~Kapitel 24~
Jag ser på hans händer med min inuti, jag tar sista steget fram till honom, drar loss min hand och kramar hans massiva, robusta kropp.
”Tack Killi.” viskar jag med tårar som fortfarande strilar ner för mina kinder.
”Penelope, hoppa upp.” säger han med ett varmt leende och lägger en hand på mitt huvud. Jag går runt honom och han lägger sig ner på marken för att jag ska kunna klättra upp på hans rygg. Inom ett par sekunder sätter han av i en vild galopp ner för backen mot den förbjudna skogen och stranden till den Svarta Sjön. Vinden blåser i mitt hår och jag får en känsla av att nästan sitta på Vingfåles rygg igen.
Vi glider över de svarta stenarna på stranden och allt känns för en stund som om det kan bli okej, som om det kan lösa sig. Killi saktar ner och står till sist still. Han vänder sitt huvud och ser på mig innan han indikerar att jag ska hoppa av. Jag hoppar ner från hans rygg och landar hårt med mina fötter på stenarna som klinkar mot varandra.
”Där,” säger Killi och pekar framför sig. Jag går mot platsen han pekar på och böjer mig långsamt ner till marken.
”En Sanisteria delusinco.” mumlar jag hänfört medan min blick är fäst på den lilla, vackra, lila blomman framför mig.
”De är otroligt ovanliga, hur hittade du den?” frågar jag fortfarande med min blick på blomman.
”Jag trampade nästan på den och jag tänkte på dig, den har samma färg som ditt hår.”
”Tack Killi, den är otroligt vacker.” En doft av sommar och nästan något som doftar som kanel ringlar sig upp till min näsa och jag drar ett djupt andetag. Jag tänker på Severus.
Killi galopperar genom den Förbjudna Skogen och saktar till slut ner när vi är vid dess kant. Jag ser Severus ståendes med sin rygg mot oss. Jag klättrar ner från Killis rygg och kramar om honom.
”Tack Killi,” viskar jag och sträcker på mig för att kunna ge honom en riktig kram, fylld av vänskap och tillit.
”Tack själv, Penelope. Vi ses nog snart igen.” säger han innan han vänder sig om och travar in i skogens djup igen. Jag vänder mig om och ser mot Severus, jag står dold bakom den yttersta kanten av träd och får en chans att beundra mannen jag älskar för en stund. Hans ståtliga hållning, hans stora rock, hans långa svarta hår. Min mage fylls av en skön värme och jag drar ett djupt andetag. Men alla mina rädslor och farhågor finns kvar i mitt hjärta och som en tyngd över mina axlar.
~Kapitel 25~
”Severus?” säger jag när jag kommer ut ur skogen, han vänder sig hastigt och hans rock fladdrar i vinden. Jag ser mjukt på honom, min puls ökar och mina knän känns svaga.
”Penelope? Vad gör du i den Förbjudna Skogen?” frågar han med den hesa, rossliga rösten och går i rask takt fram till mig. Jag möter honom och snirklar mjukt mina armar om honom.
”Jag var med Killi, öm, Mr Killius.” säger jag och drar in ett djupt andetag av Severus underbara doft. Severus lägger en arm om mig och vilar sin hand på min svank.
”Varför var du det?” frågar han efter en kort sekund och ser ner på mig, jag ser rakt in i hans svarta ögon som brinner för mig, bara för mig. Som jag har längtat efter att få se in i dina underbara ögon igen, känna dina händer och din kropp mot min kropp. Himmelriket för mig...
”Han ville visa mig en sak.” svarar jag och tar fram blomman ur fickan på min tröja. Jag hade rotat upp den och tagit med den tillbaka för att kunna ge den till Severus.
Severus ser på mig med en sorts upphetsning vilandes i sina ögon, trolldrycks professor... Ge honom en sällsynt trolldrycksingrediens och han blir upphetsad. Så... Gulligt. Tänker jag för mig själv, men inget leende sprider sig över mina läppar denna gången.
”Är det en sanisteria delusinco?” viskar han, jag nickar och lägger den mjukt i hans grova händer.
”Den är till dig... Jag vet hur sällsynt den är och att den används i många trolldrycker som är av hög nivå.”
”Penelope...” viskar han och kysser mig lätt på min panna, hans kalla läppar ger mig gåshud över ryggen. Som jag längtar efter att få känna de läpparna mot mina, mot min hud, på platser jag aldrig blivit kysst tidigare... Tänker jag och rodnar hastigt, jag ser ner på mina skor och knäpper nervöst mina händer bakom ryggen.
Severus vrider sitt huvud och ser ut över den fantastiska utsikten. Man kan se hela sjön, en stor del av skogen och vidare bort till de höga bergen som omringar allt.
