~Kapitel 1~
Jag vaknar av att den stora klockan slår, jag ser mig omkring. Vart är jag? tänker jag, då känner jag hur någon bredvid mig andas. Jag vrider långsamt mitt huvud och mitt hjärta slår ett extra slag vid synen av Severus bredvid min sida. Det är ingen dröm, vi är verkligen här... Jag sträcker på mig lite försiktigt, Severus vaknar inte där han halvligger vid min sida.
Jag reser mig från golvet och går bort till andra sidan av rummet, jag drar med mitt finger över bokryggarna. Här finns ju allt jag velat läsa som inte finns i biblioteket. Jag stannar vid en grön bok, den är täckt av damm, jag blåser på den och dess namn uppenbarar sig. "Livet efter enhörningsblod" står det, jag plockar försiktigt ner boken från hyllan och går fram till den vackra brasan som sprakar i ett blått sken inuti en stora kristallkulan som vackert svävar i luften.
Jag sätter mig inte i en utav de två svarta fåtöljerna utan i den svarta soffan och drar upp mina ben under mig. Jag öppnar långsamt boken, bindningen är gammal och ömtålig den ger ifrån sig ett knastrande litet ljud. Det är mörkt ute, månens sken tränger sig in genom det förtrollade taket och skiner ner på mitt huvud och boken i mitt knä. Jag börjar läsa den finstilta texten tyst för mig själv, jag nästan mumlar.
”Livet efter enhörningsblod är ett förbannat sådant, man lever ett halvt liv. Man kan aldrig gå tillbaka till det man en gång varit, det är ett beslut som varar för evigt. Så fort som blodet nuddat vid dina läppar är du förbannad...” Wow, detta är så spännande, varför finns inte dessa böcker i biblioteket? Eller, det kanske de gör, i den förbjudna avdelning... Tänker jag medan jag fortsätter att läsa.
Tiden passerar fort, efter bara tio minuter är jag helt inne i boken och sitter hopkrypt i soffan medan jag tuggar på min underläpp, jag sjunker djupare och djupare in i boken i min famn.
”Penelope?” Hör jag någon säga, jag sliter min blick från boken och återvänder till verkligheten efter att ha varit helt inne i boken så länge.
”Ja Severus?” mumlar jag medan min blick drunknar i hans underbara ögon. Severus... Efter alla dessa år så fick jag äntligen dig... Jag är bara så himla orolig för vad som kommer hända i framtiden, jag kommer förvara varje stund jag har med dig djupt inne i mitt hjärta. Tänker jag försiktigt,
”Vad läser du?” frågar han och ser strängt på mig. Jag älskar när han ser på mig på det sättet, det kittlar i min mage och jag känner mig väldigt liten. Men framför allt så älskar jag när han ser på mig på det sättet för det ger mig vilda fantasier om vad han skulle kunna göra med mig i sängkammaren, eller på hans kontor en vacker dag...
Hans fråga tvingar mig att tänka efter lite och skaka bort mina fantasier, mina kinder är lite röda av genering,
”Öm, Livet efter enhörningsblod...” mumlar jag blygt och svackar lite med min blick från hans.
”Du borde inte läsa den, den är inget för en ung flicka att läsa.” säger han med sin ljuvliga röst och tar ett steg mot mig medan han räcker ut sin hand mot boken som den bestämda auktoritet han är. Hans kroppsspråk tydligt och bestämt, rakt på sak. Precis så som jag vill att han ska vara.
Men jag kramar lika bestämt boken mot min bröstkorg och ser på honom med varma, bedjande ögon.
”Men den är intressant, jag finner allt detta väldigt fascinerande.” säger jag med min absolut lenaste röst och ler. Severus höjer sitt ena ögonbryn i förvåning och lite utav välbehag från blicken jag utsätter han för just nu.
”Jasså?” säger han sedan i sin mörka, hesa, maskulint raspiga röst. Jag nickar upphetsat och ler ett strålande vitt leende mot honom. Min kropp slappnar av och jag fortsätter att titta i boken i några sekunder men min blick följer automatiskt efter Severus gestalt.
"Jag tycker ändå inte att du ska läsa sådant... du..oskuldsfull..inget..flicka.." mumlar han och jag kan inte uppfatta allt han säger.
Han går fram till bokhyllan där jag tidigare varit och tittat. Han följer med sitt finger över ryggarna på böckerna, precis som jag gjorde. Jag ler inombords över att vi är så lika varandra, att efter så många år av drömmande och fantiserande om honom så sitter jag i soffan i hans hemliga rum med honom bara någon meter bort. Han stannar till med sitt finger och plockar fram en bok. Han blåser bort dammet från den och går fram till mig med boken i sina händer.
~Kapitel 2~
”Här.” säger han och räcker lugnt boken till mig, jag lägger boken jag redan håller i bredvid mig i soffan och tar emot boken Severus räcker mig. Jag ser på den, dess omslag är mjukt mot mina fingrar och boken doftar av gammalt pergament.
”Santino Nicoluhs Samlade Verk.” läser jag ut högt med mjuk röst.
”Jag tror du kan gilla denna, han är lite mörk och dyster av sig men han har passion för sitt skrivande.” Säger Severus och ger mig ett litet Severus-leende.
”Tack Severus, men det heter författande, inte skrivande.” Mumlar jag distraherat medan jag öppnar boken, men jag hör att han skrockar lite lätt där han står vid min sida. Jag ser på honom,
"Förlåt, gammal vana..." fnittrar jag fram med rosenröda kinder.
