~Kapitel 31~
Severus ögon faller neråt, mot mina läppar.
”Så många gånger jag önskat att jag kunnat kyss de där läpparna när du biter på underläppen sådär...” mumlar han med alldeles klar och förföriskt mörk röst. Fjärilar, pixignomer, ja alla typer av bevingade varelser fyller min mage och den där obeskrivligt sköna värmen i gropen av magen blir våldsamt mycket hetare. Min underläpp lossas från mina tänders grepp och min blick landar mjukt på mannen jag älskar.
Jag släpper taget om hans hand, jag för upp den långsamt mot hans vackra ansikte. Jag stryker hans livsmärrade skinn och för sedan mina fingrar genom hans svarta hår,
”Som jag har längtat efter att få känna mina fingrar genom ditt hår Sev..” mumlar jag och han ger mig ett leende, ett riktigt leende. Det är så vackert att jag nästan tappar andan. Han ser på mig och jag ser på honom, hans hand når min hals och letar sig långsamt upp i min hårbotten för att sedan landa på min nacke. Rysningar av välbehag täcker min kropp och mitt hjärta slår så hårt, min puls börjar rusa när hans blick fäster sig på mina läppar som nu är delade för att mina lungor ska få tillräckligt med syre.
Han drar mig närmre, våra ben nuddar varandras och det känns ljuvligt, hans lediga hand landar mjukt men stadigt på sidan av mitt lår. Jag kan känna hur det börjar pulsera under hans hand. Jag lutar mig närmre honom, våra läppar bara centimeter från varandras när han stannar upp. Han ser mig i ögonen och jag tappar andan över dess underbara skönhet. Hur de vackert dansar för mig, bara mig. Regnet börjar falla på andra sidan av väggen men jag kan inte se eller höra det. Det enda som existerar är Severus, det enda jag kan se är hans vackra läppar och det enda jag hör är min puls blandat med hans djupa andetag precis innan våra läppar möts.
Först försiktigt och mjukt, sedan hastigare och mer upphetsat, hans händer landar på min rygg och min höft, mina händer far upp i hans ljuvliga hår och våra läppar förs vildsint över varandra. Våra tungor möts, hans är skrovliga och len på samma gång. Han smakar av pepparmint och vanilj, av honom, en smak jag aldrig kommer kunna beskriva fullt ut. Jag trycker mig mot honom och hans hand drar upp sidan av min tröja medan han för den upp till sidan av min revbenskorg där han låter den vila tungt.
Mina tankar snurrar, mitt hjärta slår så hårt, min puls rusar, jag känner mig snurrig och yr och allt är suddigt men samtidigt helt klart. Som om detta är vad allt i mitt liv har lett mig till. Mina läppar mot hans, hans händer på min kropp, våra kroppar tätt tryckta mot varandra och en varm känsla som sprider sig i hela min kropp.
”Jag... äls...kar dig...Sev...” viskar jag de få sekunderna våra läppar lämnar varandra när vi vrider våra huvud. Min kropp är i extas, det känns som jag ska brinna upp. Jag brinner för honom, för den mörka, sexiga, mystiska, fantastiska, underbara mannen som nu håller om mig och kysser mig med passion och vildsinthet. Som om han måste, som om han behöver känna mina läppar mot sina för att överleva.
Efter flera minuter av passion, tungor, läppar, händer, hårhållande, flåsande andetag och magi lugnar sig kyssen och jag sitter gränsle över Severus lår. Hans händer vilar på mina höfter och mina armar vilar på hans axlar med mina händer i hans hår. Våra läppar lämnar varandras, jag lutar min varma panna mot hans svala och ser in i hans ögon. Våra andetag korta och hastiga, mina bröst hivar upp och ner i takt med hans bröstkorg. Ett leende sprids över mina läppar, det där var allt jag hade föreställt mig men ändå så mycket mer... Tänker jag och Severus ger mig ett leende fyllt utav kärlek och värme.
”Dina läppar, var mer, än jag kunde föreställa mig.” viskar Severus i mitt öra med förförisk röst och jag kan känna hur gåshud vandrar ner för min rygg. Jag ser på honom och ger honom ännu en kyss, mina läppar mot hans ett par sekunder innan jag lutar mig in i hans famn och han omfamnar mig med tunga armar. Som om han är helt avslappnad. Något jag aldrig känt honom vara tidigare.
”Jag har väntat så länge på dig Penelope...” viskar han mjukt i mitt öra och jag fnittrar lite tyst, Severus skrockar och sluter sina armar ännu lite hårdare om mig.
Regnet faller utanför fönstret, månens nu svaga sken får det att glittra vart än det landar. Allt det landar på får en vackert mörk nyans av lila och svart. Jag ser på klockan bredvid dörren, visarna står på kvart i sex. Solen kommer snart att stiga upp... Det är snart morgon. Det är snart dags att säga, hejdå... Jag drar mina armar tightare om Severus axlar och nacke. Jag drar in ett djupt andetag genom min näsa för att bevara doften av honom. För alltid.
~Snape~
Hennes kropp blir tyngre, jag kan känna hur hon sjunker djupare in i madrassen och mig. Jag kysser toppen av hennes huvud, drar in den underbara doften av rosor och av, henne. Doften som står för värme och ljus. Min blick mot fönstret, månen är nästan borta, solen går upp om bara någon timme. Jag sträcker mig efter täckets kant, drar i det så att så mycket som möjligt utav det täcker hennes tunt klädda kropp. Den lätt klädda kroppen som jag idag fick röra vid, känna lenheten från hennes hud under mina hårda händer. Hennes lår, hennes ben i gränsle över mig. Jag flyttar en slinga från hennes hår som lagt sig över hennes slutna ögonlock. Hennes arm dras åt runt min midja och ett hummande ljud hörs från henne. Ett leende sprider sig över mina läppar när jag hör det. Penelope... Jag ger toppen utav hennes huvud ännu en kyss innan jag stryker bort locken helt från hennes sovande ansikte och fäster den bakom hennes lilla öra.
Så avslappnad... Trots att du ligger bredvid mig... Jag lägger min arm om hennes revbenskorg och vilar min hand på hennes arm. Min kropp börjar sjunka in i madrassen. Lugnad utav hennes tunga andetag. Känna henne bredvid mig utan ett bekymmer i världen för några få timmar. Jag suckar djupt.
”God natt duvan.” Jag lutar mitt huvud bakåt och slappnar av. Inom ett par minuter har hennes värme och hummande djupa andetag fått mig att somna in...
~Kapitel 32~
Jag vaknar långsamt upp, mitt huvud vilar på Severus bröstkorg. Jag kan höra hans hjärta slå och känna hur hans fingrar pilar i mitt tjocka hår som nu är fyllt utav tovar. En suck undkommer mina läppar och jag drar mig närmre honom.
