lovegoodpenelope.blogg.se

 

 

 

Kapitel 1

~Att Möta Sin Nya Familj~

 

Tåget skumpar fram på den hårda rälsen, jag kan känna vibrationerna från tågets framfart och höra puffande ljud från loket i en ständig takt. Puff..Puff..Puff......Puff...Puff...Puff..Puff..Puff......Puff...Puff... Med benen uppdragna under mig och en bok i min famn sitter jag stilla på det ljusblå skavda sätet i min kupé. Utanför glider träd förbi i en suddig form och solen värmer mitt ansikte med sitt mjuka sken. Fokuserad på orden som löper över min boks sidor, boken tvingar mig att fästa tankarna på något annat än klumpen av nervositet som vilar i min maggrop.

 

Visslan ljuder och jag rycks ut ur min dagdröm om mamma i en lång sommarklänning på stranden när vi semestrade i Italien för två år sedan. Tåget sänker långsamt sin fart, visslan ljuder högt och gällt ännu en gång. Jag klär på mig min tunna jeansjacka över det mörk blå linne jag bär. Plockar ner mina två ohyggligt tunga koffertar från bagagehyllan, slänger min axelremsväska över axeln och väntar på att tåget ska stanna på perrongen.

 

Jag kliver ut ur tåget med alla mina tunga väskor och tar några steg bort från rälsen, ser mig nervöst omkring på jakt efter ett bekant ansikte bland alla människor som vimlar omkring runt om mig.

- "Allixandra! Allixandra!" hör jag och vänder mig om mot vänster, hållet rösten färdats från som jag knappt känner igen, Fred och George kommer löpandes mot mig i en hiskelig fart. Efter kommer Molly och Ginny gåendes hand i hand.

- "Fred, George! Hej!" utbrister jag, mina engelska har en bred fransk dialekt och låter lite hackig, med ett brett leende på mina läppar över att få träffa dem igen för första gången på tre år.

 

Fred, eller möjligtvis George kramar mig första och sen kramar George mig, eller är det Fred kanske. Jag kan aldrig skilja på de här två, ännu mindre nu än förr eftersom det är så länge sedan tänker jag och ser på de båda med ett fundersamt uttryck.

- "Jag är Fred."

- "Jag är George." säger de med en mun och ger mig ett varmt leende av förståelse över min förvirring. Molly och Ginny har äntligen anslutit sig till oss.

- "Allixandra, va du har vuxit. Jag hoppas att resan gick bra?" Molly kramar om mig och ser med sina moderliga ögon på mig, jag nickar och ler mot henne. Ginny vinkar lite nyfiket till mig och fnissar när mina läppar ler tillbaka mot henne.

 

Vi lämnar King Kross bakom oss och stiger ut i Juni värmen, jag ser mig förbluffat omkring, London ser ut precis så som jag minns det.

- "Kom nu, vi hinner inte stå här och vänta, middagen måste lagas. Seså!" säger Molly och skyndar på oss andra fem över gatan. Vart ska vi? tänker jag fundersamt medan jag går efter Molly och Ginny med Fred och George bakom mig. Vi kommer fram till en liten blå Ford Anglia, George som drar min ena koffert och Fred som drar min andra lastar in dem i bagaget. Molly sätter sig i förarsätet och Ginny i framsätet. Fred håller upp dörren för mig och jag glider in till mitten av baksätet medan George kommer in från andra sidan och Fred hoppar in i bilen efter mig.

 

Bilen startar och vi börjar rulla ut från parkering, efter några svängar kommer vi in i ett underjordiskt garage där Molly trycker på en silvrig knapp på instrumentbrädan, jag ser frågande på Fred.

- "Bilen och det som är inuti blir osynligt så vi kan flyga hem." säger Fred och George med en mun till mig, nickandes och leende ser jag rakt fram igen, ut genom vindrutan.

 

Efter några timmar i bilen landar vi på en smal grusväg och Molly trycker på knappen igen, gruset stänker om oss och vi lämnar ett torrt moln av damm över vägen, efter en krök kan jag se det höga lite rangliga huset som inte alls påminner mig om mitt ståtliga hem i Frankrike. Men det ser ändå hemtrevligt ut på ett något udda och förvirrande sätt.

 

Vi stannar på uppfarten och alla kliver ur bilen. Luften doftar friskt av sommar värme, solen steker det redan gula gräset på fälten som omger huset. Framdörren öppnas och ut väller ytterligare 3 rödhåriga personer och även en ung flicka med tjockt och bångstyrigt hår samt en pojke med svart hår och glasögon. Fred och George tar varsin koffert och bär dem in i huset medan Molly kommer fram med ett leende på sina läppar till mig.

- "Kom, de har alla väntat på dig." säger hon mjukt och jag nickar lite nervöst mot henne.

 

- "Allixandra, välkommen." säger den äldre mannen som jag vill minnas heter Arthur Weasley, han ger mig en varm kram och kramar sedan sidan av min arm med en mjuk hand.

- "Hej Allixandra." säger nästa person som är lika gammal som mig med en glad röst medan han synar mig uppifrån och ner,

- "Hej Ronald." svarar jag med ett mjukt leende och skakar hans framsträckta hand.

- "Hej, jag är Percy, du kommer nog inte ihåg mig." säger den tredje rödhåriga personen som jag inte kan minnas att jag tidigare träffat.

- "Hej, Allixandra, trevligt att träffas." svarar jag och skakar även hans hand.

- "Och detta är Harry och Hermione, de brukar stanna hos oss några veckor under sommarlovet." säger Molly och ler, jag nickar och skakar deras händer.

- "Allixandra, trevligt att träffas."

- "Detsamma." säger Harry,

- "Angeläget." säger Hermione och hennes handslag är fast men väldigt vänligt.

 

Jag får en snabb visning av huset och vart alla rum ligger. Mitt rum ligger högst upp och har en härlig rund form. Där finns en säng, en garderob, ett skrivbord och en fåtölj. Golvet knarrar lite härligt när mina fötter färdas över det och jag hör hur tvillingarna kommer upp för sista trappan med mina väskor.

- "Varsågod Allixandra, säg till om du vill ha hjälp med något eller undrar något. Vi står alltid till tjänst." säger de båda med en mun och jag ger dem ett brett varmt leende som visar mina snövita raka tänder. De ler tillbaka och lämnar sedan mitt rum. Jag ställer mig vid ett av de två fönstren och ser ut över fälten som omringar huset. Det kanske inte blir så hemskt att bo här, alla verkar så snälla, snällare än vad jag kan minnas att de var. Men, det är ändå inte hemma...

 

 

Kapitel 2

~Skapa Nya Band~

 

Jag vaknar av ett pickande mot mitt fönsterglas. Jag drar av mig det fluffiga täcket och tassar på tå till fönstret i bara pyjamas. Det är Roux som placerat sig utanför på fönsterbläcket och väntar spänt på att jag ska öppna, han flyger in direkt, sätter sig på min utsträckta arm och myser med sidan av sitt huvud mot mitt medan han nöjt ruskar på sina vingar. Han är svart som en korp med ögon som skiftar i gult och guld med svarta små prickar. Jag ler mot honom och stryker honom kärleksfullt över ryggen sedan kliar jag honom precis under näbben som är alldeles gul och matchar hans ögon perfekt.

 

- "Hade du en jobbig flygning hit gubben?" säger jag på franska och ler mot min uggla som blinkar med sina ögon och skakar på sig lite lätt.

- "Men det är bättre än att sitta i en bur i flera timmar i sträck, eller hur gubben?" han skakar ännu en gång på sin kropp för att säga ja. Mina fingrar stryker honom över vingarna igen för att sedan sätta ner honom på min skrivbordsstols ryggstöd.

- "Allixandra! Frukost!" Ropar Molly nerifrån botten av de många trapporna, jag går bort till min dörr om står på glänt,

- "Kommer!" ropar jag ner till henne och byter snabbt om till kläderna jag hade på mig dagen innan.

 

Roux ser på mig sömnigt och stänger till slut sina ögon precis när jag öppnar dörren för att lämna rummet och ta mig ner för alla trapporna till köket. Jag möts av en gäspande Ronald och en lika trött Harry bara en trappa ner.

- "God morgon." Säger jag med ett leende mot dem båda, jag har alltid varit en morgonmänniska vilket uppenbarligen de inte alls är.

- "God morgon..." mumlar de båda två och låter mig gå först eftersom de färdas mycket långsammare än vad jag själv gör.

 

- "Allixandra, god morgon raring. Sätt dig ner så ska du få i dig lite frukost." Säger Molly och jag nickar mot henne,

- "Dricker du te?" frågar Arthur med morgonpigga ögon medan han häller kokande vatten i sin stora mugg med en bild av en uggla på.

- "Ja Mr Weasley, men inte så här tidigt på morgonen." svarar jag honom med ett mjukt och piggt leende.

- ”Snälla, kalla mig Arthur. Du är familj." svarar han glatt tillbaka och stoppar in en bit stekt ägg i sin mun, jag nickar, tar en bit bröd som jag brer med smör och lägger ett stekt ägg ovanpå.

 

Frukosten hos Weasley familj är full av morgon prat, glada och trötta ansikten, alla pratar med varandra med glada röster och jag kan inte hjälpa det men jag känner mig lite utanför eftersom jag inte är van vid en sådan frukost stund. Hermione sitter bredvid mig och talar glatt med Ginny om skolstarten i september. Tydligen ska Ginny börja sitt första åt på Hogwarts och är lite nervös inför vilket elevhem hon kommer hamna i.

 

Jag lyssnar inte så noga på deras samtal, det känns för mycket som att tjuvlyssna för att tilltala mig, jag lägger min fokus på maten jag tuggar och riktigt njuter av. Detta måste vara det godaste ägget jag någonsin ätit.

- "Så Allixandra, hur känns det att börja på Hogwarts?" frågar Hermione mig plötsligt och jag rycks ut ur tankar om min ljuvliga frukost.

- "Umh, jo, jag längtar väl lite, men jag är mest nervös. De i min årskurs har ju redan gått ett helt år tillsammans och det känns som jag kanske kommer hamna utanför." säger jag med min engelska som har en fransk brytning och ger Hermione ett lite nervöst leende.

 

Hermione lägger sin hand på min axel och med ett leende säger hon,

- "Oroa dig inte, du har ju mig, Harry, Ron, Fred, George och Ginny ska ju också börja nu i september. Om du hamnar i Gryffindor förstås, men nästan alla elevhem är trevliga och välkomnar nya elever." Säger Hermione och innan hon hinner fortsätta avbryts hon av Ronald som hört vårt samtalsämne där han sitter på andra sidan bordet, mitt emot Hermione.

- "Ja, alla utom Slytherin. Men jag tror inte du hamnar där, du är alldeles för snäll och normal. I slytherin hamnar renblodiga, uppnosiga, snofsiga, elaka människor. Som Malfoy." Han sa det sista med avsky, som om ordet Malfoy fick hans tunga att krulla sig av hat och jag hängde inte riktigt med i samtalet längre.

 

Hermione skakar på sitt huvud,

- "Ron, sluta, hon vet inte vem Malfoy är och hon har rätt till att skaffa sig en egen uppfattning om honom. Men du har ganska rätt om Slytherin, där vill du inte hamna Allixandra."

- "Snälla, kalla mig Alli. Vilka är de andra elevhemmen?"

- "Du har Hufflepuff, Ravenclaw och Gryffindor." När hon säger Gryffindor så vänder sig Harry om från sitt samtal med Arthur och ser på oss intresserat.

 

- "Gryffindor är det bästa elevhemmet av alla." säger han triumferande och Hermione skakar på sitt huvud uppgivet mot att de inte låter mig skaffa en egen uppfattning om något på Hogwarts.

- "Vi går alla i Gryffindor, men Hufflepuff och Ravenclaw är också bra elevhem. Ravenclaw uppskattar och föredrar intellekt, kunskap. Gryffindor är mest ansett att ha modiga elever, Hufflepuff anser att alla har ett värde och är bra på sitt sätt (Ronald hostar ordet "förlorare" och Hermione ger honom en hård blick) sedan har du Slytherin som anser att renblodiga, sluga och jag skulle vilja säga onda elever är de bästa och föredrar dem." Jag ler mot Hermione och nickar, hoppas att jag inte hamnar i Slytherin...

 

Jag, Hermione, Ginny, Ronald och Harry sitter i soffgruppen i det lilla vardagsrummet och diskuterar Frankrike, de är nyfikna på hur det var att gå på Beauxbatons och om det känns konstigt att behöva prata engelska istället för franska. Jag försökte svara på alla deras frågor så gott jag kan när Fred och George vandrar in i rummet och sätter sig på varsin stol.

- "..känns konstigt att prata engelska istället för franska och det känns som om jag inte riktigt har fått kläm på språket ännu men så länge som ni förstår mig så är det väl ingen fara antar jag." säger jag och ler mot Hermione som fascinerat lyssnar på mig.

- "Jag gillar din franska brytning, det får allt att låta väldigt vackert." säger Harry och ler mot mig.

- "Instämmer helt med dig Harry." säger tvillingarna med en mun och jag fnissar lite åt deras enighet och söta leenden.

 

- "Allixandra, har du kommit till rätta här ännu?" frågar Molly snällt när hon kommer upp till mitt rum lite andfådd från att ha vandrat upp för alla trapporna. Jag ser på henne där jag står vid min garderob och packar upp alla mina kläder ur mina två koffertar. Jag placerar mjukt in dem på garderobens olika hyllplan.

- "Snälla Mrs Weasley, kalla mig Alli, det är vad jag blir kallad hemma i Frankrike. Men ja, jag har kommit till rätta tror jag, jag ska bara packa upp denna kofferten med och min axelväska." svarar jag med ett leende mot kvinnan som har vågigt men tunt orange/rött hår.

