan och jag kryper upp bredvid honom, jag drar upp mina ben och andas ut ett nöjt andetag. Vi avnjuter vår frukost i tystnad, en melodisk tystnad som liksom känns som en flytande dialog. Men, bara fåglarnas kvitter hörs blandat med Severus djupa andetag. Jag har aldrig tidigare tänkt på det men Severus andas alltid väldigt tungt och ljudligt. Om han inte är helt fokuserad på en bok eller liknande.

 

Trädgården som tidigare var övervuxen och illa skött är nu vacker och rofylld. Gräset är klippt, häckarna rensade och buskarna friserade. Det finns en grusgång från köksdörren i en slingrande stig till Severus arbetsskjul. Den är kantad med gamla röda tegelstenar jag fann under en hög med löv. Jag följer en av de två röda kanterna med blicken och tillåter mig själv att vara nöjd med något jag åstadkommit själv. Min blick fortsätter längre bort, till landet som finns i bortre hörnet där jag just har börjat odla pumpor, morötter och lite olika örter. Örterna planerar jag att sätta i krukor som jag ska ha ståendes på fönsterbrädan i köksfönstret. Jag ser ut över trädgården och känner mig nöjd med allt slit och jobb jag lagt ner på den. Severus ställer sitt tomma glas på bordet och ler ned mot mig.

 

Min aptit har försvunnit, jag lägger den halvätna smörgåsen på bordet bredvid hans glas samtidigt som jag dricker upp mitt iste för att sedan ställa glaset på bordet. Severus ser ner på mig och drar upp mig i sin famn.

"Duvan, mår du bra?" frågar han försiktigt. Jag lägger huvudet på sned, vänder mig om så att jag sitter gränsle över Severus.

"Jag mår mer än bra." mumlar jag och kysser hans smala läppar.

"Du äter inte... Du har blivit så smal." mumlar Severus mot mina läppar. Jag lutar mig lite bakåt och ser undrande på honom.

"Jag har inte tänkt på min vikt sen jag kom hit. Jag mår bra och jag är lycklig med dig. Men jag antar att mina känslor för dig trumfar alla andra känslor jag har. Jag är för upptagen med att vara lycklig för att vara hungrig." viskar jag och fnittrar. Severus verkar mer än nöjd med mitt svar för han kysser mig passionerat. Hans fingrar åker upp i mitt hår och jag låter mig förföras av hans rörelser, blickar, läppar och dunkande hjärta.

 

Severus sätter sig i vardagsrummet medan jag städar upp efter oss i köket. Ett leende finns på mina läppar som är lite ömma från Severus passionerade kyssar. Jag diskar och torkar för att sedan sätta in i skåpen. Skåps luckan gnisslar så där hemtrevligt. Jag ser mig glatt omkring i det mysiga köket med den rymliga matsalsdelen. Sen jag flyttade in har hela huset fått sig en hel del kärlek och omtanke. Gamla möbler har blivit utbytta, tavlor, mattor, prydnader, gardiner, nya tapeter och flera andra saker har fått liva upp huset och göra det till ett otroligt mysigt hem. Det är lite detaljer kvar och jag kommer förmodligen att byta en del av gardinerna och mattorna men det är det kommande årets uppdrag. Jag går ofta och beundrar mitt egna arbete faktiskt, minns hur det såg ut när jag kom och jämför det med hur det ser ut nu. En klar förbättring om jag år säga det själv. Tänker jag och fnittrar lite medan jag torkar av händerna på kökshandduken och hänger tillbaka den på kroken.

 

Det är bara två rum kvar att göra i ordning, de på övervåningen som ligger bredvid mitt egna lilla rum som hyser alla mina böcker. Jag vrider mig om och ser mot trappan som leder från matsalen till andra våningen och rummen som vilar i mina tankar. Jag går gnom matsalsdelen och vandrar upp för trappan. Jag öppnar dörren till ett utav de identiska rummen. Jag tittar in. Jag vet inte vad jag ska göra med dem mer än att jag ska måla väggarna i blått och golvet vitt, tror jag i alla fall. Så långt har jag tänkt men vad de ska användas till vet jag inte riktigt. Jag antar att de får stå tomma tills jag kommer på det. Tänker jag och stänger dörren. Jag vandrar in i mitt lilla mysig rum, jag går fram till fönstret som har ett flertal kuddar och filtar i sig. På ett litet bord bredvid ligger en bok. Den är från mugglarvärlden, Bellamys Hemlighet heter den, en man vid namn Sidney Sheldon har skrivit den. Jag har en hel rad med böcker skrivna utav honom.

 

Jag kryper upp i fönstret, drar en filt över mina ben och öppnar boken på sidan 34. Efter bara tio minuter är jag alldeles uppslukad utav boken. Timmarna passerar förbi i en ryslig fart. Jag sliter min blick från boken när dörren glider upp. Severus kommer in med ett glas kall lemonad. Han placerar det på bordet, jag ser upp på honom med en tacksam blick.

"Sev, tack." säger jag och tar en klunk på en gång.

"Allt för dig." säger Severus och med sina svala fingrar fångar han upp min lugg och fäster den försiktigt bakom mitt öra. Jag lägger huvudet på sned och lutar mig in i hans beröring när han smeker min kind.