”Jag kommer sakna dig...” mumlar jag sömnigt, jag har ännu inte öppnat mina ögon. Jag kan känna hans leende, det är som om hela hans kropp ändras när han ler.
”Och jag dig.” viskar han tillbaka, hans fingrar fortfarande i mitt hår.
”När åker du?” frågar jag med hes röst,
”Om en liten stund...” svarar han med den där professor rösten, rösten som är hård och kall, frånvarande. Jag suckar ännu en gång, lägger min arm över hans bröstkorg och begraver mitt ansikte. Jag börjar långsamt att fälla tårar.
”Penelope... Gråt inte.” säger han fortfarande med samma bestämda röst.
”Förlåt...” mumlar jag in i hans bröstkorg och Severus lägger sin arm om mig med handen på min revbenskorg och drar mig så nära han bara kan. Jag försöker kväva tårarna med viljestyrka och lyckas efter ett par minuter.
”Kommer du klara dig?” frågar han när jag ser upp mot klockan,
”Jag... Jag vet inte. Jag vill vara med dig, jag kommer sakna dig och...” Jag ser på klockan, kvart i åtta står visarna på,
”Och..?” frågar Severus, jag ser upp på honom och våra blickar möts.
”Jag kommer oroa mig varje dag för att jag inte kommer få träffa dig igen...” säger jag med så stark röst jag bara kan frammana.
Severus ser oförstående på mig, jag fortsätter att se in i hans ögon med bara några få ögonkast mot hans ljuvliga läppar. Läpparna som för bara några timmar var på mina med het passion och stark iver. Jag minns hur ljuvligt han smakade, hans sträva men samtidigt lena tunga mot mig.
”Penelope, vi kommer träffas. Jag kommer oroa mig var dag att du finner någon mer lämplig.” säger Severus till mig och en rysning färdas ner för min rygg. Blotta tanken på att vara med någon annan än Severus får det att knyta sig i magen på mig.
”Penelope...” viskar Severus och innan jag hinner svara hamnar hans ljuvliga läppar på mina i en lugn, bestämd och ärlig kyss.
Jag slappnar av i kroppen och låter mina sinnen förföras av mannen jag älskar. Känslan av hans läppar mot mina, hans hand på min kind, hans andra hand runt min kropp vilandes på sidan av min bröstkorg... Det är nästan överväldigande vilka känslor jag har för mannen bredvid mig. Hans läppar är bestämda mot mina, som om han måste kyssa mig, som om det är livsnödvändigt för honom. När vi väl delar på oss har en varm pöl samlats i botten av min mage, mina ben känns som gelé och allt förutom han är suddigt.
”Penelope, jag måste ge mig av.” säger han med mörk röst och magin som omslöt oss är förlorad.
”Jag vill inte... Jag vill inte att du ska resa, jag vill inte... Jag vill inte att du ska lämna mig. Inte nu.” mumlar jag och ser honom i ögonen. Regnet fortsätter att falla utanför fönstret och allt ser mörkt, grått och trist ut. Severus smeker min kind med sina kalla fingrar och jag får gåshud över mina armar.
"Jag klarar mig inte utan dig, inte nu. Inte efter mina föräldrar, efter Vingfåle... Jag klarar mig inte utan dig Severus, du får inte lämna mig. Alla lämnar mig alltid..." snyftar jag fram.
”Jag lämnar dig inte. Jag finns alltid hos dig.” säger han och reser sig graciöst från den stora dubbelsängen efter att han get mig en lätt kyss och torkat bort tårarna från mina kinder med sina grova tummar. Jag ser efter honom, följer hans kropps konturer med min blick och förundras över hur vacker han är i bara frackrocken.
Han vandrar bort till det lilla bordet med de två gamla stolarna och plockar upp en bok som jag igår inte såg låg där. Han håller den mjukt i sina händer när han går tillbaka till mig. Severus har samma respekt för böcker som jag, vi är så lika, på så många sätt. Jag sätter mig på sängkanten och ser upp på honom där han står framför mig, nästan lutandes över mig. Det skapar generande bilder i mina tankar när han står lutad över mig på det där sättet, hans bastanta och raka kropp. Hans grova händer som med bestämda rörelser rör vid mig... Penelope, sluta innan du blir illröd i ansiktet. Han räcker mig boken,
”Till dig. Jag kommer alltid att finnas hos dig Duvan.” säger han med den där otroligt sexiga rösten som är både varm och kall, mjuk och sträv, mörk och hes, allt på samma gång.
Jag tar boken i min hand och läser titeln högt.
”Den Vita Duvans Kraft av Nicolai Duchannes...” Jag ser förvånat upp på Severus,
”När...” mumlar jag men innan jag hinner fortsätta sätter han sig bredvid mig,
”När vi var på utflykten, jag hittade den i en liten bokbutik i en gränd. Jag hade varit i en annan tidigare men de hade den inte. Jag visste att du ville ha den, det var den du läste i biblioteket.” svara han mig och ser med mjuk blick på mig, jag ger honom ett stort leende och kramar honom mjukt, han kramar mig stelt tillbaka.
”Så, tycker du om den?” frågar han och om jag inte visste bättre skulle jag säga att han är orolig för att jag inte skulle vara nöjd.
Min hand smeker över det vita omslaget med en guldgul duva inristad.
”Jag var i samma bokhandel efter dig och letade efter den men hon sa att hon inte hade den. Jag ville verkligen ha den, tack Sev.” viskar jag mjukt mot honom och kramar boken mot min bröstkorg.
”Men, hur visste du att jag läste den på biblioteket? Följde du efter mig?” frågar jag försiktigt,
”Jag kan ju inte låta dig gå vilse eller vandra in i fel avdelning av misstag. Det du såg, utav biblioteket, det var endast en bråkdel av hur stort det verkligen är med alla dörrar som leder till nya rum och alla gångar mellan alla hyllorna...” Han ser på mig och ger mig ett utav sina Severus-leenden innan han reser sig från sängen. Min blick följer honom, mitt hjärta varmt från hans omtanke och idén att han bryr sig så mycket om mig. Att han kände ett behov av att skydda mig, vaka över mig, för att inget ska hända mig. Känslan är värmande från hjärtats mitt och ut.
Du har så mycket kunskap Severus, så mycket du vet som jag vill veta, som jag vill lära mig utav dig... Jag tror, att en stor del utav mina känslor för dig är baserade på hur otroligt skicklig och kunnig du är. Kunskap är attraktivt. Hihi, lyssna på dig själv Penelope, en riktig bokmal är du! Jag biter mig i läppen för att hindra fnittret som byggts upp i min hals. Severus tar på sig den stora rocken och kommer sedan fram till mig, jag reser mig upp från sängen och våra kroppar är bara en decimeter från varandra, min blick stiger och möts till slut av hans. Allt fnitter i min hals som bortblåst när Severus försiktigt lossar min underläpp från mina tänders mjuka grepp med sin breda kalla tumme.
