~Kapitel 62~
Stora Salen är fylld utav elever i sina klädnader och sina sedliga toppiga svarta hattar. Ceremonin börjar med att vi äter en ljuvlig middag tillsammans.
”Psst, Pene, när tror du att Dumbledore, du vet?” viskar Coraline i mitt öra,
”Jag vet inte, aldrig hoppas jag...” mumlar jag som svar och ser snett mot henne. Coraline ler mot mig, väl medveten om min scenskräck och att jag inte alls tycker om att vara i centrum för allt fokus. Jag har en gnagande känsla inom mig, den vägrar försvinna.
”Det kommer gå skit bra.” viskar Joshua från andra sidan bordet och ler mot mig. Jag nickar och vi fortsätter att njuta av middagen medan vi deltar i de olika sommarsamtalen som virvlar omkring oss nu när detta året nästan är över.
När klockan slår halv tolv och alla har ätit upp försvinner all mat från borden, Dumbledore går fram på det upphöjda golvet där alla professorer, inklusive Hagrid, sitter.
”Då så mina vänner, nu vill jag att alla från årskurs sju ställer upp framför mig, precis som ni gjorde första gången ni vandrade in i Stora Salen.” säger han med stark röst, mummel bryter ut i salen och alla elever från år sju samlas längst fram i salen, sju år efter att de stod där första gången står de dr nu för sista gången som elever vid den magnifika skola de fått privilegiet att kalla sitt hem under de gångna åren. Salen applåderar redan men tystnar snabbt när Dumbledore börjar ropa upp namnen på alla eleverna som får gå upp och ta emot sina slutbetygs pergament. Eric tar emot de största applåderna och högsta busvisslingarna vilket inte förvånar mig eller någon annan.
Det hela tar lite mer än trettio minuter. Alla sitter ännu en gång vid sina bord och Dumbledore börjar ännu en gång tala.
”Professor Sprout, vill ni stiga fram?” Professor Sprout reser sig glatt från sin stol och gör Dumbledore sällskap längst fram.
”Det är såhär att professor Sprout som är ledare och ansvarande professor för Ravenclaw elevhem förtjänar lite extra uppmärksamhet på grund utav insatserna från en utav hennes otroligt begåvade elever. Denna elev går i årskurs sex och har under terminen studerat in hela årskurs sjus kurser. Eleven har idag tagit sin examen, ett år tidigare än planerat samt att eleven går ut med högsta möjliga betyg.” säger Dumbledore och Sprout ser allmänt uppspelt ut vid hans sida.
Viskningar bryter ut i salen,
”Undrar vem idioten är?”
”Vem fan väljer att plugga in allt på det sättet?”
”Hur sjutton har han klarat att göra det?”
”Vem är han?”
”Alltså, hur kan man gå ut med högsta betyg i allt?”
”Ja och hur kan man göra det och gå ut ett år tidigare?”
”Skit samma hur, jag vill veta vem!” viskningarna kommer från alla i hela salen, alla utom mig och mina två bästa vänner. Jag kan känna hur färgen i mitt ansikte försvinner, hur jag blir blek och nästan spyfärdig över vetskapen att Dumbledore kommer be mig komma fram och ta emot mitt examenspergament inför hela skolan. Stora Salen känns som en enda stor läktare, smockad med åskådare och jag är attraktionen.
”Denna eleven-” salen faller genast in i tystnad, ”är någon som jag personligen är otroligt stolt över och jag tror jag talar för alla professorer när jag säger att vi är hedrade över att ha haft privilegiet att ha en sådan driven elev på vår skola. Trots allt som hänt, trots alla hinder har eleven tagit sig igenom det och idag tagit sin examen.” Jag drar ett djupt andetag och knyter mina nävar.
”Denna eleven är Penelope Lovegood från Ravenclaw!” utbrister Dumbledore. Jag reser mig upp från bänken långsamt och viskningar, mummel och sorl bryter ut i en rasande fart i salen. Jag vandrar på skakiga ben fram till Dumbledore och tar emot mitt examenspergament och ytterligare ett pergament från Sprout. Jag skakar Dumbledores hand och vänder mig om mot salens elever.
Bakom mig hör jag någon resa sig upp och börja applådera. Jag vrider snabbt mitt huvud och möts utav Hagrids tårfyllda ögon, sedan ställer sig resterande av professorerna upp och börjar applådera. Även Dumbledore applåderar. Jag vänder mig mot eleverna igen och ser hur Joshua, Coraline och Eric har ställt sig upp och nu börjat applådera. Jag börjar gå ner för de fyra trappstegen och under de fyra stegen bryter hela salen ut i applåder och busvisslingar. Jag känner hur nervositeten lägger sig lite och jag vandrar så rakryggat jag kan till min plats och sätter mig bredvid Coraline som kramar om mig.
”Grattis gumman! Du gjorde det verkligen!” utbrister hon och jag hör flera elever ropa ut gratulationer och beröm över min insats.
”Tack Cora!” svarar jag och vi kramar om varandra lite snabbt.
”Då så!” utbrister Dumbledore och salen faller in i tystnad.
”Nu till Elevhemstävlingen! På fjärde plats kommer Gryffindor med 268 poäng, tredje plats går till Hufflepuff med sina 311 poäng, andra plats går till Ravenclaw med deras 372 poäng och första plats går till Slytherin med deras 377 poäng!” Ena sidan av salen applåderar vildsint,
”Men, efter en diskussion med professorerna har vi bestämt oss för att dela ut några sista minuten poäng! Till Eric McCulloch tilldelar vi 20 poäng för hans otroligt skickliga ledande utav Hufflepuffs hemlag och över att ha arbetat så bra att han kommer bli rekryterad utav det tredje bästa quidditchlaget i världen idag! Till Penelope Lovegood tilldelar vi 35 poäng för hennes enastående insats detta året! Och slutligen har vi bestämt oss för att tilldela 5 poäng till Julie Grindow för enastående kamratskap och kamratanda! Om mina räkningar är korrekta har vi då Gryffindor på fjärdeplats med 273 poäng, Hufflepuff på tredje plats med 331 poäng, Slytherin på andra plats med 377 poäng och Ravenclaw på första plats med 407 poäng!” Salen bryter ut i glada applåder medan jag i ögonvrån ser hur Slytherin drämmer sina svarta hattar i bordet, besvikna och ilskna.