Severus sätter sig i fåtöljen mitt emot soffan och ser på mig men jag uppskattar boken ännu en gång. Jag bläddrar försiktigt genom den, dess blad är gula och ömtåliga efter flera år av slitage, damm och tidens gång. Efter någon minut hittar jag en dikt som fångar min uppmärksamhet genast. Jag ser på Severus, han reser sig från fåtöljen och går mot soffan, han sätter sig bredvid mig och jag lutar mig försiktigt mot hans bröstkorg. Jag börjar läsa med lugn och sansad röst, jag låter orden sväva ut ur mig.
”Hennes hår var ljust som guld, Hennes ögon svarta som vingarna av en korp, Solen skiner på henne, Som en gloria lyser hennes hår, Hennes skratt fyller luften, En mörk cirkel, Den täcker ljuset och skänker mörker över världen, Hennes ljusa stämma vrids, ett dovt muller hörs vid horisonten, Hennes kropp faller till marken, Brusten, Bruten, Han strider mot hennes kalla kropp, Lyfter henne från marken, Hennes hjärta helt igen, Hennes hår skiner ännu en gång, Hans ord smeker över hennes brustna kropp, Helar allt i dess väg, De är En...” Jag ser upp på Severus som ser ner på mig.
Våra blickar blandas magiskt med varandra och jag går vilse i hans ljuvliga ögon,
”Du har en fantastisk röst Penelope.” säger han efter en stund och ger mig ett till Severus-leende. Jag uppskattar varje litet leende, varje blick, varje ord han dedikerar till mig.
”Skönheten ligger i betraktarens ögon, i detta fall öron.” säger jag och jag kan inte hjälpa det, jag fnittrar lite till. Jag drar ett djupt andetag och mina näsborrar fylls från doften av honom. En doft jag inte ens med en miljon ord som hjälp skulle kunna beskriva. Den är ljuvlig helt enkelt. Jag ser på mannen som sitter bredvid mig, min blick följer varje kontur av hans vackra ansikte.
Severus ler, men blir snabbt allvarlig.
”Du förstår, att detta kommer bli komplicerat?” Jag ser på honom med allvarliga ögon.
”Jag förstår det men jag vill, det är värt det, du är värd det Severus. När skolåret är slut vill jag bo hos dig Severus. Jag känner mig säker med dig...” Viskar jag försiktigt, jag är fortfarande så nervös när jag är nära honom. Jag är till och med rädd. Att när som helst så kommer jag att vakna upp i min säng, uppe i min sovsal, att detta aldrig har hänt. Som om allt bara var en enda stor magisk dröm, en dröm som egentligen aldrig skulle kunna bli sann. Jag suckar lite innan ett leende sprider sig över mina läppar. Men jag är här just nu...
Severus ler ner mot mig.
”Det är mörkt ute, du borde gå tillbaka till Ravenclaw. Jag följer dig, om någon frågar så har du och jag pratat om din situation... Med dina föräldrar...” säger Severus med sin mörka röst och han verkar så ursäktande vid nämnandet av mina bortgångna föräldrar så jag gör mitt bästa för att låsas som om jag inte vill springa iväg gråtandes vid blotta tanken av dem. Jag nickar bara helt enkelt. Att höra honom tala om mina föräldrar vrider om mitt hjärta. Jag reser mig upp från soffan och jag kan känna hur mina ögon håller på att fyllas med tårar men jag kämpar mot dem, låter dem inte rinna. Severus behöver inte se mig gråta mer...
Vi går ut ur det gömda rummet och genom hans kontor, ut i korridoren. Severus följer mig hela vägen, under tystnad. När vi står utanför Ravenclaws elevhem stannar vi. Jag ser på honom med mjuka, försiktiga ögon. Mitt hjärta bultar så hårt innanför mitt bröst att det känns som om det ska hoppa ut ur min bröstkorg.
”Tack Severus...” viskar jag så tyst och försiktigt jag bara kan för att ingen ska höra och kramar boken mot min bröstkorg.
”Tack själv Penelope...” säger han mjukt, hans ögon säger allt det han inte kan säga med ord och jag ler mot honom innan jag går in till mitt elevhem.
~Kapitel 3~
Så fort som jag är i min sovsal sätter jag mig på kanten av min säng och andas ut. Jag känner mig otroligt ensam utan Severus vid min sida. Som om min själ blivit berövad på solens ljus. Jag lägger mig ovanpå täcket och en ensam tår strilar ner för mina kinder. Jag vill vara glad för att jag nu vet att Severus känner för mig som jag känner för honom, men jag känner sådan djup sorg över mina föräldrar att jag inte kan känna den glädje jag vill känna. Tanken av att veta att jag aldrig kommer få se dem igen, krama dem, prata med dem, skratta med dem... Den är olidlig.
Mina tankar slåss med varandra, vill ha uppmärksamhet, vill bestämma vad jag ska känna. Jag sätter mig upp och tar av mig mina skor, hänger mina kläder på stolen bredvid min säng och kryper sedan ner under täcket. Jag träder in i en sömn fylld av motstridiga drömmar. Jag drömmer om mammas och pappas begravning, om Severus, om rockar som fladdrar i vinden, om brinnande ögon, om livlösa ögon... Jag får ingen ordentlig sömn, ingen ro i kroppen. Jag vaknar flera gånger med tårar som strilar och ett hjärta som slår så fort att jag knappt kan andas.