”Måste du åka..?” mumlar jag blygt medan min kropp känns ned tyngd.
”Ja, jag måste. Jag kan inte stanna här.” svarar han och ser på mig,
”Okej...”
Vi tar skilda vägar genom slottet, vi möts upp i vagnen som ska föra Severus till perrongen. Jag sitter redan i den när han graciöst kliver in och stänger dörren bakom sig. Jag byter sida och sätter mig bredvid honom. Jag tar fram min axelremsväska där jag har alla mina block och pennor. Jag letar fram porträttet jag målade av Severus. När jag var på rummet och lämnade boken skrev jag en hälsning till honom på pappret. Jag räcker honom pappret och han ser oförstående på mig.
”Jag har gjort den...” mumlar jag generat och mina kinder blir alldeles röda, han studerar tekningen gjord av blyerts.
”Till min Sev, Din för Alltid – Penelope.” Läser han upp med sin vackra röst. Jag älskar sättet mitt namn liksom rullar över hans tunga, hur det låter som ett vackert och otroligt viktigt ord bara för att han säger det.
”Den är underbar Penelope.” viskar han och kysser mig på toppen av mitt huvud med bestämda läppar.
”Det gör mig glad att du gillar den, jag ville ge dig något efter att du gav mig boken. Något, så att du inte glömmer mig när vi inte ses...” säger jag med sorgfylld röst. Resten av resan till perrongen spenderar vi i tystnad. Bara jag och mannen jag älskar, mannen som jag inte kommer få se på länge. Jag har ingen möjlighet att resa till honom på vinterlovet och nästa lov är inte fören detta skolåret är över. Sorgen lägger sig tungt om mitt hjärta och mina axlar sjunker ihop. Hur ska vi klara detta..?
~Kapitel 33~
(Tillhörande musik: On my own - Les Misérables)
Tåget rullar in på perrongen, regnet har slutat falla och jag står jämte Severus. Våra blickar fästa vid tåget som ska skilja oss åt. Min mardröm återkommer, den spelas upp som en hemsk film i mina tankar. Jag kan inte hålla tillbaka tårarna och tar krampaktigt Severus hand i min. Han ser ner på mig med orolig blick, mina ögon alldeles röda från tårarna jag fällt.
”Det ordnar sig.” säger han och kysser toppen utav mitt huvud. Jag lutar mig mot hans axel och kysser utsidan av hans rock försiktigt.
”Jag hoppas det...” mumlar jag, men jag tror inte att han hörde mig. Tågets vissla ljuder och Severus släpper min hand.
Jag ser upp på honom och han ser ner på mig,
”Jag älskar dig Sev...” viskar jag och han lutar sig mot mig, hans läppar möter mina och i samma sekund blir allt runt omkring suddigt. Det enda som syns klart och tydligt är Severus. Jag sluter mina ögon men kyssen avbryts alldeles för snabbt.
”Jag måste gå.” säger han och hans röst är kall, avståndstagande. Som om han vore i grov smärta. Jag kan inte förmå mig att säga något, jag bara nickar lite försiktigt. Han smeker min kind ännu en gång och jag förundras över hur annorlunda han är med mig gentemot alla andra. Som om han vore två personer.
Snälla Sev, bara säg orden... Säg 'Jag älskar dig med' innan du lämnar mig här ensam. Snälla bara säg orden. Låt mig höra dig säga det, låt mig veta att du känner som jag. Mina tankar rusar och Severus hand lämnar mitt ansikte men jag får inget leende utav honom. Han vänder sig om, en vindpust tar tag i hans rock och den fladdrar vackert runt honom. Mina ögon tåras på nytt när jag ser honom stiga ombord på tåget.
”Severus!” skriker jag ut och springer de fem stegen som krävs för att jag ska komma fram till honom, han har vänt sig och jag slänger mig i hans famn, hans armar kramar om mig och visslan ljuder ännu en gång.
”Duvan, jag måste gå.” mumlar han och hans armar lämnar mig,
”Jag älskar dig Sev...” säger jag och ser med rödgråtna ögon på honom, han ser på mig och hans ansikte är stramt.
”Vi ses snart igen Penelope.” säger han och dörren stängs bakom honom.
En blixt slår ner långt bort i fjärran, ett muller hörs som dränker tågets vissla och regnet börjar ösa ner när himlen öppnar sig ovanför mig. Jag backar tre steg och ser Severus sätta sig i ett bås på höger sida av dörren. Jag går med tunga steg fram till fönstret och sätter min hand mot dess glas, min mardröm spelas upp om och om igen i mitt huvud.
”Jag älskar dig Severus...” säger jag och ser in i Severus ögon. Han sätter sin hand mot min, endast glaset skiljer oss åt.
Mitt hår hänger rakt ner, tyngt av regnet, mina kläder är genomvåta, mina axlar skakar. Av sorg? Rädsla? Smärta? Kylan? Regnet? Jag vet inte. Visslan ljuder en sista gång och tåget börjar rulla. Severus tar ner sin hand från fönstret men jag kan inte ta ner min hand, jag går längs med tåget tills det rullar så snabbt att jag måste springa. Då tar jag bort min hand från rutan och springer bredvid tåget. Lämna mig inte, snälla. Lämna mig inte! Du kommer glömma mig! Tänker jag och till slut kan jag inte springa med tåget längre. Jag ser på Severus en sista gång. Hans blick hård mot min. Hans ögon svarta.
Jag stannar upp och ser hur tåget lämnar perrongen medan regnet vräker ner från skyn.
”Kunde du inte ha sagt det? Bara en gång...” mumlar jag medan jag ser tåget försvinna bort i fjärran. Jag står still, skakande, men still. Tåget är borta, Severus är borta, det känns som att hela mitt liv går ut på att människor lämnar mig. Sorgen runt mitt hjärta vrider sig hårdare och hårdare som en taggtråd. Mina axlar känns belamrade med världens alla problem. En tung känsla utav hopplöshet faller med regnet ner från himlen och fäster sina vassa klor i mig.
Jag kan fortfarande känna hans armar om mig, jag sluter mina ögon och lutar mitt huvud bakåt. De små regndropparna faller, landar på min hud, beblandas med mina tårar. När jag öppnar ögonen skiner stenplattorna som silver från regnet som landat och bildat små pölar. Himlen är mörk, täckt av moln och det känns som om världen runt mig håller på att ändras nu när han inte längre finns hos mig. Nu när han har rest sin väg, lämnat mig kvar ensam och ovetande om när jag får se honom igen. Om jag får se honom igen.