”Då har jag bara en sak till att säga, grattis alla nyexaminerade elever och lycka till i framtiden! Detta året på Hogwarts är avslutat!” Alla elever reser sig och applåderar sedan kastas hattarna rakt upp i luften. Jag kramar mina vänner och vi skrattar alla över att året faktiskt är slut. Jag klarade det, jag gjorde det, jag har tagit examen ett år tidigare med toppbetyg. Mamma och pappa kommer bli så- de skulle ha varit så stolta över mig, hoppas jag... Leendet som legat över mina läppar sopas snabbt bort. Elever börjar röra sig ut från salen efter fem minuter av applåderande, kramande, skrattande och busvisslande.
~Kapitel 63~
Hogsmeade perrongen är knökad med elever i alla åldrar. Jag stirrar på det röda tåget, det är blankpolerat som alltid och ånga virvlar omkring det. Coraline kommer upp bakom mig.
”Gumman, är du okej?” frågar hon försiktigt och ser på mig.
”Jag vet inte...” mumlar jag som svar och lutar mig in i hennes varma kram.
”Det kommer bli bra ska du se. Du har mig, Joshua och du har Snape. Det ordnar sig.” viskar hon i mitt öra, hennes röst begravs lite av mummel och sorl från eleverna runt omkring och puffandet från tågets vilande läge.
”Jag vet bara inte... Alltså, jag ska inte hem. Alltså, jag menar, jag ska inte tillbaka till Kings Cross där jag möts av mamma och pappa... Jag ska inte tillbaka till mitt hus på söder, inte få krama mina föräldrar, inte visa dem vad jag klarade av. Inte berätta för dem att jag tagit min examen ett år tidigare med topp betyg... Jag får inte känna mammas parfym eller se pappa le det där stolta leendet...” Jag suckar och drar sedan ett djupt andetag, mina ögon har tåras långsamt medan alla tankar virvlar runt som en snöstorm i mitt huvud.
Coraline släpper taget om min kropp och ser mig i ögonen.
”Kanske inte, men du får träffa Snape, du får berätta för honom hur otroligt duktig du varit. Du får krama honom och se honom le mot dig. Eller, jag vet inte, ler han någonsin?” frågar Coraline lite skämtsamt, jag fnittrar och torkar bort tårarna.
”Ja, det gör han när han är med mig.” svarar jag lite smått generat. Jag ser på min bästa vän med försiktighet,
”Tack gumman. Tack för att du vet vad du ska säga och tack för att du finns.”
”Aw, Pene, ingen fara. Du är min bästa vän och jag älskar dig. Kommer alltid finnas här för dig. Men du måste lova mig en sak.” Coraline ser allvarligt på mig,
”Jasså, vad måste jag lova?”
”Att du skriver minst en gång i månaden för resten av våra liv!” Ler Coraline fram och ger mig en bamse kram. Jag skrattar ljudligt och nickar.
”Penelope?” Coraline släpper taget om mig och vi stirrar båda på Eric som kommit fram till oss.
”Vi ses på tåget gumman.” säger Coraline, jag nickar och hon går tillbaka till Joshua.
”Eric, hej.” säger jag och ger honom ett litet leende. Han tar de sista två stegen fram till mig.
”Ville bara säga grattis.” mumlar han uttryckslöst, fast hans kroppsspråk är spänt.
”Åh, tack så mycket.” svara jag och ler ännu en gång. Eric verkar nu lite besvärad och sparkar undan en oskyldig liten sten med sin sko.
”Eric, är något på tok?” frågar jag och lägger mitt huvud på sned så att mitt hår faller till sidan, när solens strålar landar på det gnistrar det ljuvligt.
”Nej, inget är väl på tok direkt. Jag bara...” Eric kliar sig lite i bakhuvudet, jag suckar.
”Eric, inte nu igen, säg vad det är du vill säga.” min röst är lite mer irriterad än vad jag trodde den skulle vara.
Till min förvåning tittar han på mig, ser mig rakt in i ögonen och säger exakt vad det är han vill ha sagt.
”Jag har gillat dig sen, jag vet inte hur länge. Men jag har gillat dig länge, ditt hår, ditt skratt, hur du pratar, den vackra lilla hjärnan som är din, ditt leende... Ja allt. Jag vill inte lämna Hogwarts utan att ha berättat det och att jag har försökt komma på ett sätt de senaste månaderna att be dig lämna Snape för mig.” Jag ser chockat på Eric som stadigt håller min blick. Inget av den där pojk-aktiga charmen eller det där tonårsbeteendet syns till. Det där som fått alla tjejer på skolan att gilla honom. Framför mig står en helt mogen man som vet vad det är han önskar.
”Eric, jag vet inte vad jag ska säga men det kommer aldrig att ske. Jag tillhör Severus, jag älskar honom, mer än jag älskar något annat.” Eric ser besviket på mig och viker sedan sorgset ner blicken mot marken. Det känns som jag krossat honom. Min hjärna arbetar på högvarv för att komma på något som kan kanske lätta det hårda slaget som jag just utdelat med mina ord.
”Men, jag är gärna vän med dig. Jag tycker om dig väldigt mycket, bara inte på det sättet. Det fanns en tid då jag gjorde det men den är förbi sen länge. Mitt hjärta tillhör nu och kommer alltid tillhöra Severus Eric. Jag är ledsen.” mumlar jag fram och ser besvärat på eleverna som vimlar omkring mig, omedvetna om vad som försiggår bara några centimeter från dem. Mitt liv är verkligen ett enda kaos...