När jag vaknar på söndagsmorgonen kan jag känna hur min kropp fortfarande skriker efter sömn. Men jag kan inte somna om, jag kollar på klockan, den är kvart över åtta. Jag drar ett djupt andetag och sparkar sedan av mig täcket. Min sovsal är full av elever som sussar gott i sina sängar så jag rör mig så tyst och försiktigt jag kan. Jag kan höra Coralines tunga suckar hon drar medan hon sover och ett litet leende tar form hos mig när jag tänker på min fina vän. Jag tar på mig min lila morgonrock av siden och tar med mig mitt badlakan, min trollstav, min borste, en toffs, shambo, balsam, tvål och rena underkläder. Jag går mot badrummet, fast besluten att skrubba bort nattens drömmar, skrubba bort sömnen, skrubba bort all ångest och alla funderingar om vad som kommer hända mellan mig och Severus.
Badrummet ligger öde, det är aldrig någon som badar så här tidigt på söndagsmorgonen. Jag fyller badkaret med ångande varmt vatten och häller i lite av badoljan som står bredvid badkaret, det doftar av rosor och skummar sig snabbt när det blandas med det ångande varma vattnet. Min kropp sjunker tungt ner i det varma vattnet och jag kan känna hur mina leder blir mjukare efter bara någon minut, hur min hjärna får en chans att bearbeta allt som hänt de senaste dagarna, allt har gått så fort.
Jag ligger i badkaret i nästan 40 minuter innan jag tvättar mig och sedan stiger upp. Mina våta fötter klibbar mot det kalla stengolvet och jag ryser av obehag. Mitt långa hår hänger ner till min rumpa och klickande ljud ekar genom badrummet när droppar av vatten från topparna landar på golvet. Jag torkar mig med mitt badlakan, tar på mig mina underkläder och sedan min morgonrock.
Jag sitter på sne på handfatet med ena benet dinglandes och det andra med stöd mot golvet framför den enorma spegeln och borstar mitt långa hår. Med en snabb trollformel och ett enkelt viftande med min stav så flätas mitt hår i en underbar femdelad fläta, jag minns en trollformel som min moder en gång lärt mig. Jag drar med min trollstav över flätan som hänger vackert ner över min axel medan jag säger,
”Cristalli di neve.” Små snökristaller uppenbarar sig i mitt hår, de glimmar vackert som små pärlor av silver i morgonens solsken som tränger in genom de stora färgade fönstren.
Jag ser mig i spegeln en stund, min morgonrock hänger löst över mina axlar, bandet är hårt snört runt min smala midja. Jag har gått ner i vikt den senaste veckan, kanske fem kilo, på grund utav allt som hänt har jag inte kunnat äta ordentligt och min kropp har varit under mycket press. Jag suckar djupt när jag ser hur mina nyckelben sticker ut mer än vad som är naturligt, plockar sedan ihop mina saker och stänger dörren till badrummet bakom mig.
Jag vandrar tillbaka till min sovsal och plockar fram mina svarta jeans, ett mörklila linne, mina vita sockar och min svarta långärmade tröja, den har ett stort, mörklila hjärta på ryggen gjort utav korsstygn. Jag ser mig i spegeln och konstaterar att jag ser helt okej ut, jag har blivit smalare och mitt hår har blivit längre. I vanliga fall brukar jag inte lägga märke till sådant men nu gör jag det. Nu när Severus finns i mitt liv vill jag se till att han inte försvinner på grund utav någon anledning alls orsakad av mig, däribland ligger mitt utseende.
~Kapitel 4~
Jag vandrar långsamt ner till Stora Salen för att äta frukost, mina steg känns tunga och mina fötter landar hårt mot stengolvet. Coraline och Joshua sitter redan på vår vanliga plats, de ser ut att diskutera något viktigt, jag går fram till dem och sätter mig jämte Joshua som sitter mitt emot Coraline.
”God morgon.” säger jag och ler lite mot dem, min frukost bestående av två skivor rostat bröd med ost och marmelad på uppenbarar sig på en silvrig tallrik framför mig.
”Hej, hur mår du?” frågar Coraline och ser med oroliga ögon på mig medan jag petar i maten som står framför mig.
Jag fortsätter att peta i maten, efter en kort stund ser jag på henne med trötta ögon,
”Helt ärligt?” frågar jag och Coraline ser välmenande på mig, hon nickar.
”Inte alls bra... Jag vet inte varför jag ens försöker att le, det är så onödigt, känner mig som en hycklare. Det är ju inte så att ingen vet vad som hänt. Gissar att hela skolan vet om det nu.” suckar jag uppgivet fram och låter gaffeln falla till bordet. Coraline ler mot mig, Joshua lägger sin arm om mina axlar och kramar om mig. Tur att jag har så fina bästa vänner... Tänker jag och kramar Joshua tillbaka lite snabbt.
Efter 10 minuter av förklarande och berättande om mina föräldrar, begravningen, att jag inte vet vad som händer efter skolårets slut så byter vi äntligen samtalsämne.
”Du missade inte så jätte mycket när du var borta, vi har inte fått några läxor och vi har inga inplanerade prov så det var i varje fall ett bra tillfälle att vara borta.” säger Coraline i ett försök att muntra upp mig eftersom hon vet hur allvarligt jag tar mina studier.
”Då förstår jag varför du har så god aptit idag.” säger jag och petar Joshua lite i sidan med min armbåge medan jag fnissar. Joshua ser upp på mig med stora ögon av förvåning,
”Haha, nu var du rolig va?” svarar Joshua och skrattar högt. Coraline börjar också skratta medan hon uppgivet skakar på sitt huvud, jag bara ler mot dem båda. Vilka sötisar de är...