- "Alli, kalla mig Molly, du tillhör familjen. Du får säga till om du undrar något eller vill ha hjälp med något. Vi finns här för dig och vi förstår att detta inte är en lätt tid för dig." Molly ser på mig med moderliga ögon och har ett omsorgsfullt leende på sina läppar. Jag nickar och håller tillbaka mina tårar vid tanken på att mitt gamla liv aldrig kommer tillbaka, hon nickar tillbaka och lämnar rummet.

 

Dörrens gångjärn klickar till när dörren sluts och jag lutar mig mot den stängda garderobsdörren och sjunker ner till golvet med tårar som strilar ner för mina bleka kinder. Mitt svarta, tjocka, halvlockiga hår faller ner längs med sidorna av mitt ansikte och jag snyftar in i mina händer.

- "Mor... Jag saknar dig så, jag saknar Frankrike, mitt hem, mina vänner, skolan... Jag saknar allt..." mumlar jag på mitt älskade modersmål mellan snyftningarna som jag försöker kväva med mina nu blöta händer.

Roux flyger ner från min stol och sätter sig på mitt högra knä som är uppdraget. Jag ser på honom när han ser på mig med sina oroliga ögon och lägger huvudet sött på sned medan han hoar lite tyst för att trösta mig. Jag ger honom ett ansträngt leende och rätar på mig så han kan hoppa ner mellan min mage och mina lår där ha lägger sig tillrätta. Jag lutar mitt huvud mot garderobens hårda dörr och sluter ögonlocken över mina isblå stora ögon. Ytterligare tre tårar tvingas ut och jag drar ett snörvligt andetag in genom näsan.

 

 

 

Kapitel 3

~Sommaren Utvecklas~

 

Jag börjar känna mig hemma hos familjen Weasley, det har redan gått en vecka sen jag anlände till det lilla huset som jag nu finner väldigt mysigt, och jag har fått ordning på mitt rum. Mammas gamla lapptäcke pryder min säng, teckningar jag gjort täcker en stor del av de annars vita väggarna. Skrivbordet är fullt av brevpapper, bläck behållare, pennor och andra småprylar.

 

Resten av mina saker som skickades från Frankrike till England har anlänt under veckan. Jag har satt upp Roux lilla hus, hans sittpinne och hans leksaker ligger prydligt i en gammal skokartong. Mina gamla antika byrå står mitt emot mina garderob och min mammas gammla fåtölj står bredvid ett av de två fönstren som finns i mitt rum. Jag vandrar mot det lilla skjulet där Arthur är och knackar försiktigt på dörren.

- "Kom in! Det är öppet." ropar han från andra sidan dörren och jag öppnar. Överallt i det lilla skjulet finns det massor utav krimskrams och mugglar saker som inte verkar vara hela.

- "Alli, vad kan jag göra för dig?" frågar han när han ser mig stå i dörröppningen.

- "Jo, jag undrade om... Om ni har någon bokhylla eller brädor så jag kan fixa ihop en bokhylla Arthur?" frågar jag medan min blick vandrar runt genom skjulet, fascinerad av alla saker som belamrar varje yta och vägg.

 

Arthur kommer fram till mig med ett leende.

- "Vi har en gammal bokhylla där borta, (han pekar mot bortre väggen) som du gärna kan ta om du vill det, den behöver bara någon extra spik så blir den så gott som ny." säger han glatt och torkar sina oljiga fingrar på en gamal trasa.

- "Tack Arthur, jag skulle nämligen behöva ha något att ställa mina böcker på. De är en stor del av mig ovh att ha dem i lådor känns inte så bra." Viskar jag lite generat med rodnande kinder och vandrar genom skjulet mot platsen Arthur pekat på.

 

- "Så Alli, hur trivs du här nu då?" frågar Arthur medan han och Percy bär ut bokhyllan ur skjulet. Den var så tung att jag inte orkade lyfta den.

- "Jo tack, jag trivs bra, jag börja känna mig ganska hemma här nu och det är ett så himla mysigt rum som jag fått av er." svarar jag med ett leende, han nickar tillbaka. De fick upp bokhyllan med hjälp av Leviosa formeln och jag tackade dem båda för hjälpen.

 

Efter två timmar är min bokhylla stabil och fylld till bredden och höjden med största delen av mina böcker. De tjugotalet böcker som blev kvar staplade jag fint på mitt skrivbord.

- "Vad tycker du Roux? Nu känns det bättre va?" säger jag på franska till min uggla som öppnar sitt ena öga sömnigt och sedan stänger det igen för att fortsätta sin tupplur. Jag pustar ut och lägger mig på sängen, nöjd med mig själv och vad jag åstadkommit under dagen.

 

- "God morgon Weasleys!" utropar Arthur när han kommer in genom köksdörren och möts av hela sin familj plus mig, Harry och Hermione (som jag tror räknas som familj med) sittandes runt det avlånga köksbordet denna soliga fredagsmorgonen.

- "God morgon pappa!" Ropar Wealsey barnen,

- "God morgon Arthur!" ropar vi andra tre,

- "God morgon käraste, hur gick det inatt?" frågar Molly med ett leende medan hon serverar sin man med en kopp ångande te.

- "Otroligt var det, vi fick veta så mycket om mugglar saker och deras hem..." svarade han och jag slutade lyssna för att återgå till mitt och Ginnys samtl.

 

- "Så, du är en ättling till Bellamy Dumont?" frågar Ginny intresserat, jag nickar.

- "Jag såg att du satt och målade igår, ute på verandan, vad målade du?"

- "Jag målade en enhörning (jag plockar fram bilden från min lilla väska jag har placerat på golvet bredvid min stols ben) som galopperar över ett fält medan solen går ner." Jag räcker henne teckningen som hon nyfiket tar emot. Ginnys ögon blir stora av förvåning när hon ser på bilden,

- "Wow, va du är duktig!" utbrister hon med hög och ganska pipig röst, alla vänder sina blickar mot oss.

- "Vem är duktig och på vad? Vad har du där Ginny?" frågar Ronald som nyfiket sträcker på sig för att kunna se. Ginny tittar på mig och jag nickar åt henne.

- "Alli är duktig på att måla, hon målade denna igår!" utbrister hon häftigt och exalterat med ett leende medan hon viftar med teckningen framför alla. Jag kan känna hur mina kinder blir rosenröda av genering.

 

Ronald rycker till sig teckningen och stirrar på den, sedan vandrar pappret runt hela bordet tills den hamnar hos mig igen. Alla har nickat och sagt att de tycker om den och att jag är begåvad. Mina kinder blev rödare och rödare desto fler som såg den.

- "Tack." mumlade jag lite försiktigt. Klockan plingar och Molly kastar sina händer över huvudet.

- "Jisses, är den redan så mycket! Ät upp er frukost så att jag kan duka av." säger hon glatt men lite stressat. Vi alla nickar och äter hastigt upp vår frukost för att sedan lämna bordet efter att vi ställt våra tallrikar vid diskbänken.

 

Dagen passerar snabbt, jag sitter upp på mitt rum och målar på en ny teckning när det knackar,

- "Kom in, det är öppet." Dörren öppnas med en blygsam knuff och Ginny kommer in.

- "Vad gör du?" Hon stiger in i mitt ovala rum, stänger dörren bakom sig och går fram till mig. Jag håller upp min teckning och hon hoppar upp bredvid mig i sängen.

- "Får jag också måla en?" frågar hon blygt och jag nickar, jag ger henne ett papper och en penna.

 

Timmarna passerar och det mörknar utanför mitt fönster, Ginny och jag har målat hela eftermiddagen och det börjar nu bli ganska sent.

- "Ginny! Dags att bytta om!" ropar Molly från nedre våningen och Ginny suckar. Hon tar med sig sitt papper och vinkar till mig, jag vinkar tillbaka med ett mjukt leende. När jag lägger undan min teckning är det månens sken som lyser upp rummet tillsammans med ett magiskt ljus bredvid min säng. Med en suck sätter jag mig vid mitt skrivbord för att skriva ett brev hem.

 

Kära Célia,

Jag har det bra här i England, alla i Weasley

familjen är snälla och jag känner mig ganska

hemma här. Men jag saknar dig och alla andra,

jag saknar Frankrike, mitt hem, doften, maten...

Allt.

 

Jag hoppas att du har det bra, jag har tänkt på dig

väldigt mycket och hopppas att vi kan träffas snart

igen. Kanske över något lov. Men jag vet inte hur

terminerna är upplagda på Hogwarts, det får vi se.

 

Men jag tänker på dig, saknar dig och längtar efter

dig varje dag.

Kramar i massor, din bästa vän Alli.

 

Jag viker pappret och stoppar det i ett litet kuvert som jag förseglar och knyter ett litet snöre om med en stor ögla.

- "Roux, här, (jag hänger snöret om min fina och trogna ugglas hals) det ska till Célia." Han hoar och stryker sitt huvud mot min hand. Jag ger honom en godis ur den lilla asken som står på mitt skrivbord, han sväljer den hel och hoppar upp på min utsträckta arm. Jag går fram till fönstret och öppnar det, med en sista smekning över hans huvud flyger han iväg ut i natten.

 

 

Kapitel 4

~Sommarsolen Och Tårar~

 

- "Alli! Kom igen nu!" ropar Fred, eller kanske är det George, och jag reser mig upp så att jag halvt sitter på filten som vi brett ut över det gula höga gräset i utkanten av fältet.

- "Alli, hjälp till här! George har övertaget!" ropar han igen, alltså var det Fred som ropade. Jag reser mig skrattande upp och springer bort till dem. Jag ser hur de tumlar runt i gräset och skrattandes kastar jag mig emellan dem och med min hjälp lyckas vi få ner George på rygg och jag sätter mig över hans solbruna kropp skrattandes medan Fred kittlar George hejdlöst. Han skrattar så hårt att han kiknar men då ser de upp på varandra och efter 3 veckor med familjen Weasley känner jag igen den blicken.

 

- "Åh nej, nej, nej nej nej, nej!" utbrister jag skrattandes och flyger upp från Georges kropp och börjar springa genom fältet i min bikini med tvillingarna hack i häl bakom mig.

- "Ta henne Fred!"

- "Sätt fart George!"

- "Nej! Detta är ju orättvist!" ropar jag skrattandes bakåt mot killarna som jagar mig.

- "Ginny! Hermione! Hjälp!" utbrister jag när Fred får tag i mig och vi välter omkull i det höga gräset, han sätter sig på mig och George kommer fram till oss, de börjar båda att hejdlöst kittla mig tills tårar från allt skrattande rinner ner för mina kinder.

 

- "Snälla! Jag kan inte andas! Hahahaha!" utbrister jag och de ger sig äntligen. Vi ligger alla tre utspridda i gräset och skrattar ljudligt när Ginny och Hermione äntligen kommer.

- "Vart var ni för tre minuter sedan? (fnissar jag med handen över ögonen för att skydda mot solens starka strålar) Jag behövde er hjälp, de här filurerna höll på att ta kål på mig!" Fnissar jag fram och tvillingarna skrattar, nöjda med sig själva.

- "Du ser ut att ha klarat dig själv." Skrattar Hermione fram och de båda lägger sig bredvid oss, Ronald och Harry kommer också fram till oss och vi ligger alla i badkläder och njuter av sommarsolens varma strålar. Jag har inte skrattat såhär sedan mamma... Åh mamma, jag saknar dig så. Mina tankar suger ut glädjen ur mig i ett naffs, en tår strilar ner för min kind men ingen av de andra fem ser det och jag kväver en envis snyftning.

 

- "Är ni redo allihop?" Arthur ser ut över skaran som står framför huset iklädda tunna sommarkläder med badkläder under och alla har varsin väska med badlakan, filtar och andra strand saker.

- "Då ger vi oss av." Han vänder sig om och börjar vandra över fältet mot ett stort träd. Vi har haft strålande sol i över två veckor och det är ohyggligt varmt ute så Molly och Arthur hade bestämt sig för att ta med oss till en sjö där vi alla kan svalka av oss och njuta fullt av sommaren med alla dess härligheter. Fåglarna kvittrar runt om oss, det höga gula gräset svajar och krasar i sommarvindens mjuka rörelser. Jag ser på min nya familj med en lättad känsla i maggropen, jag har haft tur som hamnade här, även om jag saknar Frankrike och alla mina vänner så trivs jag rätt bra här. Mina tankar värmer mitt hjärta och jag fnittrar lite när George lägger sin ena arm om mina axlar och Fred lägger sin ena arm över Georges på mina axlar. De ser båda på mig med stora leenden och jag kan inte hjälpa det, jag ler tillbaka och ett mjukt skratt rullar över min tunga och förbi mina läppar.

 

Vi kommer fram till en flyttnyckel, en gammal sko, och samlas runt den. Alla tar tag och efter ett par sekunder anländer vi till en härlig kulle. Vi tar oss ner till stranden och den lockande sjön med sitt glittrande grön blåa vatten. Molly brer ut alla filtar med hjälp av Arthur och Ginny. Tvillingarna blåser upp varsin badboll och Hermione, Harry, Ronald och jag byter om till badkläder för att ta förta doppet.

 

Jag lärde mig simma när jag var sex år och har sedan dess tagit del av flera tävlingar och nästan alltid fått en pallplats. Även när jag tävlade mot de som var tre år äldre lyckades jag komma på andra plats och det är något jag är väldigt stolt över. Man akn ju säga att jag simmat halva mitt liv eftersom jag nu är tolv år.

 

Harry och Ronald springer ner i vattnet först och Hermione följer efter med sitt hår uppsatt i en hästsvans som skumpar gulligt upp och ner när hon springer. Hennes baddräkt är en härlig blå färg och jag blir lite avundsjuk på den men min bikini är också tillfredsställande med sitt gröna tyg prydd med söta små vattenkristallspärlor i alla regnbågens färger.

- "Kom igen nu Alli! Vattnet är jätte skönt!" ropar Harry medan han skvätter ner Ronald.