Eric ser upp på mig,
”Jag vill väldigt gärna behålla dig som vän. Det är bättre än att inte ha dig i mitt liv alls.” säger Eric och ger mig ett litet leende, den pojk-aktiga charmen och det lite tonårsaktiga beteendet tillbaka. Det måste vara någon form av försvarsmekanism det där. För att inte släppa in människor på djupet...
”Jag vill absolut vara din vän, du skickar väl biljetter till mig när du ska spela i världsmästerskapen?” säger jag skämtsamt och knuffar honom lite i sidan med min armbåge.
”Det kan du ge dig tusan på att jag kommer göra!” säger han och skrattar högt medan vi hoppar in i tåget och går genom det, vi delar en snabb kram.
”Lycka till nu Penelope, med allt.”
”Detsamma till dig Eric. Vi hörs via uggla snart!” säger jag och hoppar in i kupén där Coraline och Joshua sitter.
”Det där såg lagom intressant ut...” mumlar Coraline, Joshua puttar till henne och Coraline ger honom en irriterad blick.
”Älskling, det är inte vår ensak.” säger han bara, hon suckar och skakar på sitt huvud. Jag sätter mig ner på sätet mitt emot dem och fnittrar.
”Eric och jag kom överens om att fortsätta vara vänner och uggla med varandra. Det var allt.” säger jag för att stilla Coralines nyfikenhet utan att avslöja allt som sades mellan oss.
”Aha, va skojigt.” svarar Coraline. Det dröjer inte mer än tre minuter innan tåget börjar rulla mot Kings Cross station.
Hela tågresan sitter vi tre och pratar. Vi pratar om skolan, Severus, deras kommande år, vilka kurser de har att se fram emot, vad som händer i sommaren, hur det känns för mig att åka till Severus istället för att åka till mina föräldrar, ett ämne som var svårt för mig att diskutera men Coraline och Joshua höll det lätt och lugnt. Vi diskuterade vad jag vill göra i framtiden, vad jag ska göra nu när jag har ett helt extra år med Severus och om jag ska studera vidare eller kanske börja jobba, men vi kommer inte fram till något. Jag har alltid föredragit att hålla saker för mig själv vilket jag även nu väljer att göra.
Coraline och Joshua har gått för att leta upp den gamla damen som säljer godis på tåget. Jag kramar halsbandet som hänger om min hals och vrider huvudet så att min blick seglar över landskapet som glider förbi utanför tåget. En tår strilar ensamt ner för min kind och jag suckar djupt.
"Sista gången jag åker detta tåget. Sista gången jag ser allt detta. Jag kommer aldrig vara elev på Hogwarts igen och jag har gett bort mitt sista år med mina bästa vänner." Men jag har fått ett helt extra år med Sev, min älskade underbara Severus. Jag är på väg mot dig, mot oss.
Jag suckar djupt och lutar mig bakåt i sätet. Jag tänker på första gången jag åkte detta tåg, på hur det kändes att vandra in i den Stora Salen med en pirrande känsla i hela kroppen. Hur jag fann mina bästa vänner och hur allt har gått så fort. Hur tiden liksom bara försvunnit. Sex år, sex år som liksom bara försvunnit. Vart tog tiden vägen? Vart tog mitt liv vägen... Tankarna om min familj, om Vingfåle, om hur hela mitt liv vänts, snurrats, raserat... Jag stirrar ner på berlocken i min hand och jag kan nästan känna hur värme sprids från den. Coraline och Joshua vandrar in i vår kupé, bubblande och glatt tuggandes på godis. Hand i hand. Snart kan jag känna Sevs hand i min... Snart.
Tåget börjar sakta ner, vi har alla bytt om till våra vanliga kläder och lagt ner våra klädnader i respektive väskor.
”Det var sista gången jag bar de kläderna.” suckar jag utmattat när jag dimper ner i sätet igen efter att ha bytt om.
”Det måste kännas konstigt...” Jag ser fundersamt på Coraline,
”Ja, jo, det gör det. Men helt ärligt så känns det både bra och dåligt.” Båda mina vänner nickar och tåget rullar stadigt in på perrongen.
~Kapitel 64~
Tåget saktar ner tills det står helt stilla på perrongen. Jag kan höra bankandet utav koffertar och väskor som slår i väggar, säten och dörrar medan elever tar sig ut ur tåget. Efter en stel blick med ett nervöst leende mot mina två vänner hänger jag väskan över min axel, tillsammans med Joshua och Coraline lämnar jag kupén. Vi börjar ta oss mot närmsta utgång som bara finns några kupéer bort. Jag sätter handen mot min bringa, men jag kan inte känna halsbandet som ska hänga tryggt om min hals.
”Jag har tappat mitt halsband!” säger jag lite panikartat till mina vänner som hastigt vänder sina huvud och ser på mitt oroliga ansikte med egna grimaser av oro.
”Det är nog i kupén!" utbrister jag hoppfullt,
"Åh, gumman, du får gå tillbaka och leta efter det!" säger Coraline oroligt, jag nickar hastigt mot henne.
"Men ni får ha det jätte bra så hörs vi via uggla snart!” säger jag över mumlet och sorlet från eleverna omkring oss. Vi alla delar en kram innan jag vänder tillbaka mot den lilla kupén som vi tre delat hela vägen från skolan medan Joshua vandrar iväg med Coraline hand i hand mot utgången. En tår lämnar min ögonvrå när jag tänker på att jag kanske inte kommer få se mina bästa vänner på väldigt länge. En lite känsla av vemod och tomhet hoppar igång inom mig, men jag trycker snabbt undan den och fokuserar mina tankar på att ta mig tillbaka till kupén utan att dunka ihop med för många skyndande elever.
