~Kapitel 56~
”Pene!!” hör jag Coralines röst ropa ut, jag vrider hastigt mitt huvud.
”Cora! Joshua!” svarar jag glatt och ställer ner tekoppen innan jag reser mig från soffan och möts av en kramgo Coraline inom ett par sekunder.
”Jag har saknat dig så och jag har varit så himla orolig! Du har ju inte svarat på ett enda brev!” säger hon lite irriterat och ser på mig med stränga ögon. Jag rycker på axlarna, tänker på högen med fyra brev som vilar i översta lådan utav mitt nattduksbord och då hörs Joshua bakom mig.
”Cora gumman, låt henne vara.” säger han med len röst mot Coraline som ler mot honom och nickar medan de utbyter någon form av blick som jag inte kan tyda.
Joshua kommer fram till mig medan Coraline släpper mig ur sin kram, han lutar sig fram och ger mig en varm bamsekram.
”Hej Penelope, jag hoppas att julen funkade för dig. Trots allt. Och jag ser att du bär halsbandet.” säger han medan han kramar mig och sedan släpper mig. Jag nickar och tittar ner på halsbandet jag nu kramar i min bleka hand.
”Tack så mycket, det betyder mycket för mig. Både halsbandet och att ni accepterar mig och Severus tillsammans.” mumlar jag lite generat och fäster blicken på halsbandet.
”Självklart, du blev glad för vår skull så vi är glada för din skull och vi finns här för dig.” svarar Coraline med uppgiven röst och skakar på sitt huvud mot mig så att hennes mörkblonda hår åker från sida till sida.
Det perfekta paret kan man ju lugnt säga... Tänker jag medan jag ser hur Joshua kramar om Coraline bakifrån och kysser hennes nacke. Hon fnittrar och ett stick av avundsjuka fäster sig i min mage en kort sekund över att jag inte kan göra så med Severus just nu eller närmsta halvåret.
”Så, vad säger ni om kvällsmat?” frågar Joshua och jag ser på Coraline, vi börjar båda att skratta som galningar. Precis som vi alltid gjorde tidigare, innan allt med mina föräldrar och Severus och Vingfåle hände. Det är ett renande skratt efter alla dagarna av tårar, ensamhet, sorg och smärta. Joshua bara stirrar undrande på oss men vi beger oss alla tre till Stora Salen för att äta en ljuvlig middag.
Joshua vräker i sig en stor tallrik med potatisgratäng och honungsglaserade biffar. Coraline och jag har varsin tallrik med ångande varm risgrynsgröt, min toppad med kanel och socker, hennes toppad med socker och äpplemos.
"Hade ni kul under jullovet?" frågar jag försiktigt Coraline, lite nervös inför svaret. Hon ger mig en vänlig blick och nickar.
"Ja, fast vi tänkte mycket på dig Pene... Du kunde ha följt med mig. Mamma och pappa hade inte haft något emot det gumman. Det vet du," jag nickar mot Cora lite blygt och generat.
"Jaja, det spelar ingen roll nu." fortsätter hon sedan och stoppar in en till sked med gröt i munnen. Jag gör det samma, Joshua pratar med en utav killarna från quidditchlaget så han engagerar sig inte särskilt mycket i mitt och Coralines samtal.
"Penelope," hör jag Erics röst säga bakom min rygg. Jag vänder mitt huvud och ser upp på honom. Han lutar sig fram mot mig för att slippa prata högt mitt inne i Stora Salen.
"Det var galet skoj senast, tänkte bara säga det." pratar han vidare, jag nickar och ger honom ett uppriktigt leende. Han nickar tillbaka,
"Coraline," han nickar mot Coraline och hon nickar tillbaka,
"Eric." svarar hon med glad röst.
"Vi ses Penelope."
"Ja det gör vi. Hejdå så länge." svarar jag och han ger mig ett leende till innan han går bort till Hufflepuffs bord och sätter sig ihop med resten utav killarna som redan sitter där.
Jag vänder tillbaka min uppmärksamhet mot Coraline,
"Du vet att han gillar dig va?" säger hon och fnittrar mot mig, jag rynkar bara ögonbrynen mot henne,
"Vi är bara vänner Coraline, det är inget sådant mellan oss." svarar jag henne lugnt och stoppar in den sista skeden utav gröt i munnen.
"Jag måste gå till biblioteket en snabbis. Men vi ses väl uppe i sovsalen senare?" Coraline nickar vänligt mot mig fast hennes blick är förvånad och lite orolig, men hon säger inget. Jag vinkar hejdå till Joshua som vinkar lite halvt slött mot mig, fokuserad på samtalet med den andra killen. Jag lämnar Stora Salen bakom mig med min axelremsväska snett hängandes över min axel. Den dunkar lätt mot mitt lår när jag går upp för trappan, tung från alla böckerna som vilar inuti den.
Biblioteket ligger ganska öde när jag anländer så jag sätter mig vid mitt vanliga bord, på min vanliga plats och plockar upp alla böckerna innan jag begraver mig i mina studier. Klockan tickar vidare, minuter passerar och blir till timmar. När klockan slår halv elva är jag så trött i huvudet att jag inte fysiskt orkar studera mer denna kvällen. Usch... Jag skulle gått och lagt mig för en timme sen... Tänker jag och packar snabbt ihop mina böcker och lämnar biblioteket bakom mig. Mina steg ekar tungt i de ensliga korridorerna och det är nästan lite obehagligt hur tyst slottet är. De flesta sover nog redan, säkert trötta från att ha åkt tåg nästan hela dagen... Jag börjar plötsligt tänka tillbaka på alla dagarna jag spenderat med att fantisera om Severus, hur omöjligt det kändes och hur mycket varje liten sak betydde då han inte var min. Men nu, nu betyder de till och med mer. Jag trodde inte att det kunde vara möjligt att känna så här för någon men det gör jag för dig Sev... Jag suckar djupt och ökar på mina steg.