- "Jag kommer!" ropar jag med et stort leende på läpparna och kutar snabbt ner till vattnet och hoppar i från den utskjutande bryggan. Jag landar med ett stort splash och skvätter ner de andra tre som skrattar och sedan börjar stänka ner mig.

 

Alla utom Percy är med vid sjön, han ville inte följa med, men Arthur och Molly badar inte. De sitter och håller koll på oss alla med vakande och glada ögon.

- "Kom och fika nu barn!" ropar hon och en varm känsla sprider sig i min mage över att hon kallar oss alla för sina barn.

- "Kommer!" ropar vi alla i en mun och tar oss upp ur vattnet. Jag tar Ginnys hand och hjälper henne eftersom att vattnet står högre på henne än oss andra, hon ger mig ett tacksamt leende. Ginnys röd/orangea hår är rufsigt och det droppar små silvriga vattendroppar från topparna i takt med varje steg hon tar och jag ger henne ett systerligt leende tillbaks.

 

Med fuktigt ny duschat hår och min pyjamas på mig kryper jag ner i min mjuka säng och sluter mina trötta ögon. Men min sömn ger mig ingen chans att vila ut, jag drömmer mardröm efter mardröm om min mamma. Hur jag hittade hennes livlösa kropp efter att ett av hennes trollformel experiment slagit snett. Jag vaknar av att Harry skakar mina axlar.

- "Alli, Alli vakna!" säger han med hård och ansträngd röst, jag slår skräckslaget upp mina stora ögon och kastar mig in i hans famn med tårar som strilar ner för mina nu solbruna kinder.

- "Schh, det är ingen fara. Du är säker här, det var bara en mardröm." viskar han in med nu mjuk röst i mitt öra.

 

Jag snyftar in i hans bröstkorg, trygg med att ha hans armar om mig på ett beskyddande och lugnande vis. Min panna och näsa är täckt av små svettpärlor, tårar strilar ner för kinderna och sugs upp av det vita tyget som Harrys pyjamas är gjord av. Vi har blivit riktigt goda vänner de senaste två veckorna. Vi skrattar nästan hela tiden och har alltid roligt tillsammans, även när vi leker själva. Jag vet att han också lider av mardrömmar, han berättade det när vi satt och tittade på månen för två nätter sedan...

 

Månen gnistrade mjukt ovanför våra huvuden tillsammans med hundratals vita små stjärnor, Harry hade väckt mig ur en av mina mardrömmar om mamma. Med sin arm om mina axlar och min kallsvettiga panna lutad mot hans hårda axel satt vi på verandatrappan.

- "Jag vet hur hemskt det är med mardrömmar, (han såg ner på mig med mjuk blick) jag lider också av dem. Men ibland behöver man bara ha någon som håller om en och ger en en chans att andas ut..." viskade han i mitt öra och jag nickade. Vi satt där ute i nästan en timme innan jag kände att jag kunde somna om igen...

 

- "Harry? (han tittar på mig mjukt) Tror du att, att jag kommer klara av att gå på Hogwarts?" mumlar jag upp mot honom där vi sitter i min mjuka säng omgivna av nattens mörker.

- "Hogwarts är fantastiskt, man kan verkligen känna sig hemma där och oavsett om du hamnar med oss i Gryffindor eller inte så kommer du att få många vänner Alli." svarar han med ett leende, mina tårar strilar fortfarande ner för kinderna och han torkar bort dem armen av hans pyjamas skjorta.

- "Harry?"

- "Mmh? Vad är det?" han ser in i mina ögon, mina isblå mot hans mörkbruna.

- "Kan du.. Skulle du kunna... Umh..." han avbryter mig när han ser att jag är besvärad av det jag försöker fråga honom.

- "Sova hos dig? (jag nickar) Klart jag kan Alli, kom här." säger han och vi kryper båda ner i våra pyjamas kläder under täcket.

- "God natt Harry, tack..." mumlar jag, jag hör att han hummar och sedan blir hans andetag tyngre och han har efter en kort stund somnat, jag somnar bar några ögonblick efter honom.

 

När jag vaknar är Harry borta, jag är ensam i min säng. Då hör jag vad som väckt mig, Mollys gälla stämma vibrerar genom husets väggar och jag hör att hon är frustrerad, kanske till och med lite besviken. Jag tar på mig min vita morgonrock med blåa små hippogriffer och enhörningar på. Stoppar fötterna i min lurviga små svarta innetofflor och tassar ut ur mitt rum. Alla andra barnen står redan i trappan och lyssnar men jag kan inte se Harry.

 

Jag vandrar ner till köket där Molly står och ser på Harry som har huvudet sänkt.

- Harry, varför sov du i samma säng som Alli?" frågar hon med sin gälla stämma, Harry fortsätter att se ner på sina tofflor,

- "Jag får inte säga det för jag vet inte om hon vill att ni ska veta..." mumlar han med pipig och sorgsen röst, det vrider till i mitt hjärta när jag förstår att han får någon form av utskällning för att han hjälpt mig. Jag kommer fram från mitt gömställe bakom väggen med blicken sänkt.

- "Molly, det är mitt fel... (min röst är tunn och pipig) Jag bad Harry sova i min säng med mig..."

- "Alli, varför då? Ni är alldeles för unga för att dela säng." Mollys röst är fundersam och har en antydan av oro.

- "Jag... Jag.. (min strupe jobbar hårt för att svälja och jag ser upp på henne med tårfyllda ögon) Jag hade en mardröm." En snyftning undkommer mina fylliga röda läppar, Molly ser på mig med förnyad oro men också tillgivenhet och ömhet. Som en moder ser på sitt barn.

 

- "Harry du kan gå nu och säg till tjuvlyssnarna att de också kan gå till sina rum. (Harry nickar och går) Kom här Alli. Varför har du inte berättat för oss att du har mardrömmar, du kan prata med oss om allt." säger Molly medan hon öppnar sina armar och jag vandrar in i hennes varma mjuka famn.

- "Förlåt.. De handlar om mamma, när hon dör och jag vill inte prata om det men Harry förstår mig..." mumlar jag in i hennes arm. Hon stryker mig över mitt svarta hår och kramar mig lite extra hårt.

- "Okej, men vi finns här när och om du vill prata. Spring iväg med dig nu, frukosten serveras om en kort stund." säger hon sedan med ett försäkrande leende över sina smala läppar, jag nickar tacksamt mot henne med tårfyllda ögon och lämnar sedan köket.

 

Det knackar på min dörr,

- "Kom in..." säger jag med kvävd röst, dörren öppnas och Harry stiger in genom dörröppningen.

- "Hej Alli, jag visste inte om jag fick berätta om dina mardrömmar eller inte..." mumlar han förströt med uppriktiga ögon. Jag ger honom ett leende som är något ansträngt, han stänger dörren och kommer fram till mig.

- "Du Alli? (jag ser upp på honom) Kan jag fråga dig en sak? (jag nickar stelt mot honom) Hade du någon, någon speciell hemma i Frankrike innan du kom hit?" Hans ögon är nyfikna men uppriktigt och genuint intresserade av att veta mer om mig. Jag skakar på mitt huvud och han ler ett halvt leende mot mig.

- "Du vet att du kan prata med mig om allting och jag finns här för dig..." Jag nickar och lutar mig in i hans lilla famn.

 

Efter ett par ögonblick drar jag ett djupt andetag,

- "När jag hittade mamma så var det som om, som om allt bara försvann. Allt blev bara svart och tomt. Som om allt slutat att existera... Jag saknar henne så mycket Harry..." mumlar jag och blandat med tårar och snyftningar blir min engelska sämre än vad den vanligt vis är. Min franska brytning hörs ännu tydligare och mina kinder blir lite röda av generingen från att nästan tappat talförmågan.

 

- "Mamma, jag saknar henne så, min mamma..." viskar jag med kvävd röst på franska och Harry kramar om mig ännu hårdare. Det knackar på dörren och jag kan höra två par fötter stiga in i mitt rum, golvbrädorna knarrar mjukt under deras steg.

- "Alli, vi finns för dig." Hör jag tvillingarna säga med en röst och jag ser upp på dem, deras vänliga ögon gnistrar mot mig och jag känner en värme sprida sig i min kropp. Jag kanske inte är så ensam som jag känner mig..

 

 

 

Kapitel 5

~Breven~

 

- "Alli, vakna! Våra brev har kommit!" ropar Ginny med pipig och hastig röst. Jag sträcker på mig i sängen, solen skiner in genom ett av mina två fönster, dess varma gula strålar träffar mig i ansiktet och ett leende sprids över mina röda läppar. Det är sensommar och varje dag med sol värdesätter jag högt. Med morgonrock och tofflor på går jag ner till köket där alla andra i huset är samlade med sina brev. Jag gnuggar mina sömniga ögon men har fortfarande mitt leende kvar på läpparna.

- "Alli, varsågod, här är dina brev." Molly räcker mig två brev, jag tar dem och öppnar dem nyfiket med hetsiga fingrar.

 

- "Mamma, detta kommer inte att bli billigt..." mumlar Fred och räcker sin inköpslista till Molly,

- "Vi klarar det på något sätt." Molly lägger sin hand på sin sons axel och ger honom ett betryggande leende, hennes ögon fyllda med kärlek för alla sina barn. Jag öppnar mitt första brev där en inköpslista finns, jag vecklar ut det tunna pappret som är täckt med en text skriven med mörkgrönt bläck.

 

Lista över skolmaterial inför årskurs två på Hogwarts:

 

Standardbok av besvärjelsekonst, år 2 av Miranda Goshawk

Helger med Häxor av Gyllenroy Lockman

Turer med Troll av Gyllenroy Lockman

Vandringar med Varulvar av Gyllenroy Lockman

Vallfärder med Vampyrer av Gyllenroy Lockman

Kafferast med Klagoandar av Gyllenroy Lockman

Stunder med Snömannen av Gyllenroy Lockman

På vift med Vittror av Gyllenroy Lockman

 

Andra föremål:

 

1 Trollstav

1 Kittel (tenn, standard storlek 2)

1 sett av glasflaskor eller kristallflaskor

1 teleskop

1 sett mässings vågar

Elever får också ha med sig en katt ELLER

en uggla ELLER en padda.

 

Jag ser på brevet och förstår inte riktigt vad alla orden betyder men det kan jag få hjälp med senare, jag vet inte heller vart jag ska köpa alla sakerna men jag antar att vi ska resa tillsammans till affären. Jag plockar upp det andra brevet och öppnar det, tar ut pappret och läser det.

 

HOGWARTS SKOLA FÖR HÄXKONSTER OCH TROLLDOM,

Rektor: Albus Dumbledore (Innehavare av Merlin-Orden av första graden,

Storhäxmästare, Överstetrollkarl, Högste Storpamp i

Häxmästarnas Internationella Samfund).

 

Käre Ms Dumont,

 

Vi har nöjet att meddela er att ni har tilldelats en plats vid Hogwarts Skola för Häxkonster och Trolldom. Härmed bifogas i ett sekundärt brev en lista på alla böcker och all utrustning som behövs.

 

Terminen börjar den första September. Vi förväntar oss er uggla senast Juli 31.

 

Er tillgivna, Minerva Mcgonagall - Biträdande rektor.

 

- "Mamma, mamma, måste vi åka till Diagongränden nu?" frågar Ginny upphetsat Molly som ser ner på sin lilla och enda dotter,

- "Ja Ginny, det måste vi och denna gången ska vi handla saker åt dig med." Mollys ögon är lite vattniga när hon ser på sin lilla dotter som snart börjar sitt första år på Hogwarts. Jag går fram till henne med mina brev.

- "Molly, jag förstår inte alla orden på min lista... (Molly ser med mjuka ögon på mig) Kan du hjälpa mig att köpa sakerna som jag behöver? Jag har pengar, min bankman flyttade dem till Gringotts när jag flyttade hit."

- "Ron, Harry och Hermione ska ha samma saker som du. De kommer att hjälpa dig." svarar Molly, jag log mot henne och gick bort till de tre andra som ska börja sitt andra år på Hogwarts.

 

Harry ser på mig med ett skratt av glädje som spelar i hans ögon, likaså Hermione men Ronald var upptagen med att läsa listan över böcker han behöver ha.

- "Hjälper ni mig att handla?" frågar jag med blyg röst och en generande rodnad som sprider sig över mina kinder. Harry nickar,

- "Jag har längtat hela sommaren efter att skolan ska börja igen, jag kan hjälpa er alla tre att hitta allt ni behöver." Hermiones röst är uppspelt och har gått upp några oktaver. Jag ger henne ett brett leende och vi förflyttar oss till vardagsrummet för att diskutera böckerna vi ska köpa samtidigt som Hermione förklarar orden jag inte förstår på listan.

 

Vi anländer till Diagongränden med hjälp av Flampulver. Jag, Hermione, Ronald, Molly, Ginny, Arthur och tvillingarna. Percy hade dagen innan åkt och införskaffat det han behövde.

- "Men, vart är Harry?" frågar jag efter att Molly, Ginny och Hermione kommit fram till mig från eldstaden de anlänt i.

- "Vi misstänker att han sa fel och hamnade i Svartvändargränden, men han hittar hit, han vet vart han ska." Mollys röst är inte så värst orolig, hon ser på alla andra för att försäkra sig om att alla har anlänt till rätt ställe. Men tänk om han inte hittar hit? Jag ser mig om oroligt, jag har ingen aning vart vi är eller vad Svartvändargränden är för plats men det låter inte som något vidare trevligt ställe att hamna på.

 

 

 

 

Kapitel 6

~Diagongränden~

 

Han gled hastigt ut ur eldstaden täckt av aska och damm. Skrapsår visar sig som röda sträck i hans ansikte, även på hans små bleka händer. Han reser sig upp från golvet med en djup suck, borstar av det värsta av dammet från sin svarta rock och ur hans rufsiga, bångstyriga svarta hår.