Tåget töms i en ohygglig fart när jag lyckats ta mig tillbaka till kupén är det nästan inga kvar. Jag slänger en snabb blick över kupén innan jag börjar leta. Jag kollar bland sätena först, men det finns inte där så jag hukar mig ner på golvet och där ligger det. Under mitt säte. Jag tar det och hänger det om min hals. Lycklig över att jag återfunnit mitt älskade halsband, det är en sådan otroligt kär gåva från mina två bästa vänner och märkt med Severus.
”Där ska du vara din luring.” mumlar jag medan jag lämnar kupén. Tåget är redan tomt och när jag ser ut genom fönstret på vänster sida börjar det bli tomt på folk ute på perrongen.
Jag drar ett djupt andetag, nervositeten härjar inom mig. Tänk om han inte är där... Tänk om han inte kommer, tänk om han lämnar mig ensam i alla fall..? Nej, Penelope, skärp dig, tänk inte så! Klart att han är där! Jag står med ryggen lutad mot en kupédörr, efter ett djupt andetag rätar jag på mig och med väskan hängande över min ena axel öppnar jag tågdörren och kliver ut på den nu nästan tomma perrongen.
Jag ser mig omkring men jag kan inte se Severus någonstans. Ingen svart kappa, inget halvlångt svart hår, inget ljuvligt skrovligt ansikte. Jag kan inte se honom, han är inte här.. han, han-
”Penelope...” Jag skulle känna igen den rösten vart som helst. Jag vänder mig om och där, bara några meter bort, står han. Mannen i mitt liv. Det tar några sekunder för mig att bearbeta tanken att han faktiskt är här. Han står där med sin mörklila frackrock, hans svarta kappa som flyter omkring honom, hans ansikte inramat utav det svarta håret. Hans ögon, hans näsa, hans läppar... Han är här.
Jag springer fram till honom och släpper min väska på vägen, jag springer rakt in i hans ljuvliga famn. Hans kropp är stel men mjuknar snabbt när hans armar omfamnar mig i en känslofylld kram.
”Sev...” mumlar jag med mitt ansikte begravt mot hans bröstkorg.
”Duvan...” Vi står där, mitt på stationen, helt öppet för alla att se. Som om vi alltid kramats så här, som om vi alltid varit ett par, som om detta är något vi gör varje dag. Känslan är euforisk. Ljuvlig. Mäktig. Jag sniffar in doften av pepparmint, honung och av honom, av min älskade. Han stryker mjukt mitt hår med sin grova hand och allt känns underbart.
Efter en stund kan jag inte hålla mig, jag lutar mig bakåt och ser in i hans ögon som dansar ljuvligt i sprakande flammor, för mig. Jag sträcker mig upp på mina tår och han lutar sig framåt, våra läppar möts. Som om det vore vår första kyss. Den är full utav passion, värme, sprakande energi. Som en explosion. En varm pöl landar i botten utav min mage, mina ben blir svaga och utan Severus arm om min midja hade jag nog inte stått upp. Jag kysser honom som om mitt liv är beroende av det, som om jag måste, som om jag inte kan leva utan hans kyssar. Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig... Här ute, utanför Hogwarts är vi bara ett vanligt par. Bara du och jag. Severus och Penelope. Inte elev, inte professor. Bara du och jag.
Severus läppar lämnar långsamt mina och han ser ner på mig med ett utav de där mjuka små Severus-leendena. Jag känner mig alldeles knäsvag, mina kinder hettar och jag hugger ett försiktigt tag om min underläpp med mina tänder.
"Jag har saknat de där rosiga kinderna..." mumlar Severus och jag kan känna hur mina kinder blir ännu rödare av genering.
"Jag har saknat allt med dig Penelope..." Severus kysser min varma panna med sina svala läppar och allt känns så otroligt ljuvligt.
"Jag har längtat efter att få vara oss, bara vara som alla andra par..." mumlar jag in i hans bröstkorg. Severus skrockar lite, jag kan känna vibrationerna genom hans kropp.
"Penelope, vi kommer aldrig vara som alla andra par." Jag ler lite för mig själv vid hans underbart mörka och mystiska röst som uttalar mitt namn med sådan utsökthet att jag inte kan kontrollera mina känslor en enda sekund till.
"Vår kärlek kommer aldrig bli som den hos alla andra, kärlek är för simpelt ord för att beskriva det vi har mellan oss..." mumlar Severus in i mitt öra för att fortsätta sin mening.
"Du har rätt..." viskar jag och ser upp på honom. Perrongen är övergiven och det enda jag vill är att kyssa hans ljuvligt kalla läppar. Så det gör jag...
~Kapitel 65~
Severus låser upp ytterdörren till ett litet hus vid slutet av en enslig skogväg. Vi är inte långt från närmsta by men tillräckligt långt ut i skogen för att det ska kännas som om vi är de enda människorna i världen. När vi anlände till huset kunde jag knappt andas. Det var alldeles ljuvligt. Vi kom med flyttnyckel från Kings Cross till den lilla trollkarlsbyn Meadova, sedan vandrade vi med lugna steg längs med den övervuxna skogsvägen som kallas Meadow Lane. Runt om oss fanns det höga träd och tät buskage, en tjock dimma vilade nära marken och det kändes alldeles magiskt att bara få gå där med Severus vid min sida.
(Husets utsida *bildredigering av mig*:
)
Efter att vi hade vandrat ett litet tag kunde jag skymta ljusen inuti det lilla huset en bit bort. Det såg fantastiskt ut. Mysigt, rustikt och med en känsla av hemtrevlighet trots det lite mörka utseendet. Det var byggt utav tre delar kan man säga, två våningar högt, vackra mönstrade fönster och lantliga reglar som detaljer. Alldeles ljuvligt med andra ord. Jag trodde först inte att det var sant att jag skulle få bo där, med mannen jag älskar. Bara han och jag.