Jag kan känna den där känslan igen, känslan jag alltid får när Severus är i närheten. Jag ser upp mot bordet där professorerna sitter och äter. Där sitter han och han ser rakt på mig. Min mage blir varm och mina kinder hettar lite men jag hoppas innerligt att ingen kan se det. Jag ger honom ett väldigt försiktigt leende och hans kalla ögon börjar dansa för mig. En härlig känsla av att vara speciell sprider sig inom mig och för en kort sekund är jag glad. Bara glad. Sedan ser jag tillbaka på Coraline för att ingen ska se något, för att ingen ska märka vilket speciellt band jag och Severus har, att vi just i detta ögonblick delade ett alldeles eget intimt ögonblick. Mitt i Stora Salen, bland elever och professorer.
Coraline tittar upp, hon har slutat prata mitt i en mening, jag ser på henne.
”Ska du inte berätta klart?” frågar jag, nyfiken på vad Casper hade gjort efter han fångat den slingrande ormen han försökte förvandla till en halsduk men bara lyckats till hälften, men hon svarar inte, bara stirrar upp ovanför mitt huvud. Jag och Joshua vänder oss samtidigt om och min blick vandrar upp över Severus tillknäppta frackrock halvt gömd av den stora svarta rocken, hela vägen till hans underbart stränga ögon.
Severus ser ner på mig, om man inte vet det jag vet så skulle det se otroligt nedlåtande och strängt ut, men jag ser något annat i hans ögon.
”Miss Lovegood, jag vill se dig på mitt kontor om en timme. Vi måste diskutera allt du missade i min kurs.” säger han med den underbara rösten och ser på mig. Jag ser honom i ögonen och läser det han inte kan säga högt inne i Stora Salen.
”Okej professor Snape.” stammar jag fram lite nervöst, för alla runt om är jag nervös inför vad jag kan få skäll för men för mig är jag nervös över en helt annan anledning. Han ser på mig med dansande ögon och höjer sitt ena ögonbryn som han alltid brukar göra när han pratar med mig. Sedan går han ut ur Stora Salen, hans vackra rock flyger som en stor svart skugga bakom honom. Lika gudomlig, mystisk och mörk som alltid... Jag suckar av längtan efter att få vara i hans famn ännu en gång.
Joshua är den första som bryter tystnaden när Severus försvunnit ut ur salen.
”Jisses, han sätter verkligen press på dig Penelope. Känn dig inte stressad eller så.” pustar Joshua fram och ser allmänt glad ut över att det inte är han som blir pressad av Severus.
”Ja eller hur, känn ingen press över att prestera eller så. Herre gud.” viskar Coraline. Jag skakar på huvudet och suckar för att de inte ska förstå någonting.
”Tur att jag har fina vänner som stöttar mig då.” säger jag med ett litet leende mot mina bästa vänner medan vi alla tre fortsätter med våra måltider.
”Ja, men, du stöttar ju oss, minst lika mycket, i, skolan och så.” säger Joshua mellan tuggorna, både jag och Coraline ser på varandra och skrattar åt Joshuas glupskhet.
”Va? Vadå?” frågar han och ser förvånat på oss med gaffeln i högsta hugg vilket bara får oss att skratta ännu mer.
Vi lämnar Stora Salen efter 40 minuter, Coraline och Joshua ska möta några kompisar nere vid Quidditchplanen, det är en match om två timmar. Jag går mot Severus kontor med snabba steg som ekar mellan de kala väggarna och det höga taket i korridorerna. Jag kan känna hur min mage fylls av fjärilar mer och mer allt efter att hans dörr närmar sig, jag kan känna hur mitt hjärta slår hårdare och mina andetag blir ytliga. Mina fingrar skakar och mitt hjärta bultar nu så hårt att jag kan höra min egen puls. Jag stannar framför dörren och efter några sekunder knyter jag min näve, sträcker ut armen och knackar lite försiktigt på dörren av mörkt trä med stora bultar inspikade i ett stilrent mönster.
~Kapitel 5~
Dörren öppnas långsamt framför mig och jag kliver med försiktiga steg in.
”Professor Snape?” säger jag men ingen svarar, min blick sveper hastigt över rummet som jag står i. Severus kontor är mörkt, fönsterna är täckta av luckorna på utsidan så endast några få strimmor av ljus tränger in mellan de nöta plankorna. Jag tittar bort mot hans förråd och kan se att väggen står på glänt. Jag låter mina ben bära mig bort mot den, genom förrådet och jag trycker försiktigt på väggen med min högra hand. Den öppnar sig lätt och jag stiger in i det undangömda rummet, jag puttar igen dörren bakom mig och mitt hjärta slår hastiga slag. Jag kan känna den där energin som bara finns i rummet när Severus är där.
”Severus?” säger jag medan väggen stängs, jag ser honom stå borta vid en utav bokhyllorna. Han vänder sig hastigt om och ser på mig. Rocken fladdrar mjukt av hans rörelser, som en svart skugga som omfamnar honom, skyddar honom från omvärlden.
”Penelope...” mumlar han lågt med sin raspiga röst. Jag kan känna hur mina kinder hettar av hans ord och mitt hjärta slår ett extra slag av att höra mitt namn med hans ljuvligt raspiga och mörka röst.
”Jag har väntat på dig.” säger han sedan lugnt, ett litet leende spelar på hans smala läppar.
Jag går långsamt fram till honom, jag kan verkligen känna hur mitt hjärta slår vildsint vid synen av honom. Jag stannar bara några centimeter från honom, han har inte rört sig.