”Vad är det Severus?” Vi ser på solnedgången tillsammans, allt är så lugnt för ett par minuter. Men något känns fel, som om Severus tankar är långt borta. Som om de vilar på något annat än den underbara solnedgången som utvecklas framför oss. Oss, tillsammans.
”Jag åker imorgon...” säger han med mörk och stel röst. Jag rycker till av orden och ser upp på den vackra, mörka, dystra mannen som står bredvid mig. Så dina tankar har vilat på något annat än mig...
”Imorgon?” viskar jag, mina lungor nästan helt tomma på luft. Han nickar kort men fortsätter att se på solnedgången utan att ge mig någon ledtråd till vad han tänker eller känner. Oron byggs upp inom mig, tänk om han ångrar sig, tänk om han glömmer mig...
”Men.. När får jag träffa dig igen?” frågar jag med skakig röst, min blick fäst på solen, tårar som rinner och hjärtat som slår så hårt att det gör ont.
”När jullovet börjar får du träffa mig, om du vill komma till mig, självklart.” säger han med sin magnifika röst och jag kan dra ett djupt andetag när han säger att jag får komma till honom på jullovet.
”Jag kommer...” viskar jag, sliter min blick från solen, snirklar mina armar om mannen i mitt liv och lutar sidan av mitt ansikte mot hans bröstkorg så att jag kan höra hans hjärta slå stadiga slag.
Severus ser ner på mig, hans ögon mjuka och varma för första gången sen solen började gå ner. De dansar inte för mig, det är något djupare än så. Jag sträcker mig upp på mina tår, mina ögon bundna till hans. Severus lutar sig långsamt mot mig och vi delar en underbar kyss. Hans kalla läppar mot mina varma. Jag sluter mina ögon och låter kyssen ta över alla mina sinnen. Solen försvinner bakom mig, ner bakom bergen och himlen bjuder på en underbar tavla av lila, rött, gult, rosa och vitt. Men jag ser inget, jag känner bara Severus ljuvliga läppar mot mina. Hans armar lägger sig om mig och han drar mig närmre, vi är tryckta mot varandra, så tätt det bara går.
”Du är så vacker Penelope,” viskar Severus i mitt öra efter att vår första kyss är över. Jag rodnar generat och ler in i hans bröstkorg där jag begraver mitt ansikte. Njuter av att för första gången i mitt liv vara i total harmoni. Att känna en form av ren lycka, denna sortens lycka för första gången någonsin.
”Jag älskar dig Severus...” viskar jag in i hans hårda bröstkorg, hans underbar doft fyller min näsa och hans hjärtslag mot min kind får mig att le. Jag vrider upp mitt huvud för att se på mannen jag älskar, den första mannen jag någonsin sagt de orden till i hela mitt liv.
~Kapitel 26~
Hans blick svalnar, hans ansikte stramas åt och han ser ut som den professor jag önskade att jag kunde få se en annan sida av för inte så länge sedan. En klump lägger sig i min mage, jag kan känna hur all färg i mitt ansikte försvinner och det känns som om mina knän ska vika sig under mig.
”Se-severus..?” stammar jag nervöst fram med klen röst, han ser ner på mig med en något nedlåtande blick, sådan blick han alltid hade tidigare.
”Penelope... Jag...” Mina armar faller bort från hans kropp och jag backar stelt från honom medan jag skräckslaget skakar på mitt huvud långsamt,
”Nej... Du... Du får inte göra så-” Severus avbryter mig, han tar tag i min arm och ser mig djupt i ögonen. Det är som om ett lager långsamt försvinner från hans ögon och de blir bruna istället för svarta. Som om han verkligen måste fokusera och anstränga sig för att riva någon form av mur han under större delen av sitt liv byggt upp.
Jag ser honom djupt i ögonen, mitt hjärta slår så hårt och mina ben kan knappt bära upp mig längre. Det känns som jag ska kollapsa.
”Penelope, alla jag älskat har försvunnit. Ingen har älskat mig tillbaka, ingen har sagt de orden. Till mig.” säger han med låg röst men han hörs klart och tydligt.
”Men jag...”
”Penelope.” Severus drar i min arm medan han tar ett steg mot mig,
”Du är speciell, mina känslor för dig är speciella. Men det är inte rätt ord, älska, det är inte rätt ord för det jag känner...” säger han med stabil och raspig röst. Jag ser oförstående på honom, alla mina tankar snurrar runt och nu är jag rädd att jag verkligen kommer ramla ihop.
”Du... Du älskar inte mig..?” stammar jag lågt fram.
”Penelope, säg inte så. Jag bara, ge mig tid. Ge mig en chans.” Han ser på mig och jag ser honom rakt i ögonen, de är öppna för mig. Jag drar ett hastigt andetag.
”Severus, jag älskar dig, jag kommer finnas kvar här. Du kan ta all tid du vill. Det finns ingen annan för mig, bara du.” viskar jag blygt upp mot honom, han ler sitt Severus-leende mot mig och jag känner hur jag blir lite lugnare. Jag lutar mig mot honom och hans armar omsluter mig ännu en gång.