Severus öppnar dörren och låter mig stiga in i den lilla hallen. Den har mörka slitna tapeter av en grön nyans, golvet är gjort av gamla lantligt grå brädor och det hänger en ljuskrona i taket. Jag hänger av mig kappan på den lilla klädhängarhyllan och ser på Severus som nu står precis innanför dörren.
”Ska jag, ska vi, verkligen bo här?” frågar jag med ett spänt leende dansande över mina läppar. Severus ser på mig och sedan omkring sig för att till slut landa med sin blick på mig.
”Jag är medveten om att det kanske inte är något drömhus för någon som dig men det är det enda jag har att erbjuda.” svarar Severus med entonig röst. Hans blick något skamsen.
Mina armar faller ner längs mina sidor och jag stirrar på honom,
”Severus, jag älskar det! Det är ju alldeles ljuvligt!” utbrister jag och slänger mig ograciöst om hans hals medan jag ger honom en mjuk kyss på läpparna. Han verkar smått chockad över mitt beteende men faller snart in i kyssen och lägger sina händer på mina höfter på det där sättet som känns alldeles för bra för att kunna vara sant.
”Är du verkligen förtjust i huset?” frågar han sedan och ser mig allvarligt in i ögonen, jag bara nickar glatt och släpper taget om hans nacke. Han ger mig ett av de där leendena och stryker bort en hårslinga från mitt ansikte.
Jag fnittrar lite och mina kinder blir rosenröda vid hans mjuka beröring. Jag ser generat ner på mina lila sneakers men Severus lyfter upp mitt ansikte med sitt finger under min haka. Han ler mot mig,
”Jag älskar när du fnittrar sådär...” mumlar han och kysser min panna med sina svala läppar. Jag sluter mina ögon och njuter av hans beröring innan den är över allt för hastigt. Jag ger honom ett strålande leende. Han nickar mot insidan av huset och jag släpper taget om honom innan jag vandrar genom den korta hallen.
Den första hallen leder in till en ny liten hall där man kan gå åt vänster eller höger.
”Vänster.” mumlar Severus med sin underbara röst bakom mig. Något otroligt lugnande finns i känslan av att höra honom bestämma. Det känns så naturligt på något sätt. Det kan ju ha att gör med det faktum att han varit din professor så många år Penelope... Jag fnittrar lite åt mina egna tankar.
Jag går vänster som Severus sagt och kommer in i ett ganska stort rum, ett vardagsrum. Det är ganska mörkt och lyses bara upp utav en sprakande brasa och några få ljus. Det finns en mörkgrön soffa, en svart fåtölj, ett litet sidobord och överallt står det bokhyllor fyllda till höjden och bredden med ljuvliga böcker. Även en och annan prydnad. Jag får syn på en trappa lite längre in i rummet och ser bakåt mot Severus som bara höjer sitt ögonbryn på det där sättet som får mig att vilja slita av hans tillknäppta rock.
Jag går upp för trappan med långsamma nervösa steg. Den har en härligt lantlig känsla med ganska slitna brädor och lite flagnande färg. När jag kommer upp finns det en dörr, den står på glänt och släpper genom en strimma utav ljus mot mig och trappen. Med en lätt skakande hand av uppspelthet puttas dörren upp och jag står i ett ganska rymligt dubbelsovrum. Där finns en stor dubbelsäng med pelare av ek och ett överdrag av grönt sammet. Hmm... Grönt verkar vara ett genomgående tema... Tänker jag och stiger in i rummet. Väggen där dörren finns är täckt utav vackert smidda garderober i samma ek som sängens pelare. De är ljuvligt detaljerade med guldfärg. Väggarna är vitmålade, någon gång för länge sedan, och golvet är i grå ask. Det är lite rustikt men ändå mysigt.
Jag stannar upp ett tag för att ta in allt som händer. Ett nytt hus, ett nytt liv, en ny start, en ny plats. Allt är nytt. Till och med mannen jag nu kommer dela mitt sinne, min kropp och mitt liv med. Allt är lite överväldigande och jag kan känna hur ett moln utav oro drar in bland mina annars soliga tankar. Tänk inte så mycket, sluta tänka så mycket hela tiden. Det kommer bli bra, det kommer att ordna sig. Sluta tänka så mycket! Jag känner hur mina ben blir lite skakiga men då gnyr en golvbräda bakom mig. Den lilla golvbrädan som jag vet finns under Severus fötter väcker liv i alla känslor som jag någonsin haft för Severus. Mitt hjärta lugnar sig och mina tankar samlas. Jag vet att med honom vid min sida spelar det ingen roll vad som händer. Jag drar ett försiktigt andetag och återgår till att kika runt omkring i rummet.
Jag står vid sängen, den har ett litet sängbord på var sida och jag drar med mitt finger längs med sängens kant. Låter mina fingertoppar glida över det lena tyget. Severus blick vilar stadigt på mig från hans placering borta vid dörren, följer mina rörelser. Jag ser upp på honom, mina ögon vandrar över honom och han rätar omedvetet på sig. Tänk att få knäppa upp var enda en av de där knapparna... Se mannen som döljer sig under allt det där svarta och lila... Jag blir generad över vart mina tankar vandrar och Severus ser fundersamt på mig. Jag går fram till honom med långsamma steg. Låter mina breda höfter svänga naturligt från sida till sida och mitt tjocka röd/lila hår omringar mitt smala ansikte. Precis så som han gillar det, utsläppt och fritt härjande.
~Kapitel 66~
Severus rätar ytterligare på sig, jag ler mjukt mot honom och lägger mina händer ovanpå hans bröstkorg. Jag viker mina fingrar om kragen på hans frakrock, tyget är strävt men ändå mjukt mellan mina smala små fingrar. Mina ögon stora och runda av åtrå och ömhet medan jag ser snett upp på honom. Severus ögon brinner, så som de gjorde den där kvällen då han tog mig in i det dolda rummet bakom väggen i hans kontor.