”Varför ville du se mig Severus?” frågar jag blygt med min blick fäst på hans välputsade skor. Min röst är lite ostadig och nervös, det är en sådan energi mellan oss, den är nästan magnetisk. Drar mig mot honom, som ett osynligt snöre.
”Jag ville bara se dig, utan att behöva låtsas som om vi bara är en elev och en professor.” svarar han lugnt, hans rösta lika stabil och härlig som alltid. Jag ser upp på honom efter ett par sekunder.
”Jaha...” mumlar jag tillbaka, min röst svag när jag talar till honom.
Vi sätter oss ner i soffan, precis så som vi satt föregående dag. Severus räcker mig boken som jag läste ur igår, jag slår upp den och letar upp en ny dikt att läsa för honom. Jag hittar en efter bara några få sidvändningar.
”Korpens vingar slår, Månsken som gnistrar mot dess svarta fjädrar, Den flyger högt över trädens toppar, Slag efter slag, Dess vingar, Dess Svarta fjädrar, Slag efter slag, En duva, En enkel vit duva korsar dess väg, Duvan kvittrar vackert, Korpen kraxar hest, Följer efter duvan, De landar i en trädkrona, Sida vid sida, På samma gren, En vit och oskuldsfull, En svart och hämndlysten...” min röst blir svagare desto mer av dikten jag läser.
Jag ser upp på Severus som ler sitt speciella Severus-leende mot mig, inte riktigt ett leende men ändå ett leende för att komma från honom. Mina tankar hamnar på villospår, jag tänker på hans läppar över min kropp, hans händer som smeker min bara hud, hans andedräkt mot min nacke... Tankarna om honom på det sättet får mina kinder att bli rosenröda.
”Varför valde du just den dikten?” frågar han försiktigt, jag stänger boken och lägger den bredvid mig medan jag ser på honom och säger,
”Jag vet inte riktigt, den tilltalade mig bara. Den är väldigt vacker...”
”Ja, ja det är den. Den är en av mina favoriter. När jag läser den tänker jag på dig, Penelope...” Severus kalla hand flyttar en lock av mitt hår som fallit ner bredvid mitt öga. En rysning färdas ner längs min nacke och rygg, en rysning av välbehag. Jag sluter mina ögon en kort sekund och ler för mig själv över att känna hans enkla beröring. Hans grova hud mot min när hans fingrar nuddar vid min nacke.
”Jasså?” säger jag mumlande och ser upp på Severus med undrande ögon. Hans hand landar vid basen av min nacke, när han säger de orden jag inte trodde han skulle säga. Hans kalla hud i härlig kontrast till min varma, hans tumme som stryker mig långsamt upp och ner över nacken, hans ord flyter mjukt ur hans mun och letar sig fram i luften, mot mig.
”Du är min vita duva...”
~Kapitel 6~
Jag blir chockad över Severus ord, att han kan vara så mjuk, så ärlig... Hans ögon dansar när de ser på mig. Men vår ögonkontakt bryts när det knackar på dörren in till Severus kontor. Hans hand lämnar hastigt min nacke när han reser sig upp i en enda mjuk, flytande rörelse. På det där sättet som bara han kan röra sig, som om han flyter. Han sätter sitt finger över sina läppar för att säga att jag ska vara tyst, jag nickar mot honom så att flera slingor av mitt hår faller ner i ansiktet på mig. Han lämnar rummet och stänger väggen efter sig.
Jag reser mig försiktigt från soffan och går på tårna fram till väggen, jag lägger örat mot den för att höra vem det är som kommit in. Rösten skulle jag känna igen vart som helst, det är Dumbledore. Jag anstränger mig för att höra vad som sägs på andra sidan av den falska väggen.
”Severus, jag har lagt mycket tanke bakom det du frågade.”
”Och?” Det är svårt för mig att höra vilket tonläge de har, jag kan bara urskilja orden från mumlandet av dämpade röster på andra sidan.
”Jag ser inget problem med att miss Lovegood bor hos dig. Hon är din stjärnelev och jag har förståelse för att du känner en viss plikt mot henne. Speciellt nu i dessa bekymmersfulla tider för miss Lovegood.” Det blir tyst i rummet bakom väggen en stund. Jag anstränger mig ännu mer för att höra exakt vad de säger efter att mitt namn har nämnts.
”Men?” säger Severus sedan.
”Jag måste, enligt skolans policy, fråga dig en sak. Miss Lovegood är endast en elev? Det är inget annat du önskar berätta för mig?” Det låter nästan som om Dumbledore vet mer än vad han säger, mitt andetag fastnar i klumpen som bildats i min torra hals.
”Hon är min elev och, som du tidigare sa, är hon min stjärnelev och jag känner en viss plikt gentemot henne.”
”Då så. Severus.”
”Albus.”
Jag hör hur gångjärnen gnisslar när dörren öppnas och stängs, sedan hör jag Severus fotsteg. Han är på väg tillbaka till mig, jag sätter mig så snabbt jag kan i soffan med boken i mitt knä för att han inte ska veta att jag tjuvlyssnat på deras privata samtal.
”Vem var det?” frågar jag oskyldigt när han kommer in.
”Det var Dumbledore, han ville tala om att det är okej att du lever hos mig, om, det är, vad du vill..?” Det sista säger Severus som en liten fråga. Jag nickar lyckligt mot honom och ger honom även ett leende medan jag rätar upp mig lite i soffan.