Solen har försvunnit och natten har dragit sig in, jag ligger stelt i min säng med det varma täcket över min kropp men ändå skakar jag och fryser. Jag vill inte att han ska åka... Jag vill att du ska stanna här hos mig Severus, jag vet inte om jag klarar mig utan dig. Inte nu. Tänker jag tyst för mig själv. Min kropp känns bedövad och jag fasar inför morgondagen. Dagen då jag ska säga hejdå till Severus. Min mage drar ihop sig och en våg av ensamhet sköljer över mig.
Sömnen kräver slutligen mina sinnen och min kropp blir tung mot madrassen när jag träder in i drömmarnas land...
Tåget tjuter, mina tårar flödar i två sträck ner för mina kinder. Jag ser upp på mannen jag älskar. Hans svarta hår ramar in hans ansikte vackert och den stora rocken fladdrar underbart omkring honom.
”Se-severus... Du får inte...” viskar jag med sorgfylld röst, han ser med iskalla ögon ner på mig.
”Jag måste. Du är bara inte...” hans röst dränks av tågvisslan som ännu en gång tjuter. Min blick är fäst vid hans och hans ögon är svarta. De dansar inte, de brinner inte för mig. Mitt hjärta är tungt och mina knän håller på att vika sig. Jag kan inte andas ordentligt och allt börjar bli suddigt. Det enda som är klart är han, mannen jag älskar, mannen bara trettio centimeter från mig.
”Severus, snälla... Jag kan ändra mig...” viskar jag med klen röst, min kropp skakar.
”Penelope... Du förstår uppenbarligen inte.” Hans ögon är så hårda, så kalla och beräknande. Jag kan känna doften från honom, hur den fyller mig med längtan efter att få krama om honom, känna hans armar runt min skakande kropp.
”Du är inte bra för mig, du är inte tillräckligt bra. Du... Du är bara en flicka, du vet inget om hur det är att älska någon. Men jag vet hur det är att älska någon. Och, jag älskar, inte dig.” Tågvisslan tjuter kraftigt och Severus vänder sig från mig, kliver på tåget och dörren stängs. Mitt hjärta slår så hårt, regnet börjar falla kraftigt från skyn. Mina andetag ytliga, paniken fyller min kropp, jag drar händerna frustrerat genom mitt hår, jag ser mig omkring efter en utväg, vad som helst. Tåget tjuter igen och det börjar rulla långsamt ut från perrongen. Jag ser mot den enda vagnen som är tänd, jag börjar springa. Jag sätter min hand mot glaset till kupén där Severus sitter, där mannen jag älskar sitter. Där mannen som för evigt tänker lämna mig sitter. Jag springer längs med tåget och Severus ser på mig en kort sekund innan han vänder bort sitt huvud och jag stannar. Mina knän viker sig under min kropp och jag faller ihop på den hårda stenbelagda marken. Regnet öser ner över mig och tårarna blandas med regndropparna. Jag släpper ut ett illvrål och ser sedan upp från marken. Tåget försvinner längre och längre bort tills jag inte längre kan se det...
”Severus...” snyftar jag fram och kramar mina armar mot min hivande bröstkorg...
”NEJ!” skriker jag skräckslaget och sätter mig våldsamt upp i sängen. Mitt ansikte är vått från tårar, min kropp fuktig av svett, mina andetag är hastiga och mitt hjärta bultar hårt från paniken som hänger kvar i min kropp från en av de värsta mardrömmarna jag någonsin haft.
”Severus...” snyftar jag fram medan jag begraver mitt ansikte i mina kallsvettiga händer. Klockan slår, meddelar att den är tre på morgonen. Jag kramar mina armar mot min bröstkorg ett par minuter, det var bara en mardröm, det var bara en mardröm, det var bara en mardröm, det var bara en... Mardröm. Upprepar jag gång på gång i mitt huvud.
Jag ser upp på klockan, åtta minuter över tre visar den. Jag slänger av mig täcket och tar snabbt på mig BH, min vita sommarblus, mina svarta jeans, mina strumpor och mina turkosa sneakers. Jag borstar snabbt ut mitt hår innan jag tar trollstaven och sätter den i min bakficka. Jag ser en gång på Coraline som sover tungt innan jag lämnar sovsalen.
~Kapitel 27~
Korridorerna ligger öde, mörker ekar tomt runt mig i de som inte har fönster. Mina steg är nästan ljudlösa, men bestämda. När jag går förbi ett stort fönster skiner månens vita sken in och skänker ljus över tavlor, golv, väggar och mig. Jag ser på månen, det är fullmåne och den är otroligt stor. Jag följer de mörka partiernas kanter med min blick och suckar tyst för mig själv.