Jag kryper ner under täcket efter att ha bytt om, sovsalen ligger redan i dvala för natten. Coraline sover med öppen mun och snarkar då och då till lite hastigt när hon vänder sig om i sängen. Mina tankar börjar vandra igen, tillbaka till Severus. Tillbaka till den där dagen då vi hade det svåraste testet som han någonsin gav till en klass. Hur han senare sa att en utav frågorna var endast till för mig... Hur speciell jag hade känt mig då, det är också en känsla som bara blir starkare. Att han valt mig, att han valt att dela allt med mig och ingen annan. Att HAN är bara MIN. Den känslan kommer aldrig kunna ersättas utav någon annan. Jag älskar dig Severus, min Severus. Bara min. Månen skiner in genom sovsalsfönstret och jag ler. Kanske du ser upp på månen just i denna stund och tänker på mig, så som jag tänker på dig... Med den tanken träder jag inte i drömmarnas land och låter nattens svarta kappa svepa in mig i en djup sömn. Fylld med brinnande ögon, svarta rockar som fladdrar i vinden, smala strama läppar som kysser min hals och kalla skrovliga händer som smeker mina kinder.
Dagarna passerar, jag sitter oftare och oftare ensam i biblioteket med alla mina böcker. Jag gör inget annat än att studera längre. Januari är förbi och februari börjar lida mot sitt slut. Snön har smälta i rasande takt, fåglarna har börjat kvittra och våren ligger i luften. Jag sitter inne i biblioteket precis som vanligt när jag känner en hand på min axel, jag vrider hastigt mitt huvud och ser Eric titta ner på mig med ett strålande leende som snabbt försvinner.
”Penelope... Vad är det som är fel?” frågar han oroligt och ser ner på mig. Jag skakar på mitt huvud undrande,
”Vad menar du?” frågar jag och ser ovist på Eric som jag inte träffat sen januari, nästan tre veckor sedan.
Han sätter sig på stolen bredvid mig och ser på mig innan han sträcker fram sin hand och placerar den på min kind. Jag rycker förvånat bort mitt huvud,
”Vad gör du?” frågar jag och drar ihop mina ögonbryn, han lutar bara sitt huvud på sned.
”När tittade du dig själv i spegeln senast?” frågar han och hans ögon är oroliga.
”Imorse, när jag borstade håret. Vadå?” frågar jag uppgivet och tittar ner i min 803 sidor tjocka bok. Eric sätter handen på sidan och ser på mig, jag ser på honom.
”Penelope, du måste äta och du måste komma ut i solljuset. Du måste ha tappat minst fem kilo de senaste tre veckorna vilket är väldigt mycket med tanke på hur smal du redan var... Kom igen. Du kan inte hålla på såhär.”
”Men Eric, idag ska jag ju hjälpa dig att plugga, du betalar ju mig för det.” säger jag irriterat, mitt humör har inte varit det bästa senaste tiden med sömnbrist, trötthet, överdrivet mycket studier och allt för många timmar spenderade inomhus. Alla timmar faktiskt.
”Ja men jag betalar för din tid så idag betalar jag för ditt sällskap. Seså, stäng igen boken, ta din väska och följ med mig.” jag skakar på mitt huvud och fortsätter läsa min bok trots att Eric ställt sig upp.
Eric tar min väska, hänger den över sin axel och smäller igen boken framför mig. Han lägger ner den i min väska och tar sedan tag i min hand. Han drar upp mig från stolen och går med bestämda steg, och mig i släptåg under tysta protester, ut ur biblioteket. Han ignorerar blickarna från alla runt omkring och vandrar genom halva slottet tills vi kommer till Stora Salen där han snabbt tar två konstiga flaskor och en vit papperspåse med något i som uppenbarat sig på bordet framför honom. Sedan spatserar han med mig på efterkälke ut ur slottet till bakgården och vidare ner till sjön där han äntligen släpper taget om mig.
Solens strålar träffar mitt ansikte, mitt livlösa hår och mina insjunkna kinder. Jag blundar och lutar huvudet upp. Låter min hud dränkas i det magnifika solljuset jag inte känt på väldigt länge. Eric sätter sig på stocken vid vattenkanten och jag sätter mig bredvid honom. Han ger mig en utav flaskorna. När jag tar bort korken ringlar ånga upp som doftar av kanel och honung. Det är ett ljuvligt varmt te. Jag tar en klunk och sedan räcker Eric mig en smörgås fylld utav allt möjligt gott som man kan tänka sig. Jag tar en försiktig tugga.
Vi sitter helt tysta, njuter av maten, drycken, solen på våra ansikten och den ljuvliga utsikten av Svarta Sjön som äntligen blivit av med täcket av is och snö det legat gömt under senaste två månaderna.
”Penelope?”
”Mm hmm?”
”När åt du senast?”
”Umh, bra fråga, hurså?” vi tittar inte på varandra, eller, jag tittar inte på Eric. Mina ögon är slutna och mitt ansikte riktat mot vårens solstrålar.
”Jag bara undrar vad det är du håller på med. Du studerar som om du satsar på ett betyg tio gånger högre än det som är möjligt att få och du har blivit så smal och, ja, jag är väl orolig för dig antar jag.” svarar Eric med otroligt tunn, nästan klen, röst och nu måste jag se på honom.
Jag vet att han har rätt,
”Tack Eric, för att du gjorde detta för mig. Jag behövde detta och du har rätt. Jag måste skärpa till mig med maten och det.” svarar jag med ett litet leende. Tacksam över att han tagit sig tid att prata med mig och berätta hur han känner om mitt beteende. Eric lägger huvudet lite på sned och ger mig ett leende tillbaka innan han sparkar iväg en sten som vilat framför hans sko.
”Så, varför pluggar du så mycket?”
”Det är väl ändå min ensak?” säger jag så mjukt jag kan.
”Jo, det är det. Men jag bryr mig. Ifall du vill prata så finns jag.” Han ser bort mot platsen dit stenen rullat,
”Tack Eric.” svarar jag bara och vrider tillbaka mitt ansikte mot solen. Men jag säger inget mer om ämnet och Eric verkar under tysta protester acceptera det.