~Kapitel 34~
(Tillhörande musik: Pretending – Glee Cast)
Jag sätter mig på en utav bänkarna vid kanten av perrongen. Mina armbågar stöds av mina knän och mitt ansikte begravs i mina händer medan jag hulkar, gråter, fäller tår efter tår. Jag sitter där, låter tiden passera. Regnet slutar att falla efter ett tag och allt blir tyst, lugnt. Jag ser upp, himlen börjar bli blå, få strålar av solsken landar över mitt ansikte och en vindpust drar i mitt våta hår. Jag ryser till. Jag borde gå tillbaka, Coraline och Joshua undrar säkert vart jag är... Suckandes reser jag mig med tung kropp från bänken och börjar vandra den långa vägen tillbaka till Hogwarts.
”Vart ska du då?” Jag stannar upp precis innanför den stora porten, värmen från slottet slog mig hårt i ansiktet och droppande ljud hörs från mina kläder. Jag känner igen rösten direkt.
”Byta kläder.” svarar jag med låg röst och vänder mig om. Där står han, Eric McCulloch, 187 centimeter lång, kastanjebrunt hår med honungsblonda slingor, breda axlar för att vara 17 år och otroligt raka och välformade ansiktsdrag. Han är klassad som "skolans hunk". Jag ser på honom där han står lutad mot en av pelarna. Min blick möter hans varma mörkgrå ögon och ett leende sprider sig över hans läppar.
Han puttar ifrån med sin axel och tar tre steg mot mig,
”Vad gjorde du ute i regnet såhär tidigt en lördagsmorgon?” frågar han, Eric står bara två steg från mig, jag lägger armarna i kors över bröstet och ser så stadigt jag bara kan på honom.
”Inte din sak. Om du ursäktar så ska jag gå nu.” Jag vänder mig om och börjar gå,
”Jag följer dig.” säger Eric glatt och går ikapp mig enkelt med sina långa vältränade ben. Jag ser snett upp på honom och rycker på mina axlar, oberörd.
Eric är den killen som alla tjejer talar om, den där killen som alla fantiserar om och som lämnar en rad av krossade hjärtan, trånande blickar och uppgivna suckar efter sig när han vandrar genom korridorerna på Hogwarts. Jag har ingen aning varför han helt plötsligt pratar med mig, vi var kompisar första året på Hogwarts. Han går i Hufflepuff och jag i Ravenclaw så när jag i slutet av första året hade blivit bästa vän med Joshua och Coraline och han blivit bästa vän med Johannes, Laurence och Chase tappade vi kontakten. Vi säger hej i korridoren ibland och under en kort period i år tre hade jag en kort förälskelse i honom som varade cirka två månader men sedan försvann alla de känslorna och tankarna. De var aldrig i någon form i närheten utav den förälskelse jag kände för Severus under den tiden heller. Det var under tiden då han hade färgat sitt hår svart och låtit det växa ut lite, vilket jag antar var ena anledningen till att jag blev lite attraherad utav honom.
Jag rycks ur mina tankar,
”Så, Penelope, är du fortfarande smartast i Ravenclaw?” han ser på mig och ger mig ett leende som gnistrar från hans otroligt vita och raka tänder. Jag rycker på axlarna.
”Var inte så blygsam, skulle gissa på att du är smartast bland alla elever på skolan.” han skrockar lite och jag blir lite generad, en rosig röd färg sprider sig över mina kinderna.
”Nah... Skulle jag nog inte säga.” Vi stannar utanför ingången till Ravenclaw,
”Tack för att du följde mig. Vi ses.” säger jag med låg röst, jag kan knappt hålla tårarna tillbaka så jag vänder mig om,
”Nemas problemas, vi höres och synes.” säger Eric och fortsätter vidare mot Hufflepuff skulle jag gissa.
Mina våta kläder hamnar på räcket runt den lilla kaminen i centrum utav sovsalen jag delar med fem andra flickor från år sex. Jag är ensam i sovsalen och kan i lugn och ro torka mig med en handduk innan jag tar på mig torra kläder. Jag trär på mig mina svarta skinny-jeans, ett mörkblått linne, mina vita strumpor med små kaniner på tårna och min svarta luvtröja med orden Fjädrar, Näbb, Hovar och Vingar. Svans, Klor och Stolthet. = En Stolt Grip. Jag skrev dit texten med magi när jag hade Skapande & Magisk Konst som sommarkurs på ett sommarkollo i Frankrike för två år sedan.
Jag tar staven som hamnat på min säng och då ser jag boken jag fick utav Severus. Tårarna börjar strila ner för mina kinder och en överväldigande känsla av ensamhet väller över mig. Jag sätter mig på sängkanten och kramar boken mot min bröstkorg. Sev... Kunde du inte bara sagt orden, bara en enda gång? Kunde du inte gjort det, för mig? Det knackar på dörren till min sovsal, jag gömmer hastigt boken under min kudde och torkar tårarna med baksidan av min hand.
”Ja? Kom in.” säger jag mot dörren och låtsas vika ihop min handduk som redan var vikt egentligen.
Dörren öppnas och Coraline sticker in sitt huvud, jag suckar och dumpar handduken på stolen bredvid min säng.
”Hej... Jag, umh...” Coraline stänger dörren bakom sig och kommer fram till mig. Hon lägger mjukt sina armar om mig och jag lutar mig hårt in i hennes kram.
”Jag hörde att Severus åkte idag... Jag är ledsen gumman, men ni kommer ses snart igen, tiden går fort ska du se.” viskar hon mjukt till mig och pussar mig på kinden som hon alltid gjort när jag är ledsen och hon ska trösta mig. Jag lägger mina armar om henne och gråter på ett väldigt okvinnligt sätt in i hennes axel, Coraline bara håller om mig och viskar ibland att allt blir bra.
Vi sätter oss på sängen när mina tårar inte forsar längre och vi båda känner att vi inte kan stå upp längre.
”Gumman...” jag ser upp på Coraline när hon talar till mig,
”Det ordnar sig. Snape kommer tillbaka eller så åker du till honom.” säger hon med lätt röst och ler. Jag nickar halvt osäkert mot henne medan jag sätter mig i skräddarställning.
”Jag saknar honom, redan. Jag är så rädd Cora... Tänk om han glömmer mig, eller ifall han hittar någon annan... Eller, bara tycker att det är bättre och enklare att vara utan mig. Tänk om-” Coraline lägger sin hand på mitt knä och avbryter mig,
”Pene, lugna dig. Snape skulle aldrig ge upp sitt yrke och sitt liv och respekten han fått för dig om han inte var allvarlig med er, umh, relation och er, umh, era känslor för varandra. Tror du inte?”