Jag kan höra steg, de kommer närmre mig. Mitt hjärta börjar slå, om någon professor får tag på mig nu kommer jag få poängavdrag från Ravenclaw... Tänker jag och ser mig frenetiskt omkring. En liten inbuktning bakom en utav pelarna är det enda gömställe som finns så jag smyger dit och ställer mig. Jag gör mig så liten jag bara kan och håller nästan andan när stegen bara är några få meter från mig.
”Jag kan ändå inte förstå det...” Hör jag McGonagalls röst mumla,
”Men det är väl ändå ganska uppenbart?” Det är Sir Nicholas röst som svarar henne,
”Jasså, hur ser du det?” frågar McGonagall, hennes steg kommer närmre men stannar helt plötsligt upp och jag vågar knappt släppa ut mitt andetag.
”Jo, men Snape är en mörk, gåtfull, till och med mystisk varelse. Lovegood är en ung flicka som nyligen förlorat allt och kanske därför söker sig till något mörkare och kanske till och med farligare för att fylla det där hålet hon nu måste känna inom sig professor.” svarar Sir Nicholas.
Mitt hjärta slår så hårt, de talar om mig och Snape, de tror att det vi har inte är äkta... De tror att det börjat nu, att jag bara söker efter fara efter mina föräldrars... bortgång. Som om Severus, min Severus, bara skulle vara en ersättning för något.
”Jag tror inte det.” svarar McGonagall,
”Åh?”
”Nej jag tror faktiskt att de har något. Men miss Lovegood är en smart tjej och jag tror hon förstår att detta nästan är stämplat att sluta i katastrof, stackars flickebarn...”
”Snape då, hur tror du att han känner?” En lång tystnad följer och jag kan känna hur tårarna börjat droppa från min haka.
”Jag vet inte, men, han är annorlunda nu och när jag såg honom med miss Lovegood i sin famn efter den där hemska drakattacken så var hans ögon helt omvandlade. Som om det enda som existerade just då var hon och hon var det enda som spelade någon roll.”
”Ja, det kan mycket väl vara. Och, i ärlighetens namn, Snape är inte den som riskerar något för någon annan eller ens bryr sig om någon annans välmående så Lovegood måste vara speciell.” svarar Sir Nicholas och jag kan höra hur McGonagall börjar gå igen.
”Hon är väldigt speciell. Inga tvivel om det. Hon är den bästa eleven skolan haft sen Snape var elev här.” säger McGonagall och hennes kropp passerar mig med Sir Nicholas bredvid, svävandes några centimeter ovanför marken. Jag håller andan, de är bara några få decimeter från pelaren jag står gömd bakom.
”Jag hoppas bara att Penelope är medveten om...” McGonagall suckar djupt och jag kan se hur hon drar upp sina axlar och skakar på sitt huvud som hon alltid gör när hon är frustrerad eller funderar på något.
”Medveten om vad?” frågar Sir Nicholas och jag kan nästan inte höra dem längre,
”Om Lily...” säger hon och mitt hjärta hoppar över ett slag. Vem... Vem är Lily..? Jag står så stilla jag kan medan mina tankar rusar fram i en ryslig fart, jag väntar otåligt på att tiden ska gå så att jag kan vara säker på att McGonagall och Sir Nicholas inte kan höra mig.
Vem är Lily? Varför ska jag veta om henne? Vad är det för tjej? Varför har Severus inte sagt något om någon Lily och varför in i helvete vet McGonagall mer om hans förflutna än jag gör? Varför har han inte berättat något för mig..? Nu när jag tänker på det så vet jag nästan ingenting om honom... Professor McGonagall kanske har rätt... Jag lutar mig mot pelaren och sjunker sakta ner mot golvet. Jag låter mina knän vara uppdragna och lägger armarna om mina ben medan jag lutar min panna mot mina knäskålar.
Hon kanske har rätt... Detta kanske är dömt att misslyckas, dömt att lämna mig hjärtekrossad och sårad... Som min mardröm. Den kanske var ett tecken?
”Varför ska allt vara så svårt? Varför ska allting alltid gå snett för mig... Jag förstår inte vad det är för fel på mig, varför kan jag inte bara vara, normal. Detta kanske är dömt att sluta i katastrof, detta kanske inte är meningen...” Min röst är låg, hes och tjock av ofällda tårar.
~Kapitel 28~
En vindpust vandrar genom mitt hår,
”Ge inte upp... Du är närmre än du tror raring...” säger vinden i en vacker viskning när den drar förbi mig. Jag ser hastigt upp med rödgråtna ögon,
”Ma-mamma..?” stammar jag fram men vinden är borta och allt är tyst igen. En svart korp med ett vitt hjärta är ändå en korp, en vit duva med ett svart hjärta är ändå en duva. Det du söker kan du endast finna om du ser bortom allt du lärt dig att söka. Utan att titta måste du se, utan att leta måste du finna. Utan mörker finns det inget ljus, utan ljus finns det inget mörker... Tänker jag för mig själv.