~Kapitel 57~
Dagarna passerar, blir till veckor... Jag har flera gånger sällskap med Eric, Joshua, Coraline och några fler från Hufflepuffs quidditchlag, som är Erics närmsta vänner, vid middagen. Men jag spenderar lika mycket tid med att studera i biblioteket och mina vänner tycks acceptera det och verkar inte hålla något agg mot att jag inte umgås lika mycket med dem. Ingen mer än mina professorer vet att jag studerar för att tenta av hela år sju för att kunna ta min examen redan detta året. Mina studier för årskurs sex har inte blivit lidande och jag måste själv säga att jag tycker att jag lyckas väldigt bra. Men känslan av eventuellt misslyckas får mig att välja bort det som egentligen är viktigt och fokusera extremt på mina studier. Man kan inte få något utan att ge något...
Jag och Severus byter två-tre brev i månaden, det må låta som få men för Severus skulle jag gissa på att det är väldigt många och jag värdesätter varje brev. Även om de sällan handlar om honom utan mest om mig. Han är en sådan privat person och ibland slår tanken mig hur lite jag faktiskt vet om honom. Det är lite obehagligt men jag kunde samtidigt inte bry mig mindre. Mina känslor för honom kommer inte utvecklas mot ett negativt håll oavsett vad han skulle vilja delge mig. Jag älskar honom oavsett vad och jag vet nu helt säkert att han älskar mig. En obeskrivligt skön känsla efter alla år av hemliga blickar och stulna ögonblick.
Jag sitter just nu nere vid sjön med en tjock bok i mitt knä om Örter och Växter som man ska kunna för att klara Försvar mot Svartkonster kursen i årskurs sju... Den kursen är extra tung för mig, den ger mig alltid så många tankar om Severus eftersom jag vet att det var den kursen han ville hålla i helst utav alla kurser på Hogwarts.
Solen landar på mitt ansikte och en varm bris drar i mina lockar. Sommaren är nästan här. Det är mitten utav maj och jag ska imorgon, måndag, börja tenta av årskurs sju kurserna. Jag kanske lyckas, jag kanske kan ta examen detta året... Jag måste bara klara alla dessa kurserna och skriva F.U.T.T. Tentan första veckan i Juni... Om jag klarar det kan jag vara med Severus om två månader... Jag suckar djupt och fortsätter att läsa min bok.
Tiden passerar och det är dags att möta mina vänner i Stora Salen för att äta middag som vi gjort de senaste två månaderna varje kväll. Jag misstänker att Eric, Coraline och Joshua har pratat om att jag måste äta så de ser alla tre till att de ser mig äta en hel måltid varje dag så att jag inte ska glömma. Jag hänger väskan över axeln och tar den tunga boken i famnen medan jag vandrar upp mot skolan som ståtligt reser sig mitt i landskapet. Jag stannar upp och beundrar den otroligt vackra byggnaden som nu bär både lycka och sorg inom sig för min del. Solens strålar träffar de höga spirorna och de bruna väggarna. Får fönstren att gnistra och glimma.
Jag dumpar väskan och boken i min sovsal innan jag går ner till Stora Salen där alla väntar på mig. De tycks vara mitt uppe i ett hett samtalsämne när jag sätter mig ner och maten uppenbarar sig genast framför oss alla, som om de väntat på att jag ska anlända.
”Pene, har du hört ryktena som går på skolan?” frågar Coraline mig med glimten i ögat,
”Va? Nej vadå Cora?” frågar jag och ser upprymt på henne. Men innan hon hunnit säga något har Link, en slagman i Hufflepuffs lag, börjat prata.
”Någon idiot i årskurs sex ska ta årskurs sjus F.U.T.T. Tentamen för att försöka ta examen redan detta året! Har du hört vilken idioti?” utbrister han skrattandes och en knut bildas i min mage,
”Ja, ingen klarar av att studera årskurs sex och årskurs sju kurserna samtidigt! Det är omöjligt, vem det än är kommer han nog att totalt misslyckas!” utbrister Eric skrattandes och alla runt om mig börjar skratta i tron att det är någon stackars kille någon annanstans i skolan som fått för sig en sådan idiotisk idé enligt dem. Inte att det är jag, som sitter precis bredvid dem alla.
Jag skrattar lite med dem för att inte väcka misstankar, alla tystnar snabbt. Men de ser inte på mig utan upp bakom mig,
”Miss Lovegood? Får jag tala med er?” hör jag Dumbledore säga bakom mig, jag släpper ner gaffeln, sväljer tuggan med mat jag har i munnen och ser på honom.
”Självklart professor Dumbledore.” säger jag nervöst och ser ursäktande på mina vänner innan jag reser mig från bänken och följer med Dumbledore. Jag kan känna mina vänners blickar följa oss ut ur salen. Vi vandrar i tystnad hela vägen till Dumbledores kontor, inte fören dörren stängs bakom oss börjar Dumbledore att tala.
”Miss Lovegood,” Dumbledore vandrar till sitt skrivbord, "ni har verkligen visat hur flitig ni är och alla professorer på skolan ser fram emot att se er ta er välförtjänta examen nu i Juni. Om, det vill säga, ni klarar er F.U.T.T. tentamen förstås.” säger han och sätter sig vid sitt skrivbord. Jag sätter mig på stolen mitt emot honom.
”Så, miss Lovegood, eftersom att ni visat sådana enastående talanger och sådan slående passion för era studier har alla professorer enats om att ni ska få ett särskilt nämnande på avslutningsceremonin ifall ni klarar av tentamen förstås.” Jag ser oroligt och nervöst på Dumbledore medan jag hugger tag i min underläpp omedvetet med mina tänder.
”Något ni vill tillägga?” frågar Dumbledore och ser på mig över sina halvmåneformade glasögons kant.
”Jag ville bara fråga om det finns någon, umh, någon möjlighet att jag kan göra min tentamen i hemlighet? Ingen vet att jag gör detta mer än professorerna, dock har ju ett rykte om det läckt ut men ingen vet att det är jag. Så om jag misslyckas vill jag gärna inte att hela skolan ska veta om det...” mumlar jag generat och Dumbledore lutar sig tillbaka i sin stol.
Han tänker över det ett tag och säger sedan,
”Ni kan göra det här, under min uppsyn.” svarar han och det är ingen fråga. Jag ser upp från golvet och nickar mot honom.