Jag kan känna en varm pöl samlas i nedre delen utav min mage, så som det gjort så många gånger när jag sett på honom. Sev, min underbara mystiske man...
”Jag älskar dig Sev.” viskar jag mjukt upp mot honom, Severus ser ner på mig med sina ljuvliga ögon.
”Jag älskar dig Penelope.” svarar han med den där otroligt sexiga rösten av auktoritet, rösten jag föll för och drömde om så många gånger under alla år. Jag fnittrar lite och sträcker mig upp på tå för att kunna ge honom en liten puss.
Severus möter mig halvvägs och vi delar en sådan där liten puss som jag så många gånger sett Joshua och Coraline dela med varandra mitt i Stora Salen. Vilken tur jag har... Mitt liv må ha varit dystert och ensamt men nu har jag dig här, i min omfamning, i mitt liv.
”Jag har saknat dig Sev... Så mycket.” mumlar jag mot hans läppar och jag kan känna hur han ler. Jag tänker tillbaka på den mörka dystra mannen jag föll för och vilken otrolig skillnad det är nu mellan oss mot vad det var för mindre än ett år sedan. Vi har gjort en lång resa, längre än vad egentligen borde vara möjligt... Tänk om jag vaknar nu och ligger i min säng på Hogwarts. Tänk om allt bara är en väldigt lång dröm...
”Penelope, vad är det?” frågar Severus mig med förvirrad och lite stram röst samtidigt som han ser ner på toppen utav mitt huvud som nu är lutat mot hans bröstkorg.
Jag skakar av mig tankarna och ser upp på honom,
”Jag vill se resten utav huset som jag ska bo i.” säger jag och ger honom ett leende fyllt utav värme och förhoppningar. Jag vill inte tala om de tankar som nyss for genom mitt huvud. Jag vill bara vara lycklig i denna stund och väljer att helt stänga av de mörka tankar som jag inte vill ha.
Severus nickar och vi vandrar ner för den åldrade trappan. Jag går tillbaka genom hallen och fortsätter rakt fram mot andra delen utav det mysiga lilla rustika huset. Jag kommer in i ett gammalt lantligt kök med svarta luckor och bänkar av halvmörkt trä. Jag går in i köket och ställer mig i mitten. Det är inte särskilt hemtrevligt faktiskt, det är rätt tomt. Köket är format som ett L, med bänkar, skåp och lådor. Där finns en vacker gammal spis som värms med ved och över diskhon av marmor finns ett litet fönster med en stor fönsterbräda. Där skulle man kunna ha små krukor med kryddväxter. Tänker jag och drar med handen över diskhons kalla grå marmor.
Jag vänder mig om mot matsalsdelen och ser ett litet bord med fyra stolar och på väggen mitt emot står ett svart vitrinskåp med färgade glasluckor. Innanför glaset är det tomt. Hela köket och matsalen känns väldigt tom och naken. Men i bortre hörnet, bredvid dörren ut mot bakgården, en sådan där gammal lantgårdsdörr som är delad i två på mitten så man kan ha övre delen öppen och nedre stängd, står en vacker eldstad och en brasa sprakar härligt inuti den. Eldstaden är så pass stor att man skulle kunna stå i den.
”Flampulver?” frågar jag Severus som står i dörrvalvet in till köket, han nickar.
Bredvid eldstaden finns en likadan trappa som den i vardagsrummet. Jag ser uppåt och med ett nyfiket leende börjar jag gå uppåt.
”Penelope, vänta...” säger Severus och kommer ikapp mig. Jag ser frågande på honom.
”Jag går först.” säger han bara bestämt. En rysning av välbehag färdas ner för min ryggrad när han använder den rösten och jag känner hur en känsla av kärlek flödar genom mig. glad över att han inte ändrat sig allt för mycket. Det var trots allt Severus, som han var, som jag blev förälskad i. Men det är Severus, som han är, som jag älskar.
Jag backar och flyttar mig så, han smeker mjukt min kind med sin kalla och skrovligt hårda hand när han går förbi i den lilla trappan. Jag följer efter i hans vaka upp för den slitna trappan som har ett sådant där hemtrevligt knakande. Uppe möts man av en pytteliten avsattshall med tre vita slitna dörrar.
”Detta är ditt.” säger Severus och öppnar dörren längst till höger. Ett uttryck av förvirring landar över mitt ansikte. Mitt? Vadå mitt? Vi ska väl- mina tankar avbryts när Severus och jag gått in i rummet.
Det är ett litet men rymligt rum, ett sådant där med extremt hög mysfaktor, trots att det just nu inte alls är särskilt mysigt inrett. Det finns en vägg med tre stora avlånga mönstrade fönster som har en enorm fönsterbräda, från vägg till vägg, där det ligger två stycken små kuddar. Ett sådant fönster jag hade på Hogwarts, i biblioteket. Ett sådant som jag skulle kunna krypa upp i och drömma mig bort i bokvärlden en hel dag. Rummet har gammalt golv och mörkt målade väggar, men de tre stora fönstren låter mycket utav nattens månljus skina in och det färgade glaset får det hela att se otroligt ut. Det finns också ett vackert smitt skrivbord på motsatt sida utav rummet och i mitten står två stora fåtöljer som ser ut som himmelriket att krypa upp i under en mysig filt med en bok i knät.
De två långa väggarna är täckta av tomma bokhyllor, de är bara enkla bokhyllor men de passar in bra där de står. Jag vänder mig mot Severus, då ser jag vad som hänger i hörnet bredvid skrivbordet. Kristallkulan med blå eld inuti från det hemliga rummet Severus hade angränsande till sitt kontor och jag vet inte längre vad jag ska säga.
