~Kapitel 18~
”Severus... Jag såg mina föräldrar...” mumlar jag försiktigt, min röst svag och min kropp skakar. Severus kramar mig försiktigt innan han reser sig från sängen och sätter sig på stolen jämte min sjukhussäng. Min hand vilar i hans stadig grepp, min varma hud mot hans kalla. Jag söker hans strama ansikte, ditt ansikte är så vackert Sev, hela du är vacker. Jag önskar så att alla andra kunde se det som jag får se inom dig... Du är en mjuk själ innerst inne, bakom alla de där lagren av mörker och alla murarna av hat och förtvivlan, av hårdhet och distans. Bakom allt det finns en vacker människa.
”Det är ibland så att man kan i en nära döden upplevelse återkalla de som lever inom oss, även om det bara är för en kort stund.” Severus ser på mig, hans ögon dansar på ett obeskrivligt sätt, på samma sätt som första gången. Som om han ser mig för första gången igen.
”De sa att de alltid var med mig, följde mig för varje steg jag tar och...” Jag blir tyst och tänker på vad min pappa sa till mig. Severus ser på mig, hans ansikte tomt på känslor, men hans ögon speglar allt det som hans yttre inte kan. Hans strama linjer, hans skrovliga hud får mig att vilja räcka upp handen och smeka hans bleka kind.
”Är det något du vill prata om, Penelope?” frågar han med långsam, hes och stadig röst. En rysning färdas ner för min rygg, av välbehag, över att höra honom säga mitt namn. Jag ser på honom ett par sekunder och funderar på om jag ska berätta eller inte. Jag förstod inte vad min pappa menade, Severus kanske kan hjälpa mig... Jag drar ett djupt andetag, lägger mig ner i sängen och blundar för att kunna minnas allt.
- ”En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” viskar jag tyst, men Severus kan höra min tunna, skakiga röst. Jag öppnar mina ögon och ser på honom, sorgen över allt som hänt detta året på Hogwarts är så stor att jag inte kan dölja den längre.
Det min pappa sagt till mig väger tungt i mitt hjärta, Severus har kallat mig sin duva och jag läste för inte många dagar sedan dikten om duvan och korpen för honom. Betyder det att mina föräldrar vet? Är detta deras sätt att säga att jag ska följa mitt hjärta och vara med den man jag älskar, hur svårt det än kommer att vara? Severus ser på mig med sina svarta ögon, hans ansikte tomt, hans hand stel om min hand.
”Jag tror... Att det är mina föräldrars sätt att säga att jag ska vara med dig, vara med den mitt hjärta tillhör oavsett hur svårt det kommer att bli. Eller, så är det en varning att många prövningar ligger framför mig, framför oss... Jag vet inte...” mumlar jag tyst, mest för mig själv, men Severus har hört mig. Han lyfter min varma hand till sin kind och kramar den mjukt med sina kalla händer. En skugga av mjukhet sveper för en sekund över hans ansikte när han ser ner på mig.
”Jag vet inte vad det betyder Penelope. Men du finner svaret en dag, när ditt hjärta hittat sin väg och din själ sin plats.” säger han mörkt, hans ansikte är sorgset men ändå oförändrat. Severus reser sig från stolen, min hand glider ut ur hans.
Jag tycker mig minnas något som mumlades när jag inte riktigt var vid medvetandet men ändå inte bortom kanten, något om att någon måste lämna någon eller något. Eller var det att någon måste lämnas för att någon måste må bra? Jag vet inte och jag kan inte frammana de suddiga minnesbilderna eller ens exakt vilka ord det var som sas. Allt är så suddigt. Tänk om... Nej, nej Penelope sluta, Severus skulle aldrig göra så. Han ska ingenstans. Han kommer att stanna här hos mig.
~Kapitel 19~
”Severus?” säger jag oroligt och ser upp på mannen jag älskar, min kropp skakar av panik, sorg, rädsla, chock och smärta.
”Du måste vila och jag måste tala med Dumbledore. Sen tror jag att dina vänner vill tala med dig.” Som om de väntade utanför dörren på att få höra de orden gick Joshua och Coraline in genom den stora dörren till sjukhusflygeln.
”Penelope!” utbrister Coraline och kommer fram till mig, jag ser på Severus som ger mig ett litet leende innan han vänder sig om och lämnar sjukhusflygeln med rasande fart, samma fart han alltid har när han går. Hans rock fladdrar magiskt och mitt hjärta hoppar över ett slag när jag tänker på att jag en dag vill ta av den rocken från hans breda axlar. Att se honom är allt jag behöver, att vara med honom är allt jag önskar. Oavsett vad som händer så vet jag att det är Severus som jag hör ihop med.