Coraline lägger huvudet på sned och ser uppmuntrande på mig. Jag ger henne ett snett leende och skakar uppgivet på mitt huvud,
”Du vet då alltid vad du ska säga för att skapa ordning bland mina tankar när det är kaos här inne.” jag pekar mig på huvudet och vi fnittrar båda lite åt mitt lustiga ansiktsuttryck.
”Ja, jo, men vad ska man annars ha bästa vänner till?” Jag nickar och lutar mig framåt och vi kramar om varandra.
”Förresten...” viskar hon i mitt öra och vi lutar oss tillbaka igen,
”Jag har lite nyheter att berätta för dig men, jag vet inte om nu är bästa tillfället med tanke på att din dag inte haft den bästa starten direkt...” mumlar Coraline och jag kan se i hennes ögon att det är något viktigt och något som gör henne glad.
”Jag skulle behöva lite goda nyheter just nu, berätta Cora.” säger jag och hoppar lite närmare Coraline som nu ler glatt mot mig.
~Kapitel 35~
Coraline ser glatt tillbaka på mig, nu ser hon nästan lite generad ut. Hon vrider och vänder på sig där hon sitter skräddare i sängen, pillar på sina nagelband som hon alltid gör när hon är nervös. Jag tar hennes hand medan jag suckar och säger,
”Cora. Säg nu, jag börjar bli nervös ju!” med uppmuntrande ögon ser jag på hennes nervösa ansikte.
”*suck* Okej, jag och Joshua har blivit tillsammans...” mumlar hon och ser nervöst på mig, jag stirrar på henne.
”Äntligen!” utbrister jag efter några sekunder och slänger mig om hennes hals så att vi välter omkull i sängen.
”Jag fattar inte att det tagit så lång tid för er att äntligen bli tillsammans, jag vill veta allt!” säger jag när vi slutat fnittra och satt oss upp igen.
”Umh, okej. Jo, det var så att jag vaknade vid fem i morse och hade liksom bara bestämt mig...”
~Coraline~
Jag slår upp ögonen, mina tankar stilla och klara. Jag ser på klockan, fem minuter i fem... Jag ser bort mot Penelopes säng, tomt. Hmm, konstigt, vart kan hon vara såhär tidigt på morgonen? Jag sätter mig upp och hör tunga andetag runt om i sovsalen, tar snabbt på mig kläderna jag lagt fram för dagen och borstar igenom mitt hår innan jag sätter det i en enkel hästsvans. Jag lämnar så tyst jag kan sovsalen, mina tankar bestämda.
Jag vandrar till killarnas sovsal och hör redan tunga snarkningar när jag står utanför dörren som jag öppnar försiktigt. Jag vet redan vilken av sängarna som är Joshuas, efter alla eftermiddag som vi suttit där och pratat de senaste tre veckorna. Jag knuffar försiktigt på hans axel, han snarkar till och ser sedan yrvaket upp på mig.
”Va? Har det hänt något?” säger han sömnigt, jag skakar på huvudet och nickar mot dörren. Han nickar, jag lämnar sovsalen. Jag väntar nere i allrummet i hörnet vi suttit i de senaste kvällarna när Penelope inte varit med oss.
Joshua kommer med släpandes fötter efter ett par minuter, hans ljusbruna hår rufsigt, hans ögon sömniga och han har bara en T-shirt och ett par joggingbyxor på sig. Precis så som jag älskar att se dig... Tänker jag medan jag synar honom när han går fram till mig och sätter sig bredvid mig i den blå soffan.
”Vad är det Coraline?” frågar han med natthes röst. Jag drar ett djupt andetag. Ser på honom, mina tankar klara och orden jag ska säga självklara.
”Jag, har tänkt lite och... Jag tycker detta är idiotiskt. Jag vet att du tycker om mig och du vet att jag tycker om dig, ändå envisas vi med att vara vänner. Vi tjafsar och bråkar, vi skriker på varandra och spenderar största delen av tiden tillsammans med att vara osams.” Joshua ser på mig med förvirrad blick, hans bruna ögon stora. Jag suckar och tar hans varma hand i min.
”Joshua, jag bråkar hellre med dig, jag tjafsar hellre med dig än att skratta med någon annan...” Min röst är mjuk och jag ser blygt upp på honom, hans uttryck förändrat. Det är mjukt, lugnt, hans tumme börjar stryka min hand.
”Jag vill vara med dig med Coraline... Varje dag, hela tiden.” säger han och mitt hjärta tar ett glädjeskutt.
Jag ler mot honom,
”Joshi...” viskar jag och lutar mig mot honom, han lutar sig mot mig och vi upplever vår andra kyss någonsin. Den första delade vi på restaurangen för inte så länge sedan när vi var på studieresa. Vi hade bråkat och Joshua hade kysst mig bara för att få tyst på mig. Men, det var nog då jag visste att jag ville ha honom för allt jag trodde jag kände blev bekräftat.
När hans läppar lämnar mina sitter jag i hans famn och han håller om mig. Vi sitter så tills vi hör att elever börjar röra sig i sovsalarna. Då delar vi en puss och går till våra egna sovsalar för att förbereda oss inför dagen.
~Penelope~
Jag ser glatt och uppmärksamt på Coraline efter att hon berättat hur det hade gått till och jag kan bara känna lycka för mina bästa vänner. Men även en känsla av ensamhet finns inom mig.
”Cora, va underbart. Jag är så himla lycklig för er skull.”
”Tack Pene, det betyder mycket för mig, och Joshi med, att du är okej med detta eftersom att vi varit en trio sen första året.” Jag nickar tacksamt mot henne för att de tänkt på mina känslor, men hur skulle jag inte kunna vara okej med att mina två bästa vänner kanske äntligen blir lyckliga? Inte bara glada utan lyckliga.
~Kapitel 36~
Joshua sitter nere i allrummet när jag och Coraline kommer ner, jag ser att Coraline ger honom en diskret nick och han ler. De tar varandras händer och tillsammans lämnar vi elevhemmet.
”Redo för frukost?” frågar jag med en menande och skämtsam blick på Joshua,
”Haha, när är jag inte redo för mat?” frågar han och vi bryter alla tre ut i skratt. Joshua och Coralines närvaro distraherar mig från tankarna om Severus och att jag kanske aldrig får se honom igen men bara korta stunder åt gången. Känslan av tomhet är där hela tiden, känslan av att han är borta. Hogwarts känns inte som samma plats när jag vet att han inte finns innanför väggarna vilket gör varje steg i de tomma korridorerna ännu jobbigare.