- "Yuck, usch!" utbrister han när han ser hur luften fylls av dammet från hans kläder och hår, blicken sveper omkring och han kan inte riktigt koppla vart han är någonstans.

 

Rummet är dunkelt, instängt och svart. Överallt står det hyllor med konstiga föremål täckta av ett tjockt lager utav damm samt lite spindelnät här och där. Det finns konstiga askar, flaskor med innehåll som han inte vill veta vad det är, det finns gamla örter och växter, ruttnande döda råttor här och var. Han går fram till en hylla där en svart, uttorkad hand står. Han rör vid toppen av fingret, inget händer och hans nyfikenhet tar över. han sätter sin hand i den och den svarta handen känns hård mot hans egna. Plötsligt griper den ett fast grepp om Harrys hand och håller fast honom. Hjärta i hans bröstkorg börjar dunka med hårda, rappa slag. Han vrider och vänder på sin hand för att komma loss.

 

Handen vägrar släppa och dess tag blir bara hårdare och hårdare, med ännu en kraftansträngning lyckas han slita sig loss, hans han ömmar och han greppar om den med sin andra hand.

- "Aah, shit, vad är det här för ställe?" säger han högt ut i rummet till ingen alls, han ser dörren och går mot den, stiger ut ur lokalen och möts av svarta tegelväggar, mörkt klädda trollkarlar och häxor, även andra personer som han inte vill fundera på vad de är för något.

 

Med tunga, nervösa steg börjar Harry att gå genom de smala gångarna och hans skor klickar mot den fuktiga stenbelagda gatan. Han kommer till en återvändsgränd och blir tvungen att vända om. Med vilsna ögon ser han sig omkring och vet inte riktigt vart han ska ta vägen.

- "Är du vilse mitt barn?" Hör han en gammal kvinna säga som lägger handen på hans arm.

- "Nej jag är inte vilse." Säger han med svag röst till den gamla kvinnan som har ett härjat utseende, han sväljer klumpen som lagt sig i hans hals, hjärtat bultar så hårt att han är rädd att det ska hoppa ut ur bröstkorgen.

- "Kom med oss, vi ska hjälpa dig..." viskar en annan gammal kvinna till honom som kommit fram, Harry ser sig omkring förvirrat. Fler och fler trollkarlar och häxor samlas runt honom.

- "Kom med oss..."

- "Nej jag-"

- "Harry?" Hör han en bekant röst säga och vänder sig om, där vid slutet av tunneln står en stor gestalt med ljus bakom sig.

- "Hagrid!" Harry springer bort från de sargade, malätna personerna runt honom och ansluter sig till Hagrid.

 

- "Harry vad gjorde du i Svartvändargränden?" frågar Hagrid med en allvarlig blick mot honom.

- "Jag skulle till Diagongränden med alla andra men måste ha sagt fel när vi använde flampulvret. (Harry ser med ursäktande blick på Hagrid) Men vad gjorde du där?" Hagrid lyfter upp en stor kanna med en bild av en snigel på.

- "Jag köpte bekämpningsmedel mot köttätande sniglar." berättar han med stolt röst. Harry nickar och ser sedan rakt fram.

 

- "Harry!" ropar jag när jag ser Harry komma gåendes bredvid en halvjätte med stort yvigt skägg och lika yvigt och bångstyrigt hår. Han ser lite skrämmande ut men Harry ler upp mot honom, döm inte en bok efter omslaget Alli. tänker jag försiktigt för mig själv.

- "Alli!" Harry springer fram till mig och jag kramar om honom, han är alldeles dammig och har skrapsår i ansiktet, jag rynkar på min näsa när lite av dammet letar sig in i mina känsliga näsborrar.

- "Harry, Hagrid!" Hermione springer fram och kramar om Hagrid, Ronald är snabb på att krama om Hagrid han med.

- "Hermione, Ron. Allt väl med er?" Frågar halvjätten som tydligen heter Hagrid.

- "Allt är bara bra med oss, vi längtar till Hogwarts." Hermiones röst är entusiastisk, Ronald och Harry nickar ivrigt medan de ser upp på Hagrid.

 

Jag gömmer mig lite bakom Harry, jag har alltid varit nervös när det gäller nya människor och att jag är i ett helt nytt land gör inte saken bättre. Harry märker att Hagrid böjer sig lite åt sidan för att kunna se mig så han vänder sig om och drar fram mig.

- "Alli, detta är Rubeus Hagrid. Han jobbar som skogsvaktare på Hogwarts. Hagrid, detta är Allixandra Dumont, från Frankrike. Hon ska börja på Hogwarts nu." Hagrid räcker fram sin stora hand, jag går försiktigt fram till honom och lägger min lilla hand i hans enorma näve.

- "Trevligt att råkas Allixandra, jag tror vi kommer hinna bekanta oss mer när skolterminen börjar. (han vänder sig om mot de andra tre när han släppt min hand) Harry, Hermione, Ron (Hagrid tittar upp) Fred, George, Ginny, Molly, Arthur, Allixandra,(han ger mig ett otroligt varmt leende när han säger mitt namn) trevligt att träffas igen men nu måste jag bege mig. De köttätande sniglarna tar inte kål på sig själva." säger han och vinkar åt oss allihop, alla vinkar tillbaka och ser hans ryggtavlan som tornar upp sig men till slut försvinner ur synhåll när han svänger åt höger.

 

- "Harry, vart har du varit? (Harry öppnar sin mun för att svara Molly men hinner inte forma några ord innan hon fortsätter att prata) Äsch, det spelar ingen roll. Kom igen nu, vi måste börja köpa ert skolmaterial." Hon borstar av Harry det värsta av dammet men nöjer sig sedan med att skaka förstrött på huvudet så att hennes orange/röda lockar svänger från sida till sida. Harry tar tag i min jacka och drar bort mig från Molly.

- "Har du pengar på dig eller behöver du gå till banken?"

- "Jag har inga pengar på mig, bara två galleoner och det räcker ju inte särskilt långt." suckar jag fram medan jag ser in i hans mörkbruna ögon.

- "Det gör inget, jag måste också ta ut lite pengar. Vi kan gå till Gringotts tillsammans?" Hans blick är pigg och nyfiken när han ser på mig genom sin runda glasögons glas. Jag nickar och ger honom ett uppspelt leende tillbaka, mitt svarta hår hoppar lite upp och ner, nästan som havets vågor.

 

Efter att vi tagit ut pengar beger vi oss tillbaka till Flourish och Botts där jag och Harry möter upp Hermione och Ronald som ser ut att ha tjafsat om något. Vi plockar ihop de böckerna som stod på våra inköpslistor, jag köper även Draksorter i Storbritannien och Irland, Handbok i Hippogriffenspsykologi och Aktiv magi i självförsvarssyfte. Vi betalar för våra böcker framme vid kassan, men när jag ser mig omkring tycker jag att det är väldigt mycket människor här inne för att vara en simpel bokaffär.

- "Damer och herrar, men framförallt damer. Nu kommer stunden ni väntat på, då jag, Gyllenroy Lockman, signerar era böcker." Människorna runt om mig, eller rättare sagt kvinnorna, bryter ut i ivriga applåder när en medellång man med lockigt blont hår och anskrämliga kläder talar längst in i affären.

 

Fotografen får syn på Harry och skickar upp honom till Mr Lockman och tar ett foto med dem båda. Jag kan inte höra så mycket där jag står men ser att Harry fick en hel drös med böcker och Mr Lockman gav ett falskt och motbjudande leende till fotografen men kvinnorna omkring mig tycks smälta under hans blick.

- "Harry, ge mig dem så får jag dem signerade åt dig." Molly räcker fram sina händer och tar emot Harrys böcker som tacksamt ger dem till henne och kommer fram till mig.

 

- "Helt otroligt, jag förstår inte hur kvinnor kan falla som flugor omkring den där mannen. (Harry ruskar på huvudet och ser på mig) Tycker du inte om honom?"

- "Absolut inte, han påminner för mycket om en orm och det där falska leendet,(jag drar ihop min mun i ett ogillande streck) nej tack. (Jag skakar på mitt huvud så mitt långa blanka hår svänger från sida till sida och Harry ser med mjuka ögon på mig) Så vart ska vi nu?" Jag hör hur en sida rivs ut ur en bok någonstans från ovansidan av trappan vi står vid.

 

En ung pojke i Harrys ålder viker ihop sidan, stoppar den innanför sin kavaj och kommer ner för trappan. Han ser oss och går med bestämda steg fram till oss.

- "Potter."

- "Malfoy." Så detta är Malfoy? Hans blonda hår hänger välkammat snett ner för hans panna, han har dyra klädesplagg som matchar varandra och kompletterar hans silvergrå ögon.

- "Är du här med blodsförrädarna och shoppar? Lite för fint (han ser på Ronald) för dig vesslan va? Ni har väl knappast råd med något annat än begagnat." Ginny stiger fram,

- "Låt honom vara ifred." hennes ton är ilsken men otroligt bestämd, jag står gömd bakom Harry och Ronald men kan ändå se och höra vad som händer.

- "Nemen Potter, har du skaffat dig en ny flickvän? Hon passar dig!"

- "Såja Draco, lek snällt nu. (En äldre man med samma ögon och hårfärg som Draco stiger fram, även han otroligt välklädd men något med honom skickar kalla kårar ner för min rygg) Så, lite skolshopping? Va trevligt. Draco, du och dina klasskamrater kan bekanta er mer på Hogwarts. Kom nu." Mannen som stigit fram har en hård och kall röst med en otrolig auktoritet, en sådan man som man inte vill hamna i en argumentation med.

 

- "Weasley..." säger mannen när Arthur kommer fram,

- "Malfoy. (Arthur nickar lite ogillande mot Malfoy) Ungar, det är galet här inne. Harry, Ron, Hermione, Alli, (Draco och Mr Malfoy reagerar lite snabbt vid nämnandet av mitt namn) Ginny, vi går ut. Ha en bra dag Malfoy." Jag ser hur mannen och pojken sträcker på sig, tydligen far och son, det borde jag räknat ut bara från deras utseende. Alla fem av oss nickar mot Arthur och tränger oss förbi Draco och Mr Malfoy som båda stirrar på mig och jag får en känsla av obehag, mina kinder blir röda och mitt hjärta slår ett extra slag.

 

Vi köper resten av allt vi behöver och tar oss sedan till Godisbaronen trollkarlskonfektion där vi köper en hel del godis, allt från chockladgrodor till lakritsstavar och Bertie Botts bönor. Solen har börjat gå ner och det är dags att ta sig hem igen, Molly och Arthur samlar ihop alla barn och vänner. Sedan reser vi med Flampulver tillbaka hem till Kråkboet. Jag stupar i säng, helt slut efter dagens äventyr och alla nya människor jag mött, alla nya platser jag sett. Men när jag ska sträcka på mig för att blåsa ut det magiska ljuset vid min säng ser jag ett brev ligga på golvet och då ser jag Roux sitta på sin pinne. Jag plockar ivrigt upp brevet och öppnar det, jag känner igen Célias handstil direkt.

 

Kära Alli,

Jag saknar dig med, allt är bara bra

här borta men det hade varit ännu

bättre om du funnits här. Vi börjar ju

vår hösttermin, bara två veckor och tre

dagar kvar. Det kommer kännas så

konstigt att gå till skolan utan dig vid

min sida som vanligt.

 

Jag tänker på dig varje dag och jag

hoppas att vi verkligen kan träffas snart!

Hoppas också att alla tar hand om dig

och att Hogwarts är en bra skola med

bra professorer och elever.

Massor utav kramar på dig!

Din bästa vän, Célia.

 

Jag kramar brevet mot mitt bröst och lägger det sedan under kudden. Jag blåser ut ljuset och somnar med ett leende på mina läppar. Men också med en tår som strilar ner för min kind medan Roux lugnt och stilla puffar in och ut sina andetag där han slumrar på sin pinne.

 

 

 

Kapitel 7
~Till Hogwarts~

Efter nästan 6 veckor hos Weasley familjen har Kråkboet börjat kännas som ett hem för mig och alla i familjen har accepterat mig som en ny familjemedlem. Jag, Harry, Ronald och Hermione har blivit riktigt goda vänner och de har verkligen släppt in mig som en i deras gäng. Ginny, Fred och George har jag också blivit väldigt nära vän till men eftersom att de andra tre är i min ålder så blev det mer naturligt. Jag kommer verkligen att sakna mitt rum när jag reser till Hogwarts, som jag har förstått så har man inget eget rum där utan man delar sovsal med några andra elever.

Tänk om jag hamnar i Slytherin... Tänk om igen tycker om mig och jag blir alldeles ensam? Min engelska har ju blivit mycket bättre och jag har inte alls den där franska brytning som jag hade när jag kom hit, visst den finns fortfarande men jag behärskar verkligen språket nu. Men, jag kommer att vara annorlunda och det kanske gör att jag inte får några vänner... Jag saknar verkligen Célia och alla andra på Beaubaxtons men jag vill bli accepterad på Hogwarts och få nya vänner... Men mest av allt saknar jag mamma... Mina tankar snurrar runt, runt i mitt huvud där jag ligger klarvaken i min säng innan solens första strålar beviljar jorden sitt varma ljus.

Huset är alldeles tyst och jag bestämmer mig för att klä på mig. Jag tar på mig mina strumpor, mitt vita linne med svarta kanter runt halsen och där linnet har sin slutkant. Jag tar på mig mina blå favorit jeans och min svarta stickade tjocktröja. Sist åker mina sneakers på och jag borstar ut mitt långa svarta hår som faller i vackra vågor, skimrande i skenet från det lilla ljuset bredvid min säng.