Det tar mig lite mer än två timmar att berätta vad som hänt för Joshua och Coraline eftersom de hela tiden avbryter mig. Till sist har jag berättat allt om draken och Vingfåle och hur Severus räddade mitt liv.
”Så, du och Snape?” säger Joshua med avsmak speglat i hans ansikte. Jag ser på honom och ger honom ett svagt leende, prövningarna börjar visst redan, tänker jag innan jag pratar igen.
”Ja, jag och Severus. Jag vet att ni inte vet men jag har varit förälskad i honom sedan första gången jag såg honom. Först trodde jag att det bara var för att han var så mörk och mystisk, jag dras ju alltid till det mörka verkar det som. Men, det är det inte, jag älskar honom och han älskar mig. Så ja, jag och Severus.” svarar jag och jag ser hur Coraline och Joshua ser på mig med stora ögon och en äcklad, oförstående min. Jag antar att de inte är tillsammans ännu eftersom de står en meter ifrån varandra... Hur ska jag få dem att förstå att jag älskar Severus? Han är allt jag vill ha, det enda jag vill ha. Undrar om de känner så för varandra? Då kanske de skulle förstå bättre...
”Men, Penelope, ni kan inte var tillsammans. Det är, det går inte. På grund av skolan.” säger Coraline och ser med sorgsna ögon på mig. Joshua stirrar också på mig.
”Severus ska.. Han ska sluta på Hogwarts, för att kunna vara med mig...” mumlar jag skamset. Både Joshua och Coralines ögon blir så stora att jag tror de ska falla ut ur deras huvud och landa på golvet.
”Penelope... Kan du verkligen be honom om det? Hur länge har ni setts? För jag antar att ni setts i smyg ett tag?”
”Öm, i typ två kanske tre veckor. Jag vet inte riktigt, det har hänt så mycket nu senaste tiden att jag tappat bort mig lite i tiden... Jag bad inte Severus om det, han berättade precis för mig att han ska lämna skolan för att kunna vara tillsammans med mig.” viskar jag försiktigt som svar på Coralines kommentar. Joshua och Coraline säger inget på ett par minuter, de bara stirrar på mig.
~Kapitel 20~
Efter ett tag öppnar Coraline munnen, jag stålsätter mig för vad hon har att säga,
”Är du lycklig med honom så är jag lycklig för din skull.” säger hon till min förvåning och kommer fram till mig, hon ger mig en mjuk kram fylld av kärlek och värme.
”Jag med, om han är den du vill vara med så ska du vara med honom. Du kommer nog inte få det så lätt fram över när det här kommer ut men jag och Coraline ska stötta dig.” säger Joshua och ler mot mig. Jag ler upp mot dem båda, det känns lite bättre när jag vet att jag har båda mina bästa vänners stöd. Men något säger mig att de inte kommer komma på en fika hos Severus och mig om det förblir jag och han när de blivit tillsammans.
”Tack.” viskar jag och säger sedan,
”Men han är inte bara den jag vill vara med, han är den jag är menad att vara med. Vi har ett band som jag inte kan beskriva. Samma patronus, samma syn på böcker och det skriftliga språket, samma ambitioner och vi förstår varandra utan att vi behöver säga ett ord.” säger jag, mina kinder hettar lite och ett leende sprider sig över mina läppar bara av att tala om honom. Bara att tänka på honom värmer mig från insidan.
”Ge er iväg härifrån!” ropar Madam Pomfrey när hon kommer in i rummet. Hennes ansikte har samma uttryck varje gång, bestämt och irriterat. Joshua och Coraline backar ett steg från mig och ser på henne.
”Se så, iväg med er, Miss Lovegood behöver vila.” De nickar irriterat mot henne och vinkar till mig innan de går sin väg. Jag ser på när mina två bästa vänner lämnar salen sida vid sida, båda två gillar varandra som mer än vänner men ingen av dem vågar göra något åt saken och det drar i mitt hjärta att veta om det. Jag lägger mig ner i sängen och känner en lättnad över att vara själv igen efter att madam Pomfrey har gått sin väg. Jag kan känna hur sömnen kryper närmre och jag välkomnar den utan att tvivla.
Jag får ingen ro, mardrömmar hemsöker min sömn. Jag drömmer om eldsprutande drakar, Vingfåles smärtade skri när han faller mot marken, Severus som gråter över min livlösa kropp... Hela tiden ekar orden ”utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker...” Jag vaknar flera gånger under natten av mitt eget plågade skrik och tårar som strilar ner för mina kinder medan jag gråter otröstligt över allt som hänt senaste tiden i mitt liv. Det enda som hejdar mina tårar är tanken om att jag har Severus vid min sida.