”Är detta... Mitt? Bara mitt?” stammar jag fram i misstro och ser med tårögda ögon på mannen jag avgudar.
”Ditt.” säger han bara och ett enda ord från honom skickar mig till sjunde himlen. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna få ha ett sådant här rum men här står jag nu, mitt i det, i ett hus som jag delar med mannen i mitt liv. Är det detta som kallas för lycka..? Känslan inom mig är obeskrivlig. Jag går fram till Severus som står i dörröppningen, med fötterna på andra sidan av tröskeln. Jag lägger mina armar om honom,
”Tack älskade...” viskar jag mot honom och känslan av hans hårt kramande armar om mig skickar gåshud över hela min kropp.
Vi vandrar in i de två andra rummen, de är identiska. Svart golv, vita väggar och fönster ut mot bakgården. De är ganska stora och man skulle enkelt kunna få in en säng, ett skrivbord och någon hylla.
”Jag har inte ännu listat ut vad dessa rum ska användas till. Men det kommer vi på senare.” säger Severus när han stänger dörren och vi börjar vandra ner för trappan igen, mot matsalen och köket.
”Du kan ju använda ett som kontor om du vill det Sev?” frågar jag när vi landat i matsalen. Severus vänder sig mot mig,
”Mitt kontor, eller vad man nu än vill döpa det, ligger på bakgården. Jag vill inte ha alla de sakerna inne i huset, det är inte säkert.” svarar han bara med monoton röst, den där raspigt mörka rösten som får mig att skälva i hela kroppen.
Men så lätt slipper han inte undan,
”Vad menar du med 'för farligt'?” Jag ser med oroliga ögon på honom,
”Kom.” säger han bara och tar mig aggressivt i handen på det där auktoritära sättet som jag avgudar. Min hand känns så perfekt inuti hans. Hans hud mot min, bara att hålla hand känns gudomligt. Jag följer efter ut genom köksdörren som leder direkt till bakgården där ett mellanstort gammalt skjul står. Vi vandrar genom det långa gräset och jag ser mig nyfiket omkring. Wow, denna trädgården är ju enorm och precis i kant med skogen. Så himla ljuvligt, kommer bli mycket tedrickande och läsande i den där hängande soffan. Tänker jag och ser glatt lite snett bakåt mot en veranda med en soffa som hänger i taket med hjälp utav stabila kedjor.
Severus öppnar dörren till skjulet med hjälp utav ett lösenord som jag inte kan höra. Han drar in mig och dörren stängs bakom oss. Jag ser inte ett dyft där inne.
”Lumos.” säger Sev och medan han drar med staven runt rummet tänds flera ljus och jag kan se vart jag står. Okej, jag förstår varför det inte är säkert att ha detta i huset... Tänker jag och ser hur hylla efter hylla efter hylla är fylld till bredden med flaskor, burkar, askar, små lådor, vinyler, kapslar, tomma flaskor, växter, örtlådor, kittlar och allt annat man någonsin kan behöva för att skapa och göra trolldrycker.
”Okej, jag förstår vad du menar.” säger jag medan jag vandrar runt och förundras över allt fantastiskt som finns omkring mig. Jag stannar vid en hylla med flera olika flaskor med namn jag aldrig hört förut skrivna på lappar som hänger om dess halsar.
”Sev, vad är det här för några?” frågar jag och läser på lapparna, Severus kommer fram till mig.
”Det är alla trolldrycker jag själv skapat från grunden.” säger han lugnt och jag räknar snabbt flaskorna,
”29 stycken... Hur har du kunnat göra så många?” frågar jag och ser med stora ögon upp på honom. Jag vet att det tar månader, ibland år, att skapa nya brygder som faktiskt fungerar som de ska.
”Jag antar att jag har det i mig bara.” säger han och sedan drar han med mig ut ur skjulet och tillbaka in i huset igen. Han verkar inte vilja ha mig där inne trotsa att han vet hur bra jag är på trolldrycker och allt som hör till det.
~Kapitel 67~
Vattenkokaren tjuter högljutt på spisen och jag häller upp te i två omaka koppar. En Svart och en mörkgrön, den ena rund och den andra åttkantig. Jag vandrar in med de rykande kopparna i vardagsrummet där Severus sitter med näsan begrav i en bok. Med ett litet fnitter och leende sätter jag ner koppen på det lilla sidobordet bredvid hans nedsuttna fåtölj. Jag själv sätter mig i soffan och drar handen över det mörkgröna tyget medan jag drar upp benen vid min sida och lutar mig mot armstödet. Koppen hamnar på sidobordet efter att en klunk glidit ner. Mitt hjärta slår hårt och jag kan känna hur ångest bubblar inom mig nu.
”Vad är det Penelope?” frågar Severus, fortfarande med näsan begrav i boken. Jag ser upp mot honom och min blick möts av ett svart bokomslag. Förvånad över att han på något sätt märker att något är på tok utan att han ser på mig eller hört min röst.
”Severus, jag måste berätta något för dig...” mumlar jag, mitt hjärta hoppar över ett slag när jag ser hur Severus sänker boken och tittar mig rakt i ögonen, jag viker undan min blick och börjar nervöst pilla på en osynlig tråd på soffarmen.
”Penelope...” säger Severus med auktoritet i sin röst.
Jag ser upp genom min lugg på honom med huvudet på sned. Med en svepning utav min hand viker jag bort luggen och fäster den bakom mitt öra. En suck undkommer mig.
”Penelope, berätta.” manar Severus och jag sätter mig med fötterna stadigt på marken. Jag vet inte varför men det har alltid fått mig att känna mig lite mer stabil när jag ska prata om något som jag tycker är jobbigt.
”Jag ska inte tillbaka till Hogwarts efter sommaren.” mumlar jag och ser ner på mina händer som frenetiskt pillar med fingrarna på nagelbandet på min tumnagel. Jag hör hur Severus lägger boken på sitt sidobord och jag kan känna hans blick på sidan utav mitt huvud men min blick är fäst på mina fingrar.