Självklart, utan Mörker finns det inget Ljus. Jag måste ta mig genom det mörka för att kunna komma till det ljusa... Men, hur ska jag kunna göra det? Detta är dömt att misslyckas, Severus har undanhållit den där kvinnan för mig, den där Lily... Jag vet inget om hans liv egentligen... Jag vet inte vem han är egentligen. Men jag vet en sak. Jag reser mig bestämt upp från det hårda stengolvet. Jag vet att jag älskar honom. Och med den tanken börjar jag att smyga mig fram genom skolan, på väg mot Severus kontor.
Jag står utanför dörren, min mage i en knut och mina händer skakar när jag knyter min näve och sträcker upp handen för att knacka. Jag släpper ut ett djupt andetag medan jag väntar på att dörren ska öppnas. Jag drar ett hastigt andetag som fastnar i min hals när Severus öppnar dörren och jag får se honom stå framför mig med ljuset som vackert ramar in honom bakifrån och han är utan sin enorma svarta rock för första gången framför mig.
~Kapitel 29~
Hans kropp är vackert inramad av ljuset bakom honom, hans breda axlar, hans breda bröstkorg och långa ben. Jag kan knappt andas vid synen av honom och en varm pöl bildas i gropen utav min mage. Han har bara på sig sina svartlackade skor, långa välpressade svarta byxor och en hårt knäppt frackrock i mörklila stramt tyg som är knäppt hela vägen upp över hans hals. Jag räknar i mitt huvud varje knapp, ...7, 8,9...
”Penelope?” Hans mörka, nattligt hesa röst rycker mig loss ur tankarna om hur jag vill knäppa upp varje knapp med långsamma fingrar...
”Severus... Kan, kan jag komma in?” frågar jag blyg medan mina kinder blir lite röda utav mina tankar.
Severus stiger åt sidan och jag kliver in i kontoret som är upplyst av tre tända ljus på hans massiva svarta skrivbord. Dörren stängs bakom mig och jag vänder först mitt huvud och sedan min kropp för att se på mannan jag älskar. Han höjer sitt ena ögonbryn och lutar huvudet en centimeter åt ena hållet.
”Vad är fel?” frågar han med mättade långsamma ord, jag ser nervöst ner på mina lila sneakers som nuddar varandra vid tårna. Vad är fel egentligen... Hur ska jag kunna fråga honom om Lily? Hur ska jag kunna berätta för honom hur rädd jag är att han kommer lämna mig för alltid... Jag biter nervöst på min underläpp, något jag gör utan att tänka på det.
Severus tar ett steg mot mig och sätter sitt finger under min haka och lyfter upp mitt huvud så att jag ser honom i ögonen. Mitt hjärta dunkar så hårt och gåshud vandrar ner för min ryggrad vid beröringen av hans kalla hud mot min varma.
”Penelope... Berätta för mig.” säger han och hans röst får mina knän att skaka lite.
”Jag... Hade en mardröm.” säger jag blygt och ser bort från honom medan en tår strilar ner för min kind. Penelope, sluta gråta, du gör inget annat än att gråter nu för tiden. Skärp dig nu! Severus tar min vänstra hand i sin högra och med sin vänstra hand vänder han tillbaka mitt huvud.
”Berätta.” säger han bara, ett enda ord som får mitt hjärta att rusa, mina tankar att snurra och mitt sinne blir lättat. Allt bara för att han vill veta vad jag drömde, bara för att han bryr sig. Bara på grund utav ett enda enkelt ord. Jag låter mina fingrar omsluta hans hand och han börjar gå innan jag hinner säga något. Vi vandrar genom hans kontor mot en svart dörr längst bort. En dörr jag aldrig sett honom öppna eller ens vara nära. Hans hand är omsluten runt min och jag njuter av att känna hans skrovliga hud mot min.
Han öppnar dörren och jag kliver in i rummet, hans rum.. Inte hans kontor, hans rum. Jag ser med hastig blick runt omkring i rummet. Där finns bokhyllor, en stor dubbelsäng med mörka gröna sängkläder och draperi, ett litet bord med två stolar som ser ut att vara över 500 år gamla. Det enda ljuset som tränger sig in kommer från månen genom ett mellanstort fönster med bred fönsterbänk. Perfekta fönstret att fylla med kuddar och sitt med en bok i knät... Tänker jag för mig själv när dörren stängs bakom mig och Severus hand lämnar min.
Jag ser upp på honom och låter min blick utforska varje rynka, vrå och detalj i hela hans ansikte. Hans ögon söker mina hastigt efter svar medan de dansar för mig.
”Penelope, berätta för mig.” Jag suckar och går långsamt fram till fönstret bara tre meter bort. Jag lutar min axel mot kanten av väggen och korsar mina armar över min bröstkorg.