”Ni kommer göra det samtidigt som år sju gör det men ni kommer vara här, under min konstanta uppsyn.” Jag nickar ännu en gång.
”Mycket bra Miss Lovegood. Jag måste säga att jag är väldigt imponerad utav er insats denna terminen. Så ni kommer även att få lovord från mig i ert examinationspergament. Även om ni tar examen nästa år utifall ni misslyckas med tentamen så kommer lovord att vara personligen skrivna av mig på ert examinationspergament.” säger Dumbledore och jag känner mig oerhört hedrad över att Dumbledore kommer göra en sådan sak för mig, men det enda jag kan få fram är ett simpelt tack. En klump i min mage av nervositet och jag önskar så innerligt att jag kunde hålla Severus hand just nu.
~Kapitel 58~
Maj försvinner och dagen för årskurs sju och mig att göra våra F.U.T.T. är här. Jag är ett totalt nervvrak när jag vaknar efter en natt med orolig och rastlös sömn. Jag sätter snabbt upp mitt hår i en simpel hästsvans av lockar och tar på mig min klädnad. För mina vänner är det bara en vanlig onsdag. Men för mig är det allt annat än det. Denna dagen avgör framtiden för mig det närmsta året, ett år som är otroligt viktigt för mig. Ett år som kan avgöra resten utav min framtid.
Jag klarar detta, kom igen nu Penelope, du har pluggat för detta hur länge som helst nu. Du klarar det utan problem. Du fixar detta. Tänk på att du får ett helt år extra med Severus, att du slipper vara fast här utan honom ett helt år till bara du klarar detta... Jisses, detta är ju värre än när jag hade Severus som professor i Trolldryckskonst. Det känns som en evighet sen... Tiden går alldeles för fort, eller så har det bara hänt alldeles för mycket. Jag vet inte vilket. Nej, Penelope, sluta, du måste fokusera på detta nu! F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T.! Snurrar mina tankar när jag vandrar ner till Stora Salen för att äta en tidig frukost, samtidigt som år sju vilket nu inte är något ovanligt. Det är något jag gjort sedan Eric drog med mig ut ur biblioteket, gå upp 20 minuter tidigare så att jag i lugn och ro kan äta frukost för att försöka få någon form utav ordning på mina matvanor.
Det är alldeles tyst i Stora Salen, spänningen och nervositeten ligger som en tjock dimma i luften. Bara energin i salen får det att knyta sig i min mage. Jag slänger i mig frukosten för att hinna gå ut på bakgården en kort stund och njuta av soluppgången innan det är dags att gå till Dumbledores kontor. Jag kan höra stegen från över hundra sjundeårselever i skolan bakom mig som lämnar stora salen för att professorerna ska kunna placera bänkar istället för de nuvarande långborden.
Solens första strålar träffar mitt ansikte och en varm junivind smeker min hud, den påminner mig om Severus hand och en rysning färdas ner för min ryggrad. Kom igen nu Penelope! F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T., F.U.T.T.! Du fixar detta! Och med de tankarna tar jag mig till Dumbledore för att göra mitt prov, för att kontrollera vad som händer i min framtid...
Jag sätter mig vid en bänk och får papperna utav Dumbledore. Han ser med uppmuntrande blick på mig,
”Varsågod Miss Lovegood, ni kan börja på en gång.” säger han och jag nickar nervöst mot honom innan jag tar tag i pergamenten framför mig och börjar läsa för att sedan doppa fjädern i bläck och börja skriva. Jag skakar lite på handen när jag övers på pergamentet skriver mitt namn men efter ett par minuter lyckas jag strypa min nervositet och lägga all min fokus på provet framför mig, som med alla andra prov bara mer krävande...
Timmarna passerar och Dumbledore förser mig med en kopp te och en smörgås efter ungefär fyra timmar som jag tacksamt tar emot men jag bryter inte min fokus på pergamenten som vilar framför mig. Fjäderpennan flyger frenetiskt mellan pergamenten och bläckbehållaren. Min hjärna arbetar på högvarv och jag måste erkänna att det är minst lika svårt som jag trodde att det skulle vara men jag fortsätter frenetiskt att svara på frågorna så bra jag bara kan. Men allt efter tiden går så blir jag ännu en gång mer och mer nervös. Jag kan känna pressen hänga över mig som ett moln av sprakande och mullrande energi.
Timmarna passerar och efter nästan sju timmar i bänken sätter jag den sista punkten och andas ut en tung suck. Herregud... Vad har jag just gjort? Detta kommer ju aldrig att gå, va sjutton har jag hållit på med hela terminen?! Jag kommer inte att klara det, jag kommer få ett K på detta ju! Penelope, du är så jumla korkad! Va håller du på med?! Dumbledore kommer fram till mig och avbryter effektivt mina tankar.
”Redo?” frågar han bara, ett enda ord som skickar skälvningar ner över min kropp. Jag nickar och räcker honom alla pergament på min bänk.
”Detta kommer nog gå bra ska du se Miss Lovegood, vi har alla högsta tro för dig.” svarar Dumbledore på mitt bedrövade ansiktsuttryck och skakande händer. Jag nickar och ger honom ett svagt leende innan jag reser mig upp från bänken och lämnar kontoret.
Jag skyndar mig ner till bakgården och flåsandes andas jag ut när eftermiddagens solstrålar träffar mig. Jag springer över bron och stannar upp när jag kommer till de höga stenpelarna. Platsen där jag läste brevet om mina föräldrar, platsen där Severus och jag för första gången verkligen pratade med varandra. Det känns som flera år sedan, allt är så annorlunda nu. Jag lutar mig mot en utav stenarna och sjunker ner. Min kropp skakar och jag kan fortfarande känna det där molnet ovanför mig. Vad har jag gjort..?
~Kapitel 59~
Resten av veckan liksom försvinner i en dvala för mig. Jag äter, sover, umgås mycket med mina älskade vänner. Men söndagen kommer, solen skiner in genom fönstret och jag vaknar helt utvilad för första gången på flera månader. Kvällspromenaden på två timmar kvällen innan var vad jag behövde för att bli så pass trött att jag kunde sova ordentligt. Jag sätter mig sömnigt upp och sträcker upp mina armar, jag sträcker ut varje finger och gäspar stort innan jag tar på mig min badrock, tar mitt badlakan i handen och vandrar iväg från en slumrande sovsal till badrummet.