Min koffert står packad och klar vid fotänden av min säng, redo för resan till Hogwarts som bara är någon timme bort. Jag lämnar mitt rum efter att jag blåst ut ljuset och tar mig försiktigt ner för den skeva knakande trappan. Hela huset ligger i dvala och jag kan utan problem ta mig ut genom ytterdörren utan att någon vaknar. Jag har flera gånger de senaste två veckorna smitit ut för att se på solen när den stiger upp ovanför kullarna ett par mil bort. Ingen verkar ha märkt något, det är ingen som frågat i vilket fall. solen får mig att känna mig mer hemma, det är samma sol jag brukade se stiga upp ovanför trädtopparna på morgonen när jag drack min kopp med varmt honungs te sittandes i mitt burspråksfönster, i mitt gamla rum, i mitt gamla hem, i mitt hemland.

Dörren stängs tyst bakom mig och jag möts av morgonluftens kyla när jag stiger ut på den lilla verandan, nattens grepp har inte riktigt släppt sitt tag och jag vandrar ut på fältet, mot soluppgången.

Himlen börjar skifta från svart, till grått, till orange, till orange och röd och sedan stiger solen. Jag står mitt i fältet och ser upp mot kullarna och den mäktiga cirkeln som skänker ljus, värme och liv. De första strålarna träffar mitt nerkylda ansikte, jag sluter mina ögon, hör fåglarna kvittra och känner harmoni i min själ.

- "God morgon Alli, ute och ser på soluppgången igen?" Jag vänder mig hastigt om när jag stängt ytterdörren av att höra Arthurs hesa stämma från köket. Mina kinder blir rosenröda och jag ser skamset ner på mina skor medan jag nickar.
- "Vet du, om mina barn hade gått upp före soluppgången varje morgon bara för att beskåda undret som sker varje dag hade jag sagt 'Jag är stolt över att ha dig som barn för du ser något i världen som andra missar. Själva glädjen i att se något vardagligt och göra det till något extraordinärt och till en uppskattning.'  Men eftersom du inte är mitt barn säger jag 'Jag är stolt över att ha dig som guddotter för du ser något i världen som andra missar. Själva glädjen i att se något vardagligt och göra det till något extraordinärt och till en uppskattning.'" Arthur ler mot mig och utan att tänka springer jag in i hans famn och kramar om honom hårt.

Tårarna strilar ner för mina sommarsols bruna kinder och jag hindrar inte snyftningarna från att komma. Jag känner sådan lycka över att ha hamnat i denna underbara familj där jag är älskad precis som jag är. Arthur fäller sina armar om mig och klappar mig mjukt med sin stora hand på toppen av mitt huvud. Jag drar mig tillbaka och med ett mjukt och ärligt skratt torkar jag bort mina tårar precis innan Molly och Ginny kommer in i köket.

Vi anländer till Kings Kross, Molly stressar, Ginny är alldeles vit i ansiktet precis som jag av förväntan och nervositet, Percy går tyst längst bak. Ronald, Harry, Hermione och tvillingarna tjattrar glatt om hur härligt det ska bli att komma tillbaka till Hogwarts.
- "Plattform nio och tre fjärdedelar, här är det. Seså, Percy, Fred, George skynda er!" De tre äldsta av barnen i klungan springer fram. Jag ser på dem och funderar på vart de ska. De springer och försvinner in genom väggen. Jag drar ett hastigt andetag och min mun öppnas i takt med att mina ögon spärras upp. Men jag återtar snabbt kontrollen över mitt ansikte igen.

- "Va häftigt." viskar jag till Harry som nickar mot mig som svar med ett stort leende.
- "Kom nu Ginny, vi går in tillsammans." Molly fattar en arm om Ginnys axlar och tillsammans springer de in i väggen, Arthur försvinner snabbt efter dem.
- "Kom igen nu, vi går igenom. Tåget lämnar perrongen om exakt tre minuter." Harry fattar sin vagn och springer mot väggen, Ronald försvinner efter honom sen Hermione och sedan är det bara jag kvar. Jag tar ett hårt tag om min vagn och springer mot väggen, jag kniper ihop mina ögon och efter två sekunder har ljudet från Kings Kross tåg och sorl bytts ut mot ett annat och jag öppnar mina hårt stänga ögon.

- "Wow..." Jag möts av ett enormt rött tåg som är alldeles blankpolerat, runt omkring mig springer barn och vuxna med vagnar och bagage, burar med djur och många försöker komma in i tåget och flera föräldrar vinkar med näsdukar i sina händer och tårar i sina ögon.
- "Alli! Kom nu!" Det är Harrys röst jag hör och jag springer fram till tåget. Jag lastar in min koffert och skjuter den framför mig på jakt efter båset som Harry och de andra sitter i.

Jag ser dem, kliver in i båset och efter att jag lagt upp min koffert på bagage hyllan sätter jag mig bredvid Hermione, vid fönstret mitt emot Harry som ler mot mig med hela sitt ansikte och jag ger honom ett lika stort leende tillbaka, min mage fylld av hundratals små honungsfjärilar som flaxar frenetiskt.

 Resen går fort och vi fyller tiden med massor av prat om Hogwarts, professorerna, elevhemmen och saker som är bra att veta. De berättar även vad som hände deras första år och jag blev chockad när de berättade allt från början till slut.
- "Men, betyder det att, att du-vet-vem är tillbaka igen? Jag menar, även om han bara var en form av vålnad så är han ju ändå tillbaka, eller?" Jag ser på Harry med oroliga ögon, hans verkar minst lika oroligt stirra tillbaka på mig medan han nickar.
- "Du är en av de få som faktiskt tror på oss Alli, de andra eleverna verkar inte vara särskilt oroade över vad som hände där nere. Men, vi vet inte vart han är, hur han ser ut eller om han kommer att komma tillbaka. Men bara tanken på att han faktiskt finns där ute ger mig rysningar." Säger Ronald och skakar på sitt huvud innan han tar ett till bett av Mollys hemlagade bullar. Jag kan känna hur en klump vuxit i min mage under samtalets gång, men visslan ljuder och vi saktar ner. Vi har alla bytt om till våra skoluniformer, alla elever ser likadana ut när vi väller ut på perrongen och möts av halvjätten Hagrid som kallar på alla förstaårs elever.

Vi andra tar oss till vagnarna längre bort som enligt Hermione dras av Testraler, jag har aldrig sett en Testraler förut men när jag kommer fram till vagnen ser jag de stora pegasus liknande varelserna med svart ödleliknande hud, utstickande revben, tunna vingar, väldefinierade benknotor och hålor i sina huvud.
- "Magnifika varelser. Oroa er inte, jag ser dem med..." En tjej med långt rufsigt blont hår och ett förvånat uttryck som tycks vara konstant på grund utav hennes utstickande stora ögon ser ner på mig och Harry. Jag ser med vördnad och häpnad på djuren medan Harry tycks ha ett förvånat och chockat, nästan skrämt, uttryck i sitt ansikte. Vi hoppar upp i vagnen med Ronald och Hermione.

- "Alla, detta är umh, Luna Lovegood." Säger Hermione som tycks hindrat sig själv från att säga något annat och nu rodnar lätt. Lunas förvånade ögon ser på oss fyra samtidigt som hon snurrar sitt halsband. Vagnen börjar rulla och vi färdas in mellan träden, mot Hogwarts, mot mitt nya liv.

Skolan tornar upp sig, ett magnifikt slott med ljus som strömmar ut genom dess många fönster, facklor som lyser upp gångarna och innergårdarna. Jag stirrar upp med förundran tindrandes i mina isblå stora ögon, mina tjocka fransar som flackar upp och ner i takt med mina ögonlock.
- "Jag såg ut precis som du första gången jag kom hit, (Harry ser på mig med glada ögon) det är otroligt, eller hur?" Jag nickar, min mun stum, berövad på ord för den vackra byggnaden bredvid den utbredda sjön, jämte den utsträckta skogen.

Vi stiger alla fem in genom porten, en kvinna med grön klädnad, hög spetsig hatt och ett strängt ansikte väntar på oss. Hon stiger fram till oss och  klumpen som byggts upp under resan landar hårt i min mage.
- "Professor McGonagall." Säger de fyra andra och jag ser mot dem med ett förvirrat uttryck, de ser väldigt glada ut över att se kvinnan som ser så bister ut.
- "Mr Potter, Mr Weasley, Ms Granger, Ms Lovegood, välkomna tillbaka. Jag hoppas att ert sommarlov varit trevligt. (Kvinnans röst är mjuk och hon ler glatt mot dem, jag ser på dem alla att de gillar henne och klumpen i min mage lindras, de andra nickar glatt i svar på hennes fråga) Ms Dumont, ni kommer att gå in med första års eleverna och ni kommer gå in sist. Ni kommer placeras i ett elevhem av sorteringshatten och där efter kan du ansluta dig till det elevhem som valts åt dig." Jag nickar mot henne, stum av nervositeten. Sedan går hon och de andra ger mig ett försäkrande leende innan de går in i Stora Salen som jag på tåget lärt mig att rummet heter.

 

 

 

Kapitel 8

~Allt Är Nytt~

 

McGonagall räknar upp namn efter namn, elever placeras i de fyra olika elevhemmen och jag kan känna nervositeten växa i min mage allt eftersom de eleverna framför mig blir färre och färre i antal. Ginny placerades i Gryffindor och gav mig ett varmt leende när hon gick förbi mig mot Gryffindors bord. Till sist är det bara tre elever kvar, sedan två och sedan en...

 

Klumpen i min mage känns som en sten när McGonagall rullar ihop pergamentet hon läst namnen från.

- "Nu vill jag presentera en ny elev som ska börja i årskurs två här hos oss. Hon kommer från Frankrike och jag, tillsammans med resten av all professorer, förväntar oss att ni välkomnar henne varmt. Allixandra Dumont, kom upp tack." McGonagall lyfter hatten och ser på mig. Jag sväljer hårt och pressar tillbaka tårarna av nervositet och min rädsla över att stå inför hundratals människor med deras blickar på mig.

 

Jag går upp de tre stegen och sätter mig på pallen, mummel bryter ut i salen och jag kan inte höra vad de säger, det får tårarna att trycka på hårdare men jag stålsätter mig och hatten hamnar på toppen av mitt huvud.

- "Hmm, vad har vi här då... Hmm, ett överflöd av intelligens, mycket klipsk och värdig att bära de blå färgerna av Ravenclaw. Men här finns också mod, en törst efter att bevisa för alla att du är minst lika värdig och stark som Bellamy Dumont. Och Allixandra, du har verkligen mer inom dig än någon anar. Hm, det här var svårt, vart ska jag sätta dig?....... Det måste bli, hm, nej, kanske... Jo det måste bli det, GRYFFINDOR!!!" När hatten ropar ut Gryffindor släpper klumpen i min mage och jag slappnar av. McGonagall tar bort hatten från mitt huvud. Jag rusar ner och sätter mig mellan Harry och Fred. Hela Gryffindor bordet applåderar glatt.

 

Dumbledore reser sig och går fram till podiet, han berättar allt det som jag fick berättat för mig på tåget,

- "...avslutande, vill jag önska er alla ett varmt välkomnande till ännu ett år på Hogwarts och nu ska jag inte hålla er från vår festmåltid längre!" Dumbledore klappar med sina händer och borden täcks av magnifik mat som doftar, ser och tydligen smakar ljuvligt att döma av Ronalds brådska att hugga närmsta kycklingvinge.

 

Jag ser på alla som sitter runt mig, jag kan se många nyfikna par ögon som stirrar tillbaka på mig och även när jag ser på de andra borden stirrar nyfikna ögon på mig.

- "Eyh, Alli, (Fred pratar med mig och jag ser på honom i förundran över att han viskar) om du undrar varför de stirrar på dig, (jag nickar med ett ansträngt uttryck i mitt ansikte) så är det för att när du klev upp så mumlades det om att du är släkt med Bellamy Dumont, hennes böcker används mycket på skolan och de blev nyfikna på dig." Jag får ett lättat leende på mina läppar och känner mig lite bättre till mods.

- "Tack Fred, jag trodde att jag kanske... Såg annorlunda ut mot er..." Mumlar jag generat som svar, Fred skakar roat på sitt huvud och ger mig ett leende.

- "Det enda som är annorlunda med ditt utseende mot alla andra här Alli, är att du är bra mycket sötare än alla andra flickor i din ålder." Jag ger honom ett glatt leende som tack för att han försöker muntra upp mig även om det han säger inte är sant.

 

- "Vilken dag! Jag längtar efter att lektionerna ska börja imorgon! Hihi!" Skrattar Hermione ut när vi kommit in i sovsalen och bytt om till pyjamas. Jag stryker Roux över vingarna med mjuka drag,

- "Du gillar att studera va? (Hermione ser på mig och fnittrar med sina fingrar över munnen) Jag trodde väl det, det är ju jätte bra. Då blir det roligare att gå i skolan." Säger jag med ett leende och känner att jag och Hermione nog kan bli bästa vänner en dag.

- "Jaha, god natt då. Vi ses imorgon." säger Hermione och drar täcket över sig,

- "God natt!" svarar jag med en gäspning, alla andra i vår sovsal andas redan tungt, de driver runt i drömmarnas land.

 

- "God morgon Harry, Ronald. Umh, jag vet inte vem du är. Jag är Allixandra Dumont, kalla mig Alli." Jag räcker fram min hand till en pojke som är ganska mullig, har sneda tänder och ser ganska klumpig och socialt obekväm ut.

- "H-hej, jag heter N-Neville Longbottom." Han tar min hand och skakar den medan hans öron får en röd nyans.

- "Trevligt att mötas Neville." Jag sätter mig bredvid Harry, Hermione har gått runt bordet och satt sig på andra sidan bredvid Ronald. Vi äter vår frukost i Stora Salen medan vi pratar om alla olika kurser vi ska ha under året.

 

Vi vandrar in till Örtläran i växthus 2, professor Sprout står längst in i rummet vid änden av ett bord täckt av krukor med växter som rör sig.

- "Idag, tysta nu, idag ska vi plantera om dessa växter. Någon som kan säga mig vad de är och används till? (Hermione räcker upp sin hand) Ja, Ms Granger?"