”Jag drömde att du lämnade mig, att du inte älskade mig, att du satte dig på tåget bara för att komma bort från mig och lämna mig bakom dig för evigt...” mumlar jag med hes röst efter ett par minuters tystnad. Severus ställer sig bakom mig och flyttar mitt hår från min axel med ett mjukt drag av hans fingrar. Jag stirrar ut genom fönstret, på månen.
”Penelope...” han lägger sin hand på min axel med lätthet och tar ett steg till mot mig. Hans kropp bara någon centimeter bort från mig.
”Det är inte så, kommer aldrig vara så.” Hans röst är ärlig och rak med auktoritet, precis den där rösten som jag blev förälskad i för så många år sedan. Jag vrider mitt huvud och ser på hans hand som vilar på min axel innan jag ser upp på honom, okej, det är nu eller aldrig...
”Vem är Lily..?” frågar jag med nästan ohörbar röst. Jag kan känna hur Severus stelnar till innan hans hand lämnar min axel och hans blick förflyttar sig från min till utsikten på andra sidan fönstret. Jag känner hur min puls rusar i väntan på svar från honom.
”Hon är... Var. En kvinna jag älskade. För många år sedan.” svarar han med blicken fäst på något i fjärran. Så... Han har älskat tidigare, jag är inte den första eller enda han känt så här för... Som om Severus kunde läsa mina tankar ser han ner på mig och månens sken fångas i hans svarta ögon och ger dem ett silvrigt skimmer för en kort sekund.
”Nej Penelope, inte som du.” Jag släpper ut andetaget jag inte visste att jag hållit inne.
”Men, du älskade henne?” Han nickar stelt,
”Vad... Vad hände, med henne?” Severus ser på mig med ett stramt uttryck i ansiktet.
”Hon dog.” Jag lutar mig lite bakåt i chock,
”Dog? Vad menar du med det?” frågar jag och tar nervöst hans hand för att visa mitt stöd.
Severus ser ner på våra händer med fingrarna slingrade mellan varandra och ett litet leende spelar på hans läppar innan han ännu en gång blir allvarlig. Med ett fast grepp om min hand går han bort till sängen och sätter sig på sängkanten, jag sätter mig bredvid honom, våra händer vilar på hans lår. Han drar ett djupt andetag och börjar tala,
”Lily var en flicka jag lärde känna för längesedan, vi gick här tillsammans. Hon var en Gryffindorare. Där mötte hon James Potter...” Jag sitter tyst och lyssnar på vad mannen jag älskar berättar för mig. Han berättar om allt. Mycket om han-som-ej-får-nämnas vet jag redan, om kriget och att människor försvann och dödades. Men jag lyssnar ändå utan att säga något.
Efter nästan 20 minuter av berättande säger han,
”...hon blev mördad av honom trots att jag trodde hon var säker. Det var slutet på allt ljust i mitt liv. Tills jag såg dig Penelope.” Severus ser på mig, hans ställning har blivit mer och mer hukad allt efter han har berättat och hans axlar ser tyngda ut. Ett mjukt leende landar över mina läppar och jag lägger min varma hand mot hans kalla hud. Han lutar sitt huvud mot min beröring och jag stryker försiktigt med min tumme bort den enda tåren som strilar ner för hans kind.
”Men jag ska inte dö. Och, jag tänker inte lämna dig Sev.” mumlar jag ödmjukt, tacksam över att han avslöjat så mycket om sig själv för mig.
”Jag tänker inte lämna dig heller Penelope. Aldrig.” säger han och våra blickar drunknar i varandras, energin sprakar mellan oss. Man kan nästan ta på den.
~Kapitel 30~
Senaste Kapitlet - Snapes perspektiv
Det knackar på min dörr, vem stör mig så här sent? Idioti. Jag tar min rock och trär armarna genom den innan jag knäpper den och öppnar dörren. Min inställning till störningen ändras genast när min blick landar på henne, Penelope. Hennes blick vandrar över mig, från knapp till knapp. Jag känner mig uttittad, men, på ett positivt sätt.
”Penelope?” säger jag, min röst hes från att ha vilat i sängen ett par timmar innan min nattvaktsrunda.
”Severus... Kan, kan jag komma in?” frågar hon och hennes kinder blir lite röda, mitt hjärta mjuknar vid åsynen av henne. Men, något är fel med hennes ögon. Som om hon gråtit.
Jag stiger åt sidan med ett enda steg och hon stiger in framför mig. Jag stänger dörren och Penelope vänder först sitt huvud och sedan sin kropp för att se på mig. Hennes ögon är mjuka men svullna och hon biter på sin underläpp. Det får värme att sprida sig i min kropp var gång jag ser hennes tänder greppa om den fylliga underläppen. Jag höjer mitt ena ögonbryn och lutar huvudet en centimeter åt ena hållet medan mina tankar om hennes mun får mig att nästan känna mig nervös över att vara nära henne. Tänk om hon kan se vad jag tänker om henne...