Jag tappar upp ett varmt bad och häller i bubbelskum som snabbt löddrar upp till ett fluffigt bubbel. Jag sjunker ner i det ångande vattnet och njuter av hur värmen mjukar upp alla mina spända muskler. Efter en halvtimme i badet där jag suttit och sjungit för mig själv tappar jag ur karet och torkar av mig. Jag borstar omsorgsfullt mitt hår och när jag ser mig i spegeln har mina kinder börjat få en rosig färg och mina ögon är inte lika insjunkna längre. Jag ler för mig själv och tar på mig badrocken innan jag går tillbaka till sovsalen där jag möts av en morgontrött Coraline.
”Morgon sömntuta.” säger jag glatt mot en gäspande Coraline,
”Hej gumman...” mumlar hon som svar mitt i en gäspning,
”Redo för frukost med killarna?” frågar jag och byter om från morgonrock till ett par vita jeans, ett ljuslila linne och mina svarta sommarskor. Små fina ballerinor med guld detaljer. Jag viker upp byxbenen, det har blivit så varmt senaste tiden.
”Penelope... De har redan ätit frukost de har ju- JISSES VI MÅSTE TILL QUIDDITCHPLANEN!” utbrister Coraline hastigt när hon ser att klockan är halv elva på förmiddagen. Hon flyger upp ur sängen och jag kan inte hjälpa det men jag fnittrar åt min bästa vän när hon flyger fram mellan garderob, sminkbord, spegel, borsten, badrummet och sminkborstarna.
Efter en kvart är hon redo och vi springer tillsammans skrattandes ner till Stora Salen, slänger i oss frukost och sluter sedan upp med alla andra elever som ska se Huffelpuff möta Ravenclaw en sista gång innan detta året är slut. Vi ansluter oss snabbt till Hagrid och Joshua. Jag hejar på båda lagen denna matchen eftersom att det inte räknas några poäng till elevhemstävlingen eller liknande utan mest är en avslutande vänskapsmatch och jag håller faktiskt på båda lagen på grund utav Eric. Självklart håller jag ju annars nästan alltid på Ravenclaw men Eric är kapten i Hufflepuffs lag så det faller sig ganska naturligt för mig nu att heja på dem båda.
Läktarna bryter ut i applåder på båda sidorna varje gång poäng tas av något utav lagen och det är en härlig stämning bland alla eleverna. I min ögonvrå kan jag se Joshua pussa på Coraline och hur hans armar snirklar sig runt hennes midja. Saknaden av Severus blir extrem för mig. Men samtidigt är jag otroligt lycklig för mina två bästa vänner som funnit lycka och kärlek hos varandra. Jag undrar hur mycket de kommer klibba på varandra nästa år... Om, om jag är kvar förstås, annars får jag aldrig veta...
För första gången slår tanken mig att jag kommer missa sista året med mina bästa vänner, jag kommer inte ta min examen med mina bästa vänner ifall jag klarar min F.U.T.T. tentamen. Tanken slår mig som en blixt från klar himmel. Det är inte bara Severus som gör uppoffringar för oss, jag gör det också... Men, det är värt det. Tanken får mig att le och fälla en tår samtidigt. Men innan jag hinner tänka vidare på det bryter läktaren ut i jubel när Eric fångar Kvicken.
”WOOHO!”
”HEJA ERIC”
”BRA MCCULLOCH!” ropas det på läktaren och de båda lagen avslutar med att rada upp sig hålla ut ena handen och ge varandra varsitt enkelt handslag medan de glider förbi varandra på sina kvastar som är slitna efter ett år av intensiva träningar och matcher.
Jag möter upp med Eric efter att han bytt om och duschat. Jag ger honom en vänlig kram och gratulerar till vinsten. Eric tackar och ger mig ett stort leende.
”Så, följer du med till Stora Salen med de andra och firar att vi snart slutar?” frågar jag glatt, Eric nickar och vi tar sällskap till Stora Salen med Joshua och Coraline. Resten av dagen spenderas med att umgås med alla vänner i Stora Salen och fira den otroligt jämna och fina avslutningsmatchen mellan Ravenclaw och Hufflepuff. Det känns otroligt bra att ha en dag då jag bara kan slappna av och njuta av nuet. Det känns som om den är över alldeles för hastigt när jag ger Eric en godnatt kram innan våra två gäng av vänner skiljs utanför Ravenclaws dörr.
~Kapitel 60~
Onsdag...
Jag blir kallad till professor Dumbledores kontor efter att våra kurser är avslutade för dagen. Jag har fullt utav ilskna pixignomer i min mage och mitt hjärta bultar så hårt att jag slår vad om att man kan se det utanpå mina kläder. Med en stel handl3ed knackar jag på dörren som långsamt öppnas och släpper in mig. Jag möts utav professor Dumbledore som har samma samlade uttryck som vanligt och professor Sprout som upphetsat studsar på fötterna upp och ner.
”Professor Dumbledore, professor Sprout...” mumlar jag och nickar mot dem båda. Nervositeten ligger och gnager inom mig, stressen från alla mina hårda studier har inte lämnat mig ännu.
”Åh, Dumbledore, kan jag, kan jag säga? Snälla låta mig säga.” utbrister Sprout häftigt och Dumbledore nickar åt henne.
”Miss Lovegood, jag är så stolt över dig! Så otroligt stolt! Jag visste att om någon klarar det så är det du! Du fick U på din F.U.T.T. tentamen! Du kommer ta din examen nu! Om en vecka! Du har officiellt, om en vecka då, gått ut Hogwarts med högsta betyg i ALLA dina kurser och G.E.T och F.U.T.T. ett helt år tidigare än planerat!” utbrister Sprout så upphetsat att jag knappt hinner med vad hon säger. Jag ser på Dumbledore som nickar och ler glatt mot mig. Vad är det här? Detta kan inte stämma, det måste vara något skämt. Jag ser fundersamt på professor Sprout och sedan på Dumbledore.