- "Dess namn är Mandragora och kan bland annat användas till att skapa ett återställningselixir som kan bota de som blivit förstenade. Mandragoran har också ett skrik som kan vara dödligt för den som hör det, men eftersom dessa är unga så kan deras skrik bara som värst få dig att bli medvetslös i några timmar." Hermione tar ett andetag och ler förläget mot professorn.

- "Väldigt bra Hermione, tio poäng till Gryffindor för det svaret. (Suckar hörs från andra sidan av bordet där Slytherin eleverna från vår årskurs står) Nu, gå fram, ta ett fast tag och dra! (Alla drar upp sin Mandragora växt som skriker högljutt, Neville svimmar efter att ha sett växterna) Longbottom glömde öronmuffarna, låt honom ligga." Säger professor Sprout med en suck.

- ”Nej professorna, han har bara svimmat.” Säger en pojke, som också är från Gryffindor att döma av hans kläder, som står bredvid honom. Skratt hörs från bordet bredvid och jag kan se hur Harry och Ronald skakar på sina huvud. Måste Slytherin elever vara så elaka? Bara för att de hamnat i det elevhemmet betyder det ju inte att de måste bete sig på ett sådant sätt... Jag skakar snabbt av mig mina tankar och fortsätter med omplanteringen av min Mandragora.

 

Kapitel 9

~Slytherin Visar Sin Sanna Natur~

 

De vandrar från Växthus 2 mot stora salen för att äta lunch när deras väg spärras av tre gestalter.

- "Nemen, vad har vi här? Potter, vesslan och en smutsskalle! Jag förstår inte att skolan släpper in patrask som er!" Ronald, Harry och Hermione ser på Draco som står mellan Crabbe och Goyle, två stycken enorma killar, mitt i deras väg.

- "Ta tillbaka det, Malfoy." Harrys röst är hård och hans ögon gnistrar av ilska när han ser hur sårad Hermione blir över att bli kallad smutsskalle, trots att han inte vet vad det betyder.

- "Nemen Potter, så oförskämt av dig. (Han vänder sin blick till Hermione) Smuts-skalle." Säger han långsamt och ser in i hennes bruna ögon med sina silvergrå.

- "Det där ska du få betala för Malfoy! (Ronald drar sin stav ur sin rock) Ät sniglar!" Skriker han men innan han märker att staven någon gång under dagen brutits slår förtrollningen tillbaka. Ronald flyger bakåt och ett grönt sken sprider sig från hans trollstav där den är bruten.

 

Jag lämnar växthuset efter ett snabbt samtal med professor Sprout, hon ville veta vad jag lärt mig det första året på min förra skola och förvånande som det var så hade jag lärt mig allt de gått igenom och lite till så professorn var nöjd och lät mig gå till mina klasskamrater. När jag rundar kröken ser jag Ronald flyga bakåt när ett grönt sken träffar honom, Draco och två andra, från Slytherin att döma av färgerna på deras emblem på deras rockar, skrattar åt stackars Ronald som ligger på marken.

 

Jag springer dit och sätter mig på knä vid Ronald som rullat runt med ansiktet ner mot marken och hivat upp sig på armarna i en halvt liggande position.

- "Ron, Ron är du okej?!" Harrys ögon är stora när han ser på en av sina två bästa vänner.

- "Ron är du ok-" innan jag hunnit avsluta min mening spottar Ronald ut en enorm lila spindel, slem väller ut ur hans mun. En till snigel hivas ut ur hans mun, hans ansikte likblekt, nästan med en grön nyans.

- "Vi tar honom till Hagrid, han vet vad vi ska göra!" Hermiones röst är bestämd, jag och Harry lyfter upp Ronald från marken och går mot Hagrid, ledda av Hermione i en ryslig fart och med Draco och hans lakejers skratt ekandes bakom oss.

 

- "Jag är ledsen, (Hagrid kommer in med en stor hink och räcker till Ronald där han och Harry sitter på en träbänk i Hagrids hus, han ser på mig och Hermione som sitter i den blå fåtöljen och jag på en enorm träpall) det enda vi kan göra är att vänta tills det slutar är jag rädd." Hagrid suckar och sätter sig i sin röda fåtölj. Jag ser på Hagrid, förundrad över hur jag kunde vara rädd för honom första gången jag träffade honom, hans massiva storlek helt enkelt, men jag borde vara van efter min förra rektor. Hon är också halvjätte, även om hon vägrar att inse det.

 

- "Vem var det Ron skulle förhäxa egentligen?"

- "Malfoy..." mumlar Harry argsint och hans ögon blir mörka av ilska.

- "Men varför?" Hagrid ställer ännu en fråga,

- "Han kallade Hermione en, umh, jag vet inte riktigt vad det betyder..." Svarar Harry och ser på Hermione som hoppar ner från fåtöljen och kramar sin bröstkorg medan tårarna strilar ner för hennes små kinder.

 

- "Han kallade mig smutsskalle," Harry ser förvirrat på Hagrid som drar efter andan och sedan på Hermione igen.

- "Det gjorde han väl inte..." Hagrid har en blick av förfäran över sitt ansikte, Harry ser på Hermione oförstående.

- "Det betyder, smutsigt blod, det är ett väldigt fult ord för någon med icke magiska föräldrar, någon som är mugglar född. Någon, som mig..." Hermiones tårfläckade ansikte är vänt mot mig och hennes tårfyllda ögon stirrar rakt in i mina. Jag skäms helt plötsligt över att vara renblodig, det har aldrig hänt mig tidgare.

 

Jag reser mig från min fåtölj och går fram till Hermione,

- "Du är en av de smartaste häxorna jag någonsin mött, (jag lägger mina armar om hennes darrande lilla kropp) du är smart, du är snäll och du är en av de bästa vännerna jag har. Bry dig inte om vad hans smutsiga lilla ovårdade mun säger Hermione." Jag släpper taget om hennes kropp och ser med mjuka ögon och leende läppar på leendet hon ger mig trots tårarna som vilar i hennes ögonvrår.

- "Tack Alli..." Vi ler mot varandra ännu en gång och Ronald spyr upp ännu en äcklig snigel, men de har nu minskat i storlek.

 

Stora Salen är knökad med elever, Ronald har gått upp till Madame Pomfrey medan vi andra tre går för att äta lunch. Inte för att lunch lockar mig särskilt mycket efter att ha sett Ron spy upp sniglar den senaste halvtimmen... Men jag kan väl följa med dem ändå.

- "Vad har vi efter detta?"

- "Harry, du borde veta att vi har försvar mot svartkonster! Du tittade ju på schemat för bara fem sekunder sedan." suckar Hermione fram och jag skrattar lite lätt åt deras väldigt speciella relation. Hermione, Harry och Ron är alla tre väldigt omaka, men det kanske är därför de passar så bra tillsammans.

 

Harry och Hermione äter lunch som om de aldrig ätit förut men jag bara petar i min mat, jag har hemlängtan, hem till Frankrike, jag saknar min mamma, mina vänner, min egna säng... Ja, jag saknar allt. Sen hjälpte inte snigelsynen mig att bli hungrigare.

- "Alli, ska du inte äta? Du åt nästan inget till frukost heller, mår du bra?" Jag rycker upp mitt huvud ur mina dagdrömmar när Harry säger något till mig som jag inte uppfattar.

- "Huh, va? Sa du något Harry?" Ett förvirrat och generat uttryck i mitt ansikte, jag ger honom ett tight leende och ser honom i ögonen.

- "Jag sa, ska du inte äta för du åt knappt något till frukost heller... Så, ska du inte äta?"

- "Jag är inte hungrig, sniglarna sitter fast i mina tankar. Haha, så typiskt."

- "Tack Alli, nu kan inte jag äta upp, jag som hade lyckats glömma det där." Både jag och Harry bryter ut i ett hejdlöst skratt över Hermiones äcklade uttryck, halva salen vänder sig mot oss innan de skakar på sina huvud och fortsätter med sina samtal och sin lunch.

 

 

Kapitel 10

~Början På Något Oförklarligt~

 

De kala korridorväggarna omvandlar alla elevers fotsteg till ekon och deras tjattrande röster studsar runt genom de avlånga hallarna. Höstens sol skiner in genom de öppna valven och stängda fönstren. Mina skor klickar mot det stenbelagda golvet, Hermiones fnitter skuttar mellan väggarna, golvet och taket, Harrys hesa skratt följer i dess vaka medan jag är tyst. Jag har inte lyssnat på dem, mina tankar är fästa vid nästa lektion, som enligt vår rektor ska ledas av Gyllenroy Lockman. Jag är nog den enda tjejen som inte vill ha honom som professor.

 

Hermione knuffar mig i sidan,

- "Vad händer inne i din hjärna just nu Alli?"

- "Umh... Jag funderade på, alltså, jag är nog den enda tjejen som inte ser fram emot att ha Mr Lockman som professor... (Hermione stirrar på mig och Harry ger mig ett strålande leende) Alltså, det är något med honom som viskar orm till mig, jag får rysningar av hans leende, det känns så falskt. Som om det inte alls är hans leende vi ser. Jag kan inte sätta fingret på det riktigt." Jag ger henne en ursäktande blick över mitt flummiga svar på hennes fråga.

- "Jo det gjorde du precis Alli, jag håller med dig." säger Harry som hört vad jag sagt, Hermione sätter näsan i vädret när vi gnäller på mannen hon längtat efter att möta igen efter resan till Diagongränden. Min blick möter Harrys och vi rycker båda bekymmerslöst på axlarna.

 

- ”Tystnad, tystnad tack! (Klassen lugnar sig och ser på mannen längst fram i klassrummet) Jag är er nya professor i försvar mot svartkonster, ni har säkert hört talas om mig.” Mr Lockman ger klassen ett leende som skickar kårar längs min rygg, det är ett brett leende men det ser ansträngt ut. Flickorna i klassen smälter för honom, till och med Hermione.

- ”Jag är Gyllenroy Lockman, jag kommer visa för er vad för sorts varelser ni kan möta och hur ni ska skydda er mot dem. (Han smäller med sin trollstav mot en bur under ett rött skynke och buren börjar röra sig, klassen drar efter andan) Men ni ska veta, att inget ont kommer hända er så länge som jag är här. Nu, jag måste be er att inte skrika, det kan provocera dem!” Ropar Mr Lockman och drar bort skynket.

 

- ”Pixignomer?” skrattar en pojke ute när skynket lämnar buren och avslöjar de små varelserna,

- ”Nyfångade Pixignomer Mr Finnigan. Nu, låt oss se, hur ni hanterar dem!” Mr Lockman öppnar buren och de blå pixignomerna med sina svarta ögon och djävulska leenden flyger ut i rummet. Elever börjar skrika och slå vilt med sina armar. Sedan börjar de fly ut ur salen. Mr Lockman tar fram sin trollstav men den blir stulen utav en av pixignomerna. Han ser på Hermione, Harry och mig,

- ”Jag låter er ta hand om resten, ni kan väl bara stoppa in dem i buren.” Säger han med ett falsk, ansträngt leende och lämnar klassrummet, han flyr in på sitt kontor efter att ha bråkat med en av gnomerna om ett av sina många självporträtt.

 

Jag, Harry och Hermione ser omkring oss, pixignomerna har fått tag på Neville och hängt honom i takkronan. Han hänger där och dinglar ca 7 meter ovanför salens hårda golv. En pixignom drar Hermione i håret,

- ”Hermione, va stilla!” Jag plockar upp min tunga bok och slår bort pixignomen,

- ”Vad gör vi nu?!” utbrister Harry och ser på Hermione som drar fram sin trollstav, hon riktar den upp mot taket,

- ”Immobulus!” Pixignomerna stannar upp, vi ser upp på Neville där han hänger i taket.

- ”Varför är det alltid jag?” suckar han fram, jag kan knappt hålla mig från att skratta, jag ser att Harry har samma problem.

 

Vi vandrar ner genom korridoren. Solen håller på att landa bakom bergen som finns bortom den svarta sjön, Ronald är fortfarande i sjukhusflygeln.

- ”Jag borde gå och titta till Ron, jag möter upp er i Stora Salen om en liten stund.” Säger Harry och ler mot oss, vi nickar och han svänger höger medan vi fortsätter ner, doften av mat når våra näsborrar och vi vet att det serveras middag i Stora Salen just nu. Hermione och jag krokar arm med varandra medan vi går genom korridoren.

- ”Jag tycker om Hogwarts, det är välkomnande och jag trivs faktiskt otroligt bra här.” Säger jag till henne och hon ger mig ett starkt och glatt leende tillbaka. Men det leende försvinner snabbt från hennes läppar när vi ser vilka som kommer gåendes mot oss.

 

- ”...såg ni hur hon hoppade till? Hahaha!” Det är Draco och hans två lakejer som kommer gåendes mot oss, de ser oss och går rakt mot oss.

- ”Nemen, är det inte Gryffindors egna lilla besserwisser? Vad har ni hittat på? Förmodligen förgiftat skolan med ditt smutsiga blod.” Säger Draco till Hermione ned ett elakt glin över sina läppar, jag kan se att Hermione blir otroligt sårad från hans bryska ord men jag kan också se att Draco inte alls står helt bakom sina ord. Som om han känner sig osäker på sig själv.

- ”Draco, sluta.” Säger jag och ser med trotsiga ögon på honom, han ser tillbaka på mig och en fråga tar form i hans ögon.

- Allixandra Dumont, eller hur? (Jag nickar) Vad gör en renblodig häxa som du, med en smutsskalle som hon?” frågar han irriterat men jag skakar bara på mitt huvud och svarar honom så lugnt jag kan,

- ”Det enda som är smutsigt här, Draco, är din mun. Kom nu Hermione, vi går, han är inte värd tiden.” Hermione kramar min arm och vi tränger oss förbi de tre killarna.

- ”Smutsskalle! Blodsförrädare!” Skriker Draco efter oss, men vi bara fortsätter att gå mot Stora Salen.