”Vad är fel?” frågar jag henne i ett försök att få henne att tala för att distrahera mig från mina tankar. Hon ser nervöst ner på sina lila sneakers som nuddar varandra vid tårna. Hon står otroligt sött med slopade axlar och en sorts blyghet och oskyldighet vilar över henne. Du är så vacker. En ängel med rött och lila hår. En Duva. Penelope biter nervöst på sin underläpp ännu en gång och jag kan knappt hålla mig från att kyssa henne denna gången.
Jag tar ett steg mot flickan som jag längtar efter och sätter mitt finger under hennes smala lilla haka, mina fingrar kalla mot hennes varma lena hud. Jag lyfter upp hennes huvud för att jag ska kunna se henne i ögonen. De vackra isblå ögonen som jag aldrig kommer få nog utav.
”Penelope... Berätta för mig.” säger jag bestämt och Penelope skiftar sin vikt lite, som om hon inte kan stå rakt längre.
”Jag... Hade en mardröm.” svarar hon mig blygt och ser bort från min blick medan en tår strilar ner för hennes bleka kind. Penelope, jag vill inte du ska vara ledsen. Duvan min. Jag tar beslutsamt hennes lilla hand med smala långa pianofingrar i min högra och med min vänstra vänder jag hennes huvud tillbaka mot mitt. Jag vill se de vackra ögonen.
”Berätta.” säger jag, hennes ansikte mjuknar lite och hon verkar slappna av i kroppen en aning. Som om mitt ord kunde förändra hela hennes värld. Jag ser på henne, tålamod har aldrig varit min starka sida, men för henne... För Penelope skulle jag vänta en evighet. Hennes fingrar omsluter min hand och fingrarna slingrar sig in mellan mina. Jag börjar röra mig innan hon hinner säga något till mig. Vi vandrar genom mitt mörka kontor mot min sovrumsdörr, rummet endast jag varit i sedan detta blev mitt kontor. Jag håller ett stadigt grepp om hennes hand, rädd att hon ska flyga iväg från mig när som.
Jag öppnar den tunga dörren och leder in henne, hon ser sig omkring. Dömande och nyfiket på samma gång. Jag stänger dörren bakom henne medan jag betraktar hennes ljuvliga hår, långt, lockigt, rött och lila. Månens ljus faller på det och får det att gnistra som om det hade tusentals små silverpärlor i sig. Du är magnifikt vacker Penelope... Vad ser du i en sådan som, mig? Hon vänder sig om mot mig och våra ögon möts innan hennes blick följer alla delar av mitt ansikte. Men, hennes blick, den är inte dömande eller hård. Den är, mjuk, varm, älskande. Jag kan känna hur det svarta i mina ögon genast ger vika för henne, de mjuknar när de ser på henne. Jag söker något form av svar i hennes ögon på varför hon är här halv fyra på morgonen men jag kan inte se något.
”Penelope, berätta för mig.” säger jag ännu en gång, hon suckar och går långsamt fram till fönstret bara tre meter bort från oss. Hon lutar mjukt sin lilla axel mot kanten av väggen och korsar sina armar över hennes välformade byst. Hennes former är så, mjuka. Smal midja. Lagom breda höfter. Rund rumpa. Lagom stor byst. Vackert slanka armar. Långa ben. Allt perfekt avrundat med det ljuvliga ansiktet, vackra ögonen och magiska underbara håret... Penelope, vad gör du med mig... jag har inte sett åt en annan kvinna sen... Lily.
Penelope släpper taget om sin underläpp med sina tänder och tar ett djupt andetag innan hon börjar tala.
”Jag drömde att du lämnade mig, att du inte älskade mig, att du satte dig på tåget bara för att komma bort från mig och lämna mig bakom dig för evigt...” mumlar hon med sin mjuka, men något hesa, röst. Mina axlar sänks en aning och jag kan känna hur mitt hjärta värker lite över att se henne så sårad över något som handlar om mig, även om det ej är något jag åstadkommit eller orsakat henne.
Jag ställer sig bakom henne, på ett lagom avstånd och flyttar försiktigt hennes hår från den bara axeln. Hennes vita blus är ljuvlig, den lämnar nacke och axlar bara och slutar precis ovanför hennes byxlinning. Jag ser försiktigt på den bara huden innan jag lägger min hand på hennes axel. Den är varm, len. Hon stirrar ut genom fönstret, på månen, hennes ögon reflekterar varje ljusstråle och de ser mer magiska ut än någon form av trollstavsmagi jag skådat.
”Penelope...” viskar jag försiktigt, hennes namn rullar mjukt över min tunga och jag vill kunna säga det varje dag. Hennes kropp bara någon centimeter bort från min nu när jag tagit ytterligare ett steg mot henne.