Han kommer fram och sätter sig bredvid mig i den svarta soffan. Jag lutar mig mot hans bröstkorg och han lägger sin arm längs med ryggstödet av soffan. Jag fortsätter att bläddra i den gamla boken. Den doftar ljuvligt, gammalt pergament och bläck. Så underbart. Blandat med Sev... Jag suckar nöjt och drar upp mina knän lite högre för att kunna luta boken mot mina lår.
Severus sitter tyst vid min sida ett tag, sedan säger han,
”Penelope... Jag är så...” Sedan blir han tyst och suckar, jag har stängt boken och lutar mitt huvud bakåt för att kunna se upp på hans profil.
”Vad är du Severus?” frågar jag oroligt, en knut har slagit sig fast i min mage när jag hör hans tonläge. Ett tonläge jag aldrig hört honom använda tidigare.
”Jag har förlorat alla jag någonsin älskat, jag är rädd att jag kommer förlora dig med...” Severus röst är så låg att jag för en gångs skull knappt kan höra honom, det är inte Severus röst, det är en annan del av honom som har en annan röst. Rösten av någon som känt stor sorg och förlust i livet. Jag mjuknar mot honom, min kropp liksom sjunker in och lägger sig tätt mot honom.
”Severus, tänk inte så... Vi är här nu, vad som händer i framtiden vet vi inte, det kan ingen veta...” viskar jag försiktigt och tar ett djupt andetag medan jag känner hur den där knuten växer sig större och större i min mage.
Jag tar Severus hand i min och lyfter försiktigt upp den till mina läppar. Jag kysser den mjukt. Hans skinn är iskallt och skickar gåshud över mina armar men det är inte på något sätt obehagligt. Jag ser upp på himlen genom det förtrollade taket, det flyter långsamt förbi små moln som ibland täcker solen som annars skiner ner på oss i det lilla rummet, undanstoppade, gömda, dolda för omvärlden. Det är så tyst, nästan bedövande och krälande tyst. Sådan tystnad man alltid refererar till som 'lugnet innan stormen' i mugglarvärlden.
Jag ser på den lilla klockan som står på en utav bokhyllorna i rummet, kvart i elva står de guldiga små visarna på. En tyngd lägger sig genast över mina axlar, jag kan känna hur min kropp sjunker ihop under dess vikt medan min rygg stelnar lite.
”Severus, jag måste gå, mina vänner undrar nog vart jag är...” suckar jag försiktigt fram med viskande röst. Severus ser ner på mig och nickar kort. Jag kramar hans hand med min ännu en gång sedan reser jag mig från soffan, han gör samma sak. Bredvid Severus flytande rörelser ser jag ut som en typ av stel pinne utan balans. Ett litet fnitter bubblar upp i min hals, men jag tvingar ner det igen. Det är rätt otroligt hur bra vi kompletterar varandra... Tänker jag med en blick upp mot den otroliga mannen som står bredvid mig. Vi går bort till den gömda lönndörren, den falska väggen, Severus öppnar och vi lämnar vårt gömställe bakom oss.
~Kapitel 7~
”Tack så mycket professor Snape,” säger jag medan jag går ut genom dörren från Severus kontor, min blick är fäst vid hans och energin mellan oss sprakar.
”Ha en bra dag miss Lovegood.” svarar han och jag kan se hur hans ögon dansar ytterligare för mig, jag ger honom ett litet leende som visar mer än någon runt om kan förstå. Sedan stänger jag dörren bakom mig och halvspringer till Quidditchplanen där Coraline och Joshua väntar på mig. Hoppas att jag inte missat för mycket nu. Tänker jag medan jag rör mig med snabba och lätta steg.
De vinkar glatt mot mig när jag kommer springandes mot planen.
”Penelope! Skynda dig nu, matchen börjar snart!” ropar Coraline med ett brett leende mot mig, jag ger henne ett lika brett leende tillbaka trots att jag får anstränga mig för att springa. Kors, min kondition är verkligen inte den bästa... Jag måste börja träna eller något, snart. Tänker jag med irritation, att träna är inget jag ser något nöje i.
”Jag kommer, jag kommer!” flåsar jag andfått fram. Vi går snabbt upp för de långa slitna trapporna och ställer oss mitt bland alla andra elever från Ravenclaw.
Ravenclaw möter Hufflepuff i en tight match, alla på läktarna håller andan när Sökarna jagar den gyllene kvicken sida vid sida. Men det är Ravenclaws sökare som fångar den och vår sida av läktaren bryter ut i ett högt jubel. Jag tar Coralines händeroch vi hoppar upphetsat upp och ner på läktaren medan Joshua hojtar och ropar från sin plats bredvid Coraline. Vi vinner med 210 poäng mot Hufflepuffs 70.
”Heja Ravenclaw!!!” ropar Joshua stolt innan vi börjar ta oss ner från läktaren. Jag slänger en blick mot professorernas läktare och kan se Severus sitta bredvid McGonagall och Sprout. Ett leende dansar sig hastigt över mina läppar när jag ser honom resa sig upp från sin plats med rocken som vackert fladdrar i vinden.
”Vilken match! Så otroligt spännande!” säger Coraline när vi satt oss vid bordet i den Stora Salen efter att vi tagit oss genom alla klungor av elever som står i skolans korridorer. Vissa har precis kommit tillbaka från samma match som vi, andra har böcker i famnen eller bara sitter och umgås med sina vänner. Ett mjukt tjatter färdas mellan väggar, tak och golv. Ett hemtrevligt ljud.
