lovegoodpenelope.blogg.se

Kapitel 13

~ Frågor, Svar Och Fler Frågor~ 

 

Madame Pomfrey ser förstrött på oss båda, Hermione ligger i sjukhussängen och hostar upp hårbollar medan jag håller i hennes hand som nu har form av en tass.

- ”Ta det från början, vad har hänt exakt?” Säger hon med sina ilskna ögon och hårda röst.

- ”Vi vet inte vem som gjorde det men vi tror att det var någon form av förvandlingsdryck i Hermiones glas. Madame Pomfrey, kommer ni kunna få henne återställd?” Jag ser oroligt på Hermione som nu hostat upp fyra stycken hårbollar. Hennes långa svans vickar irriterat från sida till sida bredvid sängen och jag måste erkänna att det är svårt att inte skratta när jag tittar på henne.

 

- ”Klart jag kommer kunna bota henne, men det kommer att ta några dagar. Nu får du ge dig iväg Ms Dumont, kom tillbaka på besökstid.” Madame Pomfrey viftar med sin hand, jag ser på Hermione och hon ger mig ett litet leende. Jag lämnar med hastiga steg sjukhusflygeln, korridorerna ligger öde. De flesta eleverna befinner sig fortfarande i Stora Salen med sina munnar fyllda av mat. Jag tar mig tillbaka till flickornas toalett utan att bli sedd. Jag börjar städa undan kitteln och de krossade glasen som täcker en del av det mörka stengolvet.

 

- ”Vem är du egentligen...?” Hör jag någon fråga med blyg röst, jag ser mig omkring och möts av ett grått spöke, Missnöjda Myrtle.

- ”Jag heter Allixandra Dumont, du kan kalla mig Alli om du vill. Jag har flyttat hit från Frankrike.” Jag ger henne ett snällt och ärligt leende innan jag fortsätter att plocka glasbitar.

- ”Jag heter Myrtle. Varför gör du det där för hand när du kan använda magi?”

- ”Trevligt att träffas Myrtle.” Jag ler mot henne ännu en gång innan jag slänger det krossade glaset i soptunnan.

- ”Jo jag gillar att göra vissa saker på mugglarsättet, jag har många vänner som är mugglare och mugglarfödda. Så vissa saker faller sig bara naturligt för mig att göra på det sättet. Sedan tycker jag att det ger mig en viss ro och jag känner att jag gör mer nytta när jag använder mina händer istället för min trollstav.” Myrtle rycker förstrött på sina axlar och svävar upp mot taket där hon stannar och ser ner på mig.

 

Dörren flyger upp, Harry och Ronald kommer inspringandes som sig själva med de stora rockarna som fladdrar från sida till sida.

- ”Harry! Fick ni vet något?” Jag ser uppspelt på Harry och Ronald som flåsande och pustande ser tillbaka på mig. Harry nickar och lutar sig framåt för att ta stöd med sina händer på knäna, hans rygg hivar upp och ner innan han lugnat ner sin andning. Jag väntar tålmodigt på att han ska förklara men min fot som tickar oroligt upp och ner avslöjar min nervositet över att få veta vilken sorts information de fått reda på.

 

Harry sväljer hårt och rätar på sig,

- ”Det är inte Draco, och han vet inte vem, det är heller... Jag tror vi har fler, frågor nu än vad vi hade, innan vi gjorde detta. Men nu vet vi, i alla fall att det inte är Draco.” Harry ser nästan besviken ut när han flåsandes säger att Draco inte är den som ligger bakom allt som hänt senaste tiden på slottet.

- ”Men vi fick veta att kammaren har öppnats en gång tidigare.” Säger Ronald som nu sitter på golvet med sin rygg lutad mot den gröna väggen av det yttersta båset.

- ”När?”

- ”För femtio år sedan.” Jag ser på Harry som stirrar stint på mig med sina hårda ljusbruna ögon.

- ”Men vad hände då?”

- ”Vi hann inte fråga så mycket mer, vi fick bara veta att en mugglarfödd tjej dog...”

- ”UWAAAAH!” Myrtle flyger förbi oss och dyker ner i samma toalettbås som förra gången. Harry följer efter och går in i båset.

 

- ”Vad sjutton är det med henne?” Ronalds ansikte ger ett förvirrat och oförstående uttryck medan han skakar på sitt huvud. Jag rycker på axlarna och när jag ser upp har Harry kommit ut ur båset med en bok i sin hand.

- ”Harry, vad har du där?”

- ”Jag vet inte, (han öppnar den och bläddrar) det står inget i den, den är tom.”

- ”Kan vi gå nu? Jag är helt slut.” Ronald har rest sig upp och ser på mig och Harry. Vi nickar mot honom och efter att Harry och Ronald bytt om till sina kläder vandrar vi tillbaka till elevhemmet. På vägen dit förklarar jag vad som hände med Hermione och till föga förvåning måste vi stanna för att Ronald skrattar så mycket att han knappt kan stå på benen.

 

Jag hummar lugnt med till sången i mina tankar, La lune si silencieux et pur, remplissage mon monde avec le glissening de starlight, le saupoudrage de la poussière de fée, l'amour la nuit et en donnant la lumière, ce qui rend mon coeur lumière et mon esprit clair... Åh mor, jag saknar dig så mycket... Varför kan inte allt bara vara som det var? När vi bodde tillsammans, när jag bodde i Frankrike... Jag vilar mitt tunga huvud mot den tjocka kudden, men precis när jag ska somna hör jag ljudet av en näbb mot mitt fönster.

 

Jag tassar försiktigt framåt, min blick möts av Roux, han har ett brev i sin näbb. När jag öppnar flaxar han till och när han överlämnat brevet till mig flyger han sin väg. Det står med vacker handstil mitt namn utanpå, jag öppnar det försiktigt. Jag kan inte känna igen handstilen som det är textat med, en känsla av fjärilar bryter ut i min mage allt eftersom jag läser brevet.

 

”Allixandra, du är speciell.

Så vacker och söt, så oskuldsfull.

Jag har sett dig flera gånger. Men

jag tror inte du sett mig. Men jag

ser dig...”

 

Jag lägger ner brevet, men sedan vrider och vänder jag på det. Ingen avsändare? Men vem kan ha skickat det här? Harry? Nej det är inte hans handstil... Draco? Nej, nej, nej, absolut inte Draco. Men vem kan ha skickat det? Jag ser med förundran på brevet i min hand men bestämmer mig för att gömma undan det. Jag lägger det längst in i lådan på mitt nattduksbord och vilar ännu en gång mitt tunga huvud mot den fluffiga kudden. Inom kort kan jag känna hur nattens kappa sveper in över mig, tar med mig långt bort, till drömmarnas rike där allt är möjligt.