Rummet börjar snurra och jag kan inte andas. Alla tankar om Severus, mina vänner, sista året, mina föräldrar, tentor, examen dagen, flytta, börja ett nytt liv... Allt kommer på en och samma gång. Jag sätter händerna mot närmsta pelare och försöker stödja mig men rummet snurrar så hastigt och allt blir suddigt innan jag till slut ser Dumbledores och Sprouts oroliga ansikten innan allt blir svart och det sista jag känner är mitt huvud som slår i det hårda stengolvet.
Min kropp känns tung, mitt huvud bultar något fruktansvärt. Jag ligger på något mjukt med något varmt och fluffigt över mig, vart är jag... vem, var, Cora? Jag hör Coraline och Joshua prata med varandra med låga röster.
”Dumbledore vägrar säga vad som hände...”
”Varför var hon ens inne på hans kontor, jag vet inte om du märkt det eller inte men denna terminen har varit jätte konstig och Pene är alldeles för mycket på Dumbledores kontor. Jag fattar inte vad som hänt med henne. Hon pratar aldrig om, honom, längre och hon bara pluggar hela tiden. Jag är orolig för henne.” Jag kan höra att Coraline har gråt i halsen.
”Oroa dig inte gumman, det är säkert bara en fas, hon saknar väl Snape.” tröstar Joshua, jag lyssnar på deras samtal, trots att det är fel av mig att tjuvlyssna så kan jag inte låta bli.
”Men jag fattar inte varför ingen vill berätta för oss vad det är som hänt. Man svimmar inte bara sådär rakt upp och ner. Det måste ju ha hänt något.” säger Coraline och hon är nu irriterad, jag kan känna hur hon kramar min hand ovanpå täcket.
”Fina Pene, vad är det som händer i ditt liv egentligen..?” mumlar hon och jag kan känna hur mitt hjärta dras åt två håll när jag hör hur mycket jag oroat mina bästa vänner.
”Jag vet inte vad som händer men oavsett vad så vet Penelope att vi finns här, oroa dig inte Coris. Hon vet att hennes två bästa vänner står bakom henne.”
”Du har rätt, jag önskar bara att hon kunde prata med oss istället för att hålla allt inne och gömma sig bland böcker i biblioteket. Sedan vet jag inte om det är sant men det har börjat gå rykten om henne och Eric på skolan...” Coraline suckar och Joshua tror jag sätter sig på en stol eller något bredvid henne.
”Cora, vi vet båda att Penelope är kär i Snape. Bara titta på hur hon har hanterat att han inte är här längre. Hennes reaktion på julbalen, hur hon var efter att han hade åkt hem igen, hur hon har varit hela denna terminen...”
”Jag menar inte att ryktena är sanna, jag bara undrar om Penelope har fattat att Eric är intresserad av henne. Han har ju alltid haft tjej efter tjej, inget taskigt men han är klassad som skolans snyggaste kille Joshi. Men sen han började umgås med Pene har han inte haft en enda tjej. Det är så uppenbart för oss andra att han gillar Pene men jag tror inte ens att hon märkt något och jag är rädd att hon ska bli sårad när hon hör ryktena om hur Eric planerar att hon ska bli hans. Eric är en jätte snäll kille och han är helt urgullig på alla sätt och vis när det gäller Pene, men hon älskar Snape och jag vill att hon ska vara lycklig.”
Coraline suckar och mitt hjärta värker, det är en enorm ansträngning att ligga still.
”Jag vet, men Pene är stark. Otroligt stark. Hennes föräldrar, Vingfåle, alla år hon hållit hemligt för alla vad hon känt för Snape och nu hennes och Snapes förhållande. Om hon vill prata om allt detta så vet hon vart vi finns men jag tror inte det finns sådär hemskt mycket att säga älskling. Vi vet alla tre det mesta redan, vi får bara ge henne tid och vem vet, efter sommaren kanske allt är ändrat. Då börjar vi alla tre år sju, Eric har tagit sin examen och finns inte här mer, hur det blir mellan Snape och Penelope får vi se... Vi vet alla att det är ett komplicerat förhållande att ha men jag tycker vi ska ge henne allt stöd hon vill ha. Tycker inte du Coris?” Joshuas röst är mjuk och vänlig, jag tror att Coraline nickar, hon säger i alla fall inget.
Mina tankar börjar snurra, jag vet att Cora har rätt men inte fören nu har jag förstått att Eric faktiskt har mer än vänskapliga känslor och tankar om mig. Jag har sett honom som en vän länge nu och jag måste erkänna för mig själv att jag känner mig något dum som inte sett det som alla andra så uppenbart har märkt av i Erics beteende. För att vara så smart så är du rätt dum ibland Penelope... Tänker jag för mig själv där jag ligger och känner Coraline hålla min hand och jag kan höra Joshuas andetag i det annars tysta rummet.
Mitt hjärta känns nu otroligt tungt. Jag måste berätta för dem, att jag tar examen nu, om en vecka... De förtjänar att veta, att förstå. Efter allt de gjort för mig. Jag undrar vart jag är egentligen? Tänker jag och efter två minuter av tystnad runt omkring slår jag upp mina ögon och ser mig förvirrat omkring. Jag ligger i en sjukhussäng, solen skiner in genom alla fönster på väggen bakom mig. Joshua och Coraline sitter på varsin stol bredvid min säng.
”Pene..”
”Hej Cora, Joshua...” mumlar jag och ger dem ett trött leende. Hela min kropp känns tung och mitt hjärta med.
”Hur mår du gumman?” frågar Coraline och kramar min hand. Jag sätter mig försiktigt upp i sängen, det snurrar till lite och mitt huvud bultar något fruktansvärt.
”Umh, snurrigt och bultande men annars helt okej tror jag.” svarar jag med ett litet leende. De ler båda mot mig. Joshua räcker mig en kopp med te som fortfarande är ångande varmt, jag tar tacksamt emot koppen.