”Ja, riktigt tåkrullande!” instämmer Joshua med munnen full av kycklingen som knappt han uppenbara sig framför honom innan han högg tag i första bästa klubba.
”Så vad ville Snape egentligen?” frågar Coraline, hon har en ganska låg men hastig ton och ser nyfiket på mig. Jag himlar lite med ögonen och ser med glädje på en utav mina bästa vänner.
”Han ville fråga hur jag mår faktiskt, tro det eller ej.” skrattar jag fram men säger sedan,
”Fast det varade bara i typ trettio sekunder. Sedan började han prata om hur viktigt det är att jag pluggar ikapp allt som jag missat och att jag fortsätter att göra lika bra ifrån mig nu som innan... Öm... Olyckan...” suckar jag fram, min röst blir ostadig vid nämnandet av mina föräldrars olycka och jag kan känna hur tårarna börjar trycka på.
Jag har inte hunnit bearbeta allt som hänt ännu och mitt huvud fylls snabbt av minnen från mina föräldrar, jag kan känna hur tårarna vill börja rinna när som helst men jag håller tillbaka dem genom att bita mig själv i läppen. Coraline ser med sorgsna ögon på mig och byter snabbt samtalsämne.
”Vi ska på utflykt på onsdag. Med professor McGonagall, till något bibliotek eller vad det var.”
”Jasså?” säger jag tacksamt och ser nyfiket på henne. Bibliotek har alltid varit något jag älskat och det känns som om jag kanske behöver det, om inte annat kan det bli skönt med lite miljöombyte.
”Mhm, jag vet att en professor till skulle följa med men jag kommer inte ihåg vem.” Säger hon sedan och tar ett bett från det röda äpplet i sin hand.
Mina tankar börjar genast att snurra, jag hoppas att det är Severus som ska följa med oss. Hoppas, hoppas, hoppas... Tänker jag.
”Jag vet, det va ju professor Sprout som skulle följa med.” säger Joshua fortfarande med munnen full av mat, mitt humör sjunker hastigt.
”Jaha, va roligt.” mumlar jag lite dystert, mina tankar på annat håll än den stundande studieresan.
Dagarna passerar snabbt, jag träffar inte Severus någon gång, jag kan känna hur min varma hud längtar efter beröringen från hans kalla. Längtan efter att höra honom säga mitt namn med sin härliga röst. Vi möts bara korta sekunder i korridorerna vilket gör min längtan ännu större. Varje gång vi går förbi varandra slår mitt hjärta ett extra slag och jag kan se hur hans ögon dansar för mig, bara för mig. Han har nuddat vid mig några gånger men bara någon kort sekund. Inget som syntes utåt och de korta stunderna av hans hud mitt min har fått min kropp att vilja känna hans mot min ännu mer.
~Kapitel 8~
Det blir onsdag väldigt fort och jag, Coraline och Joshua håller på att ta oss ner till bakgården där vi ska möta professor McGonagall och professor Sprout för att åka på studieresan till biblioteket. Vi pratar med animerat och glatt om vilket bibliotek det är vi ska till och om vi ska resa till någon mer plats. Joshua verkar inte vara intresserad utav samtalet, han talar bara om hur det kommer gå på söndag då det är match mellan Ravenclaw och Slytherin. Men Coraline och jag pratar upphetsat om alla de gamla böckerna vi kommer kunna se och alla de mysiga bokgångarna som måste finnas på biblioteket. Men jag är nog den som är mest upphetsad över att få åka till ett riktigt stort bibliotek.
Trots allt som hänt i mitt liv senaste tiden, mina föräldrars bortgång, att Severus blivit en stor del utav mitt liv, att det är något speciellt mellan mina två bästa vänner som jag inte kan sätta fingret på och även att mina studier går förvånansvärt bra trots allt som virvlar runt omkring mig så är böcker ändå ett stort glädjeämne i mitt liv och jag tar mig ofta tid för att läsa ur någon av all tillgängliga.
När vi kommer fram till bakgården står hela vår årskurs och väntar på professor Sprout, professor McGonagall står redan där och tar emot tillåtelselappar. Jag skickade min lapp till min moster i Frankrike så fort jag bara kunde, hon skrev under och skickade tillbaka den till mig men det var verkligen på håret att lappen hann komma fram till mig. Den anlände med Roux så sent som igår natt.
Vi går alla tre fram till professor McGonagall och lämnar våra små gula lappar. Professorn ser med ett strängt leende ner på oss, för alla som inte känner henne ser hon otroligt ilsken ut och kan skrämma de flesta första års eleverna bara genom att se på dem men vi som känner henne vet att hon är otroligt godhjärtad, men framför allt är hon rättvis, mot alla elever från all elevhem. Efter att lapparna lämnats går vi och ställer oss i ett hörn i bortre delen utav bakgården. Vi pratar nu tyst om vad vi skulle vilja åka till för bibliotek och vad vi skulle vilja veta mer om. Eller, ja, jag och Coraline gör det. Joshua har inte sagt ett ord de senaste tio minuterna, det enda han gjort är att gäspa och då och då mumlat något ohörbart till oss.