”Det är inte så, kommer aldrig vara så.” Min röst är ärlig och rak, jag menar det jag talar om för henne och tänker stå vid det tills evigheten har försvunnit. Hon vrider sitt huvud och ser på min hand som vilar på axeln innan hon ser upp på mig, den där värmen sprider sig starkare genom min kropp vid åsynen av den ljuvliga blicken hon ger mig. Den där blicken som säger ”jag älskar dig Severus” och mer.
Hon är tyst ett par sekunder innan det ser ut som om hon har samlat sina tankar och uppenbarligen nu vet vad hon vill säga,
”Vem är Lily..?” frågar hon och hennes ljuvliga röst är nästan ohörbar. Men jag hör den ändå klart och tydligt. Jag stelnar till vid nämnandet utav det namnet. Det var så länge sen jag hörde det sägas rakt ut. Jag avlägsnar min kalla hand från hennes bara axel. Min blick lämnar hennes ljuvliga ansikte och jag fäster den på månen långt bort från oss, från det här rummet.
Hur kan hon ha hört talas om Lily? Vem är det som berättat om Lily för henne och hur ska jag kunna förklara detta utan att såra min duva... Efter att ha funderat ett tag öppnar jag långsamt min mun för att avslöja en djup hemlighet för henne som jag begravt inom mig i många år.
”Hon är... Var. En kvinna jag älskade. För många år sedan.” svarar jag henne med blicken fäst på månen. Jag kan se att du funderar... Jag ser ner på henne.
”Nej Penelope, inte som du.” säger jag och hon släpper ut andetaget som hon hållit inne.
”Men, du älskade henne?” frågar hon och det rycker i mitt hjärta, jag nickar kort mot henne.
”Vad... Vad hände, med henne?” Jag ser på henne men nu med hårt ansikte, tanken på att berätta allt jag kämpat med att glömma får mig att stelna.
”Hon dog.” säger jag kort med hård ton, Penelope lutar sig lite bakåt och ser på mig med sina ljuvligt underbara stora ögon i någon form av chock
”Dog? Vad menar du med det?” frågar hon sedan och hon tar nervöst min hand i sin. Min hand i hennes känns bra, det får det att kännas lite, lättare, att berätta. Som om hon finns där, hon kommer inte flyga iväg vilken sekund som helst.
Jag ser på våra händer, hennes ser så liten ut inuti min. Hennes smala fingrar mellan mina tjocka. Hennes värme sprider sig i min hand. Med ett fast grepp om hennes lilla hand går jag bort till min sängen. Jag placerar mig på sängkanten, hon sätter sig bredvid mig. Jag vilar våra sammanlänkade händer på mitt ben. Du är här, du kommer inte försvinna från mig även om jag berättar. Hoppas jag. Efter att jag tagit ett djupt andetag börjar jag långsamt att tala. Det känns tungt till en början, men det blir lättare när jag väl har börjat.
”Lily var en flicka jag lärde känna för längesedan, vi gick här tillsammans. Hon var en Gryffindorare. Där mötte hon James Potter...” Penelope sitter tyst och lyssnar på vad jag säger. Jag berättar om allt, allt värt att veta. Om Lily, James, deras barn, deras giftemål, Voldemort, vad som hände i världen, hur allt gick till från dagen jag började älska henne tills dagen hon dog.
Efter nästan 20 minuter av berättande avslutar jag med,
”...hon blev mördad av honom trots att jag trodde hon var säker. Det var slutet på allt ljust i mitt liv. Tills jag såg dig Penelope.” Min blick är fäst vid henne, flickan som lugnt sitter vid min sida. Min kropp känns tung, mitt hjärta likaså. Ett mjukt leende på min duvas läppar och hon placerar sin varma hand mot min kind. Jag kan inte hjälpa det, jag lutar mitt huvud mot hennes hand och hennes tumme stryker bort en tår som slagit sig fri från min ögonvrå. Hennes beröring får det att kännas, okej. Hon finns där, hon är kvar, hon stannar.
Efter ett par sekunder av tystnad bryter hon den med sin vackra stämma.
”Men jag ska inte dö. Och, jag tänker inte lämna dig Sev.” mumlar hon nästan tacksamt. Mitt hjärta hoppar över ett slag när hon kallar mig för Sev, hennes egna smeknamn på mig. Min duva, du är värd allt. Om jag gått igenom allt detta endast för att få vara med dig, det har varit värt det. Värt varje uppoffring, varje sorg och allt hat jag känt. Du, är värd allt. Tänker jag, min hjärna rusar i hög fart men mina tankar är lugna. För första gången på flera år känns livet inte svart.
”Jag tänker inte lämna dig heller Penelope. Aldrig.” viskar jag mot henne och våra blickar drunknar i varandras, energin mellan oss är nästan påtagbar.
Kommentera