Vi sätter oss ner på våra vanliga platser i Stora Salen, frukosten uppenbarar sig framför oss och vi börjar äta medan vi glatt diskuterar quidditchmatchen som äger rum under morgondagen. Eller, Joshua, John, Coraline, Ella och Sean diskuterar glatt medan jag sitter tyst och endast nickar när det krävs utav mig. Matchen är mellan ärkerivalerna Gryffindor och Slytherin, de matcherna är alltid spännande och skolan surrar alltid med mummel innan dem.
”Så, vad ska vi hitta på idag då?” frågar Joshua efter att de andra gått och kysser Coralines hand som han annars haft i knät under frukosten vilket tvingat dem båda att äta med en hand istället för två. Det var ganska roande att se Joshua äta med sin vänstra hand hela tiden, det tvingade honom att äta långsammare vilket är något ovanligt att se. Joshua som äter långsamt.
”Umh, jag tänkte gå till biblioteket och plugga lite. Jag känner att jag vill komma ikapp igen efter att ha varit borta så mycket. Vad ska ni hitta på?” Coraline ser oroligt på mig,
”Klarar du dig själv? Är du säker på det?” frågar hon, jag nickar mot henne och sväljer sista klunken utav mitt vaniljte.
Coraline lutar sig mot Joshuas axel,
”Vi tänkte gå ner till sjön en sväng och sedan får vi se.” Joshua ser på Coraline och de verkar båda väldigt lyckliga vilket får mig att känna mig både glad och ensam. Saknaden av Severus är ekar, även om det bara gått några få timmar, men att veta att jag inte kommer se honom eller kunna prata med honom gör det värre.
”Ja, men vi ses väl till lunch eller middag?” frågar jag medan jag reser mig upp från bänken och ser på mina två bästa vänner som nu är mer än vänner för varandra, efter nästan sex år av vänskap har de tagit det ännu ett steg längre.
”Självklart, vi är här.” säger Coraline och ler mot mig, jag lämnar min tallrik som för första gången på flera veckor faktiskt är tom. Jag har faktiskt ätit en hel frukost för första gången på väldigt länge. Jag gissar på att det är tack vare det livliga samtalet vid bordet, det distraherade mina tankar. Det är en skön känsla att vara mätt efter att så många veckor bara ätit det absolut nödvändigaste.
Biblioteket ligger öde, som vanligt när det är lördag, skönt... Jag letar upp ett bord så långt in i biblioteket som möjligt och dumpar min axelremsväska på det. Den välter och alla mina papper, böcker, pennor och småprylar hamnar på bordet och golvet. Jag suckar och skakar mitt huvud medan jag börjar plocka upp dem. Det kommer ta en evighet att få ordning på alla dessa jumla papper, fasen också! Varför måste jag vara så klumpig hela tiden?
Jag sitter hukad på golvet och sträcker mig efter en utav mina teckningar när jag möts av ett par svarta skor och en kropp som helt plötsligt hukar sig.
”Vill du ha hjälp?” Jag ser upp och möts utav Eric McCulloch, han ler mot mig och räcker mig teckningen som jag just sträckt mig efter. Jag tar den försiktigt och gömmer den mot min bröstkorg i säkert skydd utav mina armar.
”Ne-nej tack.” mumlar jag, generad över min klumpighet.
”Är du säker? Jag har inget emot att hjälpa dig.” Han börjar samla ihop mina papper och jag suckar. Vill han hjälpa till får han väl det...
Efter en kort stund räcker han mig sin hög och jag samlar dem alla i samma hög på bordet när vi rest oss från våra hukade positioner.
”Tack...” mumlar jag,
”Ingen fara, men, varför har du så mycket papper och böcker i din väska?” frågar han medan han sätter sig på stolen mitt emot stolen jag satt mig på. Jag haltar till i min hopsamling utav högen,
”Umh, antar, att det bara blir så... Jag ska studera idag och behöver ha det mesta av detta...” svarar jag och lägger ner högen med papper på bordet igen innan jag börjar sortera upp dem i tre olika högar.
”Wow, du måste spilla ut den där väskans innehåll ganska ofta va?”
”Huh? Vadå?”
”Ja, du har redan sorterat upp allt, på mindre än trettio sekunder. Vana eller något skulle man kunna tro.” Eric ler mot mig, det är ett charmigt leende det måste jag erkänna. Men, inget leende har en chans mot ett Severus-leende.
”Jag, umh, jo, jag är väl rätt van. Är ju inte den mest graciösa tjejen precis...” mumlar jag som svar med min blick fäst på pappershögen framför mig. Den jag har mina teckningar i.
”Så, vad ska du plugga idag?” Eric verkar inte ge sig, han är fullt inne på att starta ett samtal med mig så jag suckar och lägger fram en bok.
”Latin? Studerar du latin? Men är inte den kursen lagd på den enda stunden i veckan då man kan ha en extra timmes rast under dagen utan att det påverkar ens slutbetyg?” Han ser fundersamt på mig, jag bitar mig lite i underläppen och himlar diskret med ögonen.
”Jo. Jag antar det.” svarar jag kort,
”Umh, jo, alltså Penelope. Skulle jag kunna få fråga dig en sak?” Jag ser hastigt upp på honom, alarmerad utav hans ton.
”Ja?”
”Jo, alltså...” Eric kliar sig nervöst i nacken vilket gör mig ännu mer nervös.
”Skulle, skulle du kunna tänka dig...” han ser på mig med något generade ögon, jag lutar mig lite framåt.
”Vad Eric?” frågar jag med låg och nästan orolig röst, den låter inte som mig alls.
”Umh... Jo jag undrade om du skulle-”
”Penelope!” Coraline kommer nästan springandes fram till mig precis när Eric ska klämma ur sig vad det nu än är som han vill fråga,
”Cora? Vad är det?” frågar jag och ser på henne där hon kommer springandes med handen viftandes och ett brett leende på läpparna.
Hon går fram till mig och kramar mig, jag känner hur hon stoppar ner något i fickan av min rock.
”Joshua och jag hittade ett sådant ljuvligt ställe nere vid sjön och vi hittade en jätte fin snäcka, den var underbar. Jag la den uppe i sovsalen, du borde titta på den så fort du kan.” säger hon med menande röst och tittar ner på min rockficka där hon lagt något tunt och rektangulärt.
”Umh, ja jag ska, Eric och jag pratade precis så vi kan väl träffas senare?” Coraline nickar glatt mot mig och ser sedan på Eric som ser tillbaka på henne.
”Hej Coraline.”
”Hej Eric.” svarar hon snällt och går sedan sin väg.
Jag vänder tillbaka blicken till Eric när hon gått sin väg och han ser besvärat på mig ännu en gång. Jag sätter mig på stolen igen och stödjer mina armbågar på bordet.