~Kapitel 21~
Jag knackar på den stora dörren.
”Penelope, hej.” säger Hagrid och ger mig ett omsorgsfullt leende.
”Hej Hagrid, får jag komma in?” frågar jag, Hagrid går in i huset och jag följer efter. Han sätter på en kanna med te och jag plockar fram två stora blå tekoppar med vita prickar på. Det värker i min kropp när jag rör på mig men jag vill inte besvära någon så jag låtsas att jag är helt återställd.
”Hur mår du? Ska du verkligen va uppe och gå runt efter bara två dagars vila?” frågar Hagrid och ser oroligt på mig. Jag ger honom ett varmt leende och säger,
”Jag höll på att bli galen i sängen. Jag mår mycket bättre nu så jag ville se hur det.. hur det är med dig Hagrid.” Min röst darrar lite mot slutet av meningen och jag fäller ner blicken mot golvet.
Hagrid ser på mig med ögon tyngda av sorg.
”Jag sörjer Vingfåle, men är tacksam att han offrade sig för dig Penelope.” mumlar han, tekannan börjar tjuta och Hagrid häller upp det kokande vattnet i de två kopparna jag ställt fram. Jag tar min kopp och sätter mig i en utav de två fåtöljerna.
”Jag är ledsen för Vingfåle Hagrid, det är jag verkligen. Jag älskade honom nästan lika mycket som du.” mumlar jag och blåser sedan på mitt te, det doftar av blåbär, honung och citron.
”Jag förstår det Penelope. Men det som hänt har hänt. Det finns något annat jag vill prata med dig om...” Min mage drar ihop sig lite vid Hagrids ord och jag får kämpa för att svälja ner klunken utav te som nästan fastnar i min hals.
Jag ser upp på Hagrid, han ser besvärad och obekväm ut.
”Penelope, det här med... Umh, det här med professor Snape...” Hagrids ansikte blir lite rödare än vanligt.
”Hagrid, du behöver inte.” viskar jag och ler mot honom.
”Penelope, jag förstår inte hur det kunde hända bara.” suckar Hagrid fram mellan klunkarna han tar av sitt te. Penelope, klandra nu inte Hagrid, han kan inte förstå detta... Detta är vad du kommer mötas av hela tiden när det kommer ut att du har ett förhållande med Severus... Bara ta det lugnt och förklara för honom.
Jag spenderar de kommande 2 timmarna med att berätta allt för Hagrid. Han nickar när det behövs och pratar när det behövs. Det var riktigt befriande att kunna berätta allt för någon. Om hur Severus fanns för mig när mina föräldrar dog, hur mina känslor för honom alltid funnits där, hur vi är bundna till varandra genom mer än bara vår kärlek, att han ger upp sitt jobb på Hogwarts för att kunna vara med mig. Allting väller ur mig så fort att jag nästan glömmer att andas.
~Kapitel 22~
Hagrid ser på mig med sina snälla ögon och skrockar lite för sig själv.
”Om det är som du säger, så tror jag inte du någonsin kommer vara lycklig med någon annan Penelope. Jag kan inte säga att jag gillar Snape men du verkar ha sett en annan sida av honom.” Hagrid tar en till klunk från koppen med te,
”Han är en fantastisk man som har haft ett svårt liv. Men jag vill inget hellre än att vara med honom. Det är så mycket mer än kärlek mellan oss.” viskar jag försiktigt, mina kinder hettar till lite när jag talar om Severus och hur mycket jag verkligen älskar honom.
”Hagrid, får jag fråga dig en sak?” Hagrid ser upp på mig med snälla ögon och nickar,
”Visst, fråga på Penelope.”
”Umh... Jag bara undrade om, det finns någon möjlighet, till att jag kan få följa med dig nästa gång du ska titta till Testralerna...” mumlar jag men det var inte alls vad jag ville fråga honom. Vad jag verkligen ville fråga var om han tror att Severus och jag har en chans att få detta att fungera trots den stora skillnaden mellan våra åldrar och allt annat... Men min blyghet tar över och jag ställer en helt idiotisk fråga istället. Hagrid höjer sitt ögonbryn,
”Åh, ja visst, du kan följa med. Jag ska ner till dem om någon vecka.” Jag ler mot honom och tar en till klunk av mitt ljumna te.