 

Jag kan inte hjälpa det, det är något med Draco, något som inte stämmer. Som om han är jätte osäker eller till och med rädd, men rädd för vad? Han är renblodig och vad jag har förstått är hela hans familj renblodig, vad har han att vara rädd för? Mina tankar snurrar runt medan vi går och sätter oss vid vårt bord, på samma plats vi brukar sitta.

- ”Hmm, Ron och Harry är inte här. Ska vi börja äta ändå? De kanske kommer snart?” Jag ser upp på Hermione, ser mig omkring i salen innan jag nickar och ger henne ett leende. Maten uppenbarar sig framför oss. Jag börjar äta av min ångande varma pumpagratäng med vitlök, ost, stora pumpa klyftor, grädde, peppar och små droppar av soja. Det smakar ljuvligt.

 

- ”Hej på er! Sitter ni och läser?” Jag och Hermione ser upp från våra läroböcker i försvar mot svartkonster, fortfarande tuggandes på vår mat och möts av en leende Ronald som ser ut att vara utsvulten. Han sätter sig bredvid Hermione och börjar äta på kycklingklubborna som uppenbarat sig framför honom.

- ”Vart är Harry? Han gick ju upp till dig, vart är han?” Ronald ser på mig med en frågande blick och munnen full av varm kyckling.

- ”Jag har inte sett honom sen jag gick till sjukhusflygeln. Jag trodde han var med er?” Både jag och Hermione skakar på våra huvud och ser sedan på varandra. Det kändes som om vi tänkte samma tanke för vi plockar ihop våra böcker och rester oss från bordet.

- ”Ron, kom igen nu, vi måste hitta honom.” Gnäller Hermione på Ronald som försöker tugga i sig det sista på sin kycklingklubba.

- ”Ja, ja, ja-g komme, ska ba ät-a upp de hä...” Mumlar han mellan tuggorna. Hermione dunkar en utav sina böcker i hans axel, Ronald släpper kycklingklubban och reser sig från bänken. Vi börjar alla tre att gå mot platsen vi såg Harry sist.

 

Han stannar upp, han hör något, ett hissande ljud. Han sätter sin hand mot den kalla stenväggen och lutar sitt öra mot den.

- ”Dagss, att, döda. Dagsss att död, död...” Det är en mörk hissande röst, han börjar följa den. Den färdas ner för korridoren, fortfarande hissandes orden ”dags att döda”. Hans skor landar hårt på stengolvet, det ekar genom korridoren när han ökar på sina steg.

- ”Dagss, att döda, döda, döda!” Han stannar upp när han nästan går in i sina vänner.

 

Vi ser honom komma runt hörnet,

- ”Harry! Vart har du varit?” Frågar Hermione, men Harrys blick vilar inte på oss, den följer väggen och sedan upp mot taket.

- ”Hörde ni det där?” Frågar han oss, vi ser undrande på honom,

- ”Hörde vad? Harry vad pratar du om?” Jag ser oroligt på honom, han verkar uppskrämd.

- ”Det rör sig, jag tror att det kommer döda!” Harry springer förbi oss ner för korridoren. Vi springer efter honom, kämpandes för att hålla samma tempo som honom.

 

Vi kommer ut i en ny korridor, golvet är täckt av vatten.

- ”Missnöjda Myrtel kanske har svämmat över toaletterna igen.” Fnittrar Ronald fram och skakar på sitt huvud. Vi följer efter Harry, vatten plaskar om våra fötter och jag kan se en spegelbild av väggen. Det står något skrivet. Jag ser upp på väggen och hugger tag i Hermiones arm medan jag med min andra hand pekar upp mot väggen.

- ”'HEMLIGHETERNAS KAMMARE HAR ÖPPNATS. ARVTAGARENS FIENDER, TAG ER I AKT. ' Det är skrivet i blod...” Mumlar Hermione till resten av oss, då ser jag katten som hänger på väggen.

- ”Åh nej, det är Mr Filch´s katt, Mrs Norris...” Helt plötsligt fylls korridoren av elever. Alla stannar och stirrar på väggen, men även på oss fyra. Den första som talar är Draco,

- ” 'Arvtagarens fiender, tag er i akt..' Det betyder er, smutsskalle.” Han stirrar på Hermione som verkar både äcklad och rädd på samma gång. Självklart ska det vara Draco som öppnar sin mun först... tänker jag och kramar Hermiones hand.

 

- ”Vad är det som pågar här? Bred väg! (Mr Filch uppenbarar sig och ser på Harry) Potter, vad håller du- (Då ser han Mrs Norris hängandes i svansen) M-mrs Norris, du har mördat min katt! (Harry skakar skrämt på sitt huvud) Jag kommer döda dig, jag kommer döda dig!” Skriker Mr Filch och hugger tag i Harrys krage.

- ”Argus!” Alla vänder sig om och ser på professor Dumbledore som står tillsammans med alla andra professorer.

- ”Argus, lugna dig. (Dumbledore ser på väggen och Mrs Norris) Alla prefekter, leder sina elever tillbaka till sina sällskapsrum. Alla utom, ni fyra.” Dumbledore pekar på mig, Harry, Hermione och Ronald. De suckar djupt och stannar kvar hos professorerna, jag förstår inte riktigt varför de suckar.

 

Kapitel 11

~Legenden~

 

Dumbledore ser på oss fyra över sina halvmåneformade glasögon. Hans ögon är genomborrande, som om han kan se rakt genom oss. Men de är också snälla, mjuka och välkomnande ögon. Runt om honom står flera professorer, en sticker ut otroligt mycket. Som jag har förstått det heter han Snape. Hans halvlånga svarta hår matchar hans mörkbruna, nästan svarta ögon och hans långa svarta rock omger honom som nattens mörker omger jorden.

- ”Nu, vad har hänt här.” Mumlar Dumbledore, mest för sig själv.

- ”Min katt har blivit mördad, jag kräver att få se ett straff för det här! Ni ser ju vad han har skrivit på väggen!” Utbrister Mr Filch argt,

- ”Professor, vi har inte gjort något vi bara-” Dumbledore håller upp sin hand och Harry blir genast tyst.

 

Dumbledore går fram till Mr Filch,

- ”Vi kommer att kunna bota henne, hon har bara blivit förstenad Argus. Du kan gå nu.” Mr Filch muttrar argt och går sedan sin väg.

- ”Nu, vad har hänt här?” Dumbledore ser på oss fyra och Harry börjar tala.

- ”Vi var på väg till elevhemmet när vi såg väggen och Mrs Norris. Det var inte vi professor Dumbledore, vi lovar.” Vi nickar alla fyra, Dumbledore ser på oss med sina skarpa ögon.

- ”Professor Dumbledore, om jag får? (Det är Snape som stigit fram, Dumbledore ser på honom och nickar) Kanske var Mr Potter och hans vänner helt enkelt bara på fel plats vid fel tillfälle?” Professor Snape rycker på sina axlar och öppnar sina händer som om han funderar över det.

 

Harry, Ronald och Hermione gapar alla mot Snape,

- ”Men, jag, (Snape lägger djup betoning på varje ord hans äger vilket tillsammans emd hans mörka raspiga röst för allt han säger att låta väldigt intensivt) kan inte minnas, att jag såg Mr Potter på middagen idag.” Snape höjer sitt ena ögonbryn och stirrar med hårda ögon på Harry.

- ”Det är mitt fel.” Säger Ronald då och alla tittar på honom med frågande ögon,

- ”Jag har varit hos Madame Pomfrey hela dagen och Harry gick för att hämta mig till middagen. Men jag hade redan gått ner till Stora Salen, professor.”

- ”Det var när Ron kom som jag och Alli reagerade på att Harry inte var med honom och då gick vi alla tre för att leta reda på honom. Vi mötte honom på väg till sjukhusflygeln när han sa...” Hermione blir tyst och ser undrande på Harry.

- ”Nå? När han sa..?” upprepar Snape, Harry ser först på Hermione och sedan på Snape.

- ”När jag sa att jag inte var hungrig.” Säger Harry lugnt.

- ”Precis, vi var som sagt på väg tillbaka till elevhemmet när vi hittade Mrs Norris.” Säger Hermione och ser på först Snape och sedan Dumbledore. Jag står mest tyst, det känns som om det pågår mer än en enda strid just nu. Som om det pågår en strid mellan de andra tre och professor Snape.

 

Dumbledore nickar och skickar iväg oss till elevhemmet. När vi kommer in sätter vi oss i soffgruppen framför brasan och andas ut.

- ”Vad sjutton handlade allt det där om?” Frågar jag Harry, mina ögon stora av undran och min mun lite ihop dragen. Brasan sprakar varmt bredvid oss och avger då och då ett hissande.

- ”Vadå, skulle jag berättat för dem att jag hörde en röst som sa att den skulle döda?” Frågar Harry, uppriktigt undrande om han borde gjort det. Hermione tar till orda medan hon ser med intensiv blick på honom,

- ”Nej Harry, inte ens i trollkarlsvärlden är det ett bra tecken att höra röster. Speciellt en röst som bara du kan höra och som säger att den ska döda och bara någon minut senare hittas en katt förstenad och ett meddelande i blod står skrivit på väggen. Det är inte bra, det är itne alls bra.” Hon verkar vara besvärad, jag skulle gissa på att det är för att det är något hon inte kan förklara och Hermione vill alltid ha fakta, böcker, statistik och raka svar. Jag tror att sådana här stunder besvärar henne mer än vad hon vill erkänna för oss, men även för sig själv.

 

- ”Idag ska vi lära oss att förvandla djur till vattenbägare.” Professor McGonagalls strikta men varma röst sprids genom det ljusa klassrummet men ingen lyssnar särskillt mycket på henne.

- ”Så här gör ni, en, två, tre (hon dunkar mjukt toppen av sin trollstav mot sin fågel) Fera Verto.” Fågeln förvandlas till en vattenbägare mitt framför ögonen på oss alla.

- ”Nu, vem vill försöka, Mr Weasley. Seså, en två tre, Fera Verto.” Ronald tar fram sin tejpade trollstav och nuddar sin råtta Scabbers tre gånger innan han säger Fera Verto, men råttan blir bara till hälften bägare. Många i klassen fnittrar till, även jag fnittrar men försöker dölja det med en hand över min mun. Ronald bara suckar djupt och lyfter upp sin bägare som piper, är klädd i päls och har en svans som svingar från sida till sida.

- ”Den staven behöver bytas ut Mr Weasley.” McGonagall ser med allvarlig blick på Ronald som nickar och stirrar på Scabbers bägaren i sin hand.

 

Hermione räcker upp sin hand, något försiktigt, McGonagall ser henne.

- ”Ms Granger?”

- ”Jag undrade om, (hon slår ner sin blick som går lite från sida till sida) om ni kan berätta om hemligheternas kammare för oss, professorn?” Hela klassrummet blir tyst, allas blickar är fästa på McGonagall som ser på sina elever och suckar.

- ”Som ni alla vet grundades Hogwarts av de fyra största trollkarlarna och häxorna på deras tid, för över tusen år sedan, Godric Gryffindor, Helga Hufflepuff, Rowena Ravenclaw och Salazar Slytherin. Tre av magikerna levde tillsammans ganska harmoniskt, men en gjorde inte det. (Ronald lutar sig mot Harry och viskar orden ”Tre gissningar på vem”) Salazar kunde inte samarbeta med de andra. För han ville vara mer selektiv om vilka elever som fick gå på skolan. Han tyckte att magi skulle hållas inom helmagiska familjer. Med andra ord, renblodiga. När Salazar inte kunde övertala de andra så bestämde han sig för att lämna skolan. Men innan han begav sig iväg från Hogwarts byggde han en kammare på en skymd plats i skolan och förseglade den med en ohygglig varelse inuti.” McGonagall vänder ryggen till sina elever medan hon vandrar fram till den svarta tavlan längst fram i klassrummet.

- ”Men, professor, vad exakt säger legenden vilar i kammaren?” Frågar Hermione då, McGonagall ser oroat på Hermione.

- ”Det sägs vara hem åt ett monster, något som endast Slytherins arvtagare kan kontrollera.”

 

Tänk om Hemligheternas Kammare verkligen är öppnad och tänk om det har med att göra med det som Harry sa att han hörde? Men om det bara är han som hör rösten, betyder det att det är Harry som är Slytherins arvtagare? Nej men sluta nu Alli, det är inte Harry, varför skulle han öppna Hemligheternas Kammare och släppa ut monstret som sägs finnas där när en av hans bästa vänner är mugglarfödd... Men vem kan det då vara? Jag plockar upp Aktiv magi i självförsvarssyfte och slår upp den, jag börjar att läsa och märker inte ens att jag inte längre sitter ensam i korridoren. Helt plötsligt står någon framför mig och harklar sig. Jag ser upp från min bok och jag rycker till när mina ljusblå ögon möter ett par isgrå.

 

- ”Draco?” Jag ser förvånat på Draco som står framför mig med sina händer i fickorna på sina svarta välpressade byxor. Han ser på mig med kalla beräknande ögon, men det vilar också något annat i hans isiga blick. Något som går emot allt jag hört om Draco Malfoy.

- ”Vad läser du..?” Hans röst är spydig och lite snorkig, mina ögonbryn drar ihop sig och ett litet veck bildas mellan dem.

- ”Aktiv magi i självförsvarssyfte, vadå?” Jag stänger boken med en låg smäll och ser upp på honom där han står. Solens sista strålar skiner in genom fönstret och dansar mjukt över hans blonda hår.

- ”Jag bara undrade, (han rycker på sina axlar och ser sig hastigt omkring) tänkte om du kanske ville hänga med ner till sjön...” Jag ser med uppspärrade ögon på Draco, varför frågar han mig om jag vill följa med honom? Jag är ju en blodsförrädare enligt honom... tänker jag misstänksamt.