”Så, Eric, vad var det du ville fråga mig?” Jag ger honom ett försiktigt leende, han besvarar det med ett snett leende fyllt utav nervositet. Jag suckar när han kliar sig i nacken ännu en gång.
”Eric, spotta ut det, jag måste faktiskt plugga...” Han suckar och lutar sig framåt så att han kan tala till mig i en viskande röst,
”Jo, Penelope, jag bara... Umh.. Jo, alltså-”
”Men Eric, spotta ut det bara.” säger jag nu med lite irritation i rösten, jag måste verkligen plugga, kan du inte bara fråga vad det nu än är du ska fråga så att jag kan sätta igång med det? Eric sväljer och ser på mig med sina varma grå ögon medan han nervöst stryker bort en slinga av sitt kastanjebruna hår som fallit ner över hans panna.
~Kapitel 37~
Erics ögon är försiktiga och hans kroppsspråk nervöst där han sitter på den gamla stolen mitt emot mig vid bordet längst in i biblioteket.
”Spotta ut det nu då Eric, annars kan du gå.” säger jag med irritation och stirrar på honom. Jag känner inte alls igen mig själv, saknaden av Severus har gjort mig ledsen och irriterad och även arg på omvärlden. Varför kan inte jag få vara lycklig med? Varför är min kärlek mindre viktig än andras? Tänker jag medan jag ser på Eric.
”Okej, okej... Kan du hjälpa mig att plugga? Jag, jag är inte så bra på det där med läxor men jag vill verkligen få upp mina betyg nu sista året...” suckar han fram och slår generat ner sin blick. Jag skakar på mitt huvud.
”Eric, jag har nog med-”
”Jag betalar för det och jag lovar att hjälpa dig om du behöver hjälp med något.” säger han och ser bedjande på mig.
”Eric, jag... Jag går en årskurs under dig dessutom...” jag suckar och lutar mig tillbaka i stolen. Han skakar på sitt huvud,
”Det spelar ingen roll, med din hjälp kan mina betyg bara bli bättre. Kom igen Penelope, alla vet att du är den smartaste eleven på Hogwarts. Alla vet det. Och, om jag får säga det själv, så är du nog den enda som är snäll nog att hjälpa ett hopplöst fall som mig... Penelope, kom igen, jag betalar..?” Eric ser bedjande på mig och jag kastas för en stund tillbaka till första året på Hogwarts när jag mötte Eric för första gången....
"Akta!" hör jag en pipig pojkröst ropa bakom mig, i nästa sekund får jag en rullande koffert på mig. Pojken som rösten tillhör kommer fram till mig och hjälper mig upp från golvet.
"Förlåt, jag tappade taget om väskan och när tåget började rulla så liksom-" jag ler mot honom och skakar på mitt huvud,
"Ingen skada skedd." säger jag glatt, min mage full av nervösa fjärilar från att resa till Hogwarts för första gången.
"Eric McCulloch," säger pojken och sträcker fram sin hand med ett leende på läpparna.
"Penelope Lovegood," svarar jag och skakar hans hand.
"Skulle du in här eller?" frågar han sedan och pekar på det tomma båset till höger om mig och jag nickar mot honom.
"Kan jag göra dig sällskap? Jag känner ingen här och..." Han ser lite generat mot mig,
"Klart, jag känner inte heller någon." svarar jag med ännu blygare röst.
Vi stiger in i båset och lägger upp våra väskor på hyllan innan vi tar plats på varsin sida om fönstret. Resten av resan pratar vi om det mesta. Vart vi kommer ifrån, vad vi hoppas ska hända, hur vi båda hatar tågresor och om att Hogwarts låter som en spännande plats...
Jag rycks tillbaka från min dagdröm och ser uppgivet på Eric innan jag skakar mitt huvud och ler lite mot honom,
”Vad är det för ämnen du behöver hjälp i?” Han ser på mig med nytt hopp,
”Försvar mot Svartkonster, Trolldryckskonst, Trolldomshistoria och några ströläxor i de andra grundämnena...” hans kinder lite röda av genering från att inte klara av skolan och vara tvungen att be en elev, en tjejer, i en klass under honom om hjälp. Mina tankar börjar snurra, för att kunna behålla mina toppbetyg måste jag fortsätta att studera minst lika hårt och det betyder att jag kan undvara, umh, nu ska vi se... Öh, två timmar på torsdagar, umh... Och... två timmar på måndagar... Det blir fyra timmar... Jag kommer behöva pengarna nu när... När mamma och pappa... Och Severus, om jag ska kunna åka och träffa honom måste jag ha pengar till biljetterna...
”Jag kan undvarar två timmar på måndagar och två timmar på torsdagar... Men, som du säkert vet satsar jag själv på toppbetyg och det betyder att jag vill ha kompensation för den tid jag lägger på dig. Jag må vara snäll och välmenande och blyg men när det kommer till detta, när det handlar om mina betyg då är jag inte att leka med Eric.” Eric nickar hoppfullt,
”Dessutom så är det du som måste göra jobbet, jag kan hjälpa dig och guida dig men du måste själv göra det. Det är studierna som gäller när vi är i sådana fall, okej?”
Eric förblir tyst ett litet tag, han funderar, det syns på honom. Jag sitter tyst och väntar. Efter en minut ser han upp,
”Jag kan ge dig två galleoner per timme plus att jag ställer upp för dig om du vill ha hjälp med något. Umh, alltså, något som inte involverar studier såklart. Haha.” skrattar Eric fram, jag ger honom ett litet leende och himlar med ögonen.
”Det blir bra, men du, idag är det lördag så vi träffas här på måndag klockan halv fem. Okej?” Eric nickar och ser glatt på mig men reser sig inte från stolen.
”Umh, Eric?”
”Ja Penelope?”
”Det är lördag, inte måndag.”
”Aha?”
”Haha, gå din väg dummer. Jag måste plugga.” Eric skrockar lite,
”Förlåt, jag ska gå. Vi ses på måndag.” säger han och reser sig från stolen med ett leende,
”Det gör vi, halv fem. Och va inte sen!” ropar jag efter honom när han går sin väg medan han vinkar lite till mig utan att se bakåt. Jag skakar uppgivet på mitt huvud och slår upp min bok om Latin.
Timmarna passerar så fort i biblioteket, jag begraver mig i mina studier, lycklig över att göra det som jag älskar och är bra på. Att studera. Inte fören min mage kurrar oroväckande reagerar jag på att mörkret fallit utanför fönstren. Jag plockar snabbt ihop mina böcker och går genom biblioteket som ligger helt öde. Korridorerna är ekande tysta tills jag närmar mig Stora Salen där kvällsmaten nu serveras. Väskan dunkar i golvet när jag sätter mig hos mina vänner vid Ravenclaws bord.