Jag säger hejdå till Hagrid och stänger dörren bakom mig. Jag ser upp mot Hogwarts, det ser dystert ut, magiskt, men dystert. Jag har alltid sett på skolan med värme och kärlek men efter allt som hänt innanför väggarna senaste tiden så känns det inte alls som en lika underbar plats att befinna sig på. Så jag vänder mig bort från skolan och går genom det höga gula gräset som krasar runt mina ben och fötter. Jag vandrar planlöst, mina tankar vilar inte på vart jag är utan på Severus och vad han ger upp för min skull. När jag stannar och ser mig omkring står jag på platsen där Vingfåle tog sitt sista andetag.
Jag sjunker långsamt ner på mina knän och griper tag i gräset. Det är skört och knastrar ljudligt i mina varma händer. Jag kan inte begrava mina tårar och gråten inom mig längre. Jag släpper ut allt och lägger mig ner i gräset. Mina tårar flödar okontrollerat och min kropp skakar av de våldsamma och överväldigande känslorna som byggs upp inom mig.
”Vingfåle... Varför var du tvungen att dö... Hur ska jag någonsin kunna förlåta mig själv, hade det inte varit för mig hade det här aldrig hänt.” Jag släpper ut allt inom mig och låter allt bara flöda fram.
Det tar inte lång tid innan alla osäkerheter om Severus krälar sig fram bland mina tankar. Tänk om han överger sitt jobb för mig och hatar mig för det resten av sitt liv, tänk om han hittar någon som passar honom bättre, jag kommer aldrig att vara så bra som han... Tänk om han lämnar mig och överger mig... Om han slutar att känna för mig som han gör nu... Tänk om jag känner mer för honom än han känner för mig, en liten flicka på 16 år med fult hår, dålig självkänsla, svårt för att vara öppen och visa vem hon verkligen är, full av självhat och sorg... Hur ska han kunna älska någon som mig..? Han är en sådan ljuvlig människa med en sådan varm och enkel själ... Hur skulle någon som han kunna älska en sån som mig..?
Tårarna flödar, min kropp skakar och det känns som om jag ska få panik. Alla jag älskar lämnar mig eller förändras eller bara slutar älska mig... Hur ska jag kunna öppna upp mig, tala om allt som jag så gärna vill dela med någon men som jag inte vågar berätta..?
Jag vet inte hur länge jag ligger där, en timme, kanske två, kanske tre. Det börjar bli mörkt ute och jag känner hur vinden hugger i min kalla kropp där jag tungt lagt mig i det höga böljande gräset som nu är gult och torrt. Men jag kan inte lämna platsen, jag måste få känna sorgen, känna förtvivlan, rena min kropp och själ. Bearbeta alla skrämmande tankar om mannen jag älskar, om mina osäkerheter om mig själv, om mitt förflutna.
Jag hör en gren brytas av i den Förbjudna Skogen, knappt 20 meter från mig. Jag sätter mig långsamt upp och drar fram min stav ur rockärmen. Jag stirrar stint mot skogen med tårar som strilar och möts av två gula ögon som stirrar tillbaka på mig. En klump lägger sig i min mage och jag kan känna hur all färg lämnar mitt ansikte. Mina händer skakar medan jag ser på de gula ögonen som långsamt närmar sig. Men då känner jag igen ögonen, jag vet vem dessa ögonen tillhör.
~Kapitel 23~
”Penelope?”
”Killi?” säger jag med förvånad röst och en våg av lättnad sköljer över mig. Killi kommer fram ur skogen och vandrar långsamt till mig. Han tornar sig över mig, kentaurer är till hälften häst och hälften människa. De är oftast runt 2,6 till 3 meter höga från hov till huvud.
”Ja Penelope, det är jag.” säger han och hans röst lugnar mig direkt. Killi har en mörk och harmonisk röst som liksom flyter över en som en varm sommarvind, inte alls som Severus röst men ändå väldigt lik.
”Vad, vad gör du här?” frågar jag och ser på honom medan jag stoppar undan min stav.
”Jag hörde om Vingfåle och draken. Jag kom för att beklaga sorgen. Jag vet att du och Vingfåle hade ett väldigt speciellt band till varandra.” Killi kommer närmre mig medan han talar och jag ler mot honom, ett sorgset leende men ändå ett leende.
”Tack Killi.” viskar jag mjukt. Jag ser upp på den enorma varelsen framför mig. Han sträcker mig sin hand och jag tar den. Killi drar lätt upp mig från marken så att jag står på skakiga ben framför honom, min kropp vägrar släppa taget om paniken som de senaste två dagarna härjat inom mig. Alla känslor av rädsla och sorg, alla tankar om att bli sårad och lämnad har gjort mig till ett blekt vrak med påsar under ögonen.