Inom ett par minuter efter att jag druckit upp koppens innehåll har jag fått på mig mina kläder och vi har vandrat ner till Stora Salen för att äta en tidig middag. Varken Coraline eller Joshua säger något om att jag svimmat, vi håller oss till våra vanliga samtalsämnen. Vilket faktiskt är väldigt skönt. Båda mina bästa vänner vet att det inte är någon idé att fråga om sådana saker. De vet att jag berättar när jag känner mig redo. När vi kommer in i Stora Salen är det folktomt, vilekt passar mig utmärkt. Vi sätter oss på våra vanliga platser och äter middag i en form utav halvt talande tystnad.
”Så, är alla redo för sommaren nu då? Det är ju bara en vecka kvar tills vi åker hem.” frågar jag försiktigt medan vi vandrar mot Ravenclaw.
”Mamma skickade ett brev igår, vi ska tydligen spendera två veckor i Frankrike. Joshi ska följa med.” säger Coraline och ger Joshua en mjuk puss på kinden. Jag ler mot dem båda,
”Ja, men utöver det så ska jag iväg tre dagar på någon sorts turné för något rockband med pappa. Vi får se hur det blir. Vad ska du göra i sommar då?” frågar Joshua mig, jag ler och rycker på axlarna.
”Vara med Severus, flytta alla mina saker till honom, kanske hitta något jobb så man får in lite pengar. Annars vet jag inte.” Jag kan inte hjälpa det, ett leende lägger sig över mina läppar vid tanken att jag kommer bo tillsammans med Severus och att vi då inte kommer vara professor och elev utan vi kommer vara ett vanligt par, eller ja, nästan ett vanligt par i alla fall.
Vi vandrar in i allrummet och sätter oss, Joshua och Coraline i soffan medan jag sätter mig i en utav fåtöljerna. Okej, Penelope, nu finns det ingen annan här. Du måste berätta för dem nu.
”Umh... Jag skulle vilja prata med er om en sak...” mumlar jag försiktigt, Coraline och Joshua som myst ihop sig i soffan med hopslingrade kroppsdelar rätar sig lite men stannar i samma position. Jag drar ett djupt andetag och ser ner på mina sammanflätade fingrar.
”Jo, alltså, ni vet ju att jag har... Att jag har pluggat väldigt, väldigt mycket nu denna terminen-”
”Århundradets underdrift-” Coraline slår till Joshua lite försiktigt och ger honom en sträng blick.
”Umh, ja, i alla fall så tänkte jag att ni förtjänar att veta varför...” jag kastar mig in i en lång förklaring om hur jag har studerat både sjätte års kurser och sjunde års kurser för att kunna ta min examen redan detta året och jag kan se hur mina vänners ansiktsuttryck skiftar hastigt mellan ilska, glädje, förvirring, förståelse, förvåning, hoppfullhet och något som kan liknas vid sorg.
Efter nästan en kvart av förklarande avslutar jag med,
”Så det är därför jag har varit så mycket i biblioteket. För att jag pluggar tre terminers kurser på en termin... Sedan gjorde jag min F.U.T.T. vilket var anledningen till att jag svimmade och hamnade i sjukhusflygeln... Jag fick ett U på det, vilket betyder att jag om en vecka tar min examen från Hogwarts med högsta betyg i alla kurser jag gått plus på G.E.T och F.U.T.T. ett helt år tidigare än planerat... Det är inte fören nu i efterhand som jag insett att jag kommer missa mitt sista år, vårt sista år," suckar jag men fortsätter hastigt, "men ni får inte säga detta till någon, jag vill inte att någon ska veta.” Jag ser på mina vänner som nu är helt mållösa, för första gången på väldigt väldigt länge.
”Så... Alla de där middagarna då vi allihopa har skämtat om idioten som skulle försöka ta examen redan detta året, och hur den idioten skulle totalt misslyckas för att ingen skulle kunna klara det... Det var dig vi pratade om varje gång.. Varför har du inte sagt något?”
”Ja, varför har du inte sagt något, vi kunde hjälpt dig!” fyller Coraline i efter Joshua. Jag tittar skamset på dem båda för att sedan rycka på axlarna som någon form utav förklaring.
Då tycks det slå dem båda,
”Men, grattis gumman! Du har faktiskt gjort det ingen annan gjort!” utbrister först Coraline och medan hon trasslar loss sina kroppsdelar från Joshuas säger Joshua,
”Ja, grattis, det är ju enormt och helt klart värt att gratulera!” jag börjar le, ett hjärtvärmande leende och får en kram av Coraline, sedan utav Joshua. Resten av dagen spenderas med att diskutera allt jag behövt plugga och en hel del suckar har kommit från Joshua när han hört vilka mängder av studier han har att vänta sig inför nästa år.
”Erkänn, du kommer säga 'Pene klarade det i år sex så sätt igång att plugga' varje gång jag gnäller på att det är för jobbigt...” stönar Joshua fram med en tillgjord röst som ska liknas vid Coralines tjatröst och ser på henne,
”Det kan du ge dig sjutton på Joshi.” skrattar Coraline fram och kysser sin pojkvän tills de båda är alldeles röda om sina läppar.
Vi sätter oss alla tre med varsin kopp bubbeljuice i soffan i allrummet och har en av de där nätterna vi brukade ha när vi gick i år tre. Vi pratade bara om roliga saker, skrattade tills vi knappt kunde andas och bara såg ut som efterblivna sälar som alla tre klappar händerna utan att några ljud lämnar våra öppna munnar. Det var en underbar natt.
~Kapitel 61~
Den sista veckan passerar, ryktena om Eric och mig sprids som löpande eld trots att jag aldrig hör något om dem. Ryktena om att någon försökt ta examen ett år tidigare har också spridit sig, ingen har fått veta att det är jag och alla är under intrycket att personen inte klarade det. Skolan är bubblande och alla pratar upphetsat om det stundande lovet och stundande examinationen. Coraline, Joshua och jag spenderar så mycket tid vi kan tillsammans och vi har lovat varandra att aldrig tappa kontakten med varandra trots att vi inte kommer få spendera sista året på Hogwarts tillsammans.