~Kapitel 38~
Så fort som jag satt mig ser jag av vana upp mot bordet där Dumbledore, Mcgonagall, Flitwick, Sprout och... Det slår mig hårt i ansiktet, Severus finns inte där, han sitter inte på sin plats. Hans ögon dansar inte för mig, hans svarta hår ramar inte in hans strama ansikte medan hans huvud vrids för att kunna se mig bättre. Han finns inte där. Han stol är tom.
Det hugger till i min mage,
”Det känns som jag- Jag måste-” hasplar jag ur mig hastigt till Coraline som oroligt ser på mig. Jag reser mig och springer ut ur stora salen. Tårarna strilande ner för mina kinder, min mage gör bakåtvolter i uppror mot smärtan och sorgen som pulserar ut i min kropp från mitt hjärta. Min syn blir suddig, allt omkring mig snurrar. Känslan jag för inte så längesedan fick uppleva för första gången, när jag förlorade mina föräldrar, gör sig påmind för andra gången i mitt liv. Det känns knappt som om mina fötter lyfts från det hårda stengolvet när jag springer genom korridorerna.
Jag slår upp dörren till flickornas toalett och slänger mig fram till handfaten, min mage vrider sig och jag får uppstötningar. Ingen mat i min mage finns att kräkas, jag bara hulkar mig, min mage drar ihop sig medan min rygg böjs onaturligt mycket uppåt. Mina ögon svider och tåras. Mina fingrar griper hårt om keramiken som utgör handfatet, mina knogar vita. Efter två minuter börjar mina ben skaka, mina knän viker sig och jag sjunker ner på golvet. Jag tar tag om avloppet med min hand och kurar ihop mig under handfatet. Gråtandes snyftar jag fram Severus namn om och om igen.
Jag drar min klädnad om mig för att skydda mot kylan jag känner, inom mig. Jag hör hur något prasslar, min hand åker ner i fickan och omsluter en bit papper. Cora! Vad stoppade du ner i min ficka? Jag får upp pappret, men det är inte ett papper. Det är ett ljusgult kuvert gjort utav dyrt kalligrafipapper. Jag vänder på det och läser med suddig blick mitt namn på kuvertets framsida, mitt andetag fastnar i min hals när jag läser.
”Jag skulle känna igen den handstilen vart som helst. Severus.” mumlar jag och öppnar brevet med skakiga fingrar. Jag torkar tårarna på mina kinder och drar fingrarna över ögonen för att bli av med min suddiga syn.
Det öppnas, men jag kan inte förmå mig att plocka ut brevet ur kuvertet. Minnesblickar slår till, hur jag öppnade brevet dagen då jag fick veta att mina föräldrar dött i mugglarvärlden, dagen första året på Hogwarts då jag öppnade brevet och läste om hur min farmor dött. Andra året på Hogwarts då jag öppnade ett brev med informationen om att min yngsta och bästa kusin dött i en olycka. Fjärde året, året då jag öppnade tre brev. Ett om min hund, ett om min katt och ett om min bästa vän i mugglarvärlden, hon hade tagit sitt liv efter flera år av mobbning i skolan. Min mage knyter sig åter igen och det känns som om smärtan ska kväva mig. Varför, varför ska jag alltid få brev med sådana.. sådana.. Jag förstår inte vad jag gjort för att förtjäna allt det här.
Mina fingrar börjar skaka, jag försöker förbereda mig på att läsa om hur han inte kan vara med mig, att han lämnade Hogwarts för att komma bort från mig, hur jag aldrig kommer att se honom igen.
”Alla jag älskar lämnar mig... Försvinner från mig, vad är det för fel på mig..?” snyftar jag fram, med trevande och skakande fingrar hivar jag upp brevet ur kuvertet. Jag viker upp det och börjar läsa. ”Penelope, jag har anlänt till mitt hus. Jag ville berätta, för att du verkligen ska veta, att jag inte försvinner från dig...” Jag släpper ut en lång suck och torkar mina kinder från tårar innan jag fortsätter att läsa. ”När jag intog min plats på tåget, kände jag mig tom. Kände redan då en önskan om att ta dig med mig. Men, du är den bästa eleven och jag tänker inte vara den som står i vägen för dina toppbetyg. Dina mål. Men jag finns fortfarande hos dig. Öppna boken. Din Severus”
Jag drar hastigt efter andan och viker brevet, jag lägger det i kuvertet och stoppar ner det i min ficka. En känsla av lättnad blandas med paniken och ångesten som inte lämnat min kropp ännu. Jag sätter huvudet mellan mina uppdragna knän och drar några djupa andetag för att kunna stilla min mage. Sedan reser jag mig på skakigt ostadiga ben och börjar ta mig till min sovsal där boken jag fått av Severus vilar i översta lådan av mitt sängbord. Elever stirrar på mig när jag halvt springer förbi dem med tårfläckat ansikte och röda ögon. Jag börjar ta mig upp för sista trappan,
”Penelope?!” hör jag Coraline ropa, jag stannar upp och ser bakåt.
”Penelope, vänta!” ropar Joshua och jag ser på mina vänner som springer upp för trapporna.
”Penelope, vad har hänt?” frågar Coraline när de kommit fram till mig. De ser båda på mig med oroliga blickar.
”Jag, Severus, han...” Coraline lägger sina armar om mig, väl medveten om att brevet var ifrån honom.
”Åh Penelope, du visste att det kunde bli såhär... Det var, det var kanske bara inte meningen att-” jag puttar bort Coralines händer,
”Nej! Han har inte lämnat mig! Han, han gjorde tvärt om och jag måste till sovsalen. NU!” vrålar jag ilsket ut mot mina vänner, arg över att de inte förstår att jag och Severus är ett par, att vi kommer vara ett par, att jag älskar honom och att jag tror att han älskar mig. Men samtidigt kan jag inte klandra dem, den som har minst tro på förhållandet är jag, den som är mest säker på att han kommer försvinna ur mitt liv är jag. Den som är mest rädd för det, är jag. Jag kan inte klandra någon annan för att de tror det, jag vet att jag också tror det. Men jag vill inte tro det, jag vill inte att det ska hända men mina tankar, mitt förflutna, styr över den delen av mig. Delen som alltid tvivlar på allt gott i mitt liv.
Joshua lägger sin hand på Coralines axel och hon nickar mot mig. Jag vänder mig om och springer den sista biten till Ravenclaw och sedan vidare till min sovsal. Jag sliter upp lådan och öppnar hastigt boken. På baksidan av första bladet står det tre ord. Bara tre.
Kommentera