”Vad menar du Penelope?” Hans röst är entonig, ganska kall men samtidigt orolig. Okej, då kör vi, kom igen nu Penelope. Bara berätta för honom... Jag ser upp på Severus med mina isblå ögon låsta i hans mörka bruna. De är nästan svarta i det dåligt upplysta rummet.
”Jag.. Umh,” jag börjar pilla på hemmen till min tröja, ”jag har tagit min examen. Jag studerade in hela år sju samtidigt som jag studerade år sex kurserna denna sista terminen... Så, jag är färdig...” mumlar jag nervöst och försöker att ge Severus ett leende men han bara ser allvarligt på mig. Åh, snälla Sev bli inte arg nu... Fan jag skulle berättat direkt och sett om det var okej med honom. Fan, varför kan jag aldrig tänka längre än näsan räcker?! Jag reser mig hastigt upp från soffan.
Jag ser mig omkring i rummet, Severus ser på mig undrande och reser sig upp från sin fåtölj i en enda elegant rörelse till skillnad från min resning. Han är alltid så graciös och elegant i sina rörelser medan jag mest bara är klumpig.
”Penelope. Vart ska du?” frågar han med sträng ton, den där rösten som jag föll för från början. Jag ser mig hastigt omkring, mina ben vill att jag springer men allt jag vill är att krypa upp i Severus famn.
”Jag, jag vet inte.” mumlar jag som svar,
”Är du arg på mig?” frågar jag med tillbakadragen röst medan min blick flackar från honom till mina skor och tillbaka till honom.
Severus tar de två stegen som behövs för att han ska stå alldeles framför mig. Han stryker bort en tår från min kind med sin kalla tumme.
”Jag är inte arg. Men, att sänka dig själv bara för att vara med mig ett år tidigare var idiotiskt gjort.” säger han med klar röst och hans ögon är fästa i mina. Den där energin som man nästan kan ta på pulserar som en aura runt oss båda.
”Jag tog min examen med högsta möjliga betyg, i allt.” mumlar jag, hänförd av hans blick som låser och binder mig. Som en besvärjelse.
Severus ser förvånat på mig,
”Menar du det?” Jag nickar mot honom stelt. Han höjer sitt ena ögon bryn och det känns som om mina ben ska vika sig. Hur kan allt med denna man få mig knäsvag... En blick, en snudd från hans fingrar, ett böjt ögonbryn, ett ord...
”Jag är stolt över dig Penelope.” säger han och hans röst är alldeles hes och raspig på det där underbara sättet. Jag kan känna hur den glider över mig, som om han fysiskt smeker mig. Känslan skickar en rysning över min rygg. Jag sänker min blick lite, den fastnar på de där ljuvligt knäppta knapparna av hans frackrock. Mina tankar börjar rulla, Severus säger något men jag hör bara ett dovt mummel. I mina tankar knäpper jag upp var enda en av de där åtstramade knapparna med mjuka fingrar.
”Penelope?” säger Severus och rycker mig ut ur de härliga tankarna, en varm pöl har samlats i gropen utav min mage och mina knän är svaga.
”Umh, va?” frågar jag med generad röst och rosenröda kinder.
”Vad händer nu? Vad vill du göra?” upprepar Severus igen.
”Åh, umh, jag vet inte riktigt..” mumlar jag generat med rosenröda kinder. Jag vet att han menar vad jag vill göra med mitt liv nu när skolan är över men jag tänker på vad jag vill göra nu, just nu i denna stund. Severus höjer sitt ena ögonbryn ännu en gång och jag lutar mig trotsigt mot honom medan jag omedvetet biter i min underläpp.
”Penelope..?” viskar Severus undrande, hans röst så ljuvligt hes. Jag svarar inte honom utan tar tag om toppen utav hans krage och reser mig upp på tå. Jag placerar mjukt mina läppar på hans och drar i kragen. Nervositet rusar inom mig och adrenalin pumpar lite försiktigt ut från mitt hjärta, in till mitt blodomlopp.
Severus lägger sin ena arm om min midja och drar mig mot sig så att min kropp är tryckt tätt mot hans. Allt vi nyss pratat om är borta och omvärlden blir härligt suddig. Jag släpper taget om verkligheten och tillsammans med Severus sjunker vi in djupare i kyssen. Allt känns härligt varmt inom mig, mina ben blir härligt mjuka och mina tankar snurrar i otrolig fart.
”Severus... Jag, älskar, dig...” mumlar jag mot hans ljuvligt svala läppar.
”Och jag, dig...” mumlar han tillbaka. Känslan av hur hans röst glider in i min öppna mun är ljuvligt härlig. Jag drar i hans krage och våra läppar pressas hårdare mot varandra.
Jag för mina armar under hans svarta rock på hans breda axlar och känner det strama tyget från hans mörklila frackrock under min hud. Jag drar ner mina händer över hans bröstkorg och kan känna hur hans hjärta pulserar under mina handflator. Min puls rusar och vår kyss blir djupare och dryper av passion. Jag låter min tunga glida över hans och smakar varje uns av utsökthet. Pepparmint, vanilj och honom... Severus... Brasan sprakar i eldstaden, våra läppar mot varandra, våra kroppar pressade tätt tätt ihop, känslan av hans armar om mig är ljuvlig. Jag bryter kyssen för att kunna se upp på mannen jag älskar.
Jag sväljer med lite svårighet,
”Severus, jag har saknat dig så...” Severus ler mjukt mot mig, det är ett litet leende men det är ett Severus-leende och jag älskar det. Våra läppar möts ännu en gång i en explosiv kyss. Allt blir ännu en gång suddigt och värme sprider sig som löpande eld genom min kropp.
Kommentera