- ”Jag tänkte faktiskt gå tillbaka till mitt elevhem nu. Det är sent och elever får inte vandra i korridorerna på natten. (Jag reser mig upp från fönsterblecket jag suttit på) God natt Mr Malfoy.” Jag börjar gå iväg,

- ”Min far är Mr Malfoy, kalla mig Draco... God natt Mrs Dumont.” Jag ser bakåt mot honom och ger honom en kort nick innan jag vandrar iväg till Gryffindor.



Kapitel 12

~ Polyjuice Elixir ~

 

- ”Här är det.” Säger Hermione med upprymd men låg röst, jag, harry och Ronald lutar oss mot henne för att se vad hon pekar på. Biblioteket är tyst och endast ett fåtal elever har dröjt sig kvar för att studera.

- ”Polyjuice Elixiret kan ge en person möjligheten att förvandla sig till en annan person under en viss tid. Förstår ni inte, om vi gör detta och ni förvandlar er till de som står närmst Draco kan vi fråga honom vad som helst. Då kanske vi får veta vem det är som är Slytherins arvtagare, eller i alla fall vem som öppnat kammaren.” Säger Hermione och vi ser alla förbluffat på henne.

- ”Men, den tar ju en månad att göra... (Alla tre tittar på mig som om jag sagt något jag inte borde veta utan att ha tittat i boken) Vad? Jag har faktiskt studerat mycket trolldryckslära i Frankrike...” Mumlar jag generat som svar på deras blickar.

- ”Men det är den enda chansen vi har...” Säger Hermione uppgivet,

- ”Men, om Draco är Slytherins arvtagare, (Hermione och jag ger Harry en uppgiven blick) så hinner han ju attackera hälften av alla mugglar födda på den tiden.”

- ”Jag vet, jag vet, men Hermione har rätt, det är den enda chansen vi har och desto tidigare vi börjar desto fortare får vi klart det.” Jag ser på Harry och han nickar kort till mig,

- ”Vad behöver vi..?”

 

Vi lånar boken och går till vårt elevhem, jag lägger mitt huvud tungt på kudden och suckar djupt efter en stund. Alla runt om mig sover redan, driver runt i drömmarnas rike där allt är möjligt. Herregud, vad är det som händer egentligen, allt detta känns så overkligt. Tänk om något går fel eller tänk om Draco kommer på att det inte är hans vänner som pratar med honom... Vad är det egentligen med Draco, varför skulle han göra något sådant, han verkar vara en riktig tölp men det är något med honom... Mina tankar snurrar i hög hastighet ända tills jag somnar.

 

Dagarna passerar framför mig, fyllda av böcker, mina vänner, lektioner, påhälsningar hos Hagrid, läxor, prov och de enstaka Quidditch matcherna. Då och då tar jag promenader ensam nere vid sjön, där allt är så tyst och lugnt att det känns som jag kan få tänka klart och vara ifred en stund. Men de senaste gångerna har jag känt mig iakttagen, som om någon stirrat på mig.

 

- ”Kan någon berätta för mig, varför, gör vi den här trolldrycken, mitt på dagen, i dagsljus, på flickornas toalett? Tror ni inte att någon kommer komma på oss?” Frågar Ronald där han står lutandes mot ett av de gröna toalettbåsen inne på flickornas toalett. Hermione fnittrar,

- ”Nej, oroa dig inte. Ingen kommer in här. (Ronald stirrar på henne med sitt ena ögonbryn höjt) Ron, oroa dig inte. Ingen kommer in här för Missnöjda Myrtle.”

- ”Vem?” Frågar jag och stirrar upp på Hermione från boken vi för tre veckor sedan lånade från biblioteket.

- ”Missnöjda Myrtle.” Upprepar Hermione och hon ser inte längre på mig, hon stirrar ovanför mitt huvud.

- ”Vem är Missnöjda Myrtle?” Frågar Ron och ser helt förbluffad ut. Det är i alla fall inte bara jag som inte har en aning om vem hon pratar om...

- ”Jag är Missnöjda Myrtle!” Halvt skriker en arg flickröst, jag och Ronald vänder oss båda hastigt om och stirrar på ett spöke som svävar en meter ovanför golvet.

- ”Men jag förväntar mig inte att ni ska veta det, efter allt, vem bryr sig om Missnöjda, gråtandes, ensamma, MYRTLE! UHWAAAAAH!” Skriker spöket, flyger genom rummet och dyker ner i en toalett vattnet sprutar vilt upp mot taket.

 

Solen skiner in genom fönstret och får röken som ringlar upp ur kitteln att se otroligt vacker ut,

- ”Kom nu, vi blir sena.” Säger Hermione efter att hon flyttat kitteln till ett utav båsen. Vi reser oss alla upp och vandrar ut ur flickornas toalett på väg mot klassrummet där vi har Trolldryckskonst med professor Snape. Dörren är öppen så vi går in och sätter oss, jag sitter bredvid Hermione. Framför Harry och Ronald, som sitter framför Neville och Seamus. Dörren smäller igen efter professor Snape och lektionen börjar...

 

Jag sätter mig på den fallna stocken precis på kanten av stranden, solen har börjat sänkas ner i sin dvala, månen har börjat ta dess plats, ersätter solens varma röda ljus med sitt kalla vita sken.

- ”Varje ljus har sin glans och sin särskilda egenskap... Solen får allt att se ut att brinna, månen får allt att gnistra och glittra som små stjärnor...” Jag mumlar orden för mig själv, fäller min blick ner mot väskan som vilar mot mitt ben. Mitt block hamnar i mitt knä och min penna mellan mina fingrar. Den glider så lätt över det vita pappret, skapar former, skuggor och mönster.

- ”La lune si silencieux et pur, remplissage mon monde avec le glissening de starlight, le saupoudrage de la poussière de fée, l'amour la nuit et en donnant la lumière, ce qui rend mon coeur lumière et mon esprit clair. La lune, belle et calme, me tenir compagnie, m'aimer quand le soleil leavs le skyline. Je dois avouer mon amour pour vous, mon coeur rempli avec la nostalgie de silence, mon âme aspire à l'harmonie vous donner ce monde. Je vous souhaite la bienvenue, soleil de la nuit, je vous souhaite la bienvenue, lune...” Mitt modersmål slinker mjukt ut mellan mina runda fylliga läppar medan pennan glider över pappret. Det är en sång min mor brukade sjunga för mig när jag var liten.

 

En gren går av i skogen bakom mig, jag rycks tillbaka från mitt transliknande tillstånd.

- ”Vem där?” Min röst är ostabil och jag släpper pennan för att greppa efter min trollstav på insidan av min rock. Mina ögon fästa mot platsen jag hörde grenen gå av, då ser jag hur något kommer fram ur skogen.

- ”Harry? Men vad, vad gör du här ute?” Harry ser på mig och ger mig ett leende, jag stoppar undan min trollstav.

- ”Jag brukar gå hit ibland och jag såg att du gick ut genom porten vid bakgården så jag följde efter. Du sjunger väldigt fint Alli. Vad var det för sång? Vad betyder det?” Han sitter bredvid mig på stocken, hans blick fäst vid mig medan jag lägger ner blocket och pennan i min ryggsäck igen.

 

- ”Det är en gammal sång som mamma brukade sjunga för mig när jag var mindre... Jag brukar sjunga den när jag är ensam för jag tycker inte att jag kan sjunga särskilt bra. (Jag fnittrar lite generat, Harry ser uppmuntrande på mig med ett leende) Den betyder ungefär, (förlåt, men lättare att översätta denna till engelska än svenska så ni får helt enkelt tåla det plus att det är jag som skrivit texten! ) The moon so silent and pure, filling my world with the glissening of starlight, the sprinkling of fairy dust, loving the night and giving it light, making my heart light and my mind clear. The moon so beautiful and calm, keeping me company,

loving me when the sun leavs the skyline. I confess my love to you, my heart filled with the longing for silence, my soul longing for the harmony you give this world. I welcome you, sun of the night, I welcome you, Moon.”

 

Harry ler mot mig,

- ”Va vackert Alli, fast det är ännu vackrare på ditt modersmål.” Jag ger Harry ett glatt leende och knuffar honom lite med min armbåge medan mina kinder blir smått röda från genering. Vinden blåser och mitt hår flyger åt alla håll, vi börjar båda två att skratta och jag tar min väska över axeln.

- ”Ska vi gå tillbaka? Det börjar bli sent och det är en dag imorgon med...” Han nickar mot mig och vi reser oss båda upp från stocken, vi pratar glatt om Quidditchmatchen som ska vara på fredagen. Men den där känslan av att vara iakttagen finns fortfarande kvar och jag undrar om Harry känner det med, men han verkar inte märka något.

 

- ”Jag har förberett allt, jag har fyllt dessa två med sömnmedel. Ett enkelt men väldigt kraftigt sömnmedel. (Hermione sätter två bullar framför Harry och Ronald när vi sitter i Stora Salen) Se till att Crabbe och Goyle hittar dessa.” Säger hon och ser med intensiva ögon på Harry och sedan med ännu lite strängare blick på Ronald, ett litet leende sprider sig över mina läppar, deras vänskap är helt ologisk men humoristisk på ett underhållande sätt... Jag skakar mitt huvud lite uppgivet och fnittrar, mina lockar svänger från sida till sida i en vacker kaskad av svart glänsande hår.

- ”När de somnat så gömmer ni dem någonstans, tar på er deras kläder och rycker ut några av deras hårstrån.”

- ”Vems hårstrån ska du rycka ut då?” Ronald ser irriterat på Hermione som stirrar tillbaka på honom och plockar fram en liten flaska med hår i.

- ”Jag har redan mina, Millicent Bulstrode, Slytherin...”

- ”Du då Alli, vem ska du omvandlas till?” Frågar Harry och ser på mig, jag skakar mitt huvud mot honom så att mina lockar dansar från sida till sida ännu en gång.

- ”Jag ska inte omvandla mig, Hermione och jag kom överens om att det bästa vore ifall någon av oss är sig själv ifall att något går fel eller om ni skulle bli upptäckta.” Harry och Ronald nickar mot mig och Hermione, Ronald har redan börjat stoppa i sig nästa kycklingklubba.

 

-”Vart är de någonstans?” Hermione vankar fram och tillbaka inne på flickornas toalett.

- ”Lugna dig, de kommer så fort de kan.” Jag skakar på mitt huvud och fortsätter att läsa min bok. Dörren öppnas, in kommer Harry och Ronald iklädd alldeles för stora Slytherin kläder.

- ”Varför tog det så lång tid? Äsch, det spelar ingen roll! Har ni hårstråna?” Harry och Ronald räcker fram varsin liten flaska med hår i. Hermione ser på dem och nickar medan jag häller upp Polyjuice elixiret i tre stora glas. Jag räcker dem varsitt,

- ”Lägg till hårstråna.” De strör i sina hårstrån.

- ”Wuuah, drink-al-a Goyle...” Säger Ronald med ett otroligt äcklat uttryck i ansiktet.

- ”Skål.” Hermione höjer sitt glas och sedan dricker de alla tre. Jag ser förväntansfullt på dem.

 

- ”Jag tror... Jag tror att jag måste spy!” Utbrister Ronald och släpper glaset så det krossas mot det hårda stengolvet och springer in i ett av båsen.

- ”Jag med!” Hermione tappar sitt glas och tar båset bredvid Ronald. Harry tappar sitt glas och lutar sig mot ett av handfaten i mitten av rummet. Han hostar och ser sig i spegeln medan hans kropp skakar. Hans hud börjar att bubbla på ett konstigt sätt och jag går fram till honom med en orolig blick.

 

- ”Harry, är du okej?” Jag ser på honom och han ser på mig, han håller sig om magen och grämer sig över den konstiga och onaturliga känslan han måste känna inom sig nu. Jag lägger min hand på hans rygg och stryker försiktigt medan jag ser honom förvandlas framför mina ögon.

- ”Harry, du... Jag har aldrig sett det hända förut. Wow.” Jag ser på Harry som leendes ser tillbaka på mig och sedan på sina händer. Vi vänder oss om och ser på Ronald som kommit ut ur sitt bås, nu ser han ut som Goyle.

- ”Ha-harry?”

- ”Ron?” Ronald nickar och Harry skrattar lite,

- ”Ni låter fortfarande som er själva, du måste låta mer som Crabbe, (jag pekar på Harry) du måste låta mer som Goyle (jag pekar på Ronald) och med lite tur så tar ni er in till Slytherin och kan prata med Draco.” Jag suckar uppgivet och kan känna hur otroligt nervös jag är för chansen att de kommer klara detta är otroligt liten. Harry nickar, Ronald gör en grimas och harklar sig i ett försök att göra sin röst mörkare.

 

- ”Hermione, är du okej?” Jag går bort till Hermiones bås,

- ”Jag, jag tror inte att jag kan gå. Ni måste gå utan mig. (Harry börjar protestera) Gå, ni slösar tid!”

- ”Kom igen Ron.” Nästa minut är de ute ur flickornas toalett och på väg ner mot Slytherins del av slottet. Jag öppnar försiktigt dörren till Hermiones bås när de gått,

- ”Hermione är du-” Jag avbryts mitt i min mening när jag får se Hermione, Missnöjda Myrtle står bakom mig och skrattar medan hon pekar på stackars Hermione som ser alldeles fördärvad ut.

- ”Hermione, är du säker på att du tog mänskligt hår från Millicent Bulstrodes rock?” Frågar jag och sväljer hårt, Hermione skakar på sitt nu enorma huvud och ser på mig med sina stora gula ögon.

- "Se på mitt ansikte... Det var katthår, inte människohår jag tog från hennes rock." Jag ser på Hermione och skakar på mitt huvud. Du får inte skratta nu Alli, du får inte skratta nu, kom igen du kan hålla dig! Tänker jag och Myrtle skrattar bakom mig.

- "Vadå se på ditt ansikte, se på din svans istället! Hahahah!" Myrtle skrattar hånande och pekar på Hermiones svans som går från sida till sida.