Jag undrar vad Severus gör nu... Han har nog lektion, skrämmer väl förmodligen några första års elever genom att låta dem studera brygder som är på alldeles för hög nivå... Jag fnittrar lite för mig själv och skakar på huvudet när tankar om vår första lektion med Severus kommer upp i mitt huvud. Hur han stormade in med den där enorma svarta rocken fladdrandes om sig, hur fönsterluckorna stängdes, alla utom den längst fram så att allt ljus hamnade på honom. Hur han såg med iskalla och stränga ögon på sina nya elever, dofterna jag kände minns jag så väl. Pepparmint, honung, salvia, instängd luft och minst 10 andra dofter. Hans blick skrämde nästan livet ur mig första lektionen och jag trodde aldrig att känslorna jag har nu för dig Sev skulle bildas... Men det gjorde de. Jag undrar om du tänker på mig just nu, just nu när jag tänker på dig... Ett leende sprider sig över mina läppar och jag ser generat ner på mina skor och försöker att lyssna på vad Coraline säger till mig.
Coraline nämner att vi förmodligen kommer få gå på en rundvandring på biblioteket och jag klappar glatt mina händer som en upphetsad liten flicka och ser på en utav mina två bästa vänner. Då känner jag den där känslan, Severus är i närheten. Jag kan känna den där energin som bara finns där han är. Jag vänder mig långsamt om och tittar ut över folkmassan. Men jag ser honom inte någonstans. Penelope, ge dig, du bara inbillar dig... Varför skulle han följa med på den här resan? Han har viktigare saker för sig. Tänker jag och jag kan känna den där vikten lägga sig över mina axlar ännu en gång.
Dagarna känns så, intetsägande, när jag inte är nära Severus. Som om en stor bit av mig fattas. Han fattas. En suck undkommer mina läppar och min blick hamnar på mina turkosa sneakers ännu en gång. Då hör jag professor McGonagalls röst eka över gårdsplanen.
”Åh, Severus, du är här. Så bra.” Jag vänder mig om igen och kan se honom komma gående i rasande fart, samma takt som han alltid går i. Hans rock fladdrar magiskt i vinden men han ser inte på mig. Jag tror inte han vet vart jag är, men min blick är fäst vid honom ändå.
Coraline drar i min arm,
”Hallå, jorden till Penelope! Hör du mig eller?” frågar hon och ser skrattandes på mig, jag skakar mitt huvud lite hastigt,
”Umh, ja, eller, va?” säger jag och mina kinder blir lite röda, Coraline börjar skratta och skakar på sitt huvud,
”Dagdrömmer du nu igen?” frågar hon och armbågar mig i revbenen men innan jag hinner svara hörs en röst över alla andra,
”Var tysta nu allesammans!” säger professor McGonagall och alla elever lugnar genast ner sig, röster sänks för att sedan bli helt tysta.
”På grund utav oförutsedda omständigheter kommer inte professor Sprout att följa med oss, men, professor Snape har vänligt accepterat att följa med oss även om han hade andra saker att göra idag. Så, är alla redo?" Professor McGonagall ser ut över sina elever som alla vet ligger henne varmt om hjärtat. Alla elever, från alla årskurser och elevhem är medvetna om det.
"Då går vi. Följ med mig!” Professor McGonagall börjar att gå och eleverna följer snabbt efter i ett typ av oorganiserat led överröst med tjatter och kackel med samtalsämnen om allt från helgens match till studiebesöket och vidare till vardagsprat.
Severus står helt still och ser ut över eleverna, efter ett par sekunder har han hittat mig och hans ögon går från isiga och dolda till brinnande och dansande, för mig. Jag, Coraline och Joshua går bland de sista eleverna, Severus går sist av alla och jag böjer mig ner för att knyta snöret på min sko, som egentligen inte har gått upp. Joshua och Coraline fortsätter att gå, de är mitt uppe i något samtal om vad som är bäst, kyckling filé eller kyckling klubba. Jag skakar uppgivet på mitt huvud medan jag ser alla elevers skor förflytta sig längre och längre bort från mig.
Jag rätar långsamt på mig när den sista eleven gått förbi mig och Severus är bakom mig.
”Miss Lovegood, är allt som det ska?” frågar han i sin mörka, raspiga, sexiga röst. Jag sväljer hårt och ser blygt upp på honom genom min lugg som hänger över mina ögon. Jag måste klippa mig när jag kommer tillbaka till skolan... Tänker jag hastigt.
”Ja professor Snape, mitt skosnöre hade bara gått upp.” viskar jag försiktigt och jag kan känna hur mina kinder hettar. Precis så som de alltid gör när jag talar till Severus, jag ser blygt ner på mina skor medan vi fortsätter att gå i slutet av ledet. Varför måste jag vara så blyg... Tänker jag och blir irriterad på mig själv.
Hans hand stöter till min när vi går genom valvet ut till vagnarna. Jag ser försiktigt upp på honom och han sneglar ner på mig. Vi delar en enskild och privat stund trots att vi står mitt bland alla eleverna från årskurs sex. Ingen ser eller förstår något, bara vi, bara jag och Severus.
”Penelope! Kom igen nu!” ropar Coraline från vagnen näst längst bak, jag vrider mitt huvud och ser glatt på henne,
”Kommer!” ropar jag och ger sedan Severus ett leende som hans ögon besvarar. Jag springer bort till vagnen och sätter mig bredvid Coraline, Joshua sitter mitt emot mig bredvid Max. De talar högljutt om matchen som kommer nu på söndag, Coraline och jag börjar diskutera vad som kommer hända under dagen.
Efter ett par sekunder börjar vagnen rulla mot vårt mål. Mina tankar börjar snurra runt, tankar om Severus kommer upp hela tiden och Coraline får ibland ta tag i mig för att få ut mig ur mina dagdrömmar om hans dansande ögon, raspiga röst i mitt öra och hans kalla hud mot min varma.
Kommentera