”Du är en väldigt ovanlig häxa Penelope.” säger han och ler mot mig.
”Jasså?” säger jag med trött röst och torkar försiktigt bort tårarna från mina kinder, det är lönlöst eftersom det hela tiden kommer nya.
”Ja, det är du. Jag har aldrig mött någon som du. Du har en annan förståelse för oss mörka varelser. Vi är inte alla hemska eller farliga.” svarar Killi och ler mot mig, hans gula ögon är snälla. Jag minns fortfarande när jag träffade honom för första gången, såg hans ögon för första gången.
Vinden blåser i träden, jag är på väg till Hagrids. När jag kommer fram till huset ser jag konstiga spår i den tjocka snön, det är små droppar av blod i dem. Jag böjer mig ner för att studera spåren, då hör jag en gren knäckas i skogen bakom Hagrids hus och en dov smäll, snö som knastrar och sedan blir det tyst. Jag följer spåren in i skogen och ser en kentaur liggandes i snön. Han andas ganska normalt men hans bakben är skadat.
Jag närmar mig långsamt den liggandes kentauren med en klump i halsen.
”Jag ska inte sk-skada dig. Jag vill bara hjäl-hjälpa till...” stammar jag fram nervöst och tar ytterligare två steg mot kentauren. Han vänder sitt huvud och två illgula ögon stirrar rakt in i mina. Jag stannar upp, tar sedan ett långsamt steg bakåt.
”Snälla...” viskar kentauren svagt till mig. Hans röst lugnar mig omedelbart men mitt hjärta fortsätter att banka.
”O-okej...” stammar jag fram och går långsamt hela vägen som är kvar till den skadade kentauren framför mig.
Jag lägger mina händer på hans bakben, runt om såret för att kunna se det ordentligt. Han rycker till lite och jag lyfter genast upp mina händer av rädslan att bli sparkad eller att han på något sätt ska skada mig. Jag har läst flertalet böcker om varelsen och har gång på gång läst orden 'ytterst farlig', ' bör undvikas', 'livshotande skador' och andra skräckinjagande saker.
”Stilla nu,” viskar jag försiktigt. Mitt hjärta bultar så hårt att jag är rädd att det ska stanna. Jag plockar fram min trollstav och medan jag långsamt drar den över kentaurens sår lägger jag en läkande besvärjelse.
”Vulnera Sanentur, Vulnera Sanentur, Vulnera Sanentur.” viskar jag med bestämd röst. Kentaurens ben läker ihop och återgår nästan till sitt ursprungliga skick. Endast ett tunt sträck, som försvinner med tiden, berättar om hans skada.
Jag reser mig upp från marken och backar långsamt bort från kentauren som håller på att resa sig. Allt eftersom den reser sig blir jag mer och mer rädd, den är verkligen enorm. Jag har aldrig sett en kentaur tidigare och blir lite chockad över dess massiva muskler och otroliga storlek. Den sträcker på sitt ben och stampar några gånger på samma ställe innan han vänder sig om mot mig.
”Tack så mycket.” säger han och nickar mot mig. Jag nickar tillbaka,
”Ingen fara...” mumlar jag.
”Jag står i skuld till dig Miss..?”
”Penelope, Penelope Lovegood heter jag Mr...?”
”Ingen har kallat mig Mr tidigare, men, Killius.” svarar varelsen med sin bestämda men samtidigt mjuka röst.
”Mr Killius, jag måste ge mig av nu.” säger jag och backar långsamt.
”Tack ännu en gång Miss Lovegood, jag är säker på att vi möts igen.” Med de orden vänder han sig om och galopperar iväg in i skogens mörker.
Det var en dag jag minns väldigt väl, speciellt hur hans gula ögon fick mig att backa. Men nu är de en syn som värmer mig och får mig att känna mig trygg.
”Killi, du är ingen mörk varelse.” säger jag och sträcker försiktigt upp min hand mot hans ansikte och vilar den mot hans hårda hud. Han ler och lägger sin hand på min.
”Du är inte mörk, inte ond, inte våldsam, du är Killi. En av de närmsta vänner jag har.” viskar jag och ler upp mot honom.
”Du ligger mig varmt om hjärtat Penelope, flickan med det lila håret.” svarar han och ser in i mina ögon.
”Lila-rött,” säger jag med ett leende. Han ler tillbaka och tar ner min hand från hans ansikte och gömmer den i sina stora händer.
Kommentera