Vi spenderar också många av våra middagar med Hufflepuff gänget lett utav Eric. Det har liksom blivit en naturlig sak att vi alla äter tillsammans. Det är alltid en skön stämning, fullt med skratt och mer än nödvändigt mycket prat om Quidditch. Fast, det stör inte mig eller Coraline för då hinner vi prata om andra saker som vi båda vet inte intresserar de andra i vårt udda gäng.
Jag sitter i mitt favoritfönster i biblioteket med en romantisk roman i mitt knä. Den handlar om en ung flicka som måste kämpa mot drakar, förtrollade skogar, troll, onda trollkarlar och häxor för att kunna nå sin älskade som under en besvärjelse hålls fången av en mörk konung i ett fjärran land. Boken har sugit in mig i dess värld men på sista sidan säger flickan ett enda ord som får mig att dra efter andan. Ett ord, ordet alltid, det river mig loss från boken. Tankar om Severus kommer forsande fram. Det är två veckor sedan jag hörde något från honom, en olustig känsla vilar i min mage men jag har bestämt mig för att skaka av den varje gång den kommer tillbaka.
Solen landar på mitt ansikte, jag ser på klockan en bit bort. Visarna står på halv tio, det är dags att ta sig tillbaka till sovsalen där alla väskor är packade. Imorgon tar jag min examen, imorgon avslutas mina studier på Hogwarts och jag nådde målet att gå ut med högsta betyg. Känslan är obeskrivlig. Men känslan att jag imorgon kommer få träffa min älskade Severus är större, lyckligare och ännu mer obeskrivlig.
”Jag saknar dig så...” mumlar jag för mig själv medan jag ser ut genom fönstret över skogen som breder ut sig bortanför slottets väggar.
Den sista solstrålen lämnar himlavalvet och försvinner i en vacker kaskad utav färger som sprakar över målarduken bestående utav himlen. Det ser magiskt ut och påminner mig om gången då jag och Severus såg på solnedgången tillsammans. De minnet påminner mig om den hemska dagen då jag fick brevet om mina föräldrar, hur regnet hade öst ner. min kropp skakar till utav en rysning. Jag har så blandade känslor för den där dagen... Det är helt ologiskt. Tänker jag medan jag hoppar ner från fönsterblecket och börjar min vandring tillbaka mot Ravenclaw.
Jag kryper ner under täcket bara en halvtimme senare. Solens färgspel har lämnat himlavalvet och natten har välkomnats med blinkandet från miljontals utav stjärnor. Det är en nervös och uppspelt energi som vilar i slottet inför morgondagen. Jag välkomnar sömnen och lämnar snabbt världen bakom mig för att fara till drömmarnas land. Min natt är fylld utav passionerade kyssar, dansande ögon, fladdrande svarta rockar, mörka skratt och kalla grova händer som smeker mitt drömjag ömt...
Jag vaknar utvilad när klockan i rummet slår 07:00, jag sträcker på mig ett par minuter innan jag väcker Coraline.
”God morgon sömntuta! Idag smäller det.” säger jag och rycker lite försiktigt i Coralines axel. Hon snarkar till lite innan hon grymtande öppnar sina trötta ögon.
”Penelope! Klockan är sju på morgonen!” utbrister hon irriterat och drar täcket över huvudet.
”Ja, vadå?” frågar jag nyfiket och ser glatt på täcket som gömmer min vän från morgonens sol.
”Ceremonin börjar klockan tio, tåget åker klockan två... Jag behöver inte gå upp fören vid nio. Gå och lägg dig...” mumlar hon under täcket som svar, jag suckar och byter om från min lila flanellpyjamas till svarta jeans, svart linne och mina lila sneakers. Jag lämnar sovsalen med sussande elever och vandrar ner till Hagrids hus.
Fåglarna flyger omkring och kvittrar, himlen är vaken, solen stiger i långsam fart högre och det höga gröna gräset slingrar sig mellan mina utsträckta fingrar. Jag fnittrar lite, glädjen över att jag idag äntligen får träffa min älskade Severus efter flera månader är överväldigande stor. Jag har i flera veckor tänkt att jag skulle gå ner till Hagrid men det har liksom inte blivit av och mitt samvete har gnagt på mig lite över detta.
Jag möts utav Hagrid som sitter utanför sitt lilla hus och spelar flöjt.
”Hagrid!” ropar jag och vinkar glatt, Hagrid slutar spela, höjer sin enorma näve och vinkar tillbaka till mig. Jag springer den sista biten ner för backen och anländer med ett stort grin på mina läppar och flåsande andetag från ansträngningen.
”God morgon Penelope!” säger Hagrid glatt och ler mot mig,
”God morgon Hagrid, lust att ta en kopp te tillsammans med mig?” frågar jag uppspelt, Hagrid nickar så att hans yviga skägg skumpar upp och ner mot hans bröstkorg. Vi går in i hans lilla hus där det är lite svalare än de 27 graderna utomhus, det är skönt.
Efter att Hagrid hällt upp te och vi båda satt oss till rätta, han i den röda fåtöljen och jag i den blå, börjar jag långsamt att berätta vad jag hållit på med hela terminen. Jag förklarar allt om mina studier. Hagrid fäller en glädjetår, kanske även lite stolthet finns inuti den lilla tåren.
”Jag är så stolt över dig Penelope, verkligen bra jobbat.”
”Tack Hagrid, och det betyder att, eftersom jag tar min examen idag kan jag vara med Severus efter idag. Jag ska flytta hem till honom eftersom att mina föräldrar... Umh, du vet.” Det sista mumlar jag och ser ner i min nu tomma tekopp av blått porslin med vita prickar på.
Hagrid lägger sin hand ovanpå min,
”Jag är jätte glad för din skull. Jag hoppas verkligen att du ska bli lycklig Penelope.”
”Tack Hagrid, oj klockan är redan halv tio. Jösses, jag måste springa. Men du kommer till ceremonin väl Hagrid?” frågar jag efter att ha ställt ner tekoppen på det bastanta bordet och hoppat ner från den väldiga fåtöljen.
”Självklart, skulle inte missa det för allt i världen.” svarar Hagrid och jag ger honom ett leende innan jag springer till Ravenclaw för att kunna byta om, fixa till håret och be Coraline sminka mig lite lätt.
Kommentera