"Jag tänkte arbeta lite. Jag finns där ute om det är något." Jag nickar mot mannen i mitt liv innan han försvinner ut ur rummet och jag kan fokusera på min bok.

 

Tiden bara springer iväg, min mage kurrar lite och jag ser på klockan som hänger på väggen ovanför dörren. Oj, kvart över sju redan. Jag stänger min bok och lägger ner den på sidobordet. Jag vandrar tillbaka ner, genom köket, genom hallen, förbi Severus som ännu en gång sitter i vardagsrummet och upp till vårt sovrum. Jag sätter mig på sängkanten och drar ett djupt andetag. På mitt vita sängbord ligger boken jag fick utav Severus, Den Vita Duvans Kraft av Nicolai Duchannes, 1674. Jag ler mot boken, bredvid den står fotot jag fick i julklapp utav min moster. Den vackra silverramen som innehåller fotografiet på mina föräldrar. Jag tar det i min hand och ser med mjuka ögon på deras leende ansikten.

Jag önskar ni kunde se mig nu. Jag tror ni hade varit stolta. Jag saknar er så...”

 

Fönstret flyger upp och en kraftig vind drar snabbt genom mitt hår som flyger åt alla håll och kanter. Jag vandrar bort till fönstret och stänger det medan jag ser förundrat på haspen. Aftonstjärnan glimmar på himlen trots att solen inte sjunkit ner bakom trädkronorna ännu. Jag stirrar på den och tappar nästan andan när mina tankar slår till,

En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” viskar jag ut, mamma, pappa, ni är hos mig. Min hand tar tag om mitt halsband och jag fäller en tår när jag stänger mina ögon.

 

Jag drar ett djupt andetag, min blick fäst på stjärnan högt där uppe på himlavalvet igen.

Ni sa till mig att söka bortom det jag lärt mig, att jag skulle hitta utan att leta. Att det inte finns något ljus utan mörker... Åh, mamma, pappa, jag hoppas verkligen att ni vakar över mig. Över oss....” Jag sökte bortom vad jag lärt mig att söka när jag sökte efter Sevs kärlek. Men jag letade inte efter ett förhållande med honom, han hittade in i ett förhållande med mig. Severus hade inte varit den ljuvliga människan han är idag om det inte vore för allt mörker han tagit sig genom och vårt förhållande hade aldrig kunnat vara så här starkt om inte jag gått igenom det mörker jag slagits med... Allt har en mening och ni visste det, hela tiden... Ännu en tår ringlar ner för min kind. Minnen från tiden innan Severus lämnade Hogwarts slår mig hårt. Dagen då han berättade att han gjorde en fråga på sitt svåraste prov någonsin bara för mig. Dagen då han nuddade vid min hand när vi passerade varandra i korridoren. Dagen då han mötte mig vid tåget efter att jag var på mina föräldrars begravning... Allt kommer tillbaka och sköljer över mig som en våg.

 

Jag känner mig yr och backar ostadigt bort från fönstret, jag snubblar på min morgonrock och faller till golvet med en hög smäll.

Ahhh!” utbrister jag chockat, ”varför måste jag vara så klumpig?” mumlar jag irriterat vidare medan jag sätter mig upp på golvet. Jag gnuggar baksidan av mitt huvud som slog i de hårda golvplankorna. Jag hör Severus komma springandes upp för trappan och ser honom komma inrusandes i rummet. Jag fnittrar mot honom, åt hans lite panikartade ansiktsuttryck.

Vad är det med dig? Har du sett ett spöke och vill gömma dig i min famn?” frågar jag med retsam och munter röst samtidigt som jag stoppar ut tungspetsen mot honom. Allt har fallit på plats.

 

Severus ser förvånat på mig men börjar sen att skratta, hans axlar vibrerar och hans hår åker från sida till sida.

Vad gör du på golvet?” frågar han med mjuk röst och skakar på huvudet med en road min,

Ja du, antingen kan du ju stå där och se på din kvinna som ligger hjälplöst på golvet medan du undrar det eller så kan du ju hjälpa henne upp?” frågar jag fnittrande medan jag räcker upp mina händer. Severus lyfter upp mig med en enda mjuk rörelse. Jag håller mig fast i hans famn, klänger verkligen mot hans kropp. Jag drar in ett djupt andetag, hans doft fyller mig.

Vad är det Duvan?” frågar Severus och kramar om mig med mjuka armar.

Allt har fallit på plats...” mumlar jag och Severus kysser toppen av mitt huvud,

Jag vet hjärtat...” Jag sluter mina ögon, att höra honom kalla mig för sitt hjärta sköljer över mig med värme och lycka. Jag vilar min kind mot hans bröstkorg och hör hur hans hjärta slår där innanför. Hur det slår för mig, för oss. Jag vrider upp mitt ansikte mot Severus. Han böjer sig och jag sträcker mig upp på tå. Våra läppar möts och dagens sista solstrålar skiner in på oss genom fönstret, luften omkring oss stannar upp och allt som finns i världen är jag och mannen i mitt liv.

 

 

 

 

[Detta var sista delen utav uppföljaren, hopaps att ni tyckt om min "lilla" FF och att ni känner er nöjda. Lämna gärna (väldigt gärna) en kommentar om vad ni tycker! :D ]

FF, fan fiction, fan-fiction, fanfiction, förbjuden romans, harry potter, penelope lovegood, severus snape, snape,

Kommentera